2014 vs 2015

Så hur ska jag kunna förklara och sammanfatta mitt 2014? Det kan jag inte... Och hur ska jag kunna göra ett lika stort 2015? Det kan jag inte... 

2014 är det konstigaste, märkligaste, gladaste, roligaste och största året på väldigt länge. Och längsta! Det är ett år som känns som en evighet eftersom det innehåller händelser som likaväl kunde slagits ut på 5 år. Och om någon hade sagt till mig för ett halvår sen, att jag skulle fira in 2015 på den adressen som jag tänker göra...- så hade jag fått mig ett riktigt rungande och ordentligt gott skratt. För det fanns verkligen inte på kartan eller ens i min vildaste fantasi. 

Men vem är jag att säga vad som kan hända och inte? 2014 har bara än en gång bevisat att människan är en liten, liten bricka i ett spel som någon annan spelar med regler som vi inte förstår. Så jag kan bara tänka att allt som händer har en mening och jag kommer lära mig något utav det. 

Så på det nya året har jag inga förväntningar alls, det som blir bra det är bara ren bonus. För det måste ju vara lite som på jobbet? Man kan ju inte göra "all time high" varje månad... Och efter ett rekordår kan man inte heller logiskt förvänta sig ett till... Snarare är det så att man får jobba med att förvalta och behålla det som går! Och det lovar jag mig själv att göra. Det får bli mitt nyårslöfte. 

Så vad lärde jag mig mest av 2014? Jo... (förutom ett å annat argt ord på finlandssvenska som tex "söndra" och "huh" och "jävla svenska") så lärde jag mig endast 42 år gammal vikten av handling och konsekvens. För när man gör en sak - så resulterar den såsmåningom i en annan. (Det här är världsnyheter, I know!) Och när jag styr mina tankar och säger mig själv att "jag är bra, jag kan det här" då får jag även andra människor att tro att jag verkligen vet vad jag gör... (Gud, som jag blåser dom, en dag kommer dom komma på mig, att jag bara är en bluff. Men tills dess ska jag iaf ha roligt.)

En konstig liten sak till har jag lärt mig den allra senaste tiden faktiskt - och det är att jag ju visst kan somna om! Denna lyx som jag gett upp för så många år sedan och helt vackert bara klivit ur sängen halvsju om morgnarna, lördag som söndag... Tänk att det hade inte med varken ålder eller stress att göra. Utan helt enkelt med sällskapet! Behöver jag säga att det gör mig lika rädd som förtjust...

Just inatt dock hade jag behövt lite av det där sömnpillret... För nu är det inte lätt att sova men måste genast göra ett nytt försök.

Gott nytt år på dig som ännu tålmodigt tittar in här då och då! 

Många kramar från mig.

Snälla

Väck mig i januari. 

Vem ska trösta Knyttet?

Nu är det snart Jul! Och i denna lilla familj vet vi alla vad det innebär! Just så - Jul betyder död och sjukdom och elände och sånt. Inga konstigheter utan samma tänk som vanligt alltså. Är tomten verkligen tomten när det klappar på dörren? Eller kan det vara Liemannen som bara skojat till det lite, högtiden till ära och klätt sig i skägg och rött? I denna lilla nätta släkt (eller i det som finns kvar av den) är vi faktiskt inte alls säkra. 

Hur som helst! Status för 2014 ser ut så här:

Holger (morsans deluxe-envisa gubbe i skogen, dryga 91 bast) ligger på sjukan. Vi vet inte i vilket skick han kommer därifrån. Men sjukan till jul är det, check. 

Syrran (min å min brors enda syster 52 bast) ligger på sjukan. Javisst serru. Inte första gången förvisso, men ser ut att bli stabil inkvartering där en tid framåt med ev lite permis några timmar på julafton. Sjukan till jul är det helt klart där oxå, check på den. 

Så nu till ett delikat bekymmer. Vi har en ensam å vilsen kisse i skogen som undrar vart hans husse tagit vägen. Världens goaste lilla raggbulle som inte har nån att raggbulla sig med... :( Han är ju min dessutom... Men jag kan inte ha honom här! Dels vill jag inte (elak är jag sen födseln) och dels blir det besvärligt då det finns allergiker (i både Kajsas och mitt liv) som vi faktiskt känner att vi skulle vilja ha kvar. (Det blir svårt att ha nån nytta av dom om dom inte kan andas...) 

Så vem kan trösta Knyttet? Dvs, vem vill få en bättre begagnad men nästan oanvänd Nils i julklapp? Han kan konststycken som:

•apportering (strumpor, hårtofsar, mindre bollar, små möss och större råttor)

•störtanfalla på kommando (lår, snabba fötter, förvånade barn och lockande, lurviga hårkalufser) Mycket uppskattat i kvällssoffan!

•Bitas i ögonbrynet eller näsvingen om man tar sovmorgon. 

•Sova! Herregud så trött han är mellan stollarycken. Sträcksömn på 18-20 h är inga problem. 

•Hoppa korv. Dvs - man tar en skiva medvurst, håller den så högt upp i luften som taket tillåter(rak arm) Kattdjuret sitter stilla nedanför och på kommando flyger han rakt upp och klipper korven innan du ens hunnit tänka "hjärtinfarkt". (Kära barn så uttråkad jag måste varit på den tiden inser jag nu...) 

•Om man inte vill ha honom som katt - så kan man ha honom till penseltillverkning. Hans morrhår är nämligen prisbelönta som Västergötlands längsta, tätaste och styvaste. 

Så vem kan motstå denna lilla godbit? (Mer än 7 kg väger han inte!) Helt seriöst, hör av dig till mig! Vi vill att han ska få leva. ❤️

PS. Nisse är kastrerad. Så några fler nissar blir det inte. DS

Öva öva öva

Det verkar som om juleländet tänker komma i år oxå. Men jag har varit smart och upptäckt det i tid. Därför kommer jag att vara förberedd! Rustad för krig upp till tänderna och i intagen stridsposition - redo för plötsliga slag från alla håll! Så det det så! 

Min frissa gjorde misstaget häromdagen att börja prata om julfirandet. Eller...hon frågade hur jag firar jul? En känslig fråga som jag alltid mycket noga svarar kort och undvikande på, men en väldigt tydlig ton som säger att det är färdigpratat om det. Så jag sa bara:

"-Vi firar med mina syskon i Borås. Hur firar ni?" 

Men se... Hon var inte nöjd där. På pratsjuka frisörers vis var hon tvungen att gräva vidare. Djupare, hårdare! Jag försökte lika tydligt undvikande på nästa fråga igen med ett kort:

"- Nja..vi har det lite stökigt kring jul så vi blåser inte upp det så värst."

Och se det är självaste utlösningsknappen hos en frisör, att få en sådan mening till svar visade det sig. För då var hon bara tvungen att kontra med:

"-Stökigt? Vaddå stökigt? Hur kan det vara stökigt?" 

Suck. Big misstake. 

Så jag suckade och gav henne den korta varianten så barmhärtigt det gick. 

"-Min pappa dog på julhelgen när jag var liten. Han lämnade hemmet för sista gången i ambulans på julaftons morgon. Detta har väl aldrig skapat den gladaste stämningen övriga julaftnar efter det. Och förra året dog min mamma. På dan före dan. Så julafton när andra åt sin jullunch - så hade vi en ceremoni med en präst på bårhuset. Sen åkte vi hem till brorsan och tittade på Kalle Anka. Jul är för mig som alla helgons-helgen ungefär. Tusentals levande ljus som fladdrar i mörkret och julsånger som strömmar ljuvt ur högtalarna - för att hedra våra närmaste döda. Det är för dom vi tänder ljusen och lyssnar på sångerna. Alla helgon gånger tio lixom. Alla helgon som käkat anabola. 

Ha! Där fick jag tyst på henne i alla fall. Men hon får skylla sig själv för att hon  grävde. Dock inser jag att världen bör besparas från den beskrivningen, för världen kan inte riktigt hantera den. Så jag har bestämt mig för att inte återge den nåt mer. (Bara här och nu) 

Men i alla fall! Vad jag försöker säga är att jag redan i okt/nov insåg att julen kommer ingen levande människa undan. Jag tänkte på julsången som strömmade ur högtalarna just som jag skulle börja med julköttbullarna - när min syster ringde och skrek i telefonen att vår mamma var borta för gott. Hur ska jag någonsin kunna höra den julsången igen? Hur ska jag någonsin kunna höra NÅGON ENDA av alla dessa julsånger som sedan skrålades ut i varena högtalare de kommande dagarna och veckorna?! Hur ska jag kunna känna doften av hyacinter, apelsiner, pepparkakor och se alla levande ljus fladdra utan att bryta ihop och tro att jag är tillbaka i de där hemska dagarna utan början och utan slut, där vi bara låg i fosterställning i soffan och endast lämnade hemmet i absoluta nödfall? Det går ju inte, det hajjar jag ju. Men vad jag oxå insåg redan under hösten är att jag kommer heller inte kunna undvika det! För julen kommer man inte undan!!! Den är där, vart du än går och vart du än vänder dig! På radion, på jobbet, i affärerna, på tvn hos dina vänner och utanför på gatorna. Den. Går. Inte. Att. Undvika. Den kommer att knocka mig!

