Drömmen...

...om att kunna sova gott om natten utan varken underställ eller toppluva, lever vidare. I en liten sommarstad i Skåne jobbas nu friskt för att göra den sann!

En del har tur (läs Pettsson) som har människor i sitt liv som hjälper till med detta mastodontprojekt helt frivilligt och dessutom på sin fritid. Lycklig? Jag? Om det skådas blåmärken på mina armar så är dom iaf inte alla från kampen med brädor och såg. Nej, de flesta är nog från alla gånger jag måste nypa mig i armen för att se om jag är vaken. 

Så här såg det ut, ett helt oisolerat tak bestående av tjärad papp på utsidan och under den endast denna råspont. Jag har eldat på med element under vår å höst, men värme stiger uppåt... Så ibland har jag funderat över sannolikheten att lyckas värma upp hela R å å-dalen på egen hand. (det är kanske därför här är så lummigt...) 

Så fick jag min nätta lilla leverans utkörd (Göta Petter, tack å lov för det) en fredagsmorgon när jag satt på jobbet i Jkpg. Snälla Pelle fick ta emot!

"-Kan du bara öppna grinden och visa chauffören till min stuga och be honom ställa av lite material varsomhelst där bara? Ställ det i gången kanske, det är inte ivägen för nån där..."

Öööh.... 590 meter panel, 26 balar isolering, 50 skivor masonit och en halv skog av reglar, plastrullar och annan bröte tog ev lite mer plats än jag hade tänkt mig. ;) Eller inte tänkt alls är kanske mer rätt. 

Hursom så hade nån oidentifierbar kock inblandad i denna soppa angivit fel mått på takstolarna (det kan ha varit jag, siffror är inte min grej - jag tänker ju i bilder...) - så isoleringen var alldeles för fet. Och för tunn för att kunna dela i 2...

Så första kvällen söp vi till det mot solväggen istället. :)

Men sen började 2 duktiga (och bara lite bakis) att regla upp, sätta masonit och skapa luftspalt...

Lilla Ewa och jag tog bil, släp och 26 balar isolering för ett litet utbyte i Landskrona där bygghandeln vi fått det utkört ifrån ligger under tiden. Haha. 

Efter masoniten, på med isoleringen och sen häftades plast. Sedan nya reglar för att hålla hela kalaset på plats. Tyngdlagen gör ju sitt så byggledare Jörgen var inte nöjd med spik... Så då fick jag å Ewa fara och köpa skruv! (Vi är välkända i byggvaruhusen i Skåne nu)

Sen reglar på andra hållet och vips så hade dom satt ett helt regelverk. 

ALLT detta på endast 1 dag!!! Helt galet som dom slet! (och somnade gott..)

Dag 2 sattes grunderna för att kunna börja skjuta panel... Men nu var helgen slut och ilfart hem för att ta avsked av Emelie som for till USA för ett år.❤️

Kom hem nu. ❤️

Tillbaka några dagar senare men 2 man kort. Ewa och Jörgen har gjort sitt och återkommer när jag fixat fint sommarväder och mycket rosévin. 

Så vi fortsatte på egen hand med bara det roliga kvar...

...och vips så var där ett nytt tak! Och vilken värme det blev, trots lågfart på elementen! Understället är donerat till Myrorna. 

Lyckligt lottad igen, då det bör tilläggas att vi fått låna en spikpistol som underlättar markant... Skjuta panel är skojigt!

Äntligen färdiga!!! Trodde jag...

Men nejdå. Mr Adhd kläckte då:

"-Lika bra att gå på uterummet direkt, så är det oxå gjort." 

Det var oxå helt oisolerat... Så samma procedur en gång till. Fast nu i en arbetsställning utan nackspärr. 

Och vips så var även uterummet isolerat...

Eller ok då... Inte vips kanske. Det var riktigt jävligt och många svordomar att såga panel i vinkel som denna vägg krävde...

Så i lördags lämnade vi det så här och laddar nu om för nästa anfall om ett par veckor. 

