Bam!

Lördag är vägdag och idag rasslade det äntligen till efter flera veckors mer eller mindre platå. Jag har tränat mindre och ätit mer och plötsligt så släpper kroppen ifrån sig igen. Ibland är det svårt att hitta den balansen och ligga rätt, för det är jättelätt att hamna i nåt där man äter "för lite" och tro att det kommer hjälpa. Det gör det inte. Inte på mig i alla fall. Men det här är en god start på helgen - BAAAM lixom!

Idag öppnar min närmsta kollega Henke  ihop med två till - ett helt nytt träningsställe i stan, riktat till folk över 25, till företag och till gemene man som inte är så träningsvan. Jag har fått en förhandsglutt och blev så sugen att jag måste nog absolut testa, så fort frukosten lagt sig tillrätta i magen. Bl.a. Kommer där att vara ett virtuellt spinningpass som går igång på frontväggen bland cyklarna - varje heltimma. Om du inte bokat dig för nåt pass, kan du alltså närsom hoppa på en cykel å få draghjälp av en filmad instruktör och en landsväg som utsikt. Det finns ett sånt pass som heter tour de france, säger Henke. Det är en bergsväg uppför i 55 min typ. Eh... Vi får väl hoppas att det inte är det som rullar idag. 

Förutom det ska det bli middag och Mellomys hos mig och jag ska försöka pränta ner min underbara torsdag jag hade i Gbg. 

Tills dess säger jag god lördag! 

Gulasch-minnen

Har du tänkt på att man har minnen till en del maträtter? Eller man och man... JAG har det i alla fall och en av de rätterna som jag har speciella minnen till är ungersk gulasch som jag gjorde ett storkok av i helgen. Jag antar att det är rätt naturligt att man som dotter tänker en del på sin mamma i köket. Men  i mitt fall så är det ju hon som lärt mig grunderna till matlagning och det var henne jag ringde när såsen skar sig och pannkakorna gick i bitar. Jag tänker ofta på henne när jag lagar mat eller bakar, det var hennes värld som jag bara gästspelade lite i.

Men när det gäller gulaschen så var det jag som lärde henne. Det är ett av två riktigt starka minnen jag har av denna goda soppa - och som jag tänker på varje gång jag lagar den. 

1. Stockholmsgulaschen

Det måste varit kring 1993-94 och jag bodde i Sthlm. Mamma hade just kommit på besök över helgen och denna fredags-em tillbringade vi i ett köpcenter på Östermalm, när vi inväntade Björn som då jobbade på SR som ligger ett stenkast bort därifrån på Gärdet. Jag antar i alla fall att det var därför vi knatade runt därinne, för jag kan inte minnas att jag varit där varken förr eller senare. Vad sjutton heter köpcentrat då? Stinsen...är det nåt som säger mig. Men nej. Det vete schöen.

I alla fall! Vi var ju hungriga förstås och blodsockerfallet var nära hos oss bägge. FÄLTÖVERSTEN HETTE DET JU FÖR SJUTTON! Ha! Där satt den. Nåväl, modern som var så noga med sina mat-tider och vad hon fick äta gick steget bakom mig och rykte mig i armen ideligen.
"-Jag måste äta nånting nu Anna-Karin... Du vet ju att jag måste det... Men vad i jösse namn ska vi hitta på, vad kan det finnas här som kan passa mig... Du vet ju att jag inte kan äta vad som helst."
Hon var så orolig över maten så fort hon var hemifrån. Hon trodde att en diabetikers kost som stämde med hennes lista inte gick att finna överallt och det var en av anledningarna till att hon tex inte ville/vågade åka utomlands.

Vi hittade ett matställe mitt i och jag läste forskande på menyn och konstaterade att det som skulle passa henne bäst och som hon smakmässigt skulle gilla var gulasch. Mamma var skeptisk men jag minns att jag sa:
"-Lita på mig nu mamma, det är kött och potatis, lök och grönsaker i soppa lixom och du kommer att gilla det. Vanlig mat som är bra för dig."
Vi fick in maten strax efter att Björn dök upp och gjorde oss sällskap med en egen skål. Det var nog första gången vi åt en måltid med henne och hon var tyst. Hon fullkomligt slukade sin skål med gulasch under tystnad och först mot slutet kom en strid ström med ord.
"-Herregu så gott detta var. Det här var jättegott. Inte klokt så gott! Vad hette det? Gulasch? Det var det värsta så gott. Det var starkt! Men jättegott. Jag vet inte om jag har ätit nåt så gott nån gång. Det var det bästa med hela den här dan. Och tänk att jag är i Stockholm! Och äter så här god soppa! Inte klokt så gott!"

