Körsbärsblom

Varför blir det aldrig som man tänkt sig? Eller, jag menar: varför begriper jag aldrig att det ändå inte kommer bli som man tänker sig. Jag ÄR ju inte okrossbar på tisdagar. Det är ju bara fånigt att låtsas, när jag vet att tisdag är min värsta dag. Om jag fick bestämma så hade tisdagen blivit avskaffad. Den fyller inget syfte i veckan. 

Började nog redan i Borås. Räcker att jag rullar in i den stan så börjar obehaget krypa i kroppen. Där är bara sorg och död och elände. Varje byggnad påminner mig om hemska dagar av illamående. Vill inte vara där! Men när jag nu ändå var där så tänkte jag gå till graven. Men mitt ärende drog ut på tiden för några jävla sävliga såsskålar som inte kunde skynda på med det jag skulle hämta - så jag hann helt enkelt inte! Grymt besviken styrde jag uppåt västgötaslätta på småvägar som jag inte sett på minst 20 år! Ti m m e le, D alu m, B l i d s b e r g, Humla, Trädet osv... (vem kom på alla dessa namn?) Ju längre upp jag kom, i varendaste stenmur stod ett körsbärsträd... I full blom... 

Och plötsligt sköljde tårarna över mig i en outsinlig ström. Ibland kommer såna stunder från absolut ingenstans (eller från en liten, liten detalj som väcker en sovande fläck i hjärnan) och bara kastar sig över mig. Ofta i bilen... Då finns det ingenting jag kan göra för att stoppa det. Då kommer sorgen över att min mamma inte finns mer - som en forsande vårflod. Saknaden blir så stor som jag inte ens visste var möjligt. Körsbärsblommen skar som knivar i hjärtat. Förstår den inte att den inte behövs mer? 

Om min mamma hade funnits så hade hon ringt och sagt idag:

-Nu blommar körsbärsträdet Anna-Karin! Det är så fint! Det är blommor överallt! Det har aldrig varit så mycket blommor på det! Och som det surrar! Ska du inte komma hem så du får se det? 

För just ijämte huset står världens största träd. Det var min bästa lekplats när jag var liten. Jag kan varenda gren och klyka å skulle lätt kunna klättra från rot till topp med förbundna ögon - 42 år gammal... Det står för nära huset och borde tas ner, eller borde aldrig få blivit så stort. Men vem tänkte på det för 100 år sen när det sattes? Att det skulle bli så stort? Jag har kämpat i hela mitt liv för att det ska få finnas kvar. (det har varit ett krig, det kan jag lova) Det är MITT träd, jag älskar det. Och alla dessa tusentals blommor idag fick mig att inse att jag har ingen mamma mer och inget träd. Och jag vet att det är fånigt men det gjorde så ont så ont. Jag skulle ge vad som helst för att få se henne stå under blommen och vinka hejdå när vi åkte därifrån. Så som hon alltid gjorde. Bara en endaste gång till. För ibland saknar jag A n n e berg oxå, så jag blir tokig. Jag kan aldrig mer åka dit.  

Men nu blommar körsbären för fullt. Som om dom inte vet att det inte spelar nån roll längre. Dom bara fortsätter som om inget har hänt. Jag kan inte begripa det, nu behövs dom ju inte! Hon står ju inte där under trädet och vinkar mer... Du kan ta ner det jävla trädet nu gubbjävel. Jag behöver det inte längre. 

Tårarna sprutade så dom stänkte över hela instrumentbrädan! Det fanns ingen hejd! Jag vet inte hur jag tog mig igenom västgötaslätta över huvud taget. Jag vet bara att jag plötsligt kom på att jag skulle genomföra en kundlunch. Hur i jösse namn skulle jag se ut på den? Sminket hade gett sig iväg med vårfloden och ögonen var totalt rödsprängda. Så plötsligt på en lunch i Skövde blev jag pollenallergiker. Fruktansvärt som jag lider av det så här års. Min kund led med mig när jag frågade om det var möjligt att sitta inomhus på restaurangen? (God damn, i'm good.)

