Ladda om

Fantastisk helg i Skåne som alltid. Jag som varit så cool i år och knappt längtat en bråkdel av vad jag brukar - hann nästan inte komma dit innan jag inte längre kunde minnas varför jag inte bor där på heltid? Snacka om helomvändning. Har jag sagt att jag älskar Helsingborg?

Det var sannerligen ko-släpp. Vi var så ivriga att vi gjorde allting samtidigt. Det är underskattat. 

Baröppning med skyltar som Stefan köpt för ändamålet...

Och på söndan blev det två timmar på nya vägar och på gammal spång. Wow så efterlängtat!

Men först åt jag ute-frulle på min framsida medans Jennie och Veja hoppade hage på mina plattor. (Mest Jennie, 3-åringar kan vara väääldigt bestämda och svårflirtade när dom är på det humöret)  

En helt vanlig frukost i sviiinottan. (Nån jä*el) kapade en hel timma där...) Det var inte svårt att somna igår efter två dagars utomhusliv...

Men huka er...för nu har hon laddat om. Mycket kort sejour på hemmaplan med allt tråkigt med oundvikligt tråk-fix du bara kan komma på. För imon klockan riktigt tidigt far jag och Henke till Sthlm för resten av veckan. N O R D B Y G G!!! Nordens största byggmässa som återkommer endast vartannat år. Sedärja, då var det visst dags igen. Vem såg den komma? Inte jag. 

Men ingen monter i år för vår del. (Förra gången slet vi ihjäl oss med våran smålandsstuga och mjölkpall i tidsenliga kläder... Göta Petter om jag inte sydde mig ett eget förkläde mä? Johoo då! I år ska vi bara kvälls/nattarbeta. (Ännu en briljant idé som käre coach kläckte en dag när han var på sjusärdeles gott humör) "Ni ska bara jobba natt! Bara representera till den milde grad, så dom här kunderna aldrig glömmer bort oss. Dom åker ändå till N o r d b y g g för att supa - det kan dom göra hos oss! Ni får sova på dagarna, branschen är ändå död hela den veckan!!!" 

Dvs att vi har tre kvällar med aktiviteter med kunder (allt från takvandring till M a c k m y r a på Fjäderholmarna) Tre gourmetmiddagar med vinpaket på det. (ja, stackars, stackars mig) Däremellan hotellfrulle (eller brunch när man masat sig upp på "morgon") På eftermiddagarna kommer vi hänga på mässan. Om jag inte minns helt fel har dom ett helt ok sushi-hak - så man åtminstone kan få sig en anständig lunch. 

Nä, det är helt korrekt - jag förväntar mig inget minus på vågen när jag kliver på den med handen för ögonen, på lördag morgon. Jag tillåter mig själv att öka på mig ett helt halvkilo. (för det verkar inte så ologiskt) Den här veckan (och halvkilot åt fel håll) är med i kalkylen för att ändå kunna nå slutmål den 23e maj. Det ska f*n bara gå!

Nähä, packa står visst på schemat nu. Och hitta ett ställe att parka bilen som får bli hemma. Hela söder har städdagar på gatorna den första ons och tors varje månad. Så här kan jag alltså inte stå. (lille bilen får stanna hemma den här gången) Typiskt... Hm... Suger på den en stund till. 

Vårskrik på riktigt

Så är en av årets roligaste dagar här: Det stora koutsläppet!

Dvs, sommarvatten PÅ - på lilla sommarstugeområdet. Ett käckt litet årsmöte ska vi klämma in däri med, lite baröopning, så efterlängtade vänner och grillpremiär förstås. 

Och solen skiner från knallblå, 13-14 grader väntas. Såklart, för så ska det vara den här dagen. 

För det har jag beställt. 

Hej mamma

Hej Mamma


Det är så mycket jag vill berätta för dig, idag saknar jag dig så jag nästan tappar förståndet. Det var så längesen! Det är så overkligt att vi inte har pratat på 3 månader, det har ju hänt så mycket. 

Det kommer så mycket konstiga saker i mitt liv nu. Jag vill berätta om dom för dig, för jag vet att du skulle bli så glad. Jag vet att du skulle säga "allting har en mening" - precis som du alltid har sagt. Men jag mår bra mamma. Trots att du fattas mig så enormt vill jag att du ska veta att jag mår jättebra. Jag vet att du vill att jag ska leva varje dag - och det gör jag. Och jag minns dig precis som du var, precis som du vill att jag ska göra.

Din julblomma lever än. Det kom tre stjälkar med stora klockor och det är först nu i slutet av mars som den har vissnat ner. Jag kan inte slänga den, det är helt omöjligt. Så jag ger den en skvätt vatten då och då och hoppas den klarar sig till nästa jul.

Kajsa har en kille. Fast hon säger att dom BARA är kompisar såklart. Precis som jag alltid gjorde när jag var ung. Minns du det mamma? Minns du hur arg jag blev när du tjatade om det? Jag försöker att inte tjata på Kajsa om det, men det är svårt. För han är så söt och passar henne så bra. Du hade sagt att dom är äktenskapslika! Igår försökte jag förklara för henne vad det är... Men det är svårt att förklara och gick väl inte så bra. Hur förklarar man det mamma? Jag vet att du hade tyckt att det var så roligt! Han heter Kalle, precis som pappa.

Jag pratar med Anette och Jan-Erik nästan varje vecka. Det går bra att komma överrens, du hade blivit så glad för det. Vi pratar med varandra när vi saknar dig, när vi plötsligt kommer på saker där du fattas. Ingen av oss är särskilt glad över ansvaret att ta hand om A n n e b e r g. Men det var din sista vilja, så vi gör det för din skull. Det går bra.