Så! What to do??? Slå tillbaka såklart! Så jag har gjort Jul i år. Kära hjärtanes som jag har gjort jul! Här är granar, hyacinter, kottar, apelsiner och julstjärnor på bredden och tvären. 

För att inte tala om musiken! Inget annat än regelrätt julmusik spelas nu i detta hem! Redan förförra lördagseftermiddagen (vi snackar nu mitten av november) letade jag reda på den värsta låten av dem alla, tände alla stearinljus som kunde uppbringas,  värmde mig en stor glögg och bara tryckte på play. KÖÖÖR LIXOM! Tårarna sprutade, längtan efter fosterställning i soffan tog mig som en våg och jag ville bara boka mig en 1-månads utlandsresa till Kurrekurreduttöarna (där jul inte finns) så fort som möjligt. 

Men jag lipade på...och härdade ut. Sen kom Ninna å Annelie och vi gjorde stan. Det var skönt och så var premiären gjord, redan i november. Och i fredags kväll/natt bakades det lussetuttar med saffransdoft (till julmusik och glöggdrickande såklart) så här stod härliga till! Hälften av bagarna somnade förvisso på kökssoffan (jorå, Kronblom finns på riktigt och bor i Huskvarna) men hälften av oss (jag) bakade på. Sen vaknade Kronblom och gjorde chokladflarn med pepparkakskryddor (då var det natt) och diskade upp efter fredagshaveriet i mitt kök, men då hade jag själv tappat orken. 

Stackars Emelie ramlade in miss i nassen mitt i värsta julstöket och just som jag lyfte sista plåten ur ugnen, med den mycket spontana kommentaren:

"-Va?! Har ni bakat lussetuttar?"

"-Eh..Ja...?"

"-Jaha?! Då är det seriöst får jag säga, om du har invigt honom i våra Lussetuttar!" 

Det barnet är ev lite lillgammalt. Men hon har rätt. Nu måste jag döda Kronblom, för att han känner till receptet. 

Men först ska jag ta mig en glögg och spela Stilla natt. När den 24e kommer så kommer mina ögon vara torra. Så det så.

 

1 år

Idag den 23 november - firar jag ettårsjubileum med mig själv. För idag är det ett år sen jag satt på min kökssoffa med ansiktet lutat i händerna, suckade och bestämde mig för att jag måste göra något värdefullt med mitt liv och min hälsa. Jag bestämde mig för att ta tag i saker och bli glad igen. Bli mig själv igen helt enkelt. För saker och ting hade sakta men säkert spårat ur. Jag visste bara inte var jag skulle börja. 

Men så bestämde jag mig för att börja med kroppen. Det visade sig vara ett klokt beslut! För själen följde med i bara farten. När man kan tycka om sin kropp kan man lättare tycka om sig själv. Så efter frukosten den där lördagsmorgonen den 23 nov skrev jag in mig på VV-s internetprogram och följde det slaviskt. 

1 år har gått sen dess och det är det längsta året i mitt liv. Så många saker som hänt och ändrat mitt liv på dessa 12 månader - att jag nästan inte kan notera dem alla. Livet ser verkligen annorlunda ut idag mot för ett år sedan! Det är helt sjukt när jag tänker på det. 

Av allt som hänt sen den där ångestmorgonen i mitt kök - så är jag mest stolt över det här! Att jag gjorde en sargad tant till en lycklig tjej. Det är så jag känner det i alla fall, vad omvärlden tänker bryr jag mig inte riktigt om. 

Heja mig! Grattis AKP till 1 år med mig själv! 

Slå den morgonen om du kan

Lyckas med konststycket att somna om just som jag ska gå upp. Det blir sällan bra. Så nu är det bråttom! Så pass bråttom att jag snavar i trappen på väg upp till duschen och drar min nyläkta tå ordentligt hårt rakt i överkanten på ett trappsteg. Dansen som följer i inga kläder alls är originell och sällsynt i trapporna i Torpas vindslägenheter kl sju på morgonen en grå jävla novemberdag i nutid. Hungrig är jag också. Satan så hungrig. Tänker att jag nog borde koka en panna gröt och bara sleva i mig direkt efter duschen, INNAN jag ens funderar över att klä på mig och sminka mig.

Men jag håller mig.(från gröten) Och jämnar ut min turbulenta startkick på dagen genom att få till en riktigt bra hårdag! Förbannat nöjd faktiskt om jag får säga det själv. Påminner mig själv om att jag ska ringa min frissa och bara tala om för henne att hon är grym och att jag trivs så bra med hur hon har gjort mina förutsättningar. Hur ofta får frissorna såna samtal när kunderna tackat och gått därifrån tro? Inte många tror inte jag... När jag tänker på frissan tänker jag på att jag brukar cykla dit när jag klipper mig - för det är ändå så svårt med parkering där. Och när jag tänker på svårt med parkering tänker jag på att det var så förvånansvärt lätt att hitta en parkering igår kväll när jag kom hem från Gotland vid 23-snåret. Fick faktiskt en just utanför mitt hus! Händer ju inte ens på vykort vid den tiden på dygnet... Hm...

STÄD-DAG FÖR HELVETE! JAG HAR PARKERAT PÅ EN TORSDAGSGATA SÅKLART! HELVETE! UUUT!

Försent. Jag har fått böter för fem minuter sedan. 600 feta svenska kronor i form av en gul ful lapp sitter som en smäck på framrutan. Regnet öser ner ute. Men inte nog med det. Det snöar också. Stora feta jävla lapp-vantar dalar ner i min fantastiska hårdag tillsammans med regn på skrådden och blåst på tvären. Det finns inget som är så rogivande som att plocka bort en gul 600-kronorslapp från vindrutan samtidigt som man får sin hårdag förstörd och känner den isande känslan av iskallt vatten som rinner snirkligt i hårbotten. Jag är nu så hungrig att jag ser syner som handlar om gröt. Hallucinationer om bilar som stannar till på gatan där jag står och försöker rädda mitt hår med händerna över huvudet (med en gul lapp som sticker upp mellan fingrarna) - bilar som stannar och sträcker ut stora skålar med havregrynsgröt, chia-gröt, råg-gröt, mannagrynsgröt.
"Här AKP, här! Skopa in det bara!" säger dom entusiastiskt. Men näe... Det händer ju inte på riktigt.

Skyndar mig in efter att jag ställt bilen på en onsdagsgata istället. Där har jag nu lov om att få stå tills den första onsdagen i NÄSTA månad och jag tänker fanimej göra det också, bara för att få valuta för pengarna. Får helt enkelt fixa en annan bil om jag måste åka nånstans. Jag är nu så hungrig att jag på väg upp för trapporna bestämmer mig för att göra en stor fläskig latte också till världens största portion havregrynsgröt. Sagt och gjort! Tycker fortfarande synd om mig själv och beslutar mig för att festa till det hela genom att strö generöst med kardemumma och kanel över latten. Får leta en bra stund i mörkt skafferi efter den där gamla kardemumman, det var ju ett tag sen det var jul...

Helt utan någon som helst njutning lägger jag sedan bara in gröten i huvudet med hjälp av en matsked. När den landat i magen lutar jag mig tillbaka på köksstolen, tänker att nu ska väl den här morgonen vända och tar en djup klunk av min feta latte. Den smakar inte alls så bra som jag tänkt mig. Kryddpeppar och kanel är nämligen inte alls lika gott i latte som kardemumma och kanel är... Men påsarna är lika. Och ordet på påsarna börjar på K. (ibland är det bra att läsa hela ord istället för att gissa med bara ena ögat öppet) 

Skiter i allt. Har egentligen asbråttom till kontoret innan jag ska vidare till Gbg. Men jag skiter i det med och skriver detta inlägg istället. Men snart måste jag åka. Ska bara skriva en dikt först. Det är roligt och var längesen jag gjorde. Nu ska vi se... Hm...

Det är en underbar morgon.
Snön vräker ner.
Sommardäcken gnistrar så vackert.
På min bil.

Åh, så fin dikten blev.
Hejdå

Sjöslag å sånt

Lataste helgen ever om vi bortser från fredagens sjöslag på H a r r y s som tog en stund att återhämta sig ifrån. (Läs:hela lördagen typ) Började så stillsamt med två herrar här på middag (min favoritherre❤️ + hans vapendragare) för att vi skulle ha nåt ordentligt i magen före en vanlig aw. Där nånstans hamnade vi istället i värstaste partymood och så vart det klippt. 