Hon fortsatte prata om den soppan både lördagen och söndagen och när hon åkte hem sa hon att det var det bästa med hela helgen. Hon var 66 år och det var första gången hon smakade den maträtten. Egentligen är det inte klokt hur hon som bodde mitt ute på vischan utan körkort, utan tvekan bara hoppade på en buss, klev av på Cityterminalen och hälsade på hos oss en helg i storstan innan hon klev på bussen hem igen. Hon älskade det. Hon tyckte det var så fantastiskt att hon kunde. Åh, vad jag blir varm i hjärtat när jag tänker på dom gångerna. En annan gång när vi var ute och gick en promenad utmed Norrmälarstrand på Kungsholmen där vi bodde, så mötte vi två gamla tanter i hatt. Då vände sig min mamma om, tittade på dem vi just mött och sa jättehögt och pinsamt som bara mammor kan:
"-DET DÄR VAR JU SICKAN KARLSSON!!!"
Jag som knappt visste vem Sickan Karlsson var, försökte på döttrars vis tysta henne en smula men DÅ VÄNDE SIG SICKAN KARLSSON LYCKLIGT OM OCH SA:
"Jadå, det är det. Hejhej."

Jag trodde min mamma skulle svimma. Med öppen mun stirrade hon om möjligt ännu mer på Karlsson men fick inte fram ett ljud tillbaka. Det var som om hon just hade blivit tilltalad av hans majestät konungen... Och i alla år efter det så var det de här två sakerna som hon upprepade om Sthlms-åren.
"-Kommer du ihåg när vi träffade Sickan Karlsson?" och:
"-Kommer du ihåg när vi åt gulasch? Tänk så gott det var. Det var det godaste jag tror jag har ätit i hela mitt liv."

Idag ler jag från öra till öra när jag tänker på dom minnena. Jag är SÅ tacksam för att jag har dom.


2, Österrikegulaschen

Det var nånstans kring åren 2006-2007 och jag var på sommarsemester med nästa Björn (B2) i de Österrikiska alperna. I en söt liten by strax utanför Zell am See som heter Filsmoz bestämde vi oss för att stanna några dagar och vandra i bergen. Vi var på väg i bil ner till Kroatien och skulle vara ute i två veckor, så några dagars vandring passade perfekt och vi var extra sugna på att röra på oss då det var många timmar i bilen den semestern. (jag var en helsickes hurtbulle på den tiden, för jag hade inget val... B2 elitorienterade och jag gjorde mitt bästa för att åtminstone inte ha stämpeln som hans soffpotatis till fästmö.) 

Andra dagen av vandring hade vi kommit på den briljanta idén att vi inte bara skulle dricka vatten medans vi gick, för vi behövde nånting sött också. Så vi drack utspädd juice(!) både äpple och apelsin om jag inte minns fel och var därför lite lagom småsura i magen redan när vi nådde toppstugan och utmattade satte oss utanför för att få oss nåt att äta. Högst uppe på ett berg i en liten timmerstuga finns inte en utförlig femsidors meny att bläddra igenom, utan det som serverades var rätt och slätt: Gulasch. Möjligtvis med eller utan vitt bröd.

Här kommer hon med våran soppa...

Vi åt glupskt het gulasch och drack vatten som om vi aldrig blivit utfodrade förr. Fem timmars vandring uppför krävde energipåfyllning för att vi ens skulle orka resa oss från träbänkarna och påbörja stegen nerför berget på slingriga, steniga stigar och vara hemma innan det blev mörkt. Jag minns att vi började gå lätt och skönt nerför en äng med vackra blommor, på en smal stig som sen skulle leda oss in i skogspartier. Det var inte jättemycket folk förutom vi, men vi hade andra vandrare både före och efter oss.