Emelie har kommit långt med sitt körkort. Men nu har hon en intensiv period i skolan inför studenten, så vi lägger det åt sidan lite och satsar ev på uppkörning nån gång i april/maj. Det är så overkligt att vara ute och åka med henne. Jag vet att du hade varit så stolt över din älskade Emelie.

Jag måste jobba nu. Jag har ingen arbetslust alls och är bara ledsen idag för att du fattas. Om du hade funnits så hade jag ringt till dig lite bara för att få höra dig. Jag har ingen att fråga när jag inte vet vad jag ska göra. Så jag frågar alla möjliga vänner jag kan komma på. Dom måste tycka att jag är helt dum i huvudet. Men det är inte så lätt när man är ensam vuxen i sitt liv. Du hade heller inte vetat vad jag ska göra. Men du hade hjälpt mig och tröstat mig och trott på mig vad jag än hade valt. Det hade räckt. Hjälp vad jag saknar din röst. Men nu måste jag gå.

Tusen tankar

Började dagen med att vakna 04,15 - lätt uttorkad. Hotellrummet i Malmö var så fruktansvärt varmt och torrt, att trots mitt försök med 10 cm (det var max som gick) öppet fönster och avstängt element - så PUMPADE ändå värmen ut ifrån lixom väggarna eller taket och luften blev så torr att den knappt gick att andas. Det var såpass torrt att skinnet gav upp och fnasade av i stora högar i sängen. Inte konstigt att jag vaknade när det blev ojämnt. 

Och 2 sekunders vakentid är ungefär vad som krävs för att få igång några av de tusen tankar om både det ena och andra, som florerar i min hjärna just nu... Det blev inget mer sovit, det var bara att fetglömma. Kl halvsex var det såpass ljust att det kändes lönt att dra på sig kläder, löpardojs, trycka lurarna i öronen och sen skrämma slaget på den sömniga nattportiern, på vägen ut genom lobbyn. 

Det var frost! Och dimma. En mycket märklig men välkänd skånsk kombo. Jag njöt och tänkte. Och tänkte och njöt. Klokare blev jag inte, men jag blev i alla fall svett. 

Hängde på låset när frullen öppnade halvsju, jobbade 2 h på rummet och käkade en andra frulle med Henrik när han masat sig upp vid niosnåret. 

Sen seminarie. En timmas prat om ingenting av landets mest framstående inom ämnet. Gryyym är han den mannen, men jag har hört honom så många gånger att jag nu har svårt att hålla upp ögonen när han går loss om rök- e v a k u e r i n g enl Europas nya b r a n d r e g l e r. Tack och lov började några hantverkare väsnas i rummet intill, så jag fick resa mig upp, se mycket viktig ut, bana mig iväg genom åhörarna och ut för att säga till om att de störde en föreläsning. Därmed klarade jag mig från att nicka till - vilket kanske hade kunnat se lite märkligt ut i sammanhanget. 

Sen var det dags för sträckan Malmö - Gbg. Och vedertaget är att man då passerar Ullared. (eller ja, plus minus sisådär 5-6 mil men inte kan det ha nån större betydelse?) Jag var iaf djupt försjunken i ett samtal när Ullaredsskylten dök upp strax efter Varberg. Och när jag blev varse om att jag redan var så långt kommen(!) så svängde nya bilen av i bara farten inåt landet. Default lixom, på autopilot. Vilken bil så kär, har jag sagt att det är en pärla?

För i Ullared skulle det handlas skinnjacka. Sagt å gjort. Lite träningskläder rev jag med mig oxå och nu har jag invigt dom i en timma på hotellets löpband. 

Lägg märke till att jag INTE svängde in på F u r e t trots att jag hade chansen. Det är nåt fel på mig...

Imon är det same same. Promenad med tusen tankar, seminarie, försök att inte somna och sen nån annanstans. Egentligen ska jag åka hem efter det, men näe. Det har jag ingen lust med alls. Jag vill ligga på vägarna den här veckan. Jag får hitta på nåt. 

Nähä. Nånting borde jag nog ha i magen, jag har glömt bort det där med mat helt idag. Det var marulk till lunch i Malmö och den var verkligen utmärkt bra. Men helt ärligt så blir man inte särskilt mätt på dö fesk döh... Hoppas på lite mer sömn inatt kanske, men det här rummet är inte hälften så varmt, finns en god förhoppning om att skinnet blir kvar på kroppen.

Natti. 

Sekunderna

Tror aldrig att jag slutar fascineras av människan. Det finns dom som kan vara helt raderade ur ens liv och när dom ploppar upp igen är det som om dom aldrig varit borta. Tokskratt efter 2 minuter liksom! Hur kan det vara så? Den mest infekterade varböld du ens kan fantisera fram - försvann bara jag lyfte luren. Hur kan det vara så?

En annan sak jag fascinerats av den här veckan är sekunder. Hur man kan tajma och synka sina sekunder helt omedvetet. Det är nästan otäckt tycker jag. För har du tänkt på hur OTROLIGT mycket som ska klaffa för att man ska möta en annan människa på en plats utan att man stämt möte? Om jag hade kört några km långsammare, om jag inte kunnat köra om den där lastbilen, om jag parkerat några meter längre från entrén till mc D, om jag hade kissat bara några sekunder till eller tvättat händerna bara lite längre...

Om han inte hade klivit in just på den rastplatsen, om kassaexpediten hade varit några sekunder snabbare, om personen framför i kön bara köpt hälften så mycket. Om han hade borstat sina tänder några sekunder kortare den morgonen och kommit iväg bara liiite tidigare. Eller om han hade ställt sig i en annan kö, som bara gått sekunderna snabbare - så hade han passerat min väg mellan toan och kassan och hunnit gå och sätta sig, bara sekunderna innan jag klev ut och gick den korta sträckan på fem meter. För det var där, på de fem metrarna våra världar hade en molekyls chans att sammanfogas just den dagen. 

