2013

Jag tror det är svårt att trycka in mer elände på ett och samma år, än vad som rymts inom år 2013. Detta i kombination med en sommar som var den mest enastående jag varit med om. Det var vänner och lycka och den bästa semester jag har haft. Vilken märklig kontrast.

2013 blev ett märkligt och sorgligt år. Och finalen på eländesåret må jag säga - den var minsann magnifik. Jag vet inte hur jag nånsin ska klara av att höra en julsång eller känna doften av jul igen. 

Allt som kom till mig 2013 kunde jag inte själv rå för. Men mycket av det var såklart  resultat av mina egna handlingar. 2014 ska jag göra bättre. 

Idag skulle jag firat in det nya året med storslam i G-borgs tre ståtliga torn. Det skulle bubblats och ätits nyårssupé och varit klackarna i taket natten lång. För i år bestämde vi oss plötsligt för att göra något nytt och annorlunda på nyårsafton. Men jag drog mig ur häromdagen och avbokade min biljett, för det känns inte värt det när jag är såpass instabil som jag fortfarande är. Mamma är ju inte ens i jorden än. Om tårarna plötsligt börjar flöda mitt i maten så vill jag inte vara bland en massa okända människor i en fin restsurang. Så jag väljer nyår i Borås med mina sommarstugevänner istället. Det känns tryggt. ❤

Jag önskar alla mina vänner ett gott slut och ett gott nytt 2014. 

Minnen

Efter julafton tog vi syskon en paus, för att sen höras igen och ta tag i saker i fredags när begravningsbyrån var öppen. Dels för att vi inte orkade göra nåt mer och dels för att det ändå inte fanns mycket vi kunde göra. Vardagarna nu är så få att dom försvinner snabbt och tiden bara går. Efter en vecka har vi inte ens fått gjort en begravningsannons till tidningen, men det har bara varit 1 endaste arbetsdag på den tiden.

Den här tiden är som ett vakum, som i landet mittemellan. Jennie säger att jag inte kommer att komma ihåg det här sen, jag hoppas hon har rätt. Jag önskar att nån bara ringde mig och sa att den datumen och det klockslaget, kan jag komma till kyrkogården för då ska urnan sättas ner i pappas grav - sen är det färdigt och allt annat är ordnat. Men så är det inte, det är ett myller med saker som ska ordnas och bli rätt, en mängd människor som måste få komma till tals och massor av val att göra - i en period när man mår som allra sämst och orkar som allra minst.

Fram tills idag fanns det 3 riktigt jobbiga tillfällen att genomlida. Att åka till G-sås idag, mötet på begravningsbyrån imorgon och själva begravningen, när den nu blir. Idag tog mycket längre tid än vi hade tänkt, men det gick också mycket bättre än vi trott. Vi packade ner allt vi kunde komma på av värde och tog det därifrån för att det inte ska försvinna eller hamna fel. Vi valde några snabba minnes-saker och tog dem med oss. 1 av 3 vidriga tillfällen att genomlida är gjort. 2 stycken kvar.

Det är så otroligt svårt att komma på vad man vill ha. Just nu känns det som om det inte finns nånting alls som jag bryr mig om ifall jag får eller inte. Sakerna har liksom mist sitt värde totalt, jag har verkligen tänkt men har otroligt svårt att vilja ha nånting alls. Jag har mina minnen av min mamma och vårt liv tillsammans i mitt huvud och i mitt hjärta, det är det enda jag behöver. Men Jennie som kan tänka klart och som mist båda sina föräldrar och vet vad jag går igenom - säger att jag kommer ångra mig sen. När chocken och den värsta sorgen har släppt, så kommer jag att vilja ha mina minnessaker. Och vem vet om gubben lyckas bo kvar i huset utan att bränna ner det? Så jag försökte.

Jag minns en bonad som satt på väggen i köket under hela min uppväxt, som mamma hade broderat. Den är så förknippad med henne för mig, den säger det som hon utstrålade varje dag och det som hon lärde mig var det viktigaste i livet. Egentligen var det först när Patrik och jag var där en gång som jag förstod vad den betydde. För han tittade på den och sa till mig:
"-Nu förstår jag varför du är den du är."
Men den har inte suttit i köket på några år, hon bytte väl ut den till nån annan av alla sina bonader som hon hade att välja på. När vi kom dit idag var jag fast besluten om att hitta den och ta den med mig. Jag letade överallt i miljoners med prylar, men tillslut gav jag upp. Vi skulle precis åka därifrån när jag plötsligt fick syn på den. Hon hade hängt den på väggen i mitt rum. Mitt hjärta gick i tusen bitar.

                       

Imorgon är det mötet på begravningsbyrån, jag ska bara bita ihop, stänga av och bara göra det. Sen tror jag vi ska ta en paus igen fram till begravningen. Det kommer behövas efter de här två dagarna.

Kläder

Det var en skön dag i Gbg, Kungsbacka och Kållered igår. Vi åkte tidigt, timmarna gick och hjärnan var sysselsatt. Tjejerna var mycket nöjda med shoppingen och vid femtiden var vi tillbaka hemma, helt slut. 

Fenomenet med att sysselsätta sig med annat och glömma allt elände för en stund - är att det känns väldigt overkligt när man sen minns vad som hänt och försöker ta in det igen. Det är det enda ord jag kan komma på och likna det här med. Overkligt. 

Idag ska jag dock gräva mig djupt in i verkligheten och göra nåt som jag önskade i alla år, att jag skulle få slippa. Jag ska åka till mitt föräldrahem utan att min mamma är där. Vi har haft det huset i släktens ägo, sen 1880 då det bygdes. Min mamma ärvde det av sin mormor. Mamma växte upp där och jag växte upp där. Jag har aldrig varit i det huset utan att hon är där... Hon satt alltid på kökssoffan med sin bok eller sitt handarbete, stod vid spisen eller mecklade med nåt inne i det stora skafferiet. Idag ska vi syskon dit och välja ut kläder i hennes garderob, kläder som hon ska ha på sig när hon begravs. 

Prästen frågade oss redan på sjukhuset om hon skulle begravas i egna kläder eller i sjukhusets. Det var aldrig ens ett frågetecken. Vår mamma var sömmerska i hela sitt liv, hon hade alltid de finaste kläderna. Hon var jätteintresserad av mode och så fort det kom nånting nytt, så sydde hon det till sig. När mormor och moster levde så behövde dom bara slänga en avundsjuk blick på henne - så gick hon hem och sydde upp varsin uppsättning till dom oxå. På landet var hon tanten i grannskapet som alltid var så fin. Fina kläder var så viktigt för henne, det klart att hon måste få vara fin när hon begravs. 

Vi ska oxå försöka hitta ett kuvert där det står hur hon ville ha sin begravning och sin dödsannons. Tydligen ska det oxå finnas julklappar och julblommor som hon gjort i ordning till oss barn, som vi skulle fått på annandagen då vi skulle åkt dit med julmiddag. 

Om jag klarar mig igenom den här dagen utan att förlora förståndet, så klarar jag mycket. 

Starkare

Idag har jorden fortsatt snurra, tårarna slutat rinna, julsångerna slutat klinga och beravningsbyrån öppnat. Sirapen i mina blodådror är inte lika tjock och trögflytande längre, jag har inte lika många timmar som jag inte vet vart dom tog vägen. Dock hittade jag mig själv gråtandes i en rea-kö på Stadium kring lunchtid. Vad skulle jag där och göra? Men det är fler expediter som fått sig ett gott skratt den här julhelgen. 

Julaftons morgon kl halvnio, i kassakön på Ica. Allt jag skulle gjort dan-före-dan gick ju i stöpet mildt sagt. Alltså vaknade jag söndergråten, svullen som en boll i ansiktet, kritvit med enorm huvudvärk och ett kylskåp som varken innehöll frukost eller julmat till julaftonskvällen. Så innan nio på julaftons morgon genomförde jag helt klart julens märkligaste handling i den butiken. På bandet la jag: 1 grillad kyckling, 1 påse grillade kamben och 1 stor ask Ipren. Jag såg hur kassörskan försiktigt kikade upp på mig under lugg och tänkte: "Hon har supit flera dar..." Det hade jag inte, inte en enda droppe. Det var bara min mamma som plötsligt hade gått bort 1 dygn tidigare och ingen annan som hade gjort allt jag tänkt göra den 23e. Så jag tänkte först att jag borde luta mig fram och vräka ut min andedräkt över henne, så hon begrep att jag åtminstone inte kom direkt från A-lagsbänken utanför. Men sen tänkte jag att va fan spelar det för roll vad hon tror..så jag betalade mina grillade prylar utan minsta ansats till att verka normal och gick. 

För va schöen skulle vi äta på julaftonskvällen? Att jag inte skulle orka eller hinna laga nån mat den dan var väldigt uppenbart. Grillad kyckling tycker ju åtminstone barnen om. Och kambenen påminde ju lite om julens revbensspjäll? Eller nåt. Hos min bror åt vi smörgåstårta till Kalle Anka. Efter att vi varit på lasarettets kapell med en sjukhuspräst och haft en högtidsstund med mamma. 

Så himla overkligt. Om nån vill ha tips på alternativa julaftnar så är jag en guldgruva av förslag. 

Jag är en fruktansvärt vimsig person. Det har nog inte undgått många. Men ni tycker kanske inte att jag är SÅ vimsig utan bara lite vimsig. Det är för att jag tränat mig i 41 år för att hålla det i schack och det ger väl någon form av resultat. Jag har alltså inte ordning med mig i grundpaketet, jag har fått öva upp den biten och när du tycker att jag har ordning, fint, vikta kläder i min resväska, inte glömmer nåt på ett hotellrum och verkar ha koll - då ska du veta att jag kämpar mycket hårt för att få det att vara så. Jag tror jag lägger dubbelt med tid varje dag för att hålla ordning, jämfört med en normalordningssam person. 

Så det första som händer när jag tappar balansen av någon anledning - är att ordningsfasaden spricker. Om jag blir jätteledsen, stressad, tokglad eller faller ur rytmen av nåt annat som påverkar mig mycket - så kan jag inte hålla reda på mina saker... Så mycket klarar inte den här lilla hjärnan på en gång. Allting kommer bort. 

Igår gjorde jag ett försök att lämna trygga soffan en stund. Men ena handsken är borta sen julafton så jag cyklade in till stan utan och kom fram med nästan lika blåa händer som i Andrés balongfärd. I skoaffären skulle jag byta ett par skor och när jag gjort det har jag tydligen gått ett varv och kikat på fler skor. 15 minuter senare i en annan affär upptäckte jag att jag bara hade en skopåse i handen och ingen handväska... Men himla röta. Nån hade lämnat in den och expediten i skoaffären höll som bäst på att jaga fatt i ägaren till lilla handväskan med hjälp av detektivarbete, när den djupt försupna kvinnan med det bleka ansiktet och röda ögonen plötsligt stod på andra sidan disken och frågade efter väska med plånbok, nycklar och telefon. Men då tog jag mig faktiskt tid att andas ut ordentligt på alla inblandade så dom kände att jag inte luktade som jag såg ut. Sen gav jag upp och cyklade hem. Utan handskar. André hade varit grymt avis om han hade fått se vad mina cykelhänder faktiskt klarade. 

Sen gick jag ut och gick en liten försiktig runda, när jag ändå skulle gå till mataffären. Efter komplett handling, alla varor på bandet och handen i fickan för att ta fram nåt att betala med - så upptäckte jag att jag inte hade med mig varken plånbok eller kort. Men hon kommenterade inte att jag såg ut som jag partat hela juldagsnatten utan slog bara in mina varor, jag packade och ställde dem bakom henne och linkade sen hem för att hämta plånbok. Nu hade jag så fruktansvärt ont i foten av den mycket dåliga idén med försök till promenad, så jag tog cykeln (med cykelkorg) tillbaka till affären, gick in och betalade, plockade upp mina kassar och gick hem. Cykeln glömde jag kvar utanför affären. Resten av dan låg jag i soffan, det kändes bäst. 