Till midsommar kan det bli hur dåligt väder och kallt det vill. För jag kommer ha ett nytt, varmt och gott uterum med plats för alla vänner❤️ i denna nya uppdaterade variant av F u r e t s stuga 24 - version 2.0 

Navelsträngar och sånt

Mitt barn. Min förstfödda, sköra, vackra, speciella, kloka, underbara och älskade dotter - ska ut i världen. Den stora världen utanför Svedala som hon alltid har längtat efter. Jag har alltid vetat det, alltid vetat att Sverige är för litet för henne, alltid känt till hennes längtan och nyfikenhet efter andra länder. Jag har bara tänkt att det där får hon göra när hon blir stor, det är inte nu. Det är SEN. Den dagen den sorgen.

Förvånansvärt och chockerande så snabbt den dagen närmar sig nu... Jag är inte där än, håller fortfarande på att vänja mig vid att hon kommer hem och frågar om hon kan ta bilen en stund... När hände det här? Var är Bratzdockorna och Tamagotchin? Dom var ju här nyss? Hur kan det ha gått nästan 20 år sedan jag såg det där näpna ansiktet för första gången?

Jag minns när hon inte var äldre än det första året i mellanstadiet och redan började prata om människor från andra länder. Hon gick med i en grupp som gjorde internationella utbyten och var inte alls gammal när hon åkte 2 veckor på sommarlovet till Tyskland, bodde i en tysk familj, levde deras liv, lärde sig äta ägg med ketchup. Helt ensam och orädd i en grupp barn och ungdomar där hon inte kände någon. Nyfikenheten var mycket större än rädslan. Senare den sommaren kom den tyska dottern i familjen och gästade oss i Sverige. Vi pratar om det ibland fortfarande, hur modiga flickor dom var. 

13 år gammal kom hon till mig en dag och sa:
-Mamma, det kommer en ny skola till Jkpg. I E S heter den och där läser man ämnena på engelska. Allting är på engelska! Där kommer gå barn från alla möjliga länder! En internationell skola mamma. Där vill jag gå! På lördag har dom öppet hus.

Jag gick med Emelie och hennes pappa på det där öppna huset och i samma sekund som vi satte oss i aulan bland alla nationaliteter så föll alla bitar i Emelies liv på plats. Det var så uppenbart att tom jag som var så otroligt skeptisk och satt med korslagda armar, och som mest var med för sakens skull och egentligen tyckte det var dumheter - plötsligt bara veknade och kände hur rätt det var för Emelie. Hon började där så fort skolan var klar för start, i åttonde klass och gympasalen var ännu inte klar. Första terminen hade de idrottslektionerna på F & S i Huskvarna.

På den fantastiska skolan blommade vår dotter ut. Det var så underbart att se sitt barn bli så välmående, få kompisar och bli sig själv på heltid. Hur hon bara hamnade helt rätt och kunde vara sig själv varje dag. Och bli omtyckt för det. Det var udda, det var annorlunda - men det var den bästa skola jag varit i kontakt med. Idag är jag så tacksam för de åren hon fick gå där och för att jag har en tvåspråkig dotter. Hon talar engelska lika naturligt som svenska. Ibland blandar hon hejvilt. Hon behöver inte tänka på olika språk - hon bara har dem i sig och talar engelska med samma säkerhet som sitt modersmål.

Det uppmärksammade även den amerikanska familjen i San Fransisco när de skypade med henne härom veckan. De var nog imponerade över en sökande au pair som pratade med lika stor bekvämlighet innan överfarten till USA som efter ett år och dags för hemresa. Och de beslutade sig för att låta henne komma över och ta hand om deras barn.