Ok, en gång - jag köper det. Det händer och när man tänker på allt som ska till så ler man. Det är som att gå på Ocean bouleward i Miami Beach och möta en Grimsås-bo. Det kan man. Då skrattar man och tycker det är fantastiskt. MEN 3 GÅNGER PÅ 4 DAGAR! I en krogdörr går han ut, just exakt som jag ska gå in. På en promenadväg en kväll, där ingen av oss brukar gå. På en Mc D utanför Örebro. I en 6 månaders liten varböld har vi missat varandra med samma sekunder. Men från den sekunden som bölden försvann så är sekunderna synkade igen. En fakking rastplats i Örebro. Det kan ju för f-n inte ens hända. Jag tror att den är världsrekordet, den slår t.o.m rödljuset utanför M ö l n d a ls S j u k h u s. 

Det blir nog inte tydligare än så här att han ska finnas. Jag vet inte i vilken form eller vad jag ska ha människan till, men jag väljer att inte fundera över det och värderar det inte - allting kan man inte förstå. Men jag har nu kommit så långt att jag har ACCEPTERAT att det ska vara så tills vidare. 

Plötsligt börjar sekunderna kanske hoppa fel igen. Vi kanske aldrig hörs av igen. Då ska det vara så, då accepterar jag det. Men jag kan bara inte bortse ifrån hur otroligt enkelt vi tog vid där vi slutade en gång. Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara möjligt.

Jahopp. Det var dagens religösa inlägg. Gör dig själv en underbar söndag! Det ska jag göra..samtidigt som jag laddar för en underbar vecka på vägarna. Malmö, Gbg, Helsingborg. Det blir inte mycket bättre än så. 

Kärlek

Idag har jag bytt in min vapendragare och bästis, för en ny bekantskap. Som alltid så gör det lite ont att lämna ifrån sig nånting stort, jag har kört många, långa, sköna, trötta, pigga, soliga och sliriga mil i den där mörkgråa faran de senaste två åren. Love you mate! Men nu var det dags. 

Det tog mig lång tid att komma fram till ett beslut i dec/jan när jag började kika runt. Jag var SÅ nära att välja audin, men jag blev för snål. Med dom måsten jag inte vill leva utan (dragkrok, dieselvärmare  och hyfsat med hästar) så skenade den iväg nåt i hästväg. (Hehe..)

Så jag valde tillslut den jag aldrig trodde jag skulle välja, nämligen Volvo v60... Det var helt klart mest bil för pengarna, lite roligare, lite smidigare - men ändå en helt ok stor bil. Saken var den att EXAKT den med de valen (motorn, sätet) jag ville ha fanns förstås inte för provkörning hemma då. (för motorn är ny för 14 och fanns ännu inte...) Så jag fick köra två olika och bl.a. en V70 med rätt motor (men fel säte) för att bilda mig ett hum. Sug på den!

Tillslut sa både jag å Henke (som oxå hade grymma problem att bestämma sig) - att näe, nu väljer vi bara! Nu tar vi varsin v60 och därmed bastu. Sagt och gjort. Stort tack oxå till min fine göteborgsvän, världens bästa Samuel, som fick tragla bilar med mig dag ut och dag in och under ett antal luncher under den perioden. Grymt mycket värt när man själv är helt borta. 

Så mina förväntningar idag var mycket små. (Det är svårt att veta hur det hundra kommer kännas när man bara plockat ihop lösa bitar från olika bilar, i huvudet) MEN så bra det blev! Det var kärlek direkt. Kära hjärtanes sicken bil så go! Jag älskade den på stört. (Och det mina damer och herrar är inget som händer varje dag) Jag tror inte jag känt sån ögonblicklig förälskelse för en bil sen jag sprang på fröken Skoda år 2001. Jag ville nästan sova i den inatt, men tänkte att det kanske skulle uppfattas märkligt mitt i stan. ;)

Den har blivit döpt oxå, ganska oväntat. "DEP - Det e' Petterssonskan." Fyndigt tyckte jag, it's a keeper. 

Fick mig att minnas min allra första bil, en beige Mazda 323 som hette "LPK - Lilla Petterssons Kärra" 

Körde direkt till TPs monteringshall och fick förnödenheter som gps och telefon inopererat.

Förutom det har jag blivit utnyttjad, varit sekreterare, gjort 9 km på Cardios löpband, handlat, lagat mat, uppfostrat barn (det gick sådär...) och hämtat Emme efter långpass i teater. En helt vanlig dag alltså. Imon har vi våra vänner finnarna på besök hele dan i två dagar. Suck. Jag kommer knappt kunna lämna kontoret i min goa bil. En liten sväng till Falun eller nåt hade känts bättre just nu. Men nähä då, nu ska det tragglas brandregler på finska i två dar. (Engelska får jag hoppas med lite tur...?) Suck. 

Ei saa peitää. 

Gonatt.

Vad är det som går och går?

Oj vilken vecka jag summerar ikväll! Det var nog en av de bästa på länge, så totalt oväntad. Många höjdpunkter, många skratt, och detta i kombo med sol och vår.. En sån där vecka som flyter på i ett glatt rus bara! Flyt, glädje, lättnad men också lite att fundera över.