Idag gjorde jag ett nytt försök, för idag har jag varit otroligt stark och checkat av allt från begravningsbyrå till att ringa gubben som nu sitter tröstlös i skogen och undrar hur han ska klara sig. (vi pratade i 2 minuter och 18 sekunder och det är den absolut längsta konversation vi haft på 25 år) Jag gjorde det för mammas skull och det kändes bra. Jag var riktigt stolt över mig själv när jag på nytt cyklade in mot stan med stenkoll på alla mina ägodelar. Utom handskarna då, den ena är och förblir borta. På Stadium kostade jag därför på mig ett par nya till mina ballongfärdshänder. Men jag är visst hyfsat instabil, så i den långa reakön började plötsligt tårarna att forsa utan att jag kunde göra nånting åt det. Men jag behövde verkligen dom där jävla vantarna så jag sket i det och stod kvar. Vad den expediten tänkte kan man ju bara fantisera om. 

Jag hoppas jag vaknar lika stark imon. För jag har lovat mina flickor shopping i Gbg och Kungsbacka hela dan. Det är dom värda som knappt har lämnat min sida sen i måndags kväll. ❤

Om sorg

Jag önskade mig att det skulle gå snabbt. När jag såg min mamma plågas och leva sin mardröm som hon gjort det sista året, när jag förstått och accepterat att hon aldrig skulle bli sig själv igen - då önskade jag mig att det skulle få gå fort. 

Jag kände mig som en bov, som tänkte den tanken i smyg. Jag kände mig elak för att jag önskade ett slut. Men jag kunde inte hjälpa det, jag var så rädd att inte få minnas min mamma för den hon verkligen var. Det var så svårt att se en så levnadsglad människa, vara ett oroligt, nervöst och plågat vrak. Så jag önskade att det bara skulle gå snabbt så hon fick sluta sitt fantastiska liv värdigt. Och det fick hon. 

Jag vet att det är naturens gång. Föräldrarna ska gå före sina barn, det är det normala. Det ska vara barnen som begraver sin mor och inte tvärtom. Och så blir det. 

Jag har vetat i hela mitt liv att jag inte skulle få ha min mamma så länge som andra. För hon var redan 45 när jag kom. Ändå har hon fått vara med så länge, hon har t.o.m fått se mina barn växa upp. Jag tänkte att varje år hon fick vara kvar var ett bonus-år. Jag visste så väl att hon var kvar på övertid. 

Och jag vet att det är ingen överraskning att man kan dö när man är 86 år och har tappat sin livsgnista. Jag visste det, för jag är ju inte dum. Och jag visste att min mamma inte skulle leva i evighet, att det inte var mycket kvar. Så somnade hon en kväll och kunde aldrig riktigt vakna upp igen. På förmiddagen dan därpå blev hon dödförklarad. 

Och även fast jag önskade mig att det bara snabbt skulle vara över, och även fast jag visste allt det där andra - så var jag inte beredd. Vilken chock att hon är borta. Mina kinder är ständigt våta, min sorg har ingen botten. Jag begriper nästan inte var den kommer ifrån. Det är som att vara delvis förlamad, plötsligt när jag tittar på klockan så har det gått en hel timma - och jag har ingen aning om vad jag har gjort. 

Jag läste nånstans att sorg är kärlek som blivit hemlös. Så känns det just nu, det känns som all min kärlek för min lilla mamma forsar ut, nerför mina kinder - nu när hon inte kan ta emot den längre. Det är som om julens alla ljus lyser bara för henne. Som om världen stannat upp i några dagar och spelar vackra sånger om gnistrande stjärnor och stilla nätter - bara för att hon har lämnat jorden. Det är så värdigt och vördnadsfullt. Det låter kanske märkligt men det är en vacker tid att sörja. Om hon hade gått bort en grå tisdag i november hade det inte känts lika vackert. 

Jag antar att man aldrig blir riktigt redo. Hur mycket man än vet att det ska hända. Man vill bara kunna ringa en gång till, bara krama en gång till, bara säga att jag älskar dig en gång till. Men jag hade ändå tur, för sista gången jag såg henne så kramade jag henne så hårt, jag pussade henne på kinden flera gånger och sa att jag älskade henne. 

Jag känner känslan av hennes lena, tunna kind mot min, i minnet precis när jag vill. För jag minns exakt hur det kändes och det är så skönt. Men ändå, ÄNDÅ önskar jag bara att jag kunde göra det en gång till. 

Jag försöker förstå betydelsen av de där orden och meningarna som är så svåra att förstå. 

Död.

Aldrig mer. 

Borta. 

Evighet. 

Vi kunde inte rädda henne. 

Dom är så svåra. 

Sov gott lilla mamma

I nästan 42 år fick jag ha min mamma. Hon blev ensam med mig när jag var nio år och hon gjorde det som hon trodde var det bästa, utefter sin förmåga och utefter sina förutsättningar. För det var min pappas sista önskan "Ta hand om den lilla". Det var inte alltid lätt och det blev inte alltid bra, men min mamma älskade mig och gjorde det som hon trodde var det bästa. Det är det viktiga.

Min mamma var den gladaste, tokigaste, piggaste, ärtigaste, roligaste, babbligaste, mest fantastiska och mest kärleksfulla människa jag har träffat. Det fanns ingenting i hennes värld som var jobbigt eller oövervinnligt, hon var en krut-tant och en evighetsmaskin som besteg alla berg som kom i vägen. Om någon saknade något vid middagsbordet så hann ingen ens att yppa det innan hon redan var på benen för att hämta det. "Det kan jag hämta! Jag springer så lätt!" Så ska jag minnas henne - glatt på språng - hon var aldrig stilla.

I förmiddags kl 10.57 somnade hon stilla in. Jag har just kommit hem från lasarettet, där vi syskon har suttit hos henne idag och fått se hennes nyfunna stillhet. Hon sov så gott och så tryggt. Det fanns en så stor ro i rummet där hon låg med händerna knäppta över magen. Hon var alldeles, alldeles rofylld. Så långt borta från oro och smärta. Jag är säker på att hon redan var hos pappa, sin stora kärlek som hon aldrig glömde.

Sov gott lilla mamma.
Sov i frid med pappa.
I våra hjärtan lever er kärlek alltid vidare.

Tack för att du var min mamma. Jag älskar dig så.

Stora fixardagen

Idag är det stora fixardagen deluxe special. Jag har ordnat upp allt från gamla jobbsurdegar med felgjorda t a k h u v a r - stora som kolonistugor, på brant lutande tak, 13 våningar upp och som kräver en 50-meters kran för att kunna åtgärdas, som i sin tur kräver att man sonika stänger av Kungsgatan x antal timmar för att kunna skrida till verket och komma intill med kranen (släng dig i väggen du som trodde att du hade en jobbsurdeg...)  - till jul, nyårsfirande och äldrevård. Om jag räknar antalet ringda obekväma samtal i dagens samtalslista, så tror jag att det blir fler än senaste årets alla sammanlagda. De flesta dagarna orkar man inte. Men vissa dagar bara orkar man! Som idag! Visst är det konstigt?

De flesta andra dagar skulle det känts som ett enormt berg att bestiga, för att ta hand om allt som behövs tas om hand... Men sen kommer det nån sån där dag då och då i mitt liv, då jag får nån sorts kraft att bara GÖRA skiten och då när jag väl kommit igång så river jag bara av hela klabbet när jag ändå håller på. Men det är nog bra om jag inte umgås med nån ikväll, för humöret blir kanske inte alldeles på topp såna här dar... Det tar ju helt enkelt lite av den vanliga positiviteten när man måste gräva ner sig i en dyngstack. Men jag håller fast vid min "ta-tag-i-skiten-dag-teori" det är en bra taktik. Lika bra att förstöra en heldag och få allt gjort på en och samma gång, än att sprida ut skiten över hela veckan. Så det så.

Så nu vet jag hur vi ska fira jul. Det blir en eftermiddag hos min bror som alltid. (hurra, för det är den delen av julen som vi gillar) Och sen - håll i dig nu, du sitter väl ner - så ska vi åka hem och fira jul hemma där vi bor i hemmahemmet, hemma hos oss. Jag, Emelie och Kajsa. Har ni hört nåt så tokigt? Julaftonskväll på hemmaplan. Det är första gången det händer sen...eh... ever. Jag ska somna i min egen säng och vakna upp i den på juldagen bland paketpapper och halvätna lussekatter. Kära hjärtanes så mysigt det låter. Djupa-skogen-varianten går bort i år, då modern tycker det är hemskt besvärligt att fira jul. Så hon vill låta bli. Vi passar därmed på att respektera att det är hennes önskan och tar tillfället i akt att sätta oss ner en smula och äta en skinkmacka stillasittandes. Det blir världspremiär för det! För min del innebär det dessutom att jag bara behöver köra 20 mil den dagen (fram och tillbaka till B o r å s) och det är lyx. När vi är hemma här på kvällen tror jag att jag ska strunta i viktväkteriet just den dagen och dricka en julöl till maten - för det har jag hört att andra gör på julafton. Så det så.

Har jag sagt att jag har loosat 5 kg sen 21 nov, genom att laga mat och äta och laga mat och äta och laga mat och äta och äta och äta och äta? Då har jag ändå varit på julbordsrace både här och där, lullat runt några dagar på Gotländska får och ostar och dessutom varit tvångsintagen på ett gourmétslott! Och har jag sagt att jag har ringt alla sura samtal som jag hade sparat ihop till och löst världsproblem på löpande rad?

Det har jag i alla fall. Fy fan va jag är bra.

PS. Gran? Har man gran när man firar jul hemma? Jag kan ju inte den här branschen. Det kanske man måste ha? Jag måste köpa en gran.

Fem dagar

Efter ett par dagar på Gotland så tänker jag och drömmer på gotländska... Det är inte svårt alls att fastna i och helgen har gått åt till att ställa tillbaka till smålandstänket. Ännu en lugn och skön helg - för det är så det kallas när man bara är på hemmaplan, städar, tvättar monstermycket, handlar, kliver upp mitt i natten och kör och hämtar ungdomen, står bland grytorna, köper julklappar och ägnar en halvdag åt att provköra bilar.

Jag är helt slut, jag behöver helg men nu är det visst måndag snart. Min högerfot är trasigare än någonsin efter allt spring upp och ner i trapporna med tunga kassar och tvättkorgar. Jag är en strandad val i soffan och det bultar och pumpar i hela hälen oavsett om jag är still eller inte. Och imorgon börjar julfrukost-racet! Kl 08,15 ska jag vara hos hungrig kund med gröt och skinkfrulle till 20 pers. Innan dess ska jag visst handla frukosteländet också... Hur ska det gå te? Vilka affärer öppnar sju tro? Sen löper veckan på i samma stil, det är bara att bita ihop.

Den här veckan ska det beställas bilar, jag önskar att jag kunde välja nån gång... Det är synnerligen ett i-landsproblem av hög kaliber, men ändock ett problem. För i Audin är roligast och Volvon är mest praktisk. Så? Ska jag vara rolig eller praktisk? Och så värst opraktisk är ju inte nån av dom egentligen heller... Eller så värst rolig.

Idag har vi kokat julgodis! Eller rättare sagt så gjorde Kajsa RR och Emelie smarriga marshmallows. Jag fick diska efteråt. Men Kajsa handlade åtminstone ingredienserna när jag och Emelie övningskörde. (just det ja, övningskört har jag gjort också).

För den som undrar hur julen ska firas i denna släkt i år - så undrar jag det också. Jag har slutat fråga, för jag får ändå bara uttömmande svar såsom "Nej, det vet jag inte" eller "Nej, det kan jag ju inte" av deprimerade modern när jag frågar. Det kommer bli en annorlunda julafton i år. Dämed inte sagt att det kommer bli till det bättre, men å andra sidan är det ju svårt att göra det sämre... Men jag håller en tumme för att det kan bli bra.