Man inser att det varit en riktig rotblöta, när man dagen efter plötsligt minns att man glatt och mycket oväntat vinglat runt, skrattande och högljudd i en trädgård på Bymarken i jakt på en nyckel miss i nassen.  

Minsta dottern var ev inte lika skrattande och glad när hon i samma stadsdel öppnade sin svärmor å svärfars dörr iförd endast täcke kl halvtvå på natten för att låna ut sin hemnyckel till sin mor plus bihang som var utelåsta - men dock ändå lika glada och flamsiga. Ev något högljudda oxå... Men jag tror bara det hördes på den västra sidan av Vättern när jag försiktigt sa FÖÖÖRLÅÅÅT upprepade gånger i tamburen medans mitt sällskap plötsligt fick för sig att inte vänta kvar i taxin längre - utan på en grävlings vis (iklädd svart samvetskavaj) fara runt tjoandes i trädgården bakom mig... Vilken upplevelse för mitt barn och hennes Kalle (i morgonrock..) Det är tur det inte blir så här särskilt ofta... MEN vilken rolig kväll vi hade. Många skratt när vi gått igenom den... Men nu är jag skyldig det lilla barnet skjuts resten av livet bara hon viftar med fingret. Det får det vara värt. 

Så gårdagens tema var återhämtning. Det var oxå en dag att tänka lite extra på de som inte finns med oss längre. Det är verkligen sjukt hur mycket det går att sakna någon som är borta. Åååh som jag hade velat ha henne här lite just nu, mer än nånsin. Men hon vilar tryggt intill sin kärlek och jag unnar henne det. ❤️ 

Nya stenen med bådas namn är på plats sen ett litet tag tillbaka. Jag kan nästan inte sluta titta på den. Dels för att det är både pappas och mammas namn tillsammans - och dels för att jag ser min mammas namn på en gravsten. Det är så förbannat overkligt!!! Hur hände det lixom? Känns så himla konstigt att jag nästan ännu inte kan ta in det. För mig sitter hon ju på kökssoffan på A n n e b e r g i Gsås och handarbetar. När jag kliver in genom köksdörren tittar hon upp över glasögonen, ler brett och säger glatt:

"-Jasså, kommer DU?! Jag skulle precis äta lite." 

Hon skulle alltid precis äta lite. (diabetesen som hon skötte till punkt och pricka) Men hon sitter inte där mer. Hon ligger i jorden under den här stenen. Hur ska jag nånsin kunna förstå det? 

Liljekonvaljen var deras blomma. I brudbuketten och sedan på varje mors dag plockade han den till henne. När han blev sjuk och visste att han skulle försvinna lärde han mig att fortsätta göra det. Det är ett av få minnen jag har av min far, hur han tog med mig och visade mig sina konvaljställen. Så deras blomma fick vara med högst upp till vänster på deras sten. Jag tror dom tycker om att vi tog med den. 

Jaha! Dagens tema är slipmus, kvistlack och vit målarfärg. För nu ska det där eländiga impulsköpet till skåp få sig en pärla och bli det som jag tänkte att det skulle bli när jag såg det första gången. Mmm... Vi får väl se hur bra det blir, men med lite tur kan det bli riktigt bra. 

Veckan som kommer innehåller flera fina saker på bokstaven V. Såsom:

Vardag

Visby

Varberg 

Det kan minsann bli jättebra!

Tjopp!

"Jag måste kolla arenan"

Mitt liv är just nu 90% ishockey, 10% har-ingen-aning-om-vad-jag-gör-egentligen-men-kör-bara-kör och 10% jag-tror-jag-glömde-ta-ner-tvätten. Hm... Det blir visst 110%, men det är ju faktiskt så det ser ut. 

Vi har 1 hemmamatch - den är ikväll. 27 kunder att rodda runt på den. Japp. 

I övermorgon är det dags igen, fast då på  bortaplan som sig bör och dags i turordningen för: Schellefte! Inte min match, men jag ska assistera min kollega då vi har 25 kunder som tackat ja till den... Alltså ett flygplan att jaga på tors morgon. Det är nu såpass nära att tankarna om att kolla möjligt natt-tåg börjar återkomma så fort jag får en minut för mig själv. (Det får jag knappt, så det är väl bara att vara tacksam för) 

Nästa vecka är det däremot skarpa skott i eget distrikt och dags för Linköping med tillhörande 20 kunder, helt å hållet i egen regi. (Oups. Nu kom jag just på att jag missat be nån kollega om assistans på den... det är omöjligt att ta hand om 20 pers helt själv.. Hmm...)

Det är helt klart lite att rodda runt i för att få ihop 20 kunder till en kväll med tider, mat, underhållning och hockey att passa. Liiite att hålla koll på så att man inte blir stående där med skägget i brevlådan helt överraskat. Faktiskt är det såpass stökigt i min skalle att det kommer konstiga kommentarer i sömnen... Du vet, det där tillståndet, just precis innan man somnar och knappt vet om man är riktigt vaken eller sovandes. När man hör någon säga det högt, det som just for förbi i hjärnan - och sedan inser man skamset att..eeh..det var nog jag som sa det va?  En mycket osäker källa hävdar att jag en kväll i förra veckan, just som sömnen kom och tog mig, klart och tydligt utbrast rakt ut i sovrummet: "Jag måste kolla arenan." 

Detta kan förstås inte vara sant, men måste erkänna att det är en tanke som plågat mig ibland i vaket tillstånd... För jag har noll koll på nästa vecka och den närmar sig med stormsteg. Här fick jag vänta en stund (därav detta plötsliga inlägg) på min kontakt i denna arena som nu visst plötsligt bytt namn från Cloetta till Saab... Hm... Saab är ju på uppgång, det vet ju alla... Här ska i alla fall rekas nu! Lokalen, stolarna, utrymmer, transportsträckorna, maten och spriten... Måste ha koll på detta, så jag kan sova. 

Hard job, someone's gotta do it. Och inte förrän kvart i tre ska jag vara i hemma-arenan i Jkpg i em. (Vad ska jag göra med bilen??? Ställa den? Inte tänkt på... Fan.) 

Japp. Från en arena till en annan. Hej hopp. 

Om du varit här så...

...hade jag ringt dig idag. Jag hade tagit några djupa andetag innan jag slog numret, harklat mig, gjort mig redo, men ändå hoppats på att det var du som skulle svara för en gångs skull. Jag skulle fått höra din pigga röst tillslut och jag skulle tagit den för given. Skulle inte tänkt på att det skulle kunna komma dagar som idag, när jag skulle gjort vad som helst för att få höra den en liten stund. Jag skulle känt din glädje och kärlek genom telefonlinjen och hört dig le när jag sa: Grattis på födelsedagen! Det skulle känts så bra i mig, att få höra dig glad för det lilla. Så som du alltid var så glad för så lite.

För idag är det 87 år sen du föddes, dagen idag är din dag, din födelsedag. Om du varit här. Men det är du inte och du behöver den inte mer. Där du är finns ingen tid och ingen räkneskap, så tänker jag på det i alla fall. Det känns fånigt att säga "grattis på födelsedagen" när det är ett mått för att fira hur länge man levt, när det är en dag som vi har för att fira livet. För du är ju inte här på det viset, dina dagar på jorden har slutat räknas, ditt liv slocknade innan du nådde fram till dagens 87.

...hade jag berättat för dig om våra liv. Tårarna flödar utan kontroll när jag känner den enorma längtan jag har efter att få tala med dig, att få berätta om Emelie och Kajsa och mig. Du som alltid undrade så och ville veta allt som hände oss! Jag skulle berättat om Emelie som jobbar på ett äldreboende och som sökt in till Göteborgs universitet, om Kajsa och hennes goa Kalle som jag vet att du också hade älskat.

Och om mig som känner så mycket lycka för någon som jag vet att du skulle tyckt så mycket om. Åååh som jag önskar ibland att ni hade fått träffats. Jag kan se det mötet framför mig så tydligt, så starkt och så verkligt. Oj som jag hade velat ge dig det och fått känna din glädje.

Men jag tänker att du vet ändå, att du är med oss, att du är i oss, runt omkring oss och att du finns ändå i allt som händer. För jag känner det så väl ibland, att du är MED och att du VET. Och att du styr mig rätt genom att visa mig vägen ibland när den är otydlig, genom små tecken som gör att jag tänker på vad du skulle ha sagt och velat.

...skulle jag bett dig om att få hämta dubbelsängen som står i mitt flickrum, för Kajsa vill ha den på sitt rum nu när jag gjort om det. Hon sover där nästan aldrig utan Kalle och hon avskyr att trängas, så det klart att den skulle passat perfekt där. I Grimsås sover vi ju ändå aldrig över längre. Du skulle ojat dig och sagt att:
-"Nämen tänk att hon är så stor nu! Lilla Kajsa..."
Och sen skulle du sagt att såklart skulle vi hämta den, det passar ju perfekt och det är ju ändå min säng!