MEN! Nu har jag ju lovat mig själv att inte fundera så mycket...eller värdera så mycket... Det är en liten kurs jag går mest varje dag. Det blir lixom mycket enklare då. Ändå så har det varit en del som behövde passera genom hjärnan innan jag visste vad jag skulle göra med det. Så vad kunde då vara bättre än att få fötterna tillbaka, just när jag behövde dom som bäst? För jag har gått. Och gått. Och tänkt. Och gått och tänkt och tänkt och gått. I två dagar! Och innan dess en rejäl runda nästan varje dag sen förra söndagen. Möjligtvis känner jag nu en LITEN stelhet i den "gamla" foten, men det är ytterst marginellt. Jag fattar ingenting, hur kan det bara försvinna på en vecka lixom? #flyt

Jag har en svag teori, som jag ev inte kan gå ur läkarhögskolan med högsta betyg på...men det kan vara så här: Jag äter i stort sett aldrig några tabletter. Enbart åt jag painkillers för första foten för några år sen, dom där starka jäklarna när jag inte visste var jag skulle ta vägen. (Men aldrig sen dess) Men sen i onsdags så har jag gått på Ipren, 3 om dagen för att kunna hålla mig igång och jobba som vanligt trots tokförkylning som jag inte ville ge mig för. Sista hälsporren har varit väldigt bra senaste veckorna och dessutom ett helt år sen den dök upp. Alltså borde den vara på upphällningen, jag har tänkt att den borde nog ge sig snart...? Så i kombo med 3 inflammationshämmande tabletter om dagen i x antal dagar så kanske jag gav inflammationen den sista kicken på vägen? (för det är ju dock en inflamation) Kan det vara så enkelt? Eller så kommer det tillbaka så fort jag vänder ryggen till. Vad vet jag? Jag är ju ingen förbannad läkare för schöen.

Hursomhelst så var det en välsignelse att kunna gå just den här veckan. För det är det enda sättet jag vet att tänka (och jag  har verkligen behövt göra det!) - att gå. Igår en timma på gymets löpband, imorse först runt Munkan och sen klippte jag Rocksjön också när jag ändå var i farten, gick hem och käkade lunch och sen var jag så rastlös så jag tog en sväng till. Det går inte ens att förklara vilken lycka det är! Och jag kom fram till bra saker, jättebra saker. Nämligen att jag vet bättre nu. (Jag vet,det är många steg för en enkel mening...men jag är trög)

Jag tar med mig det in i nästa vecka, som kommer bli en riktigt urtråkig en sådan. Kontorsvecka, suck. Grymt mycket tråk att göra och styra upp, för de två veckorna som följer sen är i en resväska och utan någon fast punkt alls. Om jag skulle ta och bryta med lite hockey imon kanske? Bara för att liva upp det lite kanske? Hm..jag får sova på den.  

Nähä, gonatt underbara vårdag!

Det går bra nu

Varför inte runda av en riktigt konstig arbetsvecka och starta helgen med två höjda ögonbryn? Jag har misskött mig den här veckan, jag har verkligen försökt att få i mig allt jag behöver i mat och dryckesväg men tiden har inte alltid räckt till. (Nämen lägg av, sluta skylla på det Pettsson, det handlar egentligen enbart om taskig planering! Basta!) Ändå fick jag ett stort minus när jag asat fram vågen och klättrat upp på den idag.

Fifan, det här håller för tidsschemat i plan A. ;) 7 kvar!

För när universum konspirerar (som coach säger) så kan vi bara titta på. Just nu konspirerar universum FÖR Pettsonskan och inte EMOT av helt okänd anledning. En ny upplevelse som jag lätt skulle kunna vänja mig vid. Jag fattar inte vad det är och utan att på något sätt skryta eller vara katig, så måste jag bara säga att det går jävligt bra för mig nu. Det kan vända vilken sekund som helst, så jag njuter ödmjukt av varje dag som går min väg och somnar fånigt leendes om kvällarna. Totalt frågande om vad f*n det är som händer egentligen?

På jobbet går det lite trögt över lag. Efter ett sånt succéår som 13 kan vi inte förvänta oss nåt annat. 14 ska vi ligga hyfsat still i tillväxt för att komma ikapp oss. Säljarna gnäller, tycker det är segt. Men inte Pettsson, hon säljer som aldrig förr. Det har gått så långt att jag fått smeknamnet "Stjärnsäljarn" på kontoret (det är några RIKTIGT stora projekt som rullat in de senaste månaderna) av mina kollegor. Nu ägnar vi inte oss åt en sån form av försäljning där vi ringer och tjatar på folk att dom ska handla, utan det är förstås ett långt led av händelser som ska falla in rätt för att kunden ska välja våra prylar. Först ska man lura nån konsultjävel att rita in eländet, sen ska bygget upp och sen ska det offereras hejvilt och förhandlas och lämnas nya priser i en ny runda och SEN så kanske nån ev kan tänka sig att våra prylar inte ska bytas ut mot nån annans. (Vilket fortfarande är fullt lovligt) 

Vad jag försöker säga är att ibland känns det knappt som försäljning, vägen är så lång så när affärerna ramlar in är det svårt att ta till sig cred för det. Men nånting har jag ju förmodligen gjort rätt det senaste året då, eftersom jag har en islossning just nu som sällan är skådad. Jag är ingen kvinnosakskvinna. Men jag måste erkänna att det är extra roligt att lyckas i en värld som består enbart av män. ;) Och då har jag ändå haft/har en mindre motivationskris till min bransch och mitt arbetsliv i vinter...

På tal om jobbet så har jag ju glömt att berätta om min cliffhanger... Häromdagen skrev vi på för Håve. Nästa säsong går vi in som en av huvudsponsorerna och det förekommer över huvud taget inte hos ett företag i vår storlek. Men nu hade han ju fått för sig det så atte... Vårt namn kommer stå i nacken på spelarnas hjälmar. STORT. I större text än H u s q v a r n a s och därmed får vi maximalt med tv-sekunder, mycket fler än om man har sitt namn på sargen som bara syns på hemmamatcherna. 

För det är just bortamatcherna vi ska foka på. Vi säljare kommer att resa med Håve, runtom i landet och göra riktade kundevenemang tillsammans med dom på deras bortamatcher. Det har ingen nånsin tidigare gjort, för det var nåt som coach kom på en dag och resan dit har varit lång... Vi ska bygga vårt namn tillsammans med ett av de största varumärkena vi kunde hitta att åka snålskjuts med : H V 7 1. Hur han fick igenom det kan jag knappt fatta. Men roligt ska det bli! OM DOM BARA KAN KAMMA TILL SIG Å BLI ETT BRA LAG IGEN! KOM IGEN NU DÅ!