Nähä! Nu rundar vi av det här überpositiva inlägget. Jag behöver semester och jag har en plan. Det kommer bli bra när dom närmsta fem dagarna är gjorda, men innan dess är det kaos.

God natt julefrid.

Österut

Idag kom jag på att det snart är semester! För snart har denna veckan gått och sen är det bara en snabb vecka kvar och sen så tänker jag vara långledig, så det så. Från den 20e dec till den 7 jan... För så kan man göra tycker jag. Joho-o då, det kan man. Jag frågade mig själv och fick godkänt direkt, lätt som en plätt.

Denna kväll har ägnats åt att koka matlåda, (väldigt noga i viktväkteriet att man inte äter en massa köpelunch hela tiden visst) packa väskan och förbereda mat för ungdomen som får klara sig själva några dagar. För imon i svinottan sätter jag mig i bilen och styr nosen mot Nynäs, kör på båten och kör av hos gutarna i Visby, strax efter lunch. Stackars mig som måste åka till Gotland nu mitt i julemys och vinterskrud. Det blir verkligen jobbigt.

Jag ser redan fram emot båten. (trots att jag inte är vidare glad i att åka båt...eller nåt annat heller för den delen, som jag inte kör själv...) Men båt till den öa innebär dryga 3 timmar utan mobiltäckning men med internet. Alltså lika många timmars helt ostört arbete... Det är vad jag kallar kvalitétstid.

Och tro det eller ej, men det finns en spekulant på mig på Gotland! Jag hinner nästan inte yppa att jag är på väg över innan jag har en übertrevlig kväll inbokad. Sist vi sågs bjöd han på en väldigt blöt men trevlig kväll, där vi började med gotländskt lamm på en försommarsolig uteservering innanför murarna - och slutade med att han lärde mig dricka lagrad tequila...



 Han har ögon som är dom blåaste blå som jag nästan har sett och pratar gudomligt som alla övriga infödingar på ön. Hur i hela friden bär man sig åt för att inte trilla dit på den kombinationen? Det brukar ta en timma eller två innan jag förstår vad han säger, men sen vänjer jag mig och kan sluta säga "va" hela tiden, om han bara slår av på tempot något. Han läspar lite sött och hemmagjort också. Och han babblar. Gode tid så mycket tankar om världen och livet han har... Jag framstår som mycket blyg och tystlåten i jämförelse, så ni kan ju förstå vilken division vi snackar här. Just love it! Det är ju ingen hejd på fördelarna med denne man inser jag här nu... Vad är problemet lixom? Hm... Just det ja. Han bor på en öde ö i ett hav långt borta och jag bor på fastlandet i Jönkeboda. Jag visste att det fanns en hake.

Men lite trevligt måste man väl få kunna ha i alla fall? Joho-o då, det kan man. Jag frågade mig själv och fick godkänt direkt, lätt som en plätt.

Champange drack vi också föståss. Det är ju lite stil å finess här...

Ä. Ö. R.

Det har varit en fin vecka med otroligt lyxiga och roliga dagar på V ä s t a n å slott, där skratten fortfarande lär eka efter oss. Möjligen är det endast den senast adlade i släkten von O t t e n, som är lättad över att vi packat ihop 23 anställd + 4-5 inhyrda konsulter och åkt hem. För det var många som kom och gick av olika anledningar (därav smart att inte vara så värst långt hemifrån) och därför helt omöjligt för någon utom vår egen Ekonomimaria (som är världsmästare i ordning och reda) att hålla reda på hur många rum vi hade följande natt och hur många vi skulle bli till nästa måltid. Von O t t e n gav upp på ett tidigt stadie redan vid första lunchen:
-Hur många blir ni till lunchen?
-Vi blir 25.
-Men vi har dukat till 25 och två platser är lediga?
-Ja... Dom kommer nog snart...
Och strax efter det klev 4 nya personer ner för trappan och in igenom det låga öppningen, till den lilla matsalen i källarvalvet.

Vi höll i hatten när vi gick mellan bygnaderna...
 

Så vad har vi gjort ons till fre? Förutom ätit gourmérätt efter gourmérätt? (Lätt osams med vågen idag, men den kommer få ge sig igen) Enkelt sagt skulle man kunna säga att vi har satt en företagspolicy på papper. Men det låter alldeles för enkelt om jag tänker på hur det gick till, även om jag vet att det var det som blev slutresultatet som man kan visa upp. För företaget där jag jobbar leds av värderingar och inte av kommenderingar... Om jag i ett nafs kunde förklara hur ett värderingsstyrt företag fungerar - så skulle jag gladeligen göra det. Men det är lite mer komplicerat än så att förklara för den som inte har upplevt det själv. Men i enkla drag, så handlar det egentligen om:
* Vi jobbar under tre enkla regler: Ärlighet, Öppenhet, Respekt.
* Det finns inga siffer-ramar att hålla sig inom.
* Vi förtjänar inte ledningens förtroende genom att först visa vad vi går för - vi har 100 % förtroende från början - tills vi visar motsatsen på andra hållet.
* Vår VD leder oss inte genom att peka på statistik, siffror och prognoser - javisst finns det tillfällen då han nämner sådana saker ibland, men i det stora hela coachar han oss på känn. Hans jobb är att leda varje individ så att den får fram sina bästa egenskaper och styrkor.
* Vi har inga enskilda budgetar, vi har bara en stor gemensam. Om någon av 5 säljare skulle löka runt skulle det märkas direkt ändå.
* Varje anställd har full frihet att jobba som den vill. Ingen behöver hålla igen på någonting, någon egenskap, kunskap eller idé - så länge vi håller oss till: Ärlighet, Öppenhet, Respekt. Och därför finns heller ingen som petar i det vi gör. Vi redovisar INGENTING. Det enda som vår VD bryr sig om är det som står på den sista raden, dvs hur mycket vårt arbete genererat i. Vägen dit skiter han fullständigt i så länge som vi hållit oss till... Ja just precis - Ä, Ö, R.
* Vi är dock strängt förbjudna att behandla någon orättvist eller med något som kan tolkas som respektlöshet - kunder, leverantörer och kollegor.
* Vi ljuger inte, vi luras inte, vi skyller inte på andra, vi fifflar inte - vi drar inte ens en vit lögn där det hade varit ok i många lägen.
* Vi är alla delaktiga i alla beslut, det är coach som tar dem såklart, men då har han först ställt frågan till marknadsgruppen om vad vi tycker. Det gäller allt från korrekutläsningar till budgetmål.
* Vi ansvarar för allt som tillhör våra tjänster och allt vi gjort till 100%.
* Vi blir inte tilldelade arbetsuppgifter. Vi TAR arbetsuppgifter. Vi FÖRTJÄNAR dom. Om jag skulle brinna för att odla den lilla exportförsäljning som vi har - så skulle jag kunna TA den, köra järnet i Finland och Norge, odla den försäljningen och därmed bli exportansvarig. Och om jag hade velat bli försäljningsansvarig så hade jag bara kunnat kliva fram, lett mina kollegor och tagit det ansvaret. (nu har jag inget som helst behov av något av ovanstående tjänster)

Jag minns det första riktiga mötet vi hade när vår nye värderingsstyrande vd hade börjat. Vi säljare satt med tusen frågor på våra papper framför oss som vi ville peppra honom med och en av dem var:
"- Hur stor är representationsbudgeten? Vilken peng/år har vi på respektive distrikt? Vad får vi göra med kunderna?"
Och han svarade lugnt:
"- Jag förväntar mig att ni ska representera, det är mycket viktigt. Och den enda regeln som gäller där är SUNT FÖRNUFT. Om ni är osäkra på något och tänker att ni nog borde fråga mig om lov - så ska ni låta bli. Det gäller i mycket - är du osäker, så ska du låta bli. Kom inte och fråga mig en massa onödigt, jag bryr mig inte om vägen till era mål, jag tittar bara på sista raden. Men om någon missbrukar denna enkla regel, så kommer jag att se det. Då blir det ett jobbigt samtal på mitt kontor. Och snälla, låt oss inte komma dit, för då kommer det att bli väldigt, väldigt jobbigt."

Så? Lätt som en plätt att jobba efter, eller hur? Jag har klarat mig bra, för jag har en grym vilja/handikapp/egenskap - att göra rätt. Jag som person blir livrädd när jag tror att jag kanske har gjort fel mot nån. Men tröskeln till vår käre coach´s (som han själv nämner sig som) kontor är så väldigt låg, hans dörr står alltid vidöppen. Så behöver man bikta sig är det bara att kliva in och stänga dörren bakom sig, efter ett par timmar kliver man ut, klokare än någonsin. Jag tror att han har utvecklat mig personligen mer på två år än jag utvecklats personligt i hela mitt liv. För han är inte bara vd och coach, han är gratis psykolog också, bättre än någon terapeut jag nånsin pratat med - eftersom han känner mig utan och innan. Och trots allt detta ovan till synes slappa, luddiga, lull-lull, så har jag aldrig haft så mycket respekt för en chef på något arbete jag haft tidigare. För att göra fel mot någon som litar på mig till hundra procent, tror på mig, motiverar mig och alltid står bakom mig - vore lika grovt som att svika sin bästa vän.

Vi har alltså lull-lullat i två (vissa av oss nästan tre) dagar på V ä s t a n å. Vi har pratat värderingar.



ALLA har fått säga sin mening, även 12 verkstadsarbetare. (i synnerhet 12 verkstadsarbetare) En konsult (från ett annat värderingsstyrt företag i området - A c c o n i a) har lett oss genom dessa dagar och nu har vi en skriftlig policy om hur saker och ting ska få gå till. Vi blev bara gravt osams på en enda punkt och det var om vi skulle låta tystnad från en individ vara det samma som att denne höll med övriga. Göta petter sånt diskuterande det ledde till. Själv tycker jag inte att tystnad bör vara det samma som samtycke. Så det så.

Så till dagens oväntade stora problem. Den första dagen på V ä s t a n å, var det bara vi fem i säljgruppen tillsammans med konsulten. Vi har alla nyligen gått igenom omfattande tester, som tog nästan en heldag - på allt från personlighet till begåvning. Där fanns väl inga egentliga överraskningar från min sida, men tanken var att vi skulle få veta vad vår säljgrupp bestod av och därför kunna nyttja det på rätt sätt. Ett av inslagen var att vi skulle presentera vår bakgrund under ca en halvtimmas föredrag för varann. Då framkom mycket tydligt att jag stannat ganska precis 5 år på varje arbetsplats - för sen har jag känt mig färdig.
-Hur länge har du varit på den nuvarande?" frågade konsulten då
- 4 år och 4 månader..." var mitt svar.
Det gick ett sus i salen.

Så kanske är det därför sista tidens ickemotivation gjort sitt intrång. Jag har en stor jobb-down, det är bara att konstatera. Trots att trivseln och kollegorna aldrig varit bättre, kan jag inte hitta tillbaka till den stora jobbglädjen jag alltid känt. Det är bara så mycket stök och bök. Har det alltid varit så? Det har det nog egentligen, det är nog bara att jag kommit till en gräns där det inte är roligt att ta hand om det längre. Och jag vet hur farligt det är att tappa arbetsglädjen... Jag minns när det hände på TP, sen gick det fort utför. Så nu tänker jag så det knakar, för i normala fall hade det väl inte varit svårare än att börja se sig om efter ett nytt jobb? Men... Hur ska jag någonsin kunna byta till ett företag som inte är värderingsstyrt? (dom växer ju ännu inte på träd lixom...) Jag vet inte om jag kan trivas hos nån som styr efter listor och siffror och statistik, för nu känns det som dåtid och väldigt förlegat nu lixom.