Men nu när du inte är här så har jag gått i två månader och våndats över det. Över samtalet jag skulle bli tvungen att ringa till någon annan istället och som kanske inte alls skulle tycka att sängen var min. Och bara tanken över att behöva åka dit när du inte finns är outhärdlig. Så tillslut förlikade jag mig med att kanske var det bara lika bra att låta sängen vara? Och köpa en annan? Jag mådde ändå så dåligt över allt som skulle rivas upp genom att bara behöva ta i det. Men då kom du mamma och visade mig vägen.

Det var den där tidiga, klara, krispiga höstmorgonen när jag körde till kontoret i T a b e r g och under tiden tog beslutet att jag skulle låta sängeländet vara. När jag kom fram var jag helt överrens med mig själv om att det var så det skulle bli. Vi har massage i ett iordningsställt rum ute i måleriet varannan vecka och den första tiden på morgonen var min. På vägen genom måleriet hade någon städat och flyttat fram en pall med bråte på golvet, som inte gick att passera utan att se. Jag kände igen en stor blå ikeakasse där en bit luftmadrass stack upp och jag stannade hastigt för att titta... Så kom jag på hur jag hastigt packat bilen en gång (för nästan exakt ett år sedan!) för en mässturné till Dalarna. Ikeakassen med mestadels mina stug-prylar som stod i bagaget fick hoppa in i måleribyggnaden så länge...för det var otroligt mycket packning den resan mindes jag. (ett helt år blev den visst kvar utan att jag saknade den...) Så jag stannade till för att titta närmare på den. Och där, nästan överst i kassen låg din sommarjacka mamma! Jaha... Så mindes jag hur du glömt den i min bil en gång när jag körde dig till vårdcentralen. Den luktar fortfarande som du.

Tårarna strömmade under massagen mamma. Din doft blev kvar i min näsa och jag kände så djupt hur du ville säga mig att det klart att Kajsa ska ha sängen. Hur mycket du ville det. Imorgon ska jag hämta den.

...så skulle jag sagt att jag älskar dig. Bara en gång till. Men jag vet att du vet.

Jag saknar dig så lilla mamma.

"Så liten plats en människa tar på jorden

mindre än ett träd i skogen. 

Så stort tomrum hon lämnar efter sig.

En hel värld kan inte fylla det."

Det har ingen nånsin gjort förut

Idag är dagen då min chef bestämt att vi ska ha en heldag utomhus. Förmodligen för att världen utanför hyreshusets varma väggar - lovat bjuda på fem grader och ösregn större delen av dagen. Det är då man ska passa på att vara ute... Han går ju igång på allt som är annorlunda  

För idag är det den väntade H a g a b-golfen som ska genomföras med inbjudna kunder å leverantörer som fått betala en hacka för sig för att få vara utomhus i skyfall denna grå septemberdag. Intäkterna går oavkortat till ungdomsverksamheten i golfklubben och till dito i håvesjuttiett. (surprise) Ingen som ser kopplingen? Hmm... Inte jag heller. Men jag har ju förståelsen ändå, för jag vet ju att just nu (2014/15) så finns det ingen idrottsverksamhet inom en femmilsradie som inte är sponsrad av oss. Det är lixom vår nya grej! Det är allt från elithockey till damtennis, golf och fotboll. (HFF å J s ö d r a...samtidigt och motvilligt)

I alla fall. Idag skulle jag legat och dragit på vägarna (i min varma goa bil) utmed Vätterns västra sida, gjort några stillsamma besök och sedan landat i Örebro framåt em, checkat in, tränat, petat naveln, förberett morgondagens hockeyevent (och konsultbesök...hua) och sedan somnat gott och förberedd med min världsberömda stenkoll på läget. 

Nu blev det inte så, för min chef hade fått en idé en dag när han såg väderprognosen för idag. För om man har en golftävling i fem grader och ösregn, vad kan man då hitta på som är annorlunda? Joooooooo, man kan åka runt i en golfbil på golfbanan, till alla deltagarna, peppa dom, gulla med dom och servera dom varm glögg och pepparkakor!!! Hurra! Det gör vi! DET HAR INGEN ANNAN NÅGONSIN GJORT FÖRUT!

Eller "man" och "man" förresten, han menar ju MIG. Att jaaag ska göra det. Jaaag som hatar golf. Och regn. 

"- ANN-KATRIIIN!!! VAD SKA DU GÖRA PÅ ONSDAG?"

(Det är jag som är Ann-Katrin ifall nån undrar... När han är på sitt allra bästa humör, med tusen konstiga idéer och omöjlig att säga nej till - det är då jag heter det av okänd anledning...) 

Så om du läser i tidningen imon att nån har kört fast med en brandad golfbil (lastad till bredden med glögg och pepparkakor... I september... FÖR DET HAR INGEN NÅNSIN FÖRUT GJORT...) i en gyttjig golfbana, alternativt fått sladd och glidit ner i nån jävla prydnadsdamm och sjunkit till botten tillsammans med 24 flaskor blossa, 110 bananer och 55 kexchoklad - så kan det vara jag. 

För vi har ju såklart en EGEN golfbil på den banan. För hallå lixom... Det är ju vi som sponsrar S k i n n a r e b o..vem annars...vem trodde du? INGEN idrott kommer ju ändå undan vårt namn i år...

Detta elände börjar kl ett. Så nu har jag gott om tid att göra det jag tänkte gjort i em och ikväll. ( nu får jag ju istället ägna em åt att glida runt i spenaten och SEDAN köra till Örebro sent ikväll) För imorgon är det nedsläpp på riktigt. Första bortamatchen i Örebro, mot Ö-bro hockey i B e h r n arena och jag håller i kalaset. Ett gediget arbete med att fara runt i Örebro och dela ut guldbiljetter har jag gjort, för ett par veckor sen. (I d o l j u r y n - släng er i väggen) 

Har18 anmälda kunder i släptåg, när jag senast kikade (misstänker att några faller av idag) och jag har ingen aning om hur jag ska sy ihop en halvtimma underhållning före middan. Men jag har i alls fall grönt ljus från både håves å ö-bros tränare att dom kommer och snackar. Samtidigt. SKITKUL ANN-KATRIN! DET HAR INGEN NÅNSIN FÖRUT GJORT!

Kan bli, eeh..spännande. 

Nähä, mot gymet nu! Det kan stärka mig mentalt har jag hört...

Hej hopp. 

Tisdag...

...har väl aldrig varit min favorit. Det är ju en relativt meningslös dag! För den är ju inte ens en nystartskick som måndag är. Inte är den heller halvlek som onsdag. Eller nerförsbacke som torsdag. Fredag behöver ju ingen direkt presentation. 

Tisdag bara ÄR. Jag har aldrig riktigt kunnat motivera mig till att förstå vad jag ska ha den där jäkla dan till. Och förmodligen är det därför så många tisdagar har gått i diket för mig. Mitt egna fel alltså, för min självvalda motvilja. Skyller inte på något annat alls, för allt som händer kan man välja attityd för att bemöta. 

Så idag, en helt vanlig sketen tisdag i september med ömsom sol och ömsom störtskurar (Borås), i bilen på väg till en helt vanlig småtrött arbetsdag i Götet - så inser jag att jag är genomlycklig. Det kan inte kännas bättre, jag blir inte starkare än så här. Och då snackar vi ändå sketen tisdag helt utan överraskningar. 

Men det är så världen beter sig. Den överraskar just när man minst förväntar sig det. Jag skulle kunna skriva en hel roman om de senaste två månaderna i mitt liv. (Ja, jag ska allvarligt fundera över det...) För de månaderna har jag blivit stenad med livets kinderägg. Så många overkliga dagar. (Men jag vänjer mig, sakta och förvånat. Och mer än gärna.) Det finns mycket kvar att kämpa på med i min verklighet. Det finns mycket kvar att hoppas på och önska sig. Men jag tror jag har rett ut det värsta. Jag är hemma lixom. Jag gjorde det!!!

När jag känner så en tisdag, så känns det väldigt bra. 

Om nån förstod något alls av det här mycket plötsliga och lågdjupa inlägget, så går det bra att hämta ut ett valfritt b r a n d s p j ä l l som belöning i receptionen. 

Never ever give up. 