Det är så mycket glädje. Jag är så glad, stolt, nyfiken och spänd för hur hon kommer få det och för allt hon ska få uppleva. För detta är vad Emelie vill. Hon har sagt ända sedan någon gång i början av högstadiet att: "efter gymnasiet, innan jag börjar läsa på högskolan - ska jag åka som au pair till USA" I början försökte jag få henne att välja England istället, eller kanske Frankrike, det kändes inte så långt... Men hon var ju smart redan då...
"-Men mamma, det fattar du väl... USA kan du ju inte åka till så länge annars, där får man ju bara vara en månad utan visum. Men åker jag dit som au pair så får jag ju stanna ett helt år! Dom andra länderna kan man ju komma och gå i som man vill... Kan jag ju åka och jobba i eller plugga i ändå sen..."
Suck. Hon hade ju rätt. Redan då.

Jag vet att det är egoistiskt. Jag vet att man ser bilder på saxar och navelsträngar framför sig... För det är förutom hela den stora glädjen, även en stor sorg. Jag har så svårt att sortera mina känslor inför det som ska komma. För ett helt år utan mitt lilla barn. Hur ska jag överleva det? Går det ens?

Det har mest varit glädje än så länge. Men förra veckan gjorde saxen ett stort jack i navelsträngen när jag tog henne till Sthlm, sov över på ett litet hotell på Söder, körde henne till ambassaden direkt efter frukost och släppte av henne för att få köa och ansöka om sitt arbetsvisum. Det blev så verkligt där och då. För Emelie är den som alltid är hemma. Hon gör inte mycket väsen av sig, men hon är hemma. När hon kommer hem från sitt jobb är hon nöjd med att inte göra så mycket mer än att softa på sitt rum. Det är någon att se till att det finns mat till. Någon att hålla koll på och prata med. Kajsa är ju nästan alltid hos Kalle. Inte många nätter hon sover hemma inte och om hon gör det så är alltid den andra halvan med henne. Själv är jag ju heller inte alltid hemma... Är det inte jobbresande så är det F u r e t eller numera även en säng som är varm och lockande i Huskvarna. Många ställen blir det... Men Emelie, hon är den som alltid är hemma när jag kommer hem. 13 månader av tomhet väntar och jag vet inte hur det ska gå till än. Men visumstämpeln är nu på plats i hennes pass. Flygbiljetterna har hon fått. I början av maj månad ska hon fara.

Lika rädd som jag är för att det inte ska bli bra och att hon ska vända hem igen efter ett par veckor - lika rädd är jag för att hon ska bli kvar tiden ut. Det är väldigt svårt att förklara. Förvirringen av dubbla känslor är så stor. Men självklart hoppas jag mest av allt att allting fungerar som det ska och att hon får ett fantastiskt år på andra sidan jorden. Det är bara en navelsträng som ska klippas litegranna. 

Idag var dagen:

•Då det var snökaos kring Jkpg, inte ens E-fyran var skottad eller saltad och jag rynkade pannan med tanke på att min färd just denna dag skulle gå hela vägen till Värmland...

Norrland eller Småland?

Men när jag sedan bara kom på rätt köl och 1 km norr om Bryd upptäckte att vägarna var omhändertagna, snöfria och saltade hela vägen upp till Karlstad...(jamen okej då, lite snömodd var det allt bitvis men det är ju ändå februari...) Att man smygsaltat var å varannan dag kring Jönkan i mildväder hela det senaste kvartalet men sen verkat åka till Kanarieöarna när svenska folket skrek efter saltbilen hade jag slutat fundera på redan i Mullsjö. (Shitlake på engelska) 

•Då jag nåddes av det mycket märkliga och sorgliga beskedet att en av mina kunder hastigt gått bort i sömnen en dag i förra veckan. (Helt riktigt - han hade alltså inte gått hem igen) Mulat. Kastat in handduken. Kilat vidare. Gått över ån. Tagit ner skylten. Lämnat in. Avlidit lixom. 

Inget att skoja om. Definitivt inte. Fatta va hemskt att åka på semester, njuta av livet, lägga sig på sitt hotellrum en kväll och sen blev det inget mer. Slut i rutan. Färdigt där. Inte åka hem å gå till jobbet mer. Inte någonting alls mer. Där var det över för gott. Det är tur att vi inte vet... Men jag fick mig en tankeställare igen, om att säga osagda ord och göra ogjorda saker. NU! Framtiden är inte garanterad. 