Det är en ordentlig julanöt att knäcka.

En mycket bra tisdag

Idag har jag blivit påmind om varför jag jobbar med det jag jobbar. Det har varit en lång period av mycket stök och bök och där jag faktiskt mest har tänkt mycket på varför jag säljer b r a n d s p j ä l l...? Vad är meningen med det lixom? Varför gör jag det? Gör jag rätt sak? Borde jag göra nåt annat? (när man börjar fundera på sånt blir man knäpp) Men idag var första dagen på bra länge som jag hade en riktigt bra arbetsdag och precis som jag vill att dom ska vara. Göteborgsdag med två riktigt bra besök, en telefon som gick varm och en mailkorg som ständigt plingade. Så ska det va! Eftermiddagen har jag ägnat åt att provköra ny tjänstebil. I-landsproblemet krymper, jag är nu nere på två modeller som jag väljer emellan! Idag blev jag småkär i en fyrhjulsdriven sak, den ska jag definitivt bekanta mig närmare med. Lär gå som ett skepp i snö och halka vilket kan vara mycket värt. 

Det här är en go vecka och det är precis vad jag behöver nu... Det är väl i princip färdigjobbat, bara några timmar imon och sen ska resten av veckan tillbringas på V ä s t a n å S l o t t i Gränna. Mr Boss klappar igen företaget och tar med alla anställda på nån form av konferens/teambuilding/julbord/fest. Det ska tydligen vara vår belöning för detta årets slit och kan säkert bli riktigt trevligt... Ang val av ställe så är det så att finsmakaren till chef tycker att maten är nåt alldeles extra på detta slott. (om ni visste hur många ställen i detta land jag har blivit medsläpad till bara för att han gillar maten...) Här är det visst nån kock som har jobbat nånstans förut och som kände nån som hade en vingård och som kände nån som kände nån och sen... Det kan bli bra.

I matchen V ä s t a n å - Viktväkteriet kan det bli en tuff kamp. I detta nya liv ska det vägas och mätas och räknas och jag är nu svårt fast i accepterade rutiner som jag gillar mycket. Man behöver aldrig gå hungrig och äter hela tiden en massa god mat. En gång i världen när jag just ägnat 3 år åt baranfödande och hemmafruliv så gick jag faktiskt ner en fasligt massa kilon med just den här metoden. Så att det funkar bra på mig som älskar grönsaker och mat i alla former - det vet jag redan. Det viktiga är bara att hålla i, vara konsekvent och inte falla ur rutinerna. Några dagar på ett goureméslott kan ev bli en utmaning. 

Tjopp!

Kan han inte bara dö nån gång?

Jag har fått tokspelet idag. Måttet blev rågat, bägaren rann över, spiken gick i kistan, grinden öppnades å hästarna galopperade ut - eller vad du vill. Jag blev så arg att det svartnade för ögonen på mig. På riktigt. Ett tag när jag var igång som värst trodde jag faktiskt att jag skulle få en hjärtinfarkt. Så nu vet jag det, att det är så det känns när 30 års tillbakahållen vrede exploderar.

Jag skällde ut gubbjävlen. Ja, det gjorde jag verkligen. Jag har hört historier om människor i kris-situationer som upplever att dom stiger ut, utanför sig själva och liksom står bredvid och ser hur dom själva agerar, med krafter som dom inte visste att dom hade. Jag vet att det låter överdrivet och osannolikt, men precis så var det. Och det var så lite, så lite som fick ytspänningen att brista. Jag förstår dom chockade ansiktena som stirrade tillbaka på den som tydligen var jag. För det var bara när en gubbstrutt viftade med sin krycka mot mig, hånflinade och sa:

"-Va? Kan du inte få upp den?"

Det var då det brast. När gubbjävlen var tvungen att lägga sig i hur jag skulle öppna locket och tömma den fulla dammsugarbehållaren. Vem i hela Härjedalen hade kunnat förutse det? Kl 10.15 i G r i m s å s B y, den 30 nov 2013, det var då bomben small. Jag är chockad själv, jag hade ingen aning. Men det var då jag såg och hörde mig själv skrika så högt som inte ens visste att jag kunde skrika. Det gick så fruktansvärt fort, det var det som var det märkliga. Jag minns inte att jag ens övervägde hur jag skulle svara, på 0,1 sekund så hörde jag bara mig själv explodera.

"-JO DET KAN JAAAG!!! HÅLL KÄFTEN GUBBAJÄVEEEL!"

"- HÖRDU, DU KOMMER INTE HIT OCH GAPAR!" gapade då gubbjävlen tillbaka efter några sekunders stammande, när chocken hade lagt sig något för honom.

Och då ska ni veta att denna söta historia utspelade sig till dånet av en dammsugare, att gubbjävlen är 90 år och döv och att han tyckte att jag gapade. Då förstår ni att vi snackar decibel. Det var väldigt nära att min mamma svimmade. 

Men jag fortsatte. Eller utomjordingen inuti mig fortsatte. Göta Petter som jag skrek och gick på! (Detta samtidigt som jag dammsög ett hus) Det kan tänkas att jag upplevde det som skönt efter 30 år av att bita ihop och hålla käften? Men det minns jag inte alls. Jag bara körde på, jag kände ingenting alls. Men gubbjävlen gav sig ändå inte! Ingen har någonsin sagt ifrån till honom, så han hängde i, det gick inte upp för honom att han borde sätta sig ner och hålla käften. Han stapplade efter mig och gapade instruktioner om hur man dammsuger, hur dammsugaren fungerade och vilka kontaktuttag jag skulle använda. Och jag vrålade tillbaka. Jag vrålade och dammsög och dammsög och vrålade i ett kaos utan like. Eller tänk er varulvarna i Twilight, tänk er när dom förflyttar sig sitt snabbaste och tänk er sen att dom hade blivit gröna av avund om dom sett i vilken hastighet jag for fram med dammsugaren.
 

Vid nåt tillfälle hörde jag min lilla ynkliga mamma, med bruten armbåge i gipspaket, försiktigt säga från soffkanten. 

"-Snälla, vi behöver väl inte bråka. Inte bråka och skälla. Snälla Anna-Karin. För min skull."
Det kan tyckas att jag är en hemsk, elak och egoistisk människa, som får tokspelet på di gamle just som min mor är gipsad, ynklig, deprimerad och inte kan ta hand om varken hem eller sig själv längre. Och då får ni tycka det. Men jag har hört den meningen i hela mitt liv. "Snälla Anna-Karin, låt honom hållas. För min skull." Så då sa jag det, det hemska. (eller skrek, när jag nu ändå redan hade sprängt ljudvallen och trivdes väldigt bra med att vara kvar på den nivån)
- JAG HAR TAGIT SKIT AV DEN GUBBJÄVLEN I HELA MITT LIV. MEN NU ÄR DET FÄRDIGT MED DET SER DU! NU ÄR DET FÄÄÄRDIGT! FÖR NU HAR JAG FÅTT NOG! HÖR DU DET!? JAG GÖR DET INTE LÄNGRE, FÖR NU ORKAR JAG INTE MER!!!

Sen övergick min ilska till nånting annat. Och tårarna började bokstavligen forsa nerför kinderna. (jag dammsög fortfarande i varulvstempo.) Tillslut var synen så suddig av tårar att jag stängde av dammsugarn, drog in sladden, parkerade den i hörnet av vardagsrummet och gick sen fram till min mamma och kramade henne hårt.
"-Var inte arg på mig..." snyftade hon ynkligt.
"- Näe, jag är inte arg på dig. Jag älskar dig mamma. Men jag hatar honom. Jag avskyr honom mer än någonting annat på jorden. Och jag kan inte ta hand om dig när han är i samma hus. Men jag älskar dig mamma."
Jag pussade henne på kinden och höll om henne hårt, sen reste jag mig, tog på mig jackan, gick ut och körde därifrån utan ett ord och med tårarna sprutandes utför kinderna. Mitt besök hade varat mindre än en halvtimma.

Efter ett par kilometer fepplade jag fram numret till min bror, ringde honom och hulkade ur mig allt om mitt sammanbrott. Jag stammade och snörvlade hela vägen hem och han sa nog inte mycket mer än "mmm" och "nej" och "jaha..." men det räckte. Men sen sa han det bästa av allt.
"- Du har gjort helt rätt. Det här går ju bara inte längre. Jag ska försöka prata med dom, du har allt stöd i världen hos mig."

Jag är fortfarande arg. Mitt vulkanutbrott pumpar fortfarande ut glödhet lava av efterdyningarna. Mitt tålamod är lika med noll, så det är inte läge att stryka mig mothårs ikväll. Jävlar i helvete vilken jubelidiot till människa. När svensken är arg så skriver hon en insändare. Men jag är så arg så jag har bestämt mig för att skriva en bok om fanskapet. Jag vet precis hur den ska bli! I detalj ska jag beskriva alla elaka saker den gubben har gjort mot mig i sitt liv. I kapitel efter kapitel. (det finns stoff till en tegelsten kan jag lova) Om ingen vill ge ut den (föga troligt) så får brorsan trycka upp den i ett par tusen ex på sitt tryckeri och sen ska vi dela ut den till alla vi känner. Jag hoppas att jag hinner färdigt innan fanskapet mular, så han kan få lida lite av att alla vet vilken elak jävel han är. Jag vet till och med vad den ska heta: "Kan han inte bara dö nån gång?"

Håll utkik efter den i butikerna.

Bland grytor och slevar

Efter dag 3 i viktväkteriet kan jag konstatera att jag loosat 1,6 kg,  diskat 847 grytor, stekpannor, skålar, byttor och stekredskap. Köket ser ut som ett inferno och doftar/stinker beroende på klockslag alltifrån curry till vitlök, mosad banan, kanel eller puttrande ajvar relish. Men det här är en bra vecka att börja och gräva ner sig i nya rutiner, för det är en helvecka på kontoret vilket innebär mycket enklare logistik på alla fronter. Det ger ett och annat höjt ögonbryn och småflin bland kollegorna, men det är minsann lika bra att dom vänjer sig för jag tänker hålla i. Det är allt eller inget i mitt liv och i det här valet har jag valt ALLT. (eller INGET beroende på hur man ser det) Så mitt i ett internmöte satte jag ner foten, ställde jag mig upp och sa att:
"-Nähä. Nu är det mellanmål."
Och sen gick jag och hämtade min riskaka.

Döttrarna är också invigda i detta kaos av kilovis med mat som man måste hiva i sig. Ikväll stod det kycklinggryta på menyn och receptet för 4 pers innehöll bla 2 hela stora paprikor, ett knippe morötter, en hel jävla squash och ett halvkilo kycklingfilé. Lägg därtill matlagningsgrädde, buljong och en halv bytta ajvar - så får du den största stekpanna som får plats på din största platta, helt breddfylld med en ENORM maträtt! Den ska du sen splitta i endast 4 portioner och käka upp tillsammans med ett par dl fullkornspasta som tilltugg. Puh. (te och macka? är det helt ute?) Jag förklarade för dom små liven att det var käk för fyra pers och sen stod vi alla tre med stora ögon och tittade ner i den överfyllda pannan en stund utan att säga nånting alls.
-Ööh... Om ni inte vill ha riktigt så mycket grönsaker så får ni ju peta bort lite kanske... Men jag måste äta upp. Hur det nu ska gå till.

Resten av denna dag (som inte utspelat sig på kontoret eller bland grytor och slevar) har jag ägnat åt att försöka plocka ihop en bil för ett ungefärligt värde, med tanken om att få till så mycket som möjligt för pengarna. Jag kan nu alla bilmärkens hemsidor för "bygg din egen bil" utan och innan. För nu ska här tydligen beställas ny tjänstebil innan veckan är slut, ett i-landsproblem utan dess like. För vad kan jag om bilar? Inte ett smack och jag är otroligt ointresserad dessutom.
- Vad kan vi välja...? frågade jag trevande i hopp om lite hjälp på traven
- Vi har avtal med alla bilhandlarna i stan så ni kan i stort sett välja vad ni vill. Bara håll er under den här summan.