Nähä. Förutom ovan flyt så vill jag även nämna att jag har två fullt normala fötter. Jag går och går och går. Inomhus och utomhus, i trappor och you name it. Igår gick jag på hela fötterna kors å tvärs i min lägenhet utan skor. Det har inte hänt på tre år... Och jag kände INGENTING. Sug på den? Det har hänt förut att smärtan nästan försvinner helt ett tag och sen kommer den tillbaka igen efter en vecka eller så. Men så här bra vet jag knappt om det nånsin känts? Så jag kan inte sluta gå... Trots tokförkylning och feber de sista dagarna så har jag gått i alla fall... Jag går å går å går. Runt hela jäkla Örebro gick jag och inte fick jag det minsta ont efteråt. (Snudd på lunginflammation måhända, men det var det värt) 

Det låter nästan som lite storm utanför fönstret? Men jag har mössa. Kära hjärtanes sicken runda jag ska hitta mig efter frullen. 

God lördag go vänner!

Toksjukt

Igår var jag med om en av de mest sjuka sammanträffanden jag varit med om tror jag. Körde till Örebro som tänkt, skulle åkt vid tre men kom iväg redan kl ett(!) Bara det i sig är ju sjukt, har väl aldrig hänt.

Ett par mil innan Örebro stannar jag på vanliga stället, en mc D som ligger bra till just innan man kör på motorvägen för sista biten. (man klarar sig inte längre från Jönkan, där är det kissnöd - så där blir det alltid kissa å kaffe to go) Går in å kissar. Går ut från toan, mot kassan för att köpa en kaffe, samtidigt som jag kollar mailen i mobilen. Krockar nästan med en kille med bricka å tittar hastigt upp i sista sekund! Få en chock precis som nån har skrämt mig. För självklart är det han. Jönköpingsbon som jag inte pratat med eller ens sett en enda gång på ett halvår, men som jag nu nästan bokstavligen sprungit på tre gånger på fyra dagar. Och nu på en rastplats utanför Örebro. Det är så sjukt. 

Tog min kaffe och gick därifrån medans han fortfarande stod med brickan - skattandes, stammandes och med hakan i bröstet. Orkade inte ens knappt skratta åt eländet. Jag blev bara ledsen. Snälla Gud, låt det va. Vi har ju pratat ut och det finns inget mer att göra. Jag vill inte. Jag vet inte ens om jag vill att han ska finnas. Kan jag inte få fundera på det i fred? Snälla.

En gång om året gör jag ett försök att hitta nya löpardojs som ska va bästa möjliga. Detta görs på I n t e r s p o r t i Örebro, för dom är grymma! Förmodligen är dom lika bra på många andra ställen, men det har bara blivit så. Till slut valde jag mellan två par, dom ena var snygga å dom andra var grå. 

Men di gråe var nåt nytt uppfunnet fenomen som passade ömma fötter och det skönaste jag prövat i skoväg. Jag ville ändå ha dom rosa. Så jag slängde ut frågan till mannen med mcdonaldsbrickan och fick svaret: KÖP DOM ROSA! Det avgjorde saken - jag köpte dom grå. 

Jag tyckte om mig själv för mycket för att välja bort dom. Ja, dom är astråkiga men dom rosa var för hårda när jag väl hade provat tråkskorna. Sen gick jag åtta km i Örebro, köpte mig en stor sushi och blev toksjuk. (Inte av sushin) Kl 21.00 var jag så febrig och asförkyld att jag gick å la mig. Inte för att jag somnade, det är inte för lätt när man inte kan andas genom näsan... Nässpray var högvaluta, men det är en av nackdelarna med att leva en del av sitt liv på hotell. Dom har sällan nässpray när man blir förkyld kl nio på kvällen. Sen sov jag ända tills kl fem, när det var dags att snyta sig nästa gång. 

Idag är en jobbig dag, med ett riktigt bökigt besök som jag helst inte vill göra om som jag ännu inte har nån plan på hur jag ska genomföra. Dom här gubbarna vill ha fakta. Dom vill ha luftmängder, Pascal och flöden. Jag är bättre på att vara social och linda folk runt fingret. Det kan bli en kulturkrock. 

Sen fyller jag visst år oxå. Hur man gör det utan att ens mamma finns vet jag inte. Det går inte. Jag kommer att vänta hela dagen på att hon ska höra av sig. Det är så tungt, så tungt just idag. 

Nähä, nu måste jag jaga nässpray och painkillers om jag ens ska kunna leka frisk och visa mig hos kunder idag. 

Okrossbar

Jamen jisses en sån dag! Ibland har jag sån fart att jag nästan känner mig som om jag står utanför och tittar på när jag själv agerar. 

Med varning för att låta både tjatig och religös, så har jag haft ännu en dag i fantastiskt välmående. Jag antar att det snart kommer en period som inte går lika bra... Men det måste ju vara helt onödigt att oroa sig för nu? Oro är ju en helt onödig känsla har jag ju lärt mig. Just nu är jag fruktansvärt stark, näst intill okrossbar och mycket svår att slå omkull. Catch me if you can!!! Det finns nästan ingenting som kan hindra mig när jag är på det här humöret. 

Idag har jag t.o.m ringt ett samtal som jag aldrig trodde jag skulle ringa. Självklart gick det bra det med. Jag hade ju bestämt mig för att ta det som det kom, vad kunde gå fel då? Det är märkligt hur bra saker går när jag slutar att värdera dom så mycket. Tänk inte så jävla mycket Pettsson, bara kör. Saker är ändå aldrig som man tror. 