Nånstans i mitten av ängen minns jag att jag plötsligt kände ett kraftig ryck i magen. Sen bullrade det till ordentligt och jag undrade vad som stod på. Sen kom smärtan. På två sekunder var jag tillbaka i barnafödarsäng och om jag inte så säkert hade vetat att jag verkligen inte var gravid så hade jag varit helt säker på att det var barnafödardags. För det gjorde så j-vla ont helt enkelt och jag kände bowlingklotet som bara ville ta sig ut. Jag var tvungen att sakta stegen något och B2 undrade varför jag plötsligt sackade efter? Han kom gåendes tillbaka mot mig med ett oroligt uttryck och frågade hur det var fatt? Kritvit i ansiktet stod jag nu helt still mitt på stigen och sa:
"-Jag tror jag har fått tarmvred. På riktigt. Jag kan inte gå ett steg. Då svimmar jag. Eller bajsar ner mig."
"-HAHAHAHA! Du skulle se dig själv! Jag tror jag dööör! Du kan ju inte sätta dig här! Det kommer ju folk och är helt öppen yta! Hahahaha!"
"-Tack för ditt stöd älskling... Men jag måste bara stå still här lite. Annars svimmar jag."
Då hörde jag det höga mullrandet från tarmarna igen. Men det var inte från mina tarmar, det var från hans. Plötsligt var han vit som ett lakan i ansiktet och hade jag inte varit döendes så hade jag asgarvat mig fördärvad. 

Vi stod alltså mitt på en äng i den brantaste nerförsbacken du kan tänka dig, på en smal stig, hade 250 meter till närmsta grandunge och kunde inte röra oss för då skulle vi bajsa ner oss. Inte så mycket som en endaste sten eller buske att dra ner byxorna bakom. Ja, jag vet...det här är charmig läsning men det är den oförskönade sanningen. Vad f-n gör man i det läget? Jag lovar dig, att man vill bara knäppa med fingrarna och försvinna från jordskorpan innan nån begriper hur det är fatt. Vi bestämde oss i alla fall för att göra världens kraftansträngning och ta oss till skogsdungen några hundra meter längre ner på berget. Men först delade vi på den pappersrulle som B2 hade i sin ryggsäck. Sen började vi att gå. Vi gick och knep och knep och gick och det måste sett ordentligt roligt ut om någon såg oss. Självklart fanns det ett sällskap med japaner bakom oss som ideligen smattrade med sina kameror och det hade varit mycket intressant att få se dom bilderna nån gång innan man dör. Efter ca 200 meter började jag springa, jag sprang förbi B2 som gått före mig på stigen och skrek när jag sprang om honom:
"-Jag hoppar in bakom granarna där nere i slänten! Jag klarar mig inte längre!" varvid han svarade skrikandes tillbaka:
"-Jag kan hålla ut lite till, så jag fortsätter en bit bort! Jag går mot den östra porten, hittar du dit så vi inte kommer ifrån varandra?"
- Gå bara, gå! Jag kommer ikapp dig!"
Sen var det barr och stenar och granar i ett virrevarr när jag rasade nerför slänten och kastade mig in under första bästa någorlunda täta gran i skydd från insyn från stigen.

Självklart kom vi ifrån varandra. För när jag fullständigt utmattad men lättad tog mig upp på stigen igen så gick jag först långsamt för att inte gå förbi om B2 satt under en gran nånstans vid sidan av. Men sen så hittade jag ju honom aldrig och då tänkte jag att han måste ha gjort sitt och kommit upp på stigen FÖRE mig så då började jag gå snabbare istället för att komma ikapp honom. Jag minns inte i vilken ordning allt hände men jag minns att det tog timmar innan vi lyckades sammanstråla och vi blev så jävla osams om vems fel det var (ovanligt...) att jag ett tag trodde att vi skulle få fortsätta semestern i varsin bil. Det var inte ens hälften så roligt i verkligheten som det låter just nu.

Som sagt. Två små söta minnen av gulaschsoppa. Jag föredrar helt klart det första när jag står bland grytorna och minns. =)

Konflikt

Vilken extremt märklig arbetsdag jag har framför mig idag. Jag hoppas att jag i efterhand kan se tillbaka på den här dagen och tänka att den var startskottet till nåt jättebra. Det är bara så svårt att föreställa sig hur saker kommer falla på plats. 

För idag ska vi sitta fem kollegor hos en extern coach som ska driva oss till konflikt... Fem kollegor med väldigt lika personligheter men väldigt olika beteenden. Idag ska vi provoceras i nio timmar för att saker ska klarna. 

Jag vet att JAG inte har betett mig fel, för det har jag fått förklarat för mig. Jag vet att JAG inte är boven i dramat. Så jag behöver inte vara nervös för det. Men jag har fortfarande en rejäl släng av min gamla folksjukdom konflikträdsla, även om jag jobbar stenhårt på att bli av med den. Det kommer inte vara ok att hålla igen idag, idag måste jag säga exakt vad min åsikt är till mina fyra närmsta kollegor som jag sen ska lira med varje dag. Några av oss kommer bli jävulskt osams.