Suck. Ibland önskar jag att jag jobbade på ett företag där saker var uppstyrda. Typ:
-Du kan välja på Volvo V70 svart eller Audi A4 röd.
Men nehej då, det skulle aldrig hända på mitt jobb. ALLT ska givetvis som vanligt avgöras på egen hand och så kan man inte komma och säga nåt om det sen. Det gäller ALLA beslut du nånsin kan komma på - för så är det på värderingsstyrda företag vilket oftast såklart är en fördel. Men det är också en sjuhelsickes massa beslut att ta för en förvirrad kvinna bland stora grytor och igen-immade rutor.

Vit bil säger ungdomen. Jag tycker att röd bil hade varit att skoja till det lite. Svart, är nog egentligen ganska praktiskt.

Stooor bil med fläskig motorhuv är väldigt fördelaktigt den dagen en stor älg kliver ut på vägen, nån mörk kväll i de värmländska skogarna.
Lite mindre bil blir väldigt mycket enklare att fickparkera på Torpas trånga gator (om man nu lyckas hitta en liten lucka en bra kväll)

Sollucka är najs.
Om man inte väljer sollucka kan man ta några fläskiga fälgar istället.

Jag vet inte. Men jag tror det blir en Volvo. Eller audi. Eller BMW. Jag måste nog ringa en vän.

Skräll

För oss som har varit vakna sen 05.20 idag, börjar orken tryta så smått. Men det har varit en lång dag! Eller en lång helg - för gårdagen såg likadan ut som idag om jag tänker efter.

Det var väl inte så att jag studsade upp som en äppelkindad gympafröken före halvsex precis..men jag hade definitivt dragit mig färdigt när klockan var halvsju. Klockan kvart i åtta hade jag druckit kaffe två gånger och passade på att smsa mina vänner för att se om jag kunde tinga dom för en söndagsfika lite senare under eftermiddan. Tänkte att dom kunde ju svara sen när dom vaknade och såg nattens inkomna mess... Men 07.47 svarade dom rappt tillbaka bägge två. Men kära barn - det är ju inte bara jag som håller på att bli gammal.

Själv fick jag se ett par mycket kärleksfulla sms när jag slog upp mina ljusblå i svinottan. (dom hade inkommit efter kl 23 och då sov ju tant redan sött)

Ja, Göta Petter. Det är kärlek.

Klockan 10 sekunder över 11 kikade jag in genom rutan på a-sex i norra entrén och undrade över om det verkligen var öppet? Inte en människa fastän nästan hela dan hade gått? Men så fick jag syn på en gubbe i hatt och sen gled dörrarna isär så fint när jag gick ännu närmare. Öppnar dom inte förrän kl elva? Aldrig tänkt på förut, men det är ju jättesent!

Helgens skräll:
Igår skrev jag in mig hos viktväktarna. Japp. Ibland glimmar hon till! Jag har nu så ont i min ena fot att jag inte kan röra på mig alls. Tom cykling får håret att stå rakt upp på huvudet av smärta. Nix icke att tänka på just för tillfället. Det bultar som fan just nu helt enkelt och jag konstaterar att det måste vara kulmen som jag genomlever. För nu har det gått ca ett halvår med fot nr 2. Om ett halvår till borde det börja ge sig något. Jag kan alltså inte röra mig alls. Inte mer än absolut nödvändigt i alla fall. Detta innebär att jag förmodligen blir ännu tyngre och fötterna får ännu mer att kånka runt på. En ond cirkel lixom... Så vad gör man? Jag måste ju helt enkelt få stopp på den här helvetesspiralen! Alltså blev det VV. Jag har stått i köket hela helgen. Jag har handlat mat. Lagat mat. Ätit mat. Och igen. Så mycket som jag ätit det senaste dygnet har jag inte ätit på hela senaste veckan. Kära hjärtanes, jag har fullt sjå att få i mig maten innan det är dags att laga nästa rätt. Och diska. Och handla. Och äta. Puh... Tack å lov är det jobb imon, så jag får ledigt en sväng ifrån köket. Och jag har en rejäl matlåda med mig, mina arbetskamrater kommer svimma av chocken. (inte för att den är rejäl utan för att  jag har matlåda med mig)

Helgens ickeskräll:
Helt a´la Jennie har jag idag berövat skogen på smågranar, så som sig bör till varje advent. Nää, nu är det inte advent idag utan först nästa söndag. Men då tänkte jag ha allt adventsstök klart och foka på att baka adventsbak. (Jesus, nästa helg kommer det inte vara nån idé att ens försöka lämna köket) I alla fall - när jag hade sett ut en lämplig skog, klivit så djupt in i den att till och med Skogs-Mulle hade blivit orolig och vilsen, så såg jag ut ett par fina objekt att dra upp med rötterna. Sen såg jag mig omkring över axeln för man vill lixom inte att nån ska se en när man drar upp en liten nyplanterad rackare med roten. (förstår inte varför folk blir så upprörda, men det blir dom) Sen tog jag på mig handskarna, ställde mig bredbent framför tagguslingen och drog. Sen knakade det till bakom mig. Och sen kom orienteraren flygandes.

Alltid. Varje. Jävla. Adventsgran-ryckning. Kommer. Det. En. Orienterare. Hur förbannat långt in i busken jag än har gått. För det är ju lixom där dom är orienterarna! Att jag aldrig lär mig.

Bara skoj

När barnen var små fick man inte sova om nätterna för att dom höll en vaken. När dom är 16 och 18 år gamla får man det fortfarande inte, av samma anledning. Jag är aptrött och hade lätt slocknat på två röda, om jag haft samvete till det. Men Kajsa skulle ABSOLUT följa med på en fest i Ö l m s t a d (läs: Tjotaheiti) ikväll och det känns definitivt inte som läge att somna innan hon är tillbaka här i människobyn. Men med ett par rejäla tändstickor (braständare) att spjäla upp ögonen med, så är det ju inga bekymmer.

Imorgon ska jag jobba x antal timmar och sen ska vi hälsa på lilla enarmade mamsingen på sjukhuset i Borås. Min favoritmiljö! Det bara vänder sig i magen på mig, bara jag ens parkerar bilen på parkeringen utanför. Att sen tvingas vara inne i själva sjukhusbyggnaden, i lukten, i ljuden, i... I allt det sjuka och döda - det är bara inte min  grej. Det är min mardröm. Men det blir en rolig dag.  

Sen kommer måndag och den blir oxå jätterolig. För då ska jag ringa sjukvården här på mitt egna sjukhus och ge dom grönt ljus att ta min sköldkörtel. För det har jag bestämt idag. Nu går det inte mer, jag kan för schöen inte andas ordentligt längre. Jag har väntat i det längsta (skräll) men nu går det bara inte mer. Man kan leva fint utan sköldis, men man får käka medicin. I paritet till att kunna andas eller ej - känns det som om det är ett riktigt bra alternativ. 

Bara glädjeämnen alltså. Livet leker. Och int är jag bitter int. 

Gonatt

Bror

Men det är ju inte klokt hur dagarna bara går och går och går. Jag hinner inte med! Jag behöver flera timmar nu! Och dagsljus! Vem schöen släckte lampan? Man kan ju tro att det är miss i nassen när man kommer hem från jobbet, inte fasiken vill  man ge sig iväg ut på upptäcksfärder då inte? Mera dagsljus åt folket! Det kan inte vara för mycket begärt? Det är väl bara att vrida fram klockan några timmar hit eller dit, så vi får lyse när vi behöver det? Jag lägger den idén i nån låda...

Jag har inte hunnit ens hälften vad jag tänkt den här veckan, så ikväll blir det jobb hele kvällen. Suck. För imon blir det en sån där go tur och retur till Sthlm över dan, för jag ska upp och få mig en rundvandring på Nya K a r o l i n s k a S j u k h u s e t, Sveriges största bygge i modern tid. Mycket trevligt och att andas lite Sthlmsluft i sig är ju inte heller otrevligt. Sen vidare till Norrköping för heldagsmöte hela fredan. Sen är det helg igen, säger dom som vet.

Just avslutat ett lååångt telefonsamtal med min bror. Han behövde prata av sig... Helt makalöst konstigt att vi hittat fram till varann på äldre dar, men bättre sent än aldrig. Underbart! Fast ämnet hade kunnat vara trevligare dock... Han hade fått spelet på vår lilla mor idag, tant pessimist.

I lördags morse snubblade lilla mamsingen på sina pyamasbyxor när hon skulle gå och morgonkissa. Hon föll huvudstupa i badrummet på sin lilla tändsticksarm... Men det var ingen fara, nejdå, nejdå. Lite ont i armen kanske men det skulle nog gå över, så hon sa inget till nån enda människa. Men i måndags yppade hon att det kanske gjorde lite ont i armen efter att hon ev hade ramlat lite på lördagen... Lite gnälligt tycker jag - den var ju bara bruten på 4 olika ställen, benflisor som satt sig i underarmsbenet och en totalförstörd armbåge som nu måste bytas ut till en konstgjord led. Men annars ingen fara.

Så nu ligger hon på sjukhus och väntar på att sjukhusets enda specialist på armbågar ska få tid att operera henne, vilket kan bli i nästa vecka om vi (och alla vårdare som måste vara i hennes närhet) har tur... Jag förstår att hon har ont, att hon är ledsen, att hon lider av att hon är gammal och inte längre kan ta hand om sig själv (jag lider av att bara se det) men... Det är inte roligt att få en utskällning så fort man försöker hjälpa henne. En gång kan man klara. Två och tre och fyra och fem också... Men sen börjar man fundera över varför man försöker hjälpa henne över huvud taget. Bror hade fått sig en jävla pärla idag när han visade henne hur hon skulle göra för att sätta på radion. Sköterskorna på avd också - när dom skulle ge henne insulinet. (han hade tom gått och bett dom om ursäkt å hennes vägnar när han gick hem...) Själv är jag hostig och snörvlig och vågar inte åka och hälsa på innan jag snörvlat färdigt. Att smitta en 86-åring som ligger och väntar på operation, är inte det mest intelligenta om ni frågar mig. Men det var ju såklart inte rätt tänkt av mig. Jag är inte ett barn som ställer upp, till skillnad från dom andra två avkommorna som nu var där. Ja, jag säger då det...

Så nu har vi kräkts lite familjegalla över varann en bra stund, storebror och jag och det var nog otroligt skönt för båda två tror jag... Jag har aldrig haft nån att spy familjegalla med, (familjen är ju väldigt begränsad) det här är nåt helt nytt för mig. Det blev mycket förstående suckar när vi delade med oss om våra synsätt på denna lilla käcka kärnfamilj. Han är 69, jag är 41. Men idag kändes det för första gången som om vi var nästan jämngamla. Och idag kändes det för allra första gången någonsin, som om vi var bror och syster på riktigt. Ja, jag vet ju att han är min bror, men han har nog alltid känts mest som en släkting. Som en farbror eller äldre kusin, vi har ju inte pratat med varann mer än ett par tre gånger om året, större delen av mitt liv. Men kanske spelar ålder, avstånd och 30 år av väldigt lite kontakt - ingen roll alls när man ser sin gemensamma gamla mor tackla ihop?

Jag har en storebror på riktigt. Vilken underbar känsla.

Tant

Nämen hur gott är det inte med helg den här veckan då? Helt makalöst gott! Idag njuter jag av hemmafrulle och nyhetsmorgon i den egna soffan, det är lyx i ett liv som inte alltid försegår på hemmaplan.