En helt vanlig dag

En helt vanlig dag i det petterssonska livet med lite utav alla ingredienser som en sådan normalt sett innehåller (ej i inbördes ordning) :
Lite kaos
Lite glömska
Lite succé
Lite tur
Lite flyt
Lite bakslag
Lite ångest
Lite lycka
Lite sorg


På måndagsmötet i måndags förkunnade jag för mina kollegor att "den här veckan är jag inne (på kontoret) hela veckan." "men... jag känner mig själv så jag får väl panik och i så fall blir jag ute tors-fre om jag får till det"
Igår ons stod mr Boss i min dörr, lade huvudet på sned, flinade och sa:
-"Har du liggsår än? Det är ju redan onsdag..."
Och det kunde han fethaja att jag hade, åtminstone sitt-sår! Hur lång kan en vecka i en kontorsstol bli? Allvarligt. För nån som är van att vara ute och rulla (och som sen dessutom levt ute i det fria i 5-6 veckor alldeles nyss) är det detsamma som tortyr att bli inlåst på ett kontor framför en dator.


Så igår em raggade jag upp en potentiell affär i Gbg och i förmiddags körde jag dit för att ta hem den. Det var kanske inte by the book, det var på chans, det var på känn - och det är då jag brukar lyckas som bäst. Ett kvarter med lägenheter är därmed sålda idag. Check på den. Och jag fick rulla väg och rasta den där lilla vita faran som stått alldeles putt utanför kontoret hela veckan. Check på den. Nu är vi vänner igen.


Ett snabbt inhopp på Lager i Mölndal och där sålde dom visst tjocka vinterjackor för 100 spänn. Istället för 1900:- Hmm... Var tvungen att köpa en av ren snålhet. På vägen hem funderade jag på vem som möjligtvis kan ha sytt den...? Små barnhänder? Bestämde mig för att aldrig göra om det.


Sen ett snabbt inhopp till på hemvägen, denna gång i Borås hos min broder. Han satt i hammocken i trägården och lekte sitt nya företag som han genast startade upp när han lagt ner det gamla. "man kan ju inte bara sluta jobba helt tvärt, jag tror jag måste varva ner lite lagom vettu" Så nu har han kvar alla sina gamla kunder ändå från sitt tryckeri, bara att han trycker inte prylarna själv längre. Han lägger ut jobben till andra tryckerier (efter ett helt liv av kontakter i den världen) "det här är mycket lönsammare vettu, så slipper jag hela produktionsskiten" "sitter här i hammocken och sköter det vettu och kastar lite bollar åt Bossen under tiden"


Bossen ja. Det är hans en och en halv meter höga schäfer med en halvmeters mun och femcentimeterständer på höjden. Han kom i galopp runt husknuten samtidigt som jag lade handen på trädgårdens grind och skulle kliva in. Om inte brorsan kommit galopperande efter ( i foppatofflor, med en pärm under armen och läsglasögonen på svaj i håret) och kommenderat hundmonstret att stänga munnen - så hade han ätit upp mig innan jag hunnit säga "korrektur".


För det var just ett korr jag skulle titta på och godkänna, som hade hamnat i broderns brevlåda imorse. Korret på vår far och mors nya gemensamma gravsten... Vi tittade, var överrens om att det blev jättebra och sen rullade tårarna resten av vägen hem.


Hemma var det lite mellanmål som snabbt inmundigades och sen hoppade jag i träningskläderna för kvällslöpet. Hm... Men imon är det fredag och då är det vägdag i mitt nya liv när jag kliver ur sängen såsom vår herre skapade mig. Innan dess borde jag ha införskaffat en våg... (för den "gamla" är kvarglömd i stugan sen semestern, för då skulle jag minsann väga mig då och då för att saker inte skulle skena iväg... och det gjorde jag ju... not.) Men man kan ju ha en här och en där eller hur? Dom kostar ju inte så mycket.


Det var nog en syn när jag mycket stressad och iförd spänstiga träningskläder, snabbt och målmedvetet stegade in med bestämda steg på Mediga M a r k t och köpte mig en personvåg. Måste sett jävligt ambitiöst ut.


I förmiddags blev jag påmind av nån om ett elljusspår här i stan, där jag inte satt min fot på x antal år av olika anledningar. Men den största anledningen är nog att det är minerad mark... Så tänkte jag lite på det i min lilla bil när jag körde litegrann i lilla Göteborg... Och så kom jag på att varför ska jag inte nyttja alla den här stadens elljusspår när det finns några jättefina!? Jag älskar ju dom! Dom är ju mina också! Fan ta alla andra människor som man kan möta där. Tog tjuren vid hornen och körde direkt från Media M a r k t rakt upp till det mest minerade av dem alla: H a l l b y! Demonstrativt klev jag ut och satte fötterna hårt i backen med ett mycket bestämt stonefejs. (jag såg nog inte så värst charmig ut...) Och sen klippte jag milen. Bara för att markera lixom.


Jag minns den milen sen många år tillbaka. Jag har krälat, krupit, ålat, flåsat, dött, svimmat, spytt, hulkat, gått och tagit några steg som går att likna med löpning kring det jävla eländet för länge sen. Men idag när jag tittade på tavlan för att friska upp minnet så stod det: 10 km - lätt.
Jaha? Lätt? Dom har lett om den där slingan sen sist jag var här då alltså? För den jag mindes var allt annat än lätt. Den var det mest halkiga, kuperade helvete nån ens kan komma på att trycka in i en elljusslinga, med stigar smalare än ett normalt fotavtryck och uppförsbackar som i praktiken var som små bäckar att vada i. Så brant uppför du kan tänka dig. 


Pettsson började den med argt stonefejs, spända armar, vaksam blick och spring i benen idag. Hon slutade med att gå omkring, dyngsvett, myggbiten, lerig och asförbannad runt H a l l b y - stugan för att hitta den som satt upp tavlan och skrivit "lätt" - bara för att få mörda honom litegranna. Lätt??? MY ASS!!!Det var ju för i hecklefjäll samma runda som för 10 år sen OCH DEN VAR INTE LÄTT!!!!! Det borde sitta en röd plupp efter texten 10 km och stå: "en nära-döden-upplevelse och för den som inte har nya skor" Nya skor hade jag också eventuellt.

Nu är det en helt vanlig kväll där jag betalar priset för att jag rullade vägar idag istället för att sitta på kontoret. Dvs ensam-middag tillsammans med orderskrivning. (men orderskrivning kan en säljare leva med, offerterna är värre...) Bananpannekaka med hallon och kvarg fick det bli till det. 

Sämre kan man ha det.

Tjopp

Nyårslöften...

Ligger rastlös på stranden..(ännu en dag i gruvan) och bläddrar igenom gamla anteckningar i mobilen. 

Den 15 dec 2013 har jag tydligen plitat ner nyårslöften till mig själv och saker som jag behövde skärpa mig på. HELT glömt bort dom, minns inte ens att jag gjort det - men uppenbarligen har det legat kvar undermedvetet. 

Halva 2014 har gått och jag kan checka av dom allihop! Möjligtvis blev dom inte riktigt som jag tänkte eller menade, men så blir det ju sällan... Och "dejta" känns kanske lite klent, det blev ju visst en helt annan dimension. 

Glad är jag iaf över mitt ryck mitt i livet! Jag mår SÅ mycket bättre än på länge, länge. 

Lycka

Hade på känn redan igår kväll att det skulle bli en fin morgon idag, så ställde klockan på halvsju (som om jag inte skulle vakna ändå...) och beordrade mig själv att gå upp, utan att dra mig. 

Och tänk så rätt jag hade. Morgonen var magisk! Kl sju satt jag mot min soliga vägg och åt frukost, sen fick jag snabbt på mig träningskläder och gick med snabba steg mot havet. 

Helt magiskt verkligen, så varmt! Genomsvettig när jag nådde r y a ängar. 

Sen sprang jag hem. Totalt en mil och fyrahundra meter. 

Med goa ben och ett snabbt mellanmål landade jag på utomhusdansbanan för extra superviktigt årsmöte kl 10. Val av ny ordförande till föreningen! (Den gamle har ledsnat). Efter det rensade jag färdigt gången utanför mitt, insåg att idag inföll den bekanta "furetgrytan" och här gick inte att va. Svetten forsade!

Upp på cykeln och ner till stranden! 4-5 timmar där och sen cykeln hem för att landa på min baksida. Här sitter jag nu, ömsom i skuggan under parasoll och ömsom i solstolen. Om en stund kommer mina vänner hit på grill. (Kycklingfilé och greksallad) Även GT i kåsa utlovas framåt kvällen (ojoj, det kan bli en SÅN kväll)

Lätt att bli religös idag. Varför får jag ha det så här bra? Det här är min lycka på jorden, bara hårt arbetande döttrar som saknas. 

Och ett glas rosé. Skulle gjort vad som helst för ett iskallt glas rosé. Nämen titta, där står ju ett!!!

Högsommar!