Någon i mitt coach-lag (nu låter det som jag har en hel armé med psykologer för att jag är riktigt illa däran, men så är det inte riktigt... det är bara lite olika samarbeten här och var) sa till mig vid en mycket detaljerad utvärdering av min personlighet/beteende i vintras - att jag borde sluta safe-a (sejfa) så förbannat. "SLÄPP SARGEN AKP! Man får göra fel! Det är okej!" 

Jaha? Varför har ingen sagt det förut? Herregud så enkelt livet blev när man inte behöver vara så himla noga hela tiden! Jag är människa och ibland gör jag fel. Det är okej. Det mesta går att rätta till i efterhand, om det skulle ha gått riktigt galet. Men oftast skapas helt nya vägar. Om det inte går att rätta till så kan jag erkänna mitt misstag, be om ursäkt och fråga vad jag kan göra för att det ska bli rätt? Sen kan man inte göra mer. Då kan man gå hem och laga sig nåt gott att äta. Men det fiffiga är att när man vågar släppa sargen så får man en helt annan fart och räckvidd med skrillorna - så dubbelt så många grejor blir riktigt bra. 

Och ibland är inte ens alla orättvisor i världen, alla okokta potatisar, alla ickefungerande b r a n d s p j ä l l eller alla kraschade äktenskap - MITT FEL! Sug på den! Vilken fantastisk aha-upplevelse! Jag tror att det var när jag förlikade mig med den tanken som jag började må bra på riktigt. Jaha? So what? Inte mitt problem. Men jag hjälper dig gärna. 

Inte ens det molande halsonda som satt sig fast likt en lovikkavante i min hals knäcker mig idag. Men jag ska gå å lägga mig nu, så att jag kan vakna utan det halsonda imon. Jag ska knäcka och ha ihjäl den vanten inatt. Kom inte hit och kom. Så det så!!!

Gonatt. :)

 

Vårskrik

Jag vet att det är skämskudde på att tala om att man har det så himla bra i sociala medier och på internet i allmänhet kanske. Men idag kan jag bara inte låta bli. Så håll för ögon och öron om du inte vill vara med om eländet, för här kommer mitt vårskrik!

IIIIAAAAHHHIIIAAHAAAAAAAAAA!

Solen skiner, första gången på året som man får känslan att den verkligen värmer (bara det är ju värt nästan ett eget skrik, eller hur?) foten känns bra och håller för en promenad med hjälp av en mindre rulle tejp, kilona faller av, livsgnistan återvänder, glädjen och den fåniga lyckan utan någon anledning alls finns nästan varje dag igen, det förflutna visar sig för en kort stund så jag kan sluta fred med det, bli fri från taggen i mitt hjärta och lägga det bakom mig på riktigt som ett glatt minne - men även som en viktig läxa att bära med sig resten av livet. 

Framtiden är just runt hörnet. Den ser ljus och solig ut, hoppfull och glad, jag är så nyfiken på den. Precis som förr, precis som jag alltid gjorde när jag var jag, när jag var mig själv innan elände, förödelse och innan kampen om att göra mig till någon annan. 

Lyllos den som vinner mitt hjärta. Jag är fantastisk!

Pepp på en opepp-dag

Jag gav mig själv i nyårspresent att 2014 skulle jag vara snäll mot mig själv, på alla sätt som går. Att vara snäll mot sig själv är inte detsamma som att sätta sig ner i soffan, käka chokladpudding för att det är grått och regnigt ute och tycka att jag är värd det. Näpp, tvärtom är en regnig dag en utmärkt dag att gå till gymmet och sen käka nånting riktigt bra när man kommer hem, tillagat i nya lyxiga grytor som gör matlagningen mycket roligare, sen bädda rent i sängen för andra gången samma vecka på den nyinköpta lyxiga bäddmadrassen och med den nya jättesköna dunkudden, ringa sina syskon för att visa att jag bryr mig om dom - och sen krypa ner i det nytvättade gosiga och sova som en prinsessa med trötta armar och ben tills klockan ringer nästa dag. För att vara snäll mot sig själv innebär att vårda sin kropp och själ så att jag långsiktigt mår bra. Och inte bara bra! Utan helst über-bra.

Jag lyckas ganska bra, men det tog en stund innan jag kom på hur man gör. Det är lätt att ständigt gå och köpa sig nya kläder allteftersom kroppen förändras i den riktning man vill och det gamla inte passar längre. Men eftersom min tanke är att min kropp ska ändra sig en rejäl bit till - så är det inte hållbart att shoppa sönder sig på kläder som jag ändå inte kommer kunna ha om ett tag. Det är svårt - men jag håller emot allt vad jag kan för att den biten inte ska gå överstyr och har därför lärt mig att belöna mig med andra saker. Såsom tex nya grytor och redskap till köket (ikeas gryta med löstagbar ånginsats är ju bara min favorit nr 1!), vid minus 10 kg köpte jag en ny lyxig bäddmadrass till sängen och förutom rena inköp som gör vardagen lyxigare så jobbar jag hårt med att göra saker i förebyggande syfte, som jag vet att jag kommer må bra av i längden.

En sådan sak är tex att jag nästan helt låter bli alkohol . Det kan ju låta märkligt att jag njuter av att vara utan - men om man lyckas vända på tanken så är det faktiskt just så det är. För jag mår mycket bättre utan alla onödiga slattar vin. Allting startar i hjärnan! Om ett glas vin är den produkt som du ger dig själv i belöning för att du är trött/ledsen/glad/pigg, i det belöningssystem som du komponerat ihop åt dig själv - så dricker du ett glas vin och känner dig jättebelönad och därmed lycklig. Om du däremot har satt ihop ett belöningssystem som innebär att du är värd ett glas vatten, för det får din kropp att må bra - så kommer du att känna lycka och välmående när du belönar dig med ett glas vatten. Jag vet, det låter ju knäppt och jag överdriver såklart. Men fundera lite på tänket - när du gör bra saker med din kropp så får du den faktiskt att må jättebra, mer än bara just i det ögonblicket som du belönar den. Att låta bli alkoholen helt, både på fredag och lördag kväll gör att du mår tipptopp hela helgen och även hela veckan som följer. Jag lovar - det är jätteskillnad även om det bara handlar om några glas.