För övrigt kan jag bara konstatera att jag har blivit en gammal tant. Fina tecken som styrker den observationen är:
* Under gårdagens aw med goa och glada kollegor - tackade Pettsson för sig vid halvtio och cyklade hem. Skräll, säger du. Nä, säger jag. För det är ungefär så det sett ut på sista tiden. Det borde kännas hemskt att välkomna tanten in i min (redan tantiga) kropp, men nope. Det är så skönt. Jag tycker inte att det är roligt att vara ute i vimlet längre helt enkelt. Jag är så jävla färdig med det. Och det tog nästan inte en dag mer än 41 år.

* När det blir helg, vill jag bara vara hemma. Jag vill äta hemmafrukost, pilla och fixa och dona och städa i mitt hemmahem, sitta i min hemmasoffa, titta på hemmatv´n. Men jag vill gärna umgås, bjuder gärna hit vänner - bara jag slipper gå utanför mitt hemmahem och vakna någonannastans. Åka på weekend till nån annan ort och slå klackarna i taket pratas det flitigt om i mina kretsar - och det är jag ungefär lika sugen på som att stå ute en hel dag i ösregn. Jag vill vara hemma när det är helg, så att jag kan tanta mig ordentligt. Punkt.

* Jag tänker att jag är så nöjd. Jag är så nöjd med allt jag har bara. Livet är inte på något sätt enkelt, ofta är det rent förjävligt, men jag har det bra i alla fall. För jag klarar av att ta mig upp igen. Tillbaka till default lixom och det är det som är det viktiga. Jag har två rejält trasiga fötter och många andra saker som jag önskar vore väldigt annorlunda - men jag är nöjd i alla fall. För jag är tant. Och det är skönt.

Idag ska tant titta ikapp sig lite på veckans missade tv-program och sen finns det inget som hindrar att gå bananas på övervåningen. Började med att måla en vägg i Emelies rum i söndags och det fick bli startskottet på det jag vill göra där uppe. Emmes rum ska få en rejäl omstyling och Kajsas kommer åka med i bara farten. Sen är det hall och trappa som ska få en jäkla pärla. Sen är tant nöjd.

Nähä!
Go lördag go vänner.

Tänk dig

Tänk dig att du har 12 par ögon riktade mot dig. 12 par ögon i ett knäpptyst rum på en tidspressad morgonfika i ett stelt konferensrum. 12 par ögon som sitter i ansikten med munnar som streck. Det finns ingen glädje, ingen trevlig atmosfär, ingen avslappnad attityd - bara fakta. 12 ansikten vända mot dig, som förväntar sig att du ska leverera något av värde.

Tänk dig att du just innan det haft en bra morgon på ett hotell. Käkat frukost halvsju, suttit på rummet och jobbat mycket effektivt ett par timmar, förberett dig noga inför dagens första besök, tittat ofta på klockan, noga kalkylerat resväg och gett dig av med fin marginal. 

1,3 km från hotellet till konsultbyrån. Det blir MAX tio minuter med bilen? Hämta beställda ostfrallor på vägen. Tänk om det är kö på bageriet? Hm... En halvtimma från hotell till kund, inkl bageriet, det måste ju räcka? Tänk dig att du varit väldigt trygg i den tanken. 

Tänk dig att du kört till bageriet med hjälp av gps-en. Där du skulle svängt vänster alldeles intill, var det ett vägarbete och du tvingades ta en enorm omväg som gps-en inte alls verkade gjord för att hitta på. Tänk dig att du tappat 10 minuter redan där. Tänk dig dessutom att det inte fanns nån parkering när du väl hittat fram, och du småsprungit 400 meter. Tänk dig att du sen klampat in på ett bageri och flåsat:

 -Hej! Det ska finnas 12 frallor med ost beställda här i mitt namn! 

- Jamen hej, då är det dom här. Det blir 72 kronor. 

Tänk dig att du börjat anat oråd för att det blev så billigt... Och öppnat påsen för att synliggöra dina farhågor. Tänk om "frallor med ost" i Karlstad inte betyder frukostfrallor med ost utan snarare ostfrallor? Alltså en slät fralla med oststänk ovanpå och inte en frukostmacka med ost. Tänk dig att du tittat i påsen och upptäckt fakta. 

- Eh... Jag tyckte väl att det var lite billigt... Jag ringde och beställde tolv FÄRDIGA frallor med ost. Inte tolv ostfrallor. Jag ska på kundbesök, dom ska äta dom här lixom. 

- Jaha? Då skulle du sagt ostmackor när du beställde. Men jag kan fixa det, fast det tar ju en liten stund. Tål dom nötter?

- Inte fan vet jag. Men nu är det bråttom kan jag säga! 

Tänk dig att du kört från ett bageri med skev syn på frallor med ost (eller det närmaste du kom) mot en konsultbyrå, mot alla hastighetsbegränsningar i världen - bara för att upptäcka att 300 m från slutdestinstion är det ett stort vägarbete till och gpsen går fullständigt nuts och visar samma väg, runt, runt och runt- utan att leda dig till målet. Tänk dig att du blivit tvungen att tänka själv. 

Tänk dig att du tänkt att du haft god tid på dig att nå konsultbyrån för den dyrbara 15-minutaren du fått tillgång till på deras fikarast, kalkylerat med marginal, tillslut hittat fram till konsulteländet och upptäckt att det inte finns nån parkering i närheten där heller. Tänk dig att du sprungit genom halva jävla Karlstad med tunga prover i en stor tygkasse på ryggen, på den gropiga trottoaren, kastat dig in i hissen och snubblat in på byrån fem minuter efter deras morgonfika redan har börjat. Tänk dig att allt som kunde gått fel under din väl tilltagna halvtimma på väg dit - gått tokfel och mer därtill. 

Tänk dig att du sen tillslut står i ett konferensrum med 12 par ögon riktade mot dig och har fått en stressblackout. Att du går igenom grunderna för ett sånt besök och för att samla dig. (Hälsa vänligt, öppna med en anekdot, bjud på dig själv och fortsätt mot relevans) Tänk dig att samtliga är helt befriade från humor och att deras reaktion är helt lika med noll när du öppnat med anekdoten om ostfrallorna... Tänk dig att du gör allting rätt och får noll respons... Att du inte vet vad du ska säga? 

Tänk dig att du måste få dom här människorna att gilla dig och dina produkter så att dom ritar in dom på nästa bygge som dom ritar! Och att du har femton minuter på dig..

Tänk dig att du femton minuter senare tackar och säger hejdå till tolv ansikten som ler. (Okej då, inte alla kanske, men merparten) Tänk dig att du på nåt jävla sätt lyckades ändå, att vända den vidriga mardrömmen till något helt ok. 

Var stolt över dig själv. 

God natt..  

Sketmåndag

Det är en avskyvärd måndag. Den gick åt pepparn redan på måndagsmötet när jag inte orkade vara pedagogisk nog och rök ihop med produktion. På nåt konstigt sätt blev allt mitt fel men i slutändan var det ändå jag som blivit orättvist behandlad och MINA grejor som inte hade blivit skickade. Men det var mitt fel ändå. ALLT var mitt fel. Men jag orkade inte kriga, jag bara accepterade att det var en sån dag när allt skulle gå fel och det skulle bli jag som skulle få ta på mig all skuld. Även om det var mina sthlmskollegor som var bovarna i dramat. Inga problem, jag tar skiten, ös på bara. Jag bor på Björngatan ifall nån vill kasta ruttna ägg på mina fönster. Tredje och fjärde våning i det gula huset mittemot skolan, kör hårt.

Jag avskyr november, det är en fruktansvärd sketmånad om du frågar mig. Vi hinner ju inte ens in i skiten innan det är så bäcksvart, slabbigt och regnigt att ingen levande människa vill sticka ut näsan. Idag kom jag att tänka på hur det var för bara några månader sen, när jag satt i eftermiddagssolen på mitt träddäck i lilla stugan och bara njöt. Hur jag tassade runt barfota och lallade ut i trädgården utan att ens behöva ta på mig skorna då heller. Hur ljust det var. Hur soligt och hur otroligt skön och enkel tillvaron var. Det känns som en helt annan värld! Jag kan inte förstå att blött, svart och kallt händer på samma planet som ljust, soligt och skönt just gjorde. Jag vill protestera mot det. Reklamera! Jag är EMOT!

Men det verkar inte gå. Istället gjorde Pettsson dom mörka novembertankarna ännu mörkare genom att utveckla dom till vad som ska följa sen. För vad kommer efter november? Som om jag nu trodde att det inte skulle gå att göra skiten ännu värre? December såklart. Och därmed var alla positiva tankar för den här dagen slut och förbrukade. Nu råkar det vara så att förutom julcirkusen så gillar jag faktiskt december. För jag gillar advent. Det är mysigt med alla upplysta fönster och all belysningsgarnityr i allt det mörka eländiga. Det är vackert och mysigt med Lucia, det är ljuvligt med doften av nybakat saffransbröd och att tända ett nytt ljus i staken varje söndag. Men idag, denna kvaddade sketmåndag i november - då var jag såklart tvungen att göra arkeologiska utgrävningar till grunden i mina tankar och ta reda på varför jag tycker så? Varför är advent och Lucia mysigt Anna-Karin - men inte Jul? Jo! Det fanns ett ganska enkelt svar där nere i avgrundshålet av tankar, så långt ner på botten som jag aldrig orkar titta. Nämligen att: advent och Lucia får jag och mina små fira som vi vill. Inga fler närmast sörjande är inblandade eller har ens några synpunkter.

Och då var jag lixom redan där. Då var jag bara tvungen att gräva lite till och hamna i den där glödande materian av tankar som jag ALDRIG, ALDRIG nånsin vidrör förrän vi är typ på den 23e dec och jag MÅSTE ägna en tanke åt att det snart är Julafton och att jag inte kommer att komma undan i år heller. Men i år slog jag minsann till redan den 4e nov. Kanske är det det som kallas för personlig utveckling? Eller vad? Jag gick i alla fall igenom det kommande scenariot i min hjärna och försökte hitta kryphål eller nya utgångar från andra perspektiv. För att komma nånvart lekte jag psykolog åt mig själv och pratade därför med mig själv inne i huvudet. (SAMTIDIGT som sthlms-säljarna stal mina prylar och gjorde min leverans ännu mer försenad) Och vad är det då en psykolog gör? Vad är det för frågor han ställer så man kommer fram till svaret? Jo... Det är mycket enkelt, det är bara att säga "varför?" på fyrtioelva olika sätt lika många gånger. Sen vet man.

Jag frågade mig själv bla om jag avskyr Julen för att min pappa dog då och för att det ska göra sig påmint varje år? Men nä, det är inte därför. Det kunde varit ett bra skäl annars, men jag kan leva med det. För det finns lixom inget val. Men det är nog det som är grejen, på allt det andra finns det val - men någon annan har gjort dom valen en gång och sen är dom inte möjliga att ändra. Nope. Inget får ändras en mm. INGET! Oavsett hur bra alternativen passar alla inblandade. För så här har vi alltid gjort och ska alltid göra, allt annat är tjänstefel och innebär att man sårar sina släktingar oerhört om man ens funderar på att ändra på nåt. Då är man elak. Ett svart får. Man respekterar inte di gamle. Åh fy hundan så elakt rent ut sagt.

Under hela min uppväxt har jag aldrig fått se den sista delen av julkalendern. Av 24 avsnitt som varje december byggdes upp med spänning för att få sin lösning på självaste Julafton, så har jag i alla år sett 23 av dom. Det 24e avsnittet sändes nämligen alltid kl 9 på morgonen när vi skulle göra dagens första förflyttning. När jag var liten skulle vi ta på oss jackorna och gå till mormor eller moster eller kyrkogården. Och senare när vi bodde i Gsås, så skulle vi sätta oss i bilen för att åka till Borås just då. -Men reprisen då? tänker du! Nope. Kl 18 på kvällen då skulle det förflyttas på andra hållet. Jag missade ALLA. Jag HATADE mina släktingar på Julafton, för ingen kunde förstå att det var viktigt. För jag var det enda barnet, alla andra vuxna (jag är megasladdis) och ingen frågade någonsin mig vad jag tyckte. Jag var en vante som fick följa med bara. Hit och dit och dit och hit. Och om jag blev sur, inte tillräckligt glad, eller inte var tillräckligt tacksam - så fick jag höra att jag skulle bjuda till lite, för det var ju för MIN skull vi firade Jul, för det var ju jag som var barnet. Men var det någonsin någon som frågade barnet hur barnet ville att Julen skulle vara? Never.