Milen i intervaller på 1.14 startade denna dag efter en stadig frulle i solen. Det blev disigt, nästan mulnade på, så jag tyckte att det var en bra idé. När det efter 4 km klarnade upp, blev 25 grader, blå himmel, jag hade en tung kropp, det var jävligt kuperat (du milde!) och var 6 km kvar hem - började jag ev tvivla lite på just hur bra den idén var. Skyller glatt på dessa omständigheter för att jag var 14 minuter för långsam. Men jag ska beta av mina ursäkter, en efter en, tills det inte finns en enda kvar och den där förbannade rundan sitter på en timma. 

Fick ändå nån form av endorfinkick så när jag flåsat färdigt och druckit ett par liter vatten, klippte jag gräs och gick rätt hårt åt all överflödig växtlighet i trädgården. (Hej allergichock. Vet inte hur många gånger jag duschat idag) Lunch och vatten i kylbag och sen landade jag på stranden vid 14-tiden. (Ensam, Jennie tyckte hon brände sig igår...) Kl 17,30 när det blev dags för kvällsmat och kvällsdopp med övriga ligan, var jag visst fortfarande kvar. Vi var eniga om att det inte kändes längesen alls vi gjorde det sist. Vintern är som ett minne blott. Nu kör vi igen lixom. Helt galen känsla. Euforiskt! Och 20 grader i vattnet... Hur kan det bara vara så?

Färskpotatis och jordgubbar har funnits i tre veckor. Först om en dryg vecka är det midsommar. Det kommer bli en lååång sommar oavsett väder!

Men imon ska vädret bli kass. Jennie åker hem tidigt. Men jag är säker på att jag kommer hitta ett annat sätt att roa mig. #hejafinland

Hemmacharter!

Men nu har jag ju glömt bort den här sidan igen! Tiden bara rinner mellan fingrarna på mig, hinner ju inte sätta på pränt vad som händer i mitt liv. Det skulle bli en lååång roman.

Men jag har semester! Det blev ingen charter, för det gick inte att hitta en hel vecka mellan dagar som jag behövde vara hemma. Och inte heller ihop med nån som kunde följa med. Så det blev "hemmacharter"! När jag såg väderprognosen för denna veckan (har jag sagt att jag lever mitt liv efter väderprognosen?) så gav jag mig själv en veckas ledigt. Jennie fick ledigt några dagar så just nu har vi en minisemester ihop. 

Planen är att göra dom värsta måstena så jag kan checka av dom! (Efter väder förstås...) Detta för att jag inte ska börja min riktiga semester sen med en klump i magen. Bättre att riva av den nu, så kan jag njuta av goa veckor i Skåne sen när det blir dags på allvar. Fiffigt va? Så jag gör en liten makeover av stugan invändigt..och slår med hammaren på den utvändigt. Fasaden på uterummet (där det växte in gröna prylar) är bytt och målad! Ha! Vad sa du nu då? Byta fasad kan hon oxå minsann. "Det är så konstigt med mig.. Jag kan nästan allting!" 

Eller... Det var många bräder som gick åt pepparn innan jag blev sams med sågeriet. Men om man inte försöker så lär man sig inte. Tillslut gick det bra. Blåmärken, svordomar och raseriutbrott (som gav grannarna en mycket underhållande förmiddag i sina trädgårdar) ser jag som en ren bonus. 

Check på den! (Tog bara ett år att komma till skott sen jag skaffade hem virket)

Igår och idag - semester men Jenniepennie. Gu så trevligt. Vi är 15 år och cyklar till maxi för att köpa godis om kvällarna. 

Eller ligger på stranden och flamsar tills vi cyklar hem som två kräftor. Satan som solen tar...

Premiärdoppet - check. Det var faktiskt inte kallt. (På bilden syns en jordfräs för vattenbruk. Genuin, av 1972 års modell) 

Hej, hej!

Eller så grillar vi. Eller äter sill å potäter. Men det har jag ingen bild på, det är alltid redan i magen innan kameran hinner fram. (Sjön suger)

Eller så tränar jag. Värsta träningslägret.

Vi har det sååå gött helt enkelt.

Röda dagar

Nämen då verkar den här veckan snart vara gjord. Vem har ritat den här almanackan? Får man dra röda streck varsomhelst? Verkar ju inte klokt. Inser ju att om jag ska åka till Skåne imon efter jobb så kanske jag borde packa nu då? Eller varför inte skjuta på det tills imon bitti?

På tal om skjuta så fick jag ikväll min fina plan alldeles sönderskjuten. För jag tänkte stänga av mitt liv för en vecka och bara andas ut lite på nån solig ort. Det hade varit SÅ skönt att bara få samla ihop sig lite och landa innan det är dags för sommarlov i Skåne. Restresorna har aldrig varit billigare och Jennie och jag har länge varit på väg! Hon hade absolut varit värd en veckas egotrip till solen. ❤️ Men aldrig blir det som man tänker. För den enda veckan som vi kunde få till det har nu nån ritat in en studentbal mitt i! Plågsamt blev jag upplyst om detta för en stund sen - det finns folk som alltid bara ska förstöra och förstöra... I detta fall Mr "jag träffar dig överallt för jag ska finnas i ditt liv" (NU vet jag verkligen inte vad han är bra för) Suck. Tydligen är man en dålig mor om man missar den där balen! Hmm... Jamen okej då.

Jaha. Bara slit å släp. Jag är helt vilse när jag inte står med min väska nånstans för att checka in eller ligger på solstolen i stugan. Det är ju detta som är hemma alltså? Börjar kännas diffust som alltid så här års. Känslan av att inte räcka till någonstans är en av de värsta som finns. Snart drömmer jag väl om nätterna igen att mina barn kommer bort. Det brukar jag göra när jag blir otillräcklig. 

Idag har jag klivit ur mitt medlemsskap på VV. Mina 6 månader har gått!!! (Ojdå, jag har visst fortfarande inte varit på nåt möte som ju skulle varit så hiiimla bra...) Målet var -21 kilon och jag missar det med 2 ynka pannor. Typ. Trodde jag skulle vara vansinnig för det, men det är jag inte... Faktiskt så jäkla nöjd över 19 loosade så det stör mig inte! (men tänk om jag börjar bli vuxen äntligen? Huh...) 

Hej nyckelben. Välkomna tillbaka. 

Jag ska göra mig av med dom där 2 kilosarna. Och fler därtill! Det får bara ta lite tid, jag har accepterat det nu. (så vuxen så hälften vore nog)

Igår hade jag "utvecklingssamtal" med Mr Coach. Detta brukar innebära att man ställer in allt en hel eftermiddag och inte gör upp några planer för kvällen, då det kan vara läge att sitta hemma å fundera över vart i livet allt gick fel och sen kanske gråta en skvätt. Så det var vad jag förberedde min agenda med när han plötsligt stod i min dörr och sa:

"-Jag tror vi ska ha utvecklingssamtal. Mitt kontor om tio?"

Jaha, det var bara att släppa allt. Att få ett helt utvsamtal med Mr Coach är samma sak som att vinna högsta vinsten. Folket som glider förbi utanför när det pågår sneglar avundsjukt in genom rutorna... Alla vet hur lyxigt det är och önskar att det var deras tur. Sen kliver man ut som ny. På gott och ont. Alla psykologer i världen kan slänga sig i väggen. För det finns ingen mer som kan "se rakt in i en" som han. 

Så igår small det och ungefär som vanligt: 10 minuters jobbsnack och resten personlighet och beteende. Det var bara det att det tog inte 4 timmar som det brukar. Det tog bara 2. Vi hade för schöen inget att reda ut!

-Hur är det AKP?

- Det är bra. 

- Hur mår du?

- Jag mår jättebra. 

- Jaha, hur är det hemma då?

- Det är bra! Jättebra. 

- Och på jobbet då?

- Det är jättebra. 

Försök bygga ett djupt samtal på den inledningen om du kan... Men han kan han. Så sen dissikerade vi allt eftersom. Och jag fick nog det största berömmet jag fått i hela mitt liv. Skulle verka skrytigt och fånigt att säga exakt vad han sa, (det är ju ändå jag som gett ödmjukhet ett ansikte..) så jag väljer 1 st skrytsak:

"- Jag har aldrig sett nån göra en sån resa som du har gjort på 2 år. Aldrig sett en sån utveckling. Gör exakt som du gör och lär dina kollegor, dom har mycket att lära av dig."

Och jag kunde säga ärligt "tack" - det hade jag aldrig kunnat förut. Då hade jag försökt snacka bort berömmet. Men nu kan jag ta det. Lite självförtroende är en mycket behaglig upplevelse. Lipade ingenting på hela kvällen... ;)

Nähä. Packa!

Hejdå alla goa gubbar

Måste ju bara sumera min roligaste arbetsvecka någonsin. Oj, oj. Kommer leva på den så länge, så länge! Fem dagar med så många, långa skratt att käkarna är ömma. Norrland är ju den absolut roligaste rundan, för då är alla med hela tiden, ingen kan åka hem å slagga och det blir liksom som en nöjesresa när man är på resande fot i ett annorlunda landskap en hel vecka. Så vilken final! På gott och ont, för såklart ännu svårare att kliva av tåget då. 