Fifan vad jobbigt. Nu kör vi. 

Min blomma

Den här julblomman har jag fått av min mamma. Det är det allra sista som jag har efter henne som påminner om att hon faktiskt nyss fanns och levde. 

När vi kom till Gsås i mellandagarna för att hämta saker inför begravningen, så stod dom där i mörkret på golvet ute i förstukvisten - 3 förberedda julblommor till oss barn. Hon måste ha ordnat dom bara någon dag innan hon gick bort. 

Den bara blommar och blommar. Just nu fyra stora klockor på den ena stängeln. Jag har aldrig haft en julblomma som överlevt till mitten av februari förut. Vad ska jag göra när den dör? Hur ska jag kunna slänga den? 

Jag vet att det är fånigt. Men så länge blomman finns så är det som om hon finns kvar lite. Den är ju från henne till mig! När den är borta så är allting bara minnen. Då finns det inga mer bevis för att hon alldeles nyss fanns och jag är inte redo för det. Hur blir man redo för det? Hur gör man sig redo för att leva utan den enda människa som alltid har funnits, varje dag i hela ens liv? 

Ibland saknar jag henne så mycket att jag tror jag blir knäpp! Jag vill bara prata med henne lite. Det behöver inte vara länge alls, bara en liten stund, bara fem minuter. Vi behöver inte träffas, jag vill bara ringa henne, jag vill bara höra henne! Jag är så rädd för att jag ska glömma hennes röst, som jag gjorde med pappas. Så livrädd för det, så jag försöker minnas den lite varje dag för att den ska stanna kvar. Gud, vad jag saknar att prata med henne.

Det är så konstigt, det är så overkligt. Det var ju inte så här det skulle bli, och inte än. Ibland drömmer jag om nätterna att hon fortfarande lever. När jag vaknar är det så konstigt att det är den andra, den där osannolika versionen som är den verkliga. Då tar det en lång stund att förstå allt igen.

Om...

...den här veckan:
Galet så fort den gick! Full fart på jobbet och min gnista kom tillbaka. Kan ha att göra med att jag var bäst, oslagbar och överstyv (på ett mycket ödmjukt sätt förstås) och sålde allt jag hade tänkt mig och även en del som jag inte haft en tanke på. Men helt ärligt så var det nog ett par mycket vänliga klappar på axeln från Coach som fick mig att tända till igen. Beröm liksom för gnet och gnet och gnet i en stad som inte vill ha mig. Visste du att man kan NÖTA sönder kunder genom att aldrig försvinna ur deras synfält? Det kan man tydligen, det sa Coach i alla fall att jag har gjort. Hm... Som vanligt är jag helt ärligt skeptisk, men fakta är att affärerna börjar trilla in. Det kan vara tur, det kan vara tillfälligheter... Men jag väljer att se det som fakta: Jag är bäst, oslagbar, överstyv, blyg och mycket försynt.

...singellivet: Idag lördag när jag är på extra gott humör så tänker jag bjuda på en glimt från kärlekslivet. (hahaha, okej, jag erkänner - det är jordens överdrift att kalla det KÄRLEKSliv, men ändå...) En dag när jag stod i hallen på väg ut kom det ett mycket märkligt brev (en vadderad brun påse med mitt namn på) inkölandes i min brevlåda, som med en duns föll ner på hallmattan framför mina fötter. Det var uppenbart att det inte var posten som börjat med nya och mycket annorlunda utdelningstider, för adressen var inte komplett och frimärken saknades... Men i alla fall! Vad svårt det var att reagera i rätt ordning där kände jag! Jag borde givetvis ha slagit upp dörrn och tagit karln på bar gärning, men det gjorde jag inte... För när ett sånt märkligt brev pluppar ner framför tårna på hallmattan, så blir man så vida pass nyfiken på vad det kan vara (i alla fall jag...) så jag KUNDE bara inte öppna dörrn utan att först se vad det innehöll. Tänk om det var en bomb? Hade jag varit elak mot någon? Näe... Vad jag visste hade jag bara varit mitt vanliga underbara, sköna jag. Hm...