Kanhända fick inte mina kompisar heller se sista delen av Julkalendern? Kanske ingen tittar på tv på Julafton förutom kl 15? Jag har ingen aning, för jag vågade aldrig nämna det för någon - för då var jag kanske konstig. Det var bara grannen (Ann-Louise) som visste hur det låg till och hon trackade mig flitigt för att hon själv minsann visste hur det hade gått. Kanhända låter det som en världslig sak, ett i-landsproblem och inget att lacka ur för? Men när man är 10 år och enda barnet i släkten - då är det en form av sällskap, en gemensamhetsgrej, en stor sak att få se hur det gick i Julkalendern! Så det så! Men det fick jag aldrig. Jag funderar än idag, 41 år gammal på att hyra alla julkalendrar genom tiderna och kolla på del 24. För att avsluta lixom. För att sätta ner. Jag får se hur jag gör.

-Men Anna-Karin, DET kan väl ändå inte var anledningen till att du idag avskyr Julafton? Nu tittar du väl inte på julkalendern mer? sa min lilla psykolog då.
Och nä, det gör jag ju inte. Men det är lite samma grej. Nån annan har bestämt att kl 15 ska vi vara hos min bror på julkaffe och sju sorters kakor till Kalle Anka. Kl 12-13 kommer mina barn hit från sin farmor. (då har dom åkt från Hjo) Mitt i självaste julalunchen när alla andra sitter och myser med julbord och nubbe, ska vi alltså förflytta oss från Jkpg till Borås. Det blir mina första 10 mil för dagen. Mina barn har redan avverkat 7 och för dom blir det följaktligen 17 när vi är framme hos bror. Efter det (typ kl 18) ska det åkas till Grimsås. Där blir det tomte, julbord och sen julgröt. Helst allt i ett samtidigt, för då är alla så jävla trötta. Det blir ytterligare 6 mil. Alltså 23 mil i bil för mina små och 16 för mig. VARJE Julafton, VARJE år. Ibland äter vi varsin korv i bröd på Statoil till lunch, på R40. För jag har aldrig lyckats lista ut hur vi annars ska få i oss nån lunch den dagen.

Jag har idag funderat över vad som skulle hända om jag tackade nej till denna fina tradition? Kan man bli utesluten ur sin släkt? I så fall tror jag att det är det som kommer att hända. Denna stora släkt som består av min gamla deprimerade mamma, hennes döve och mycket elake gubbe, min syster som jag har ungefär noll kontakt med, min halvbror och hans son. Det är det som finns och som jag kommer att gå miste om. Är det värt det? Eller ska jag tvinga mina stackars snälla barn (och vara en precis lika dum och egoistisk morsa som min egen var) att åka 23 mil hit och dit en julafton till? Så att jag kan behålla min lilla släkt ett år till och se vad som händer?

Jag måste nog fundera på det lite.

Men nu verkar det som om dom där omtalade sthlms-säljarna ramlar in i stan, för vi har säljmöte här hela dan imon. Och dom vill absolut att vi ska gå ut och käka ikväll. Jaja, man får ställa upp.. Och lite fredspipa kan vi nog behöva röka.

God Jul!

Systrar, kusiner och lite annat

Den här helgen har innehållit lite smått och gott. Mest gott faktiskt. Stugstängning för säsongen stod på programmet och min plan var att åka ner tidigt sön morgon för att hinna i tid till kl 10. Men så tjatade Jennie som redan var nere hos hennes syster och Pelle i H-borg - att jag skulle komma dit så vi kunde umgås, gå spå stan dricka ett glas vin och bara ha lite allmänt trevligt. Så jag fick förstås ett ryck vid 18tiden igår och drog iväg neråt. Deras kusin Anna anslöt också och vips så var vi på väg ner mot stan.

För att spara min fot bestämde vi oss för att ta bussen, trots den knappa kilometern att gå... Kvällens asgarv var när en mycket påstridig Jennie, tydligt instruerade busschauffören om att "Vi kan åka som familj, vi är systrar och kusiner och lite annat... Det funkar på detta kortet va? Jättebra, tack" Stackars busschauffören som inte var jättesvensk såg ut att fundera mycket över detta underliga land. Varför trodde vi ordningssamma svenskar att något annat än "mamma, pappa och barn" kunde vara familj plötsligt? Ni skulle sett hans min... Vi skrattade så tårarna rann åt hur många bussar han själv hade kunnat fylla förmodligen, om familjebiljetterna hade gått att bruka på det viset. Men vi åkte i alla fall som familj för 36 spänn. Den stan (och Jennie) har lite att lära ut till andra städer när gäller bussåkning.

Vi var förhållandevis duktiga och var väl hemma runt tvådraget. I morse vaknade jag på en platt luftmadrass av att det satt en två-åring och stirrade på mig, på en stol en meter bort, med kanin i famn och smaskandes på sin napp. Sen åt vi mysfrulle länge och väl innan det var dags att ge sig på dagens projekt. Om det kan ni läsa här: http://petterssonskans.blogspot.se/

Nähä, snart läggdags. Ny tuff vecka med start imorgon. God natt höst.

Käringarallyt

Varberg-Göteborg-Jkpg är en farlig runda. Inte kan man köra den utan stopp och inhopp på platserna som ligger på vägen? Inte kan jag det i alla fall...

Jag fick starka flash-backs till förr i världen när tant var ung och bodde i skogen. Där gick "kärringarallyt" genom tygriket och käringarna hoppade ut och in bland fabriksförsäljningarna i V e g b y, G ä ll s t a d och Uschlehamn. Jag tror till och med att bussbolagen ordnade färdiga turer som hette just "Kärringarallyt" och efter det var det busschaufförer som fick gå i förtidspension, för dom blev lomhörda och aldrig mer sig lika. Det senare är bara min personliga spekulation, eftersom jag vet att tex min egna mor (när hon fortfarande "hade talets gåva" enl henne själv...) passade på att sitta längst fram i den bussen vid ett par tillfällen. "Busschaufförer är ju SÅ trevliga. Dom vill ALLTID prata med mig av nån anledning, precis omöjligt att gå och sätta sig längre bak än första sätet." Umm... Jodåsåatte.

I alla fall. Jag har haft mitt egna kärringarace de senaste dagarna två. Det blev något mer tystlåtet på så vis men dock inte det minsta billigare. Kära barn och Göta Petter - det var ingen bra runda för hushållsekonomin. Nu blir det vatten och bröd utan bröd en bra tid framöver. Men visst är det lön imon? Jag är fruktansvärt redo för den, även om den bara ska in på mitt konto och vända. "Försvann lika fort som en avlöning" fick just ett ansikte tror jag minsann. För på vägen till V-berg ligger U l l a r e d och på vägen mellan V-berg och Gbg ligger F r e e p o r t O u t l e t. Mina franska nerver som det gick överstyr. I Ul l a r e d klarade jag mig bra, det finns inte så mycket att gå lös på där nuförtin om ni frågar mig... Men på F r e e p o rt... Jag blev tvungen att hypnotisera mig själv, gå tillbaka till bilen och köra därifrån. Detta bestämde jag när jag höll på att köpa ett par skor för nästan halva priset (som inte på nåt sätt var lågt ändå och dessutom behövde jag dom inte) efter att jag just frossat loss i Peak-butiken och i nån sportaffär och redan var två dunjackor rikare. Då gick mina ben med mig till bilen.(på kommando av min ingenjörshjärna) För allt annat hade varit idioti.

Tack och lov var hotellet i Gbg riktigt fruktansvärt dåligt, otrevligt, fyllt av sluskar och äcklig mat - annars hade jag väl frossat loss på nån dyr middag där på kvällen också. Det är fruktansvärt jobbigt såna dagar som man helt enkelt bara har spenderbyxorna på och inget i världen kan få en att sluta handla. Idag har jag ägnat mig åt motsatta handlingar - dvs håvat in prylar till ren välgörenhet. (till mig själv alltså) En bra dag för det, för jag vaknade upp till en MYCKET dålig dag och allt jag tog i blev fel, gick åt pepparn eller föll i bitar. (skräll) Det är väl inte i allmänhet särskilt mer synd om mig än nån annan, men någon godhjärtad krake (läs: Samuel) ville ändå förbarma sig lite och skänkte därför detta simpla hushåll 2 kaffeserviser under dagens gemensamma lunch på NK i Jöttebårg. (8 espressokoppar+fat och 8 lungokoppar+fat)  En liten mjölkskummare har jag fått också minsann. Och en liten visp... Han är snäll han! (eller så hade han ont om plats i förrådet) 

Sushi bjöd han på också, så jag tror minsann att jag har gått plus idag. Iaf jämförelsevis med igår och i förrgår. Men hjärtligt tack, jag tror faktiskt att min dåliga dag vände lite där. För eftermiddan har (än så länge, peppar, peppar, tvi, tvi, tvi osv...) förlöpt utan jävelskap. 

Men jag måste ju berätta om Svedalas märkligaste hotell som jag hamnade på i förrgår också! Mitt i ett villaområde i Varberg har nån byggt om ett bostadshus till ett hotell. (so far, so good) Och då verkar nån ha sagt:
- "Jag veeet! Vi gör hela klabbet i Cuba-tema! Vi pratar spanska och hänger upp Havanna-tavlor till förbannelse överallt, spelar salsatoner i matsalen och säljer 75 sorters rom i baren!!!"
-"JAAA!!!"
Kära barn. Jag har fått min dos av salsatema stillat för den närmsta livstiden. 

Men ändå... Nu kommer det märkligaste: det var bra! Det var absolut inte min stil men jag gillade det. Det var fina, rena, enkla rum med grym internetuppkoppling, lugn och ro och... och... jag vet inte... GEMYTLIGT på nåt sätt. Det fanns en bokhylla på mitt rum, som var fylld med gamla böcker. Diktsamlingar, biografier, facklitteratur och romaner. Jag klippte två diktsamlingar innan jag somnade lätt berörd och tårögd. Sen drömde jag om en gammal kärlek hela natten. Det var en väldigt konstig hotellvistelse kan jag förtydliga, om någon nu inte snappade det. 

Och på tal om märkliga hotell skulle jag kunna skriva spaltmeter om gårdagens... Men det var mest bara dåligt så jag ska bespara dig det. Att jag hamnade där berodde helt enkelt på att jag hade med mig en mycket otymplig leverans i bilen och den var värd minst 100 lopper i runda slängar. Att parkera mitt i stan och utomhus var inte ett alternativ med min tur här i livet. (självinsikt när den är på topp) Så jag valde ett hotell med kameraövervakad parkering helt enkelt. (och jaa... det var nog det enda som var bra med det hotellet) Fördelen med att bo i Tjotaheiti på ett skabbigt hotell är att man måste hitta på nåt att göra så man kan fly verkligheten lite. Jag gick och köpte mig en pocket, nu när jag ändå var i läsartagen. Jag tror det var dikterna som fick mig att inse att ljudböcker ändå inte är nånting mot att läsa på egen hand. Det var evigheter sen men jag låg som klistrad till 12 i natt och läste och läste på mitt skabbiga rum.

Läsa en bra bok är underskattat, så jag tänker fortsätta just i detta nu. Jag så fast i den här sorgliga historien och har knappt hälften kvar. Läs den om du vill ha perspektiv. Mycket bra!