Eftermiddagen var glad. (Lika fort som floden kom, lika fort var den över) Det fanns saker som jag blev påmind om som (som alltid) gjorde mig illamående, men i det stora hela en mycket glad em. Hann bara innanför dörrn innan Emme ringde och skrek i luren att hon fick jobbet på dagens intervju! Och Kajsa gjorde detsamma igår! Så in i själen glad för att dom lyckats fixa jobb i denna stad helt på egen hand, utan hjälp av föräldrar med varken kontakter eller lämpliga företag. Dom har löst det helt själva. Kan bli mycket svårt att hitta en stoltare morsa i denna stad ikväll. Älskar dom så!

 

Nähä. Nu finns det ett gäng måsten innan jag stupar. 

Godnatt körsbärsblom. 

Okrossbar tisdag

Det här blir en grymt stökig dag, har ingen aning om hur jag ska få ihop den tidsmässigt. (detta kan vara konsekvensen för all flaskpost från finska viken igår) Har ca 5 h kontorsjobb (som inte kan vänta) att göra! Men kl 9 ska jag vara i Borås och sen senast kl 12 i Skövde... Och först T a b e r g. Nog för att jag älskar den där vita lilla faran, men hade verkligen en helikopter varit för mycket begärt? Borde finnas för uthyrning såna här dagar. 

Nähä. Igår kväll blev jag påmind om hur viktigt det är att komma ihåg följande:

Det får bli dagens tema. 

Let's rock. #okrossbar

Frånvaro

Oj. Hinner visst aldrig säga nåt här nu för ti'n. Antar att alla lediga sekunder går åt till andra saker.. 

Men! Fantastisk helg! "Ensam" på stugområdet tänkte jag få gjort hur mycket som helst. Men då jag som alltid lever mitt liv efter väderprognosen, fick jag stuva om planerna och ägna till omtanke även åt solstolen. Hade nästa glömt hur go den var... Många timmar solade, många tankar tänkta. Men inget vidare grubbel, bara mest glada tankar. (lite omväxling förnöjer)

Annars umgicks jag mest med Pelle å Vejsan - då Sanna var på möhippa och resten av kollektivet inte var på plats. Som alltid trevligt, gu vad vi har ätit! (När man bara är 2 och 1/2 räcker ju maten nåt hiskeligt) 

Men jag är faktiskt lycklig...

Sketongar är dom bägge två. 

Annars låg jag mest här... Fast med betydligt färre kläder. 

Idag har varit en märklig dag. Men vilka dagar är inte märkliga nu för tiden...? Jag reagerar inte längre. Mysig prommis med Kajsis fick jag på en dryg timma innan jag körde uppe henne till Kalle. Själv fortsatte jag uppåt i stan för att plåstra om en tilltufsad vän. Cause that's what friends are for. ❤️ Nästa gång är det väl jag, vet allt för väl hur mycket värt det är. Men nu hemma och hör Emme stöka runt på övervåningen. 

Nähä. Kommer träffa bingen hårt ikväll.

Packa om

Vilken påskhelg så galet bra. Det finns väl ingenting att direkt klaga på egentligen. Möjligtvis att jag inte fick med mig lilltösen som jag haft lite smått magont för hela helgen... Det blev många samtal och sms för att lugna hönsmamma. Men vad hade alternativet varit? Att jag skulle suttit ensam i en lägenhet när hon ändå var med sina kompisar - och väntat på att jag kanske kunde få skjutsa dom en smula nångång mitt i en natt? Nä, tror inte det va. Jag måste oxå få ha ett liv. 

Lätt rosa i nyllet tänker jag tillbaka på denna ljuvliga helg. Jag har fått ta en del gliringar, tydligen har jag varit "helt borta" "disträ" "ej kontaktbar" och "asocial" och hållit mig för mig själv. Det tycker jag inte. Om någon visste exakt hur mycket kaos, inbördeskrig och rosa fetvadd det är i min hjärna just nu, så hade vederbörande tyckt att jag utåt sett fungerade mycket oberörd. För nu är det inte lätt alls. Någonstans. Det där skojeriet med Finland var visst inte alls särskilt mycket skojeri. Det här är jobbigt på riktigt. Imorgon ska jag gå igenom en lobotomi, sen kommer tankarna och livet bli bra igen. Skönt, för jag går under snart. 