•Då jag lagt lite tid på mig själv för första gången på länge. Promenad utmed K l a r ä l v e n, bad och skrubb på rummet och ett snabbt inhopp i en butik. Funderar fortfarande... Ser man att det är jag eller tror man att det är Pocahontas? Hmmm... Lurar tills imon. Men tror det lutar åt att det kan bli en ny F u r e t-kofta. 

•Då jag bestämde mig för att tänka i nya banor och inte i gamla. Dom gamla var ändå inte bra, inte ens när dom var nya. Så nu tänker jag nytt. Igen. Det kommer gå bra ända tills jag faller i dom gamla banorna igen. Då får jag bestämma mig igen. 

•Då jag tänkte väldigt mycket helt enkelt. För som alltid när jag kör en längre sträcka så slutar det alltid med att jag tänker på lilla mamma. Och idag kom jag att tänka på att hon hade bara en liten, liten bit kvar av en äggstock och kunde omöjligt bli gravid. (Det var "en chans på miljonen" och den historien har jag hört några gånger...) Men jag kunde överleva i den miljön. Häromdan såg jag en liten stund av en dokumentär om hur vi blir till (jag var nog sjuk den dan i skolan) å kanske var det därför jag nånstans där utmed V ä n e r ns norra del - kom på att det var ju JAG som var så jävla stark å envis att det blev just JAG som tog mig in och sen blev JAG! Fiffigt va? Trots att det var omöjligt och bara en chans på miljonen. Det är ju därför jag är en plåga  för allmänheten, det är ju min uppgift! Och jag är ju fortfarande så envis. Det säger min chef. (B.l.a) 

•Då chefen min hälsade när jag stressad mellanlandade på kontoret, med orden:

-Hej AKP, det var längesen. Va roligt att se DIG!

-Hej! Du ser oxå rolig ut!

Det gick lite fort där...

•Då jag packade bilen full med guldbiljetter för slutspurten av hockeysponsorsäsongen. Jag har 3 matcher kvar, imon ska Solsta' få sin beskärda del. Plus att jag är med på en liten mässa hos en åf. 

Jag kommer inte behöva peta mig i naveln imorgon heller. 

Natti natti

På väg

Det snöar ordentligt utanför fönstret men ändå ser jag enbart fram emot att få sätta mig i bilen och tillbringa resten av veckan på vägarna uppåt landet. Gävle och sedan in genom Dalarna och över till Värmland. Hockey såklart men även lite annat.

Tänkte igår kväll innan jag skulle somna hur lyckligt lottad jag är som stortrivs med mitt liv även mån-fre under arbetstid. Jag behöver aldrig ha ångest en söndagskväll! Det är så oerhört skönt och glädjande men alltför lätt att glömma bort. Så idag påminner jag mig om att jag har haft en kopiös tur som hamnat där jag är och i princip får göra vad jag vill. Rakt igenom riktig jäkla röta på ren svenska. 

För jag tror det är jätteviktigt att fylla 8-17 med något som känns rätt, bra, viktigt, utvecklande och meningsfullt. Annars skrumpnar man och förminskas. Visst finns det dagar då jag önskar att jag satt i kassan i mataffären (absolut inget fel i det, men kanske lite enformigt i längden) för att allt jag tar i blir fel. Men då är det ju bara att åka hem och dra nåt gammalt över sig, så går solen strax upp igen för en ny dag och en ny chans att göra fler rätt. Och det finns dagar då jag mest av allt undrar hur jag ska bära mig åt för att kunna vara helt ledig hela året bara för att jag har så mycket annat jag vill pyssla med - men i slutet av semestern brukar jag ju inse att jag är färdig med de dagarna också...

Så jag måste nog bara konstatera: Jag mår så himla bra med det jobb jag har att jag inte vill byta med någon alls. Det är lycka