Go afton!

Hur man trollar strukturerat

Man kan inte göra fler timmar på ett dygn, hur man än vänder och vrider, lägger till och drar ifrån - så slutar det ändå alltid på ynkliga 24. (det där är en liten matematisk förbannelse som jag slåss med dagligen) Men om man måste då? Om 24 är på tok för lite? Hur trollar man då?

Då får man lägga upp allt som måste göras varje dag och varje vecka i en stor hög på bordet, lyfta på var sak för sig, studera, begrunda och fundera på om just den saken går att göra på ett annorlunda vis kanske? Sen rangordnar man in det hela lite snyggt och gör en fin förpackning där det nu förhoppningsvis ska finnas helt nya luckor. Så gör man i alla fall om man är helt ny i en bransch som man ser med helt oförstörda ögon och dessutom är helt ny på en arbetsplats där man får panik på att allt bara är en enda röra och på att folk springer runt som myror och kånkar runt varandra på ryggen, kors, tvärs och sen både hit och dit. För så gjorde i alla fall min nya kollega Henke (från kontorsbranschen) för han tycker inte vi är riktigt kloka i huvudet som inte för statistik eller följer listor eller effektivitetsprogram och isocertifieringar eller andra styggelser som ingen vettig människa vill befatta sig med. (han har ännu inte kommit upp i samma arbetsbelastning som oss andra, men vänta du bara, hans huvud kommer också att koka och hans ögon stå rakt ut vad det lider...) Självklart gick han direkt in under tilltalsnamnet "Strukturfascisten".

Men Strukturfascisten och jag har nu kommit fram till att det finns tid att frigöra i mitt liv - om jag slutar köra Sverige runt korsan och tvärsan hela tiden. (det fattade jag väl själv också, jag är ju inte efterbliven på något sätt) Men jag har väl kanske värderat att ta mig hem om kvällarna om jag inte är längre än två timmar bort, jag har ju ett liv att ta hand om hemma också nämligen. Men så målade han upp ett litet räkneexempel en dag när vi var ute och åkte bil (säkert nån onödig resa som vi kunnat låta bli) och sa så här:
"Om du är två dagar i Gbg en vecka, så blir det ju 1,5 timma dit och 1,5 timma hem. Minst! Vi säger en och fyrtiofem istället. På två dagar blir det ju då en total tid i bilen på 7 timmar. Det är nästan en hel arbetsdag! Varför bor du inte över istället? Då kan du ju sitta på rummet och jobba dom timmarna istället och på kvällen kan du gå och träna eller handla eller whatever och få lite fritid istället för att köraa hem och sitta hemma och jobba hela kvällen."

Strukturfascisten har tamejrackarn helt rätt. Nu måste jag ju iofs åka DIT och HEM minst en gång (3 h) men ihop med att jag förmodligen klipper minst en stad till samma vecka så blir det ju faktiskt en himla massa timmar att tjäna ihop på tre resdagar. Jag är så jäkla glad över att han kommit in i mitt arbetsliv och hjälper mig att styra upp det, för jag är heeelt kass på sånt härnt. Men om nån bara hjälper mig lite på traven så är jag extremt positiv till att ta det till mig, jag är bara så förbenat korkad att jag inte kan komma på det själv. Så from NU så är det kontorsjobb på måndagar och fredagar, varje vecka. Tis, ons, tors - ligger jag ute. Kanske inte alla veckor då, för när tjejerna är här så blir det nog max 1 natt borta. Och är det minimässa så är det ju hela veckan ute. Men annars! Så himla fiffigt.

Så denna veckan blir det Varberg och Göteborg, ett par helt okända hotellnätter och ett stort hopp om lite fritid. För det är faktiskt jobbigt att inte ha nån fritid på veckorna, man klarar inte det hur länge som helst. Och visst ligger Varberg väldigt nära Ullared? Herregud, ett par mil extra hit eller dit kan ju inte skada? Det sa han inget om.

Allt eller inget

Den som känner mig vet jag ibland gör inget och ibland gör allt. Varför blanda och göra lagom lixom? Det där är en konst man lär sig med åren och tydligen är jag helt enkelt inte där ännu. Det får man acceptera, man kan inte kunna allt här i världen.

Så igår ägnade jag mig helt och fullt och helhjärtat åt inget. Att göra inget alls är väldigt enkelt och är man osäker på hur det går te´så kan man bara studera en dotter en smula - och sen kopiera. Vi kan tex ta det barnet som har sitt rum rakt fram när man kommer upp för trappan på övervåningen, hon är 16, idrottstjej, bekväm, tyken, söt och som alla minstingar - för alltid mammas lilla baby. Du vet tidig morgon i sängen, doften av nybakad bebis, det söta jollret och den mjuka lilla, goa, släta bäbifoten mot kinden. Det är kanhända något svårare att komma upp i samma mysfaktor, till råa uttryck som "Mossaaan", tåbira och en storlek 38 i näsbenet om jag skulle göra ett försök 2013,  Nå i alla fall, jag kommer ju aldrig till saken!

En helgeftermiddag när jag klev in min söta bebis rum (det kunde varit vilken dag som helst, för det ser ut likadant där oavsett dag) så halvlåg hon i sin säng med datorn på magen (skräll) hyfsat oklädd (surprise) och med rullgardinen nere. Mörkläggningsgardin, kolsvart i rummet och några gamla fotbollskor eller benskydd som hemtrevligt gav den där lite sura stanken, gömda i nån väska nånstans som tydligen var öppen litegrann. När jag välkomnas av denna mysiga atmosfär brukar jag alltid bli stående på tröskeln en stund, chippa efter friskluft, lägga huvudet på sne och fråga min bebis omtänksamt och försiktigt:
- Är du sjuk lilla vän?
Då brukar bebis grymta nåt ohörbart till svar och jag brukar nöja mig med det för det är i alla fall ett tecken på liv. Denna gång stod jag dock kvar och var en jobbig mamma, genom att jag fortsatte vår långa konversation med ytterligare en hel mening:
- Varför har du rullgardinen nere mitt på dan?
Varvid min lilla ängel, utan att se upp från datorskärmen, mumlade mycket rappt och uppriktigt:
- Jagtålintedagsljus.

Näpp. Så är det har det visat sig - hon har en ovanlig sjuka och tål inte dagsljus. På sommaren är det förstås extra jobbigt men på vintern är det ju lättare att hantera. Under hela det senaste halvåret så har jag varje ledig dag kunnat lyssna till den totala tystnaden från övervåningen fram till ca kl 18 om dagarna. Sen börjar det stampa runt där uppe. Duschen, hårblåsen, lite olika skor, garderobsdörrar som smäller igen - och sen tillslut ett alldeles friskt och krytt litet barn som kommer ner i köket med ett helt annat liv i ansiktet, runt 19,20-tiden.
-Hej mammi! Jag åker nu. Puss, puss.
För då är det värsta och farligaste dagsljuset på väg att försvinna och dagen kan börja. Det är vad en del kallar för att vända på dygnet. Andra säger att det är att inte tåla dagsljus. En tredje för att vara lat, en fjärde för att ta det lugnt - och jag kallar det för att vara sjuk! Att ligga halvklädd i sängen med rullgardinen nere - är för mig att vara sjuk. Riktigt jäkla toksjuk! För det är det enda tillfälle jag kan komma på som jag själv skulle bete mig likadant.

Ibland säger folk till mig att jag ska ta det lugnt. Bara dra ner tempot och softa lixom, för att jag behöver det för att inte bli sjuk. Det brukar aldrig gå en hel dag för jag känner mig aldrig så sjuk som när jag bara är still, det är lixom enda gången jag brukar vara still en hel dag... Men igår var jag jätteduktig på att göra inget alls. Förvisso cyklade jag först till torget och köpte en jättekvast med blommor, sen cyklade jag vidare ner på stan till I e m s för att sätta sprätt på mitt presentkort som jag fick av bästa chefen och som låg och brände i handväskan. (kortet alltså, inte chefen) Så jag hängde på låset kl 10 när dom öppnade, gick en LÅNG och mycket fundersam runda med min stora blomsterstrut i famnen, i den fina butiken innan jag hade gjort upp med mig själv vad jag skulle välja. Jag hade tänkt mig nåt mjukt, typ ett överkast eller lyxigt dyr handväska som jag aldrig skulle kostat på mig annars. Så jag köpte ett enormt porslinsfat. (frågor på det?)

Jag har velat ha det där Matheusfatet i flera, flera år - men jag har bara inte kunnat bestämma mig för vilken färg! En gång var jag SÅ nära att köpa ett knallgrönt och en annan gång ett turkost. Men icke. Nånstans sa det lilla fragment av ingenjörshjärna som jag kan framkalla nån gång var tionde år att: "Näe Pettsson, det är inte förnuftigt att köpa ett fat för så mycket pengar i en färg som du kanske inte vill ha om nåt år." Men nu då? Nu när jag stod där med presentkortet i handen? Då måste jag väl få köpa det där fatet och dessutom i vilken färg jag ville? Jodåsåatte... Men nu ska ni få höra på racksingen... Petterssonskan köpte ett vitt! Självklart var det ett vitt Matheusfat jag skulle ha, för då passar det överallt, till allt och hur länge som helst. (kära barn, jag tror jag kanske skulle blivit ingenjör i alla fall)

Att cykla hem genom hela stan och en liten bit till, med jättehandväskan i cykelkorgen, en stor blomsterstrut i ena handen och ett väldigt vackert och mycket tungt porslinsfat, 70 cm i diameter, i den andra handen - kan låta väldigt enkelt. Det var det inte. 

Men sen gjorde jag ingenting nästan hela dan. Klippte 3 avsnitt av helasverigebakar och låg i soffan med ett enormt sug efter bakelser hela dan.(men vad är det med det programmet? det förstör mitt liv, helt omöjligt att inte äta bakelser till)  Jag stod emot jäkligt länge, men efter lite ideell taxiverksamhet framåt kvällningen valde jag att ge upp för suget, svängde förbi Maxi, knatade raka vägen in till kondisdisken och plockade upp en fläskig Napoleonbakelse. Funderade en halv sekund på att ta två och ha som plan B att ge nr 2 till Emelie ifall jag skulle bli äcklad på mig själv. Men sen vågade jag inte chansa på att hon gillade Napoleon, så jag blev rädd att jag skulle glufsa i mig den oxå i alla fall och köpte därför bara en.

Väl hemma igen stod mitt stora barn med stora ögon och dreglet rinnande ur mungiporna - och studerade mig noggrant när jag sakta stillade mitt bakelsebegär. Motvilligt bjöd jag henne på en tugga för att döva mitt dåliga samvete över att jag inte hade köpt nån till henne, vilket resulterade i att hon gick ut i hallen, drog på sig skor och jacka och meddelade rappt: "jag måste också ha en bakelse, eller nåt med grädde i alla fall - jag går och köper det" Hon fick knata ända bort till ica (willys har inga bakelser) innan hon hittade en bit princesstårta och glatt kunde vända hemåt med dräglet stänkande utmed Klostergatan. Sen somnade vi i soffan.

Det var igår det, det tog lång tid att berätta om inget. Idag har jag gjort allt och det går väldigt fort att redovisa. Allt innebär att jag har tvättat, bakat, städat, rykt ihop med tvättstugehäxan, handlat, bakat lite till, gjort en grym pasta carbonara och delat den med Emme, lekt rörmokare och fixat stoppet i avloppet i köket, övningskört med Emme, hämtat Kajsa, köpt förlängningssladd och jobbat en timma. Sa jag att jag var uppe klockan sju? Idag hade verkligen någon utan större medicinska skills, kunnat ställa en ordentlig bokstavsdiagnos på mig. Men jag kan bara inte hjälpa att jag har sån helsickes energi vissa dagar och vissa dagar inte.

Men nu ska jag ta soffan, utan bakelse. Tjopp!