Den här lilla hönan har inte tusen jobbiga frågor. Det var skönt att få umgås lite med henne. ❤️

Älskar dock när mitt uterum är fyllt av folk. 

Vi hade påsklunch hos mig i år. Det innebar att vi började på min altan kl 14 och sen slutade i mitt uterum 01,30. Kan ha varit världens längsta men även trevligaste lunch. Sen diskade jag sammanlagt i tre timmar, för att röja spåren av 14 pers och den lilla nätta tillställningen. 

Kubben "vann" vi med... Eller nåt...

Men påskdagen var ibland det sjukaste. Och den var tung för en olycklig. Jag låg i timmar nere på F o r t u n as strand och stirrade rakt upp i himlen. 

Denna kväll består av tvätt och om-pack. För nu ska det köras norrut, en riktigt god vecka i Dalarna är på g. Hasse, min goa mässkollega från minimässan vi rest runt med (som jobbar med kompletterande prylar till mina, alltså ej konkurrent utan mer kollega i branschen) och jag har äntligen fått tummen ur. I två år har vi sagt att vi borde anfalla konsultjävlarna i flock och göra sambesök han å jag. Och nu jäklar har vi fått till det! Han har myllers med kontakter efter ett helt liv på vägarna och nu åker jag snålskjuts så det står härliga till. Men va schöen... Det måste jag väl få?

Vi har bestämt oss för att campera i Falun, som vi gjort till centralort för vår lilla turné. För där har dom nämligen O p p i g å r d s på fat. Ett intresse som vi delar han å jag! I aug har vi bokat studiebesök på bryggeriet, med tio kunder (det var den första lediga tid som fanns...). Så tills dess får vi helt enkelt öva på B i s h o p s. Frågor på det?

Moi.

Dagens...

...citat. Kom från kollegan Henrik med en stor suck, där jag stod i dörrn å förkunnade att jag var tvungen att gå tidigare för att hinna till läkartiden i stan. 

"Men AKP... Du ska ju inte HA några fötter..när du inte kan TA HAND OM DOM!" 

Han har ju så rätt den pöjken. Detta är ju tjänstefel! För det finns olika sätt man kan förstöra hälar på och jag har just testat det allra senaste som jag kallar "kötta sönder skiten utvärtes" I helgen gjorde jag nämligen det gedigna misstaget att gå i helt fel dojs, så jag fick en stooor blåsa på hälen. Sen var jag TVUNGEN (på riktigt, fast jag kan inte berätta varför) att gå ca 1 km i samma dojs med redan befintlig jätteblåsa. (Typ som två femkronor lagda på rad över hälen) Och då blev det inte så bra för då sprack eländet och ja... Det blev inte bra helt enkelt. Men sen stack jag och köpte mig en paket compeed, som är universalmedlet mot allt oknytt i världen - smackade på ett par stycken och låtsades som inget hänt. Men imorse när jag vaknade, så bultade det så förskräckligt om lilla hälen...så hela sängen tycktes gunga. Då tog jag försiktigt bort lilla compeedkompisen och där under var det inte så mysigt faktiskt. 

Jag besparar dig bilden jag tog, för jag tycker själv inte om att se andras variga köttslamsor. Men... Tänk dig det äckligaste charkuteri du kan komma på. Gångra med 10. Så idag har jag fått en ask penicillin! Och en läkare å en sköterska som båda ägnade en halvtimma av sina viktiga yrkesroller till att tvätta (saaatan som det sved), klippa bort överflödiga, döda saker och sen lägga om mitt lilla skoskav samtidigt som dom turades om att skälla på mig. Det var nåt alldeles nytt. 

...arbetsdag. Var nog den märkligaste i hela min historia på det företaget - för idag förlorade jag hela 3 kollegor på en kvartsrast. Den ene flyttar från stan då han är en duktig handbollsspelare och har blivit värvad från nuvarande H a l l b y till Y S T A D!!! Blir lite långt att pendla. MEN vilken förlust, han är verkstans bäste gubbe som vi gillar SÅ mycket. :( Dom andra två rök av andra anledningar. Det var en mycket märklig morgonfika med denna mycket dystra och märkliga info som Mr Coach bjöd på.