Jag har nu varit snäll mot mig själv i 14 veckor jag har uppnått det jag vill nästan exakt enligt tidsplan. Lite drygt 12 kg har jag tappat på den tiden! Ibland (som idag) måste jag bara påminna mig själv om det för att förstå hur oerhört bra jag jobbar på. (jo, för man får säga sånt skryt om sig själv när man är snäll mot sig själv) för idag är en tviveldag när jag har så himla bråttom och vill vara färdig NU och inte kan acceptera att det tar mer än ett par veckor att göra sig av med 21 kg. För det är det som är min plan! Och nu på självaste fettisdagen så säger jag det högt så att alla vet så jag inte kan slippa undan och lägga ner - jag har 9 kg kvar och tidsplanen är 12 veckor. Realistiskt känns det nog faktiskt helt förbannat optimistiskt tänkt och rätt jäkla omöjligt. Men om det nu är så att vi ska vara realistiska och inte Petterssonska - så får jag väl helt enkelt göra en plan B då.
Plan A: Loosa 9 kg innan den 24e maj.
Plan B: Loosa så mycket det går innan den 24 maj, "ligg still" under sommaren och fortsätt i september. 

Om jag ens kunde säga hur mycket jag avskyr plan B. 

Här är minst 10 kg i skillnad, förmodligen mer. Visst är det skillnad? Eller tycker bara jag det? Helt ärligt så blir man blind på sig själv. Ursäkta frillan..hehe..

Jag är fruktansvärt envis. Tänk på den envisaste jävel du kan komma på och gångra det med tio - så har du mitt ansikte framför dig. När jag gett mig den på nåt som jag verkligen vill så har jag extremt höga krav på mig själv att lyckas och ger aldrig, aldrig upp. Men jag är inte korkad. Jag vet vad vår och sommar i Skåne tar med sig... Därav min plan att göra så mycket jag kan innan det drar igång på allvar. Hm...

På 14 veckor har jag aldrig fuskat. (jag vet, jag är en sjuk människa) Men varför ska jag fuska när det innebär att jag får mitt straff på vågen när det blir lördag morgon? Jag kan inte motivera mig till att göra det helt enkelt... På 14 veckor har jag aldrig varit på ett vv-möte. Jag har bara kört internetgrejen och använt mg av appen i mobilen. (om det börjar gå kass så ska jag gå på motivationsmöte, det är ett ess jag stoppat i ärmen så länge)  Jag har bara kämpat på, på helt egen hand. (eller kämpat och kämpat - det låter ju som om jag lider men det gör jag ju verkligen inte, jag mår ju faktiskt toppen) Men jag är verkligen en pina för min omgivning, för all mat som jag inte lagat själv dissekerar jag i detalj för att få veta vad det är, jag tackar nej till allt som jag kan med och jag är nog jättetråkig. I min bästa vän och hjälpreda - appen <3 - där jag bokför allt jag stoppar i mig får jag 49 extra bonuspoäng att käka varje vecka, vilket rent teoretiskt innebär att jag skulle kunna balla ur på helgerna hejdlöst för 49 poäng är en enorm buffé att kalasa på. På 14 veckor har jag aldrig rört dom där 49. För det är inte så jag jobbar. Klarar jag 12 veckor till? Japp - det kan du hoppa upp och klappa dig på att jag gör.

Nähä. Nog med själv-smek. För den som undrar vill jag bara peppa mig lite idag när jag har en riktig opepp-dag... Vägen till målet är aldrig rak. Men på nåt sätt så ska jag dit! Nu ska jag belöna mig själv för den här dagen med att krypa ner i världens skönaste säng. 

Veckans höjdpunkter

Jag har visst glömt bort den här sidan lite. Men ibland känner jag helt enkelt inte för att dela med mig av min vardag så då skiter jag i det. Fiffigt va? Men nu känner jag nog lite för det igen, så här kommer lite punkter från en vecka som förflutit i en hiskelig fart.


Det var i onsdags som jag åt säsongens första, sista och enda semla. Det var inget jag hade direkt planerat (snarare hade jag planerat att låta bli helt i år) Men vår käre coach var så smittande glad och stod i min dörr och sa
"Får jag locka med en slät kopp kaffe? Jag ska berätta en sak, jag vill att du är med."
Jag som låst in mig på kontoret för att ringa och boka besök, suckade och funderade över vad det kunde vara för jäkelskap nu då? Men Coach är helt omöjlig att motstå när han är på det humöret, så det var bara att lägga ner telefonen och knata efter, ut i fikarummet.

 

När han har fått för sig något som han vill göra, så finns det INGENTING som kan stoppa honom. Han skulle aldrig göra nåt utan att ha alla oss andra med på tåget, men saken är den att det bara är helt omöjligt att inte kliva ombord när han har den energin och glädjen med det som han vill. Så i slutändan blir det alltid som han ville från början men ingen kan i efterhand komma och säga att de inte samtyckte. Extremt smart och jag funderar varje gång på hur han gör. Han lurar mig gång, på gång på gång. Eller så är det helt enkelt så att vi alltid tycker samma? Föga troligt. Men ofta gör vi faktiskt det.  