Döm om min förvåning när jag hittade mitt ena par glasögon i kuvertet! (jag har två par, bara ifall om att...) Jag hade inte ens märkt att dom var borta! Varför hade HAN dom? Är han glasögonfettecist? Hade han tagit dom när jag inte såg och smugit ner dom i sin ficka och sen legat hemma och sniffat på dom? Tog han trofféer? (började genast fundera på om jag hade alla underkläder i behåll) Men först där återfick jag fattningen och sprang till fönstret, bara för att få sen en bekant men mycket stressad nacke som guppade över gatan, hoppade in i sin bil och var iväg rappare än en avlöning. Mycket märkligt beteende kanske du tycker? Och ja...det kan man tycka. Men det finns en förklaring och den kan jag dessvärre inte dra. Men jag kan lova att jag fortfarande skrattar när jag ser mig själv plötsligt hitta mina glasögon i kuvertet på min hallmatta.

Mamma Mia, folk är tamejfan inte kloka. Men han var snygg, herrejäsiken sicken läckerbit. Och norrlänning... Mer behövs egentligen inte, du kan ta bort snygg också föresten. Det räcker att en man i någorlunda könsmogen ålder talar till mig på klingande ren norrländska så blir jag darrig i knäna och går totalt förlorad. Jag kan inte hjälpa det, det är ett medfött fel jag har som bara blir värre med åren. Det är en förbannad tur att jag inte reser på Norrland längre.

...viktväkteriet: Kära hjärtanes så duktig jag är. Nästan 11 kg har jag nu gjort av med någonstans och sakta börjar jag känna igen mig själv. Framför allt börjar jag bli bekant med allt det där som legat i garderoben en väldigt lång tid (sånt som hade krympt och som jag varit osams med) och vi har börjat leka igen! Det är fantastiskt roligt och härligt att kunna klä sig och känna sig lite mer som sig själv! Nu är det inte så att kilona bara fortsätter att ramla av utav sig självt, för nu har takten slagit av och jag kämpar ganska hårt. Men kan lyckligt konstatera att jag reder ut ett normalpass i spinning utan att behöva ringa 112 efteråt och två gånger har mina fötter faktiskt burit mig runt Munkan! UTAN att jag fått ont efteråt. Jag kan inte ens säga hur härligt det har varit (förutom den kramp jag får i tårna i bägge fötterna så fort jag går längre än 20 min) och jag håller medvetet igen för att inte trampa sönder nånting. 

...svek: Varför väljer människor att svika andra människor? Under många timmars bilkörning denna veckan så tror jag att det är det som varit det genomgående temat i min hjärna. För jag hittar inte något bra svar. (ja, jag vet - jag borde köra mera bil och tänka mindre) Nu är det inte så att jag just blivit hjärtslitande sviken nyligen (om man håller sig på avstånd från folk i allmänhet så blir ju risken oerhört mycket mindre) - men ibland kommer gamla saker som man kanske inte förstått till fullo upp i skallen igen.

Det hela började nog med att jag såg finalen av det mycket dåliga och urkorkade programmet P a r a d i s e H o t e l l - och hela landets ungdomar verkade tycka att vinnaren (som var med i tävlingen enbart för att vinna en summa pengar) SVEK alla de andra deltagarna när han lurade dom. Det där kan jag förstå utan problem. Han var med för att vinna pengar och inte för att träffa en vän för livet. För de pengarna valde han att lura alla i sin omgivning i det spel han valde att spela för att vinna. Inga konstigheter, jag hade nog själv haft svårt för att göra det eftersom jag ibland får jobba lite på att skilja sak från person - men jag kan utan problem förstå motivet och vinningen i hans fall.

MEN! I verkliga livet då? Varför väljer människor att svika varandra i verkligheten - när det inte handlar om pengar alls? Varför jobbar man till sig någons förtroende för att sen bara pissa på den människan? Varför kan man inte i vuxen ålder ta sitt ansvar och säga de orden som krävs och göra de handlingar som kan förväntas? Varför säger vuxna karlar inte "Förlåt"? Varför tror dom att dom kan komma och gå som dom vill? Men framför allt: VARFÖR UTNYTTJAR VUXNA MÄN KVINNOR - när det inte handlar om varken sex eller pengar? Varför säger dom att dom bryr sig ena dagen och nästa dag är man så lite värd - att man inte ens är värd ett ord eller en förklaring? Jag förstår det inte? Jag förstår inte motivet. Jag kommer aldrig att förstå det. Sug på den.

Nähä! Nu ska jag svälja kaffet och byta om för dagens spinningpass. Önskar Dig en riktigt härlig, soft och ledig lördag!