...telefonsamtal med Mumin är just avslutat. Suck sicket mys. Somnar lycklig. 

Stora tabberaset

Jag skulle kunna berätta om en vecka i vår hufvudstad och ge dig några riktigt härliga skratt. För det finns underlag för det vill jag lova. Men det kan jag bara inte göra, för jag vet inte riktigt till vems fördel det skulle vara... Jag kan bara säga att det har varit 4 dagar av riktig ordentlig och regelrätt FEST och det har varit ROLIGT och det har varit MÄN och det har varit MYSIGT.

Som en av få kvinnor när denna mansdominerade bransch (byggbranschen) ställde till med sin 4 dagar långa, vartannat årliga firmafest - så har jag nu fått mitt ego så smekt att det kommer räcka under åratal framöver. Herregud så snygg jag är. Trevlig. Vacker. Fantastisk. Sexig. Underbar. Helt makalös. Jamen kära nån, det är så att jag undrar om jag nånsin kan jobba i en annan bransch och leva utan allt detta. Efter fem år och 3 N o r d b y g g så insåg jag i år att jag känner rätt mycket folk i denna värld. Det var på tok omöjligt att ta sig effektivt igenom de tre mässhallarna. Jag kom inte många meter utan att vi sprang på nästa som ville hälsa och kramas och komma med skamliga förslag. Det fanns också hallar där jag inte vågade röra mig knappt alls, för helt ärligt så har det kanske blivit nåt enstaka krumsprång på de här åren som jag inte var så sugen på att springa på... Som tex norrlänningen med mina glasögon. Undvek den hallen helt kan jag säga, så den gåtan är och förblir olöst. Jag hade Henrik vid min sida varje meter under torsdagen då vi var därute heldag. En sann gentleman som ansvarsfullt sett efter och räddat mig x antal gånger den här veckan.

Jag tycker inte ens om whiskey. Men jag fick i mig dom 2 första. Den 3e (rökig som en skogsbrand) gav jag bort. 

Spökvandring i g:a stan.. Fullt sjå att hålla reda på vilka som var spöken å vilka som var kunder.

Men idag har jag i alla fall fått mitt straff, när jag tillslut och mycket motvilligt, släpade fram vågen och ställde mig fjäderlätt däruppå. +0,8 och jag är ändå väldigt tacksam. För det mesta lär vara vätska och det kommer rinna av när jag börjar äta och dricka normalt igen. Men efter Whiskeyprovning på fastande mage, fläskiga ostar, oxfilé, gräddsåser, potatisgratäng, vin, tjocka fläskiga ÖL i stora, stora glas, smörstekta hälleflundror och ett par, tre pannacottor på ren grädde och lite lingonvecka på det - är jag som sagt tacksam och tycker att +0,8 är ett smärre under efter det stora tabberaset i Tjockhult. Det kunde varit mycket, mycket värre.

Så nu ska jag ge mig ut! Hade tänkt åka till skåne idag men jag skiter i det. Jag känner knappt igen mina barn längre och dom undrar väl vem jag är som plötsligt damp in igår kväll och ville dela bostad med dom. Jag har en mycket märklig frukost i magen bestående av 2 kokta ägg och en smoothie gjord på naturell youghurt, äpple och citron(!) och dessutom en kaffe. (det var visst ingen som hade handlat när jag var borta) Men den frullen duger bra som underlag för dagens första motionspass. För nu ser jag mållinjen där borta, det finns inga ursäkter kvar att inte nå den i tid. Jag är ostoppbar och okrossbar och tänker inte halka ur mitt hälsosamma leverne bara för att den här veckan kom och skar sönder mitt liv.

Nu kör vi järnet igen!

Ps. Finlandssvenskar är faktiskt inte så tokiga ändå. När dom pratar så låter det faktiskt nästan som norrländska. Grrrr. Herregud, nu går jag igång på Finland också. Det här kan bli jobbigt.

Roooligt!

Vi frös så vi darrade när vi väntade nere på backen. Men väl uppe på taket var det lä och sol, tro't eller ej. 

Så härlig sightseeing av denna gudomligt vackra stad. Nu kan vi historian med. 

Så mycket att berätta. Så lite tid. 

Tjopp.