Sista kvällen var det svårt att återuppliva många i gänget, efter onsdagens spontana sjöslag. (inte för mig, jag kom nog aldrig riktigt ikapp övriga och dessutom är jag ju en evighetsmaskin) Och vi var överens om att utnämna onsdagen till den stora avskedsfesten. Men inte kunde vi bara gå och sova efter hockeyn! Nope. Vi var ett järngäng på 5-6 st som gjorde Umeå tillslut. Bodde på lite olika hotell men fick ändå ihop denna skara på en barrunda som slutade först vid kl 02...

Det var lika jäkla ljust i Ume. Här är när vi knatar hem över bron miss i nassen. Typ halvtvå. 

Boda och Jensa. J som är den ena av de två bröderna Dupont, som alltid är glada, galna och gör mig på så gott humör. Men den andre brodern var inte med denna rundan. (Vilket gjorde att man aldrig behövde fundera över vem som var vem...) Vi hängde ihop hela veckan, det är ju bara så att vissa klickar man 100% med och så blir det så med automatik. 

Kan säga att efter 5 dagar som ensam kvinna med 15 grabbar/gubbar/män - är jag så egoboostad som man möjligen kan bli. Madre Mia som dom jobbat i skift med att smickra mig. Dom påstår att det klär mig att jag tappat 19 pannor. Nån sa tom att han först inte såg att det var jag, och undrade vem den snygga bruden var! Haha.. Give it to me baby! Sista kvällen hade vi ett långt samtal där jag försökte förklara för dom hur svårt det kan vara att vara ensam höna i en tuppgård på 15 och ändå gå och lägga sig ensam om kvällarna. För det hade jag inte behövt om jag inte varit principfast... Det finns alltid lycksökare som vill ha lite kortvarigt mys, dom är inte svåra att urskilja. (men det är inte min grej, jag är skapligt rädd för att bli utnyttjad...)  

Men tänk dig själv - singeltjej, ömhetstörstande, som inte önskar sig nåt hellre än att få ligga sked (eller gaffel...) bland 15 smickrande, uppvaktande en hel vecka... Jag borde tamejfan få en fläskig guldmedalj i återhållsamhet och självbehärskning. Jag sa till dom:

"- Tänk om du var ensam man bland 15 smickrande tjejer en hel vecka. Hade du somnat ensam om kvällarna då???"

Det blev väldigt tyst. Sen sa en av dom:

"- Du har rätt. Fy fan va jobbigt. Och det är inte vilken tjej som helst som hade fixat den här jargongen... Men du löser det, för du har så mycket skinn på näsan, så vi tänker aldrig på det!"

Är det en komplimang eller inte? Funderar fortfarande på den. 

Så jag höll mig till dom säkra korten, som jag vet var jag har. (Som Hasse och Jensa och Mårten) Vi har haft så roligt, helt overkligt att det är slut på detta! Men Hasse träffar jag ju, vi ska ju till O p p i g å r d s i augusti! 

Kan inte ladda upp filmer här dessvärre, annars har jag kameran full med galen humor. Här är V e n t n y t t m a n n e n...

Varje dag när vi plockade ihop så pikade jag honom för hur roligt det såg ut när han vek sin bordsduk i tio minuter. Tillslut gjorde han en mantel av den och sprang omkring som Stålmannen. 46 år, helt tokgalen, jag fattar inte vad han får allt ifrån ens. Tror aldrig jag träffat nån som är roligare. 

Tro det eller ej, men på flygplatsen hade alla fått tillbaka krafterna och det var många som plötsligt blev flygrädda när vi satt och väntade ett par timmar. 

Sen var det kramkalas i en halvtimma när vi skulle skiljas åt då första flighten gick. (SAS, vi flög lite olika)  Tårarna trillade på Pettson när dom sa att det kommer bli så tomt utan mig. Guuud som jag saknar dom redan. 

Men vet du vad jag kom på? Jag har ju fortfarande tillgång till den här turnéns schema... Kanske kommer jag av en händelse befinna mig i samma stad, samma dag nån gång framöver. ;)

Fiffigt va?

Final

Hur är det ens möjligt att det är fredag imon när det alldeles nyss var måndag morgon? De här dagarna har bara försvunnit och jobbat är nåt vi gjort bara lite sådär i förbifarten. Liten lunchmässa mellan elva och halvtvå är bara en liten bagatell lixom. Idag var det nån i gänget som sa att det är tur att de här turnéerna bara är en vecka och inte två, för redan efter ett par dagar så har ju samtliga ballat ur. 

Igår var det lixom som upplagt för partaj. Vi bestämde att vi skulle käka på hotellet (gratisbuffé) jag körde en timmas löpning på gymet och hamnade på efterkälken. Jensa och jag igen (standard när vi checkat in) men körde inte lika länge, så han gick i förväg. 

Det var sol och 22 grader, självklart spontangick hela ligan till B i s h o ps. och trillade ner på uteserveringen i solen - när jag fortfarande stod på löpbandet. Nån var iaf vänlig å ringde mig för att säga att jag skulle komma dit istället. Jag skulle ju bara duscha... Sen ringde Coach... Han satt i bilen på väg nånstans och var pratglad så vida pass. När man får dom minutrarna med honom så säger man inte nej. Där gick ytterligare 40 minuter! 

Gym utan luft kan vara det värsta som finns. Svetten bokstavligen stänkte när jag sprang! Jag eftersvettades i en timma...

Så när jag tillslut nådde puben kan jag säga att formen var redan god på mina vänner. Det kändes i hela luften att det skulle bli kalas. Herregud vilket sjöslag det blev... Hela Schellefte var ute å njöt öl i finvädret. Mårten trollade, Peter sjöng, Hans klädde ut sig, 25-årige Jocke raggade upp en 43-åring - och sen kom partytricken. Det var cigaretter långt upp genom näsan ända in i hjärnan och i alla möjliga kroppshål. Jag vet inte om jag någonsin skrattat så. Dom var som galna kalvar på grönbete. 

Jag var näst intill chockad, för ja - visst brukar vi käka och dricka en öl eller ibland två (faktiskt på riktigt så stannar det alltid där) sen brukar vi va i säng vid elva. Men igår! Vi stängde för schöen stället! Det var en klen liga som käkade frulle imorse. En av medlemmarna försökte äta frukost tre gånger. Sen gav han upp å gick upp på rummet å la sig. Göta Petter... 

För det är ju ikväll som är sista kvällen med gänget! Ever! Fy Fabian, jag börjar nästan lipa när jag tänker på det. För det här är min toksista mässrunda. Hur ska livet gå vidare utan dom här människorna? Jag är emooot! Vi bor så utspritt så många vet jag att jag inte kommer springa på igen. Eller iaf inte på länge, länge. Hur ska vi kunna ladda om för ikväll? För finalen? Jag tror det blir lugnt. Det känns helt omöjligt att slå gårdagen. 

Men vi börjar med middag å sen hockey på hotellet. Fyyy så deppigt. 

Årets naturupplevelse

Så vad minns jag från idag? Många mil i bil (ca 40) genom skog å skog å skog...Galna historier, många skratt och tillslut en mycket komisk kväll i Lule ute på Nord-k a l o t t e n, där vi ska va imon. 

Jag hoppade minibussen idag å åkte med Jensa och hans norrländska kollega Peter (boende i Piteå) för dom tänkte göra lite sightseeing på vägen. Vi körde över Gällivare, Jokkmokk och Boden bla, så vi fick längtan efter årets naturupplevelse tillfredsställd. Helt galet
så vacker naturen är här uppe. Skulle kunna vandra runt här utmed älvar och forsar i vecka efter vecka. 

Storheten, lugnet, DEN TOTALA TYSTNADEN och doften av frisk, klar och ren natur gör mig tokreligös. Vi stannade bl.a. till strax före Jokkmokk vid H a r s p r å n g s f a l l e t just som ösregn och dimma byttes mot sol och moln och 19 grader. Sicket flyt!!

Det finns så mycket tokigt på vägarna här uppe...

Det här var så sjukt vackert. 

Fem älgar och ett femtiotal renar senare, nådde vi Lule strax efter 19 på kvällen...

Världens dummaste djur...

Här är inte mycket mörkare. Å då ska solen ändå just gå ner. Sen går den upp igen efter en halvtimma typ. 

Halv tolv. Och nån har glömt släcka. 

Det finns ett skapligt problem som jag slåss med denna resa. Jag sover alltid med fönstret lite öppet på hotell, (jag är ju så himla varm, klimakteriet du vet...) mest kanske för jag inte klarar den där torra hotellrumsluften. Jag måste ha luft! 

