Tisdag bara ÄR. Jag har aldrig riktigt kunnat motivera mig till att förstå vad jag ska ha den där jäkla dan till. Och förmodligen är det därför så många tisdagar har gått i diket för mig. Mitt egna fel alltså, för min självvalda motvilja. Skyller inte på något annat alls, för allt som händer kan man välja attityd för att bemöta.
Så idag, en helt vanlig sketen tisdag i september med ömsom sol och ömsom störtskurar (Borås), i bilen på väg till en helt vanlig småtrött arbetsdag i Götet - så inser jag att jag är genomlycklig. Det kan inte kännas bättre, jag blir inte starkare än så här. Och då snackar vi ändå sketen tisdag helt utan överraskningar.
Men det är så världen beter sig. Den överraskar just när man minst förväntar sig det. Jag skulle kunna skriva en hel roman om de senaste två månaderna i mitt liv. (Ja, jag ska allvarligt fundera över det...) För de månaderna har jag blivit stenad med livets kinderägg. Så många overkliga dagar. (Men jag vänjer mig, sakta och förvånat. Och mer än gärna.) Det finns mycket kvar att kämpa på med i min verklighet. Det finns mycket kvar att hoppas på och önska sig. Men jag tror jag har rett ut det värsta. Jag är hemma lixom. Jag gjorde det!!!
När jag känner så en tisdag, så känns det väldigt bra.
Om nån förstod något alls av det här mycket plötsliga och lågdjupa inlägget, så går det bra att hämta ut ett valfritt b r a n d s p j ä l l som belöning i receptionen.
Never ever give up.