För ett tag sen skrek han från sitt kontor på sitt vanliga blygsamma sätt:
"FEM MINUTERS STÅ-MÖTE PÅ MITT KONTOR! NUUUUUU!"
Det var då han hade fått den här briljanta idén, som skulle komma att kosta företaget en förmögenhet. Men han berättade inlevelsefullt och vem i hela världen hade kunnat säga emot i det läget? På det lilla stå-mötet förklarade han att man genom att göra vanliga handlingar - når vanliga resultat. Men det ska vi INTE syssla med, för då kunde han likaväl gå hem sa han. Näpp, vi ska göra ovanliga handlingar och på så vis kommer vi att nå ovanliga resultat. Det är ju inte lätt att säga emot på den precis... Tyckte tydligen inte styrelsen heller, för när han gick dit och eskade kulor för att kunna genomföra sitt påhitt - så gick han ut därifrån med en stor säck med pengar. Detta skulle nu offentliggöras för samtlig personal på företaget över en semla. Jag kunde helt enkelt inte motstå, så jag gjorde honom glad genom att peta i mig kaloribomben, fick en kraschad mage på köpet och hade "inte råd" att äta nåt annat än soppa resten av den dagen. Men jag fick in den i kalkylen och gick ändå ner nästan 1 kg denna veckan med. (nästa gång jag kan äta en kaka är vecka 26) 

Vad det handlade om kan jag inte avslöja riktigt än, för bläcket är inte på pappret förrän på onsdag. Det har bara skakats tass än sålänge, men jag kan säga att det kommer bli en helt sjuk grej för ett företag i vår lilla storlek och min hjärta klappar fort av stolthet när jag tänker på hur det kommer bli. Så kul! Låter det vara en cliffhanger några dagar till alltså... ;)

Det var samma onsdag som var en av de konstigaste men framför allt dyraste eftermiddagarna i företagets historia. För samtidigt som han delade ut semlor med hejdlös energi, så var några andra medarbetare i B o r å s och eldade på en av våra produkter för att få den godkänd. Ett litet projekt som vi haft nöjet att ägna oss åt det senaste året till och från... Med elda menar jag alltså att vi hade en bokad tid för b r a n d p r o v hos S t a t e n s P r o v n i n g s a n s t a l t, vilket innebär att man bygger upp ett rum, så likt ett verkligt rum som möjligt, monterar vår pryl i väggen, tar en rejäl blåslampa - och fjuttar på. 60 minuter ska prylen hålla och gärna en halvtimma till. Det kostar x antal hundra tusen pengar att göra ett sånt prov och få certifikatet godkänt, så vi åker inte dit om vi inte är hundra på att klara det. (Vi har alltså en likadan simulator på jobbets bakgård där vi först har eldat själva) I onsdags em kunde vi 7 minuter in i b r a n d p r o v e t konstatera att det gick åt helvete. Ett nytt material felreagerade skiten brann upp snabbare än Coach hade svalt sin semla.

Samtidigt fick jag ett samtal från Gbg. "Hej. Eeh... är det ni som sålt den stora kopparhuven som sitter på C l a r i o n P o s t H o t e l i Gbg?"
"Japp, det är jag."
"Då får ni gärna titta till den, för den har spruckit och är på väg ner på stationen."
Den paniken som uppstod i det samtalet... Om den träffat en människa så hade det blivit dyrare än vi nånsin kunde fantiserat om...
"Nån på hotellet som har lust att klättra upp genom en tacklucka med en rulle silvertejp så länge? Så kommer vi på fredag och sätter ihop eländet..."

Det var en helt galen eftermiddag. Och väldigt, väldigt dyr.

Samma eländiga onsdag och kvällen ägnades åt middag och hockey med kund för mig och Henrik. I laget spelar nu en yngling från (för mig) välbekanta skogar och i en av pauserna så sprang jag på hans pappa som jag kände väl på skogstiden... Han var då en av hörnstenarna i det lokala div 2-laget och nu var han givetvis på plats för att se sin son, som ärvt pappsens talang och mer därtill - spela shl-match. Saken var bara den att jag inte kunde sluta fundera på om tiden stått still i bygden? Kära hjärtanes som den mannen förde sig. Ingenting har ju hänt!!! Han hade nog t.o.m samma jacka nu som då! Hur i hela friden kunde vi hänga med dom dag och natt? Vad hade vi för utbyte? Chockad sa jag hejdå till en man jag en gång kände jätteväl och som jag idag bara kunde konstatera att jag inte kunde hitta ett spår av vad som fängslade mig då. Jösses. Det var en chock. Verkligen.

Torsdagen ägnades åt en utbildning i effektivitet med hälften av alla anställda där vi spelade ett spel i L e a n produktion. Med lego... som vi byggde produkter i... Jag vet inte när jag skrattade så mycket senast. 12 vuxna människor satt i ett rum vid varsina bord, byggde legofigurer systematiskt, in i detalj planerat, på tid med 4 stoppur som ringde hysteriskt och skrek på varandra:
"EN RÖD TACK! EN BLÅ!!! HÄR KOMMER EN SPECIAL! EN SPECIAL NUUUU!"
Men galet vad vi lärde oss om planering och system. =)

Finalen på denna vecka blev såklart årets Purple. I år var det bokstaven P som gällde och när vi ratat idén om att vara playboybunnies (som vi först tänkte, för Kajsa har både kaninöron och tofs till rumpen) så hade vi bestämt oss för att vara Punkare. Jag måste erkänna att jag kände mig förvånansvärt bekväm i den dressen. Så himla kul att klä ut sig och släppa loss fullständigt! Men att gå över Torpa en lördagskväll vid sjutiden, iförd extrem punkklädsel och med hår som växer på höjden, 41 år gammal - och möta vanliga människor, ej utklädda och mycket undrande, var en upplevelse. Dom måste ju trott att vi var punkare på riktigt? Göta petter så jobbigt. 

Det fanns många roliga tolkningar, med det var bara vi som var punkare konstigt nog. Pirater och präster fanns i parti och minut. Asroligt!

P som i...

Den här tjej vann. Hon var så himla bra. Hon var Paket... Och hade slagit in sig själv i en låda. 😂

Pingvin...