När man sover med fönstret på glänt kan man inte dra för mörkläggningsgardinen just där som fönstret står öppet - för då blir effekten lika med inte alls... Drar jag för så blir det mörkt. Men då blir det ingen luft. Jag får alltså välja:

Mörkt och varmt. 

eller

Ljust och svalt. 

Hmm... Imon bitti har jag dragit ihopa ett gäng som ska gå morgonprommis med mig! Kl sju är det avgång från receptionen, så bäst att kvarta. Efter gårdagens fadäs är jag ganska överens med mig själv och ytterst redo för att prova mörkt och varmt. 

Mordor

Det gick jättebra med flygeriet hit igår! Ha! Som om inrikesflyg skulle vara nåt jag hade ont av?! Tsss... Piece of kaka minsann. Två flighter, lätt som en plätt-check på den. Tom somnade till lite på sistasträckan och vaknade med ett ryck när det började plinga för landning. Tittade ut som hastigast och fick en chock! Snö och is och elände! Inte schöen var vi överens om det?

Lapphelvetet. 

Kontra Skåne...

Jag hade bara kollat väderprognosen - den sa 15 plusgrader, sol och moln för Kiruna. Rättvist tyckte jag. Men ingen hade sagt att det inte finns några löv på träden!? Får dom inte det här? Det är en väldigt skum känsla med 15+ men inget grönt. Någonting med Kiruna ger mig en stark känsla av melankoli. Det är liksom...hm..MORDOR! Om Saruman stod med sin käpp högst upp på gruvan och det välde ut lite troll och Orcher - så hade jag inte blivit förvånad alls. Det är det där svarta, karga...Kan inte förklara. 

Vi skulle göra en gruvtur igår em och knatade iväg till turistbyrån. Men då var de inställda hela denna veckan för nån utbildning! Maxotur. Så Jensa och jag körde en timma på hotellets gym istället. Helt ok att lufsa på löpbandet med milsvid utsikt över snöklädda berg. Det finns gym med sämre utsikt, helt klart. 

Förutom melankolin finns det ett litet, litet dilemma med en detalj här. För här har dom inte hajat att på natten har vi mörkt. Denna bild tog jag från mitt hotellrumsfönster kl 03.30 - när mina ögon inte begrep varför dom skulle sova mer... Jag förstår dom, det är ju dag i Orchernas land! Eller... Ljust är det iaf och mörkare än så här blev det visst inte. Sjukt är det. 

En liten nysattack på det (fönstret öppet, lite pollen som verkar börja fundera på att dyka upp här..) sen kunde jag såklart inte somna om. Skit oxå, det blir en lång dag. 

Idag är den lugnaste mässdagen, väldigt få anmälda (de kommande är tokfulla) så både jag och Hans (som oxå bara är sidekick denna turné) funderar över om vi inte bara skulle klippa Kebban istället. På riktigt! Klart man vill se Kebnekaise om man ändå är här. 

Näääe. Sov nu Pettsson. 

Tarmvred & Flygskräck

Vilken vecka, vilken helg! Livet går i 120 (bokstavligen) kors å tvärs genom landet just nu. Många mil i bil har fått ett ansikte!

Men bra vecka, mycket bra. Och annorlunda... Men allt är annorlunda nu för tiden, det dyker upp så många förvånande saker hela tiden att jag nästan slutat reagera. Jaha lixom. Idag blev det så här. Rycker väl på axlarna då. 

Det har varit en mycket skön helg i Skåne, där jag ännu är kvar. Älskar söndagskvällar här, när alla åkt hem, stugorna är tomma och det stora lugnet lägger sig över sommarstaden. Då sitter jag i kvällssolen på min uteplats, lyssnar på göken nere i dalen och njuter deluxe-njutet! MEN, dock inte denna kväll - för den här eftermiddagen har det regnat konstant sen kl två! Vad händer med världen? (Nu är det fint igen, men hur blött är det inte ute?) Och inte ens göken kan beté sig som han brukar. Igår kväll när jag och Åsa satt utanför deras med ett glas vin hörde vi plötsligt galandet så nära. Närmare och närmare och en helt tokig volym på ljudet. Så kom det en fågel å flög lågt över våra huvuden, samtidigt som den tokskrek: KOKO, KOKO, KOKO. 

Jag tittade med höjt ögonbryn på pippin som jag nästan fick i huvudet, sen tittade jag på Åsa och sa:

"-Det var göken..."

Vi skrattade så tårarna rann. Inte fan kommer göken och flyger förbi? Den sitter ju i nåt träd nånstans långt bort och man ser den aldrig. Men det är ju det jag säger. Inte ens göken är normal nu för tiden. Världen är sannerligen uppåner. 

Den här myllan är verkligen pintjock av djur och flygfän. Dagens i-lands infann sig när jag gick min dryga milrunda i förmiddags. Har du någonsin sett en motionär i löparkläder som letar förbrilt efter någonting i sin sport-bh? I km efter km? Nähä... Då skulle du varit i Skåne idag, för den synen har många skåningar nu fått se. När jag gick sträckan utmed havet så var där plötsligt svärmar av flygetyg som inte tog slut. Det är nån sorts minibagge eller loppa som brukar finnas i tången på våren och försommaren. Satan så ettrig. Jag fick med mig några innanför kläderna. Dom kröp runt tills dom hade det varmt och mysigt... JAG KÄNDE HUR DET KRÖP MEN JAG KUNDE INTE HITTA DOM! Så långt efter strandsträckan, uppe på cykel å gångbanan mot inlandet - kanhända nån undrade om jag letade efter strutarna (dom var ju här nyss?) eller vad schöen jag höll på med? Det gjorde jag inte!!! Jag ville bara kasta ut DJUREN!

För att runda av denna knepiga söndag köpte jag mig helt enkelt pizza till kvälle. Jag har inte köpt å ätit en pizza på minst 6 månader. Kanske 7 eller 8 tom... Men borta i ett bostadsområde på R a u s ligger en pizzeria som är Sveriges bästa. Deras frutti de mare, är helt sjuuukt god. Med färska musslor, citron och vitlökssås... Jag skulle bara ha en sån idag! Hur tror du att en mage som i vanliga fall inte ens får nåt bröd (extremt sällan iaf) reagerar på en plötslig pizza med alla tillbehör? Madre Mia så sjuk jag blev. Jag har tarmvred av en helt ny kaliber. (Tarmvred advanced) Tur att jag har nära till toan. Det kommer dröja innan jag försöker lira med en pizza igen. 

Så med lite lätta magplågor tvättar jag och packar det sista. För nu är vilan slut och jag ska ut på vägarna igen. Denna gång big time! Imon bitti får jag skjuts av Sanna eller Pelle som kör mig till Ängelhom-Hborgs flygplats, för där går första flighten mot Kiruna(!) kl 8,30. (Byte på ARN) Kanske bra att jag stillade mina cravings efter pizza, imon kan vara min sista dag i livet när jag tänker efter... 2 flighter upp till Kiruna, innebär två lyft, två landningar och fyra hemska stunder av dödsångest. Blir kallsvettig när jag tänker på det redan nu. Varför tog jag inte nattåget istället? För att det tar 20 timmar...

Jag har ju inte kvar Norrland. Så min Sthlmskollega som har det nu skulle iväg på vårt allra sista V e n t - N y t t (minimässan med de 10 andra företagen) med start på tis. (Imon är bara resdag) Men så förra veckan kläckte han att det var så många anmälda att det var tvek att han redde ut det själv..och undrade om inte jag kunde tänka mig att haka på? Norrland behöver man inte fråga Pettsson två gånger om precis... Och coach då, vad skulle han tycka om det, att vi åkte bägge två? 

"-Åk bara, det låter som en toppenidé. Det är jättebra när ni korsbefruktar varandra!"

(ett av hans favvisuttryck som vi alla inte är lika förtjusta i...)

Jaha? Så en vecka i Norrland med det där galet goa gänget? Alla flyger upp (vi kommer sammanstråla på ARN, för gemensam sistasträcka) sen har vi två minibussar och en "wrentawreck" för alla prylar, vilket innebär att vi reser helt gemensamt (som en cirkus på riktigt) och bor på samma hotell. Kiruna, Lule, Skellefte och till slut Ume på fredag, varifrån vi flyger hem. Jag ska bara vara sidekick åt kollegan, bara löka med som understöd, klättra upp på Kebnekaise ett par gånger och bara njuta av den allra sista turnén med gänget. (Vi var tvungna att hoppa av när vi signade för Håve, för det kostade en slabba...) 

Så vilken final! Sol och varmt ska det bli med. Kan vara en av mina roligaste arbetsveckor nånsin som ligger framför mig (om jag bara överlever resan dit). Betalt får jag oxå. Det är ju ingen hejd på hur bra jag har det. 

Ska försöka uppdatera lite här och dokumentera denna resa, kan va kul att ha kvar i framtiden. 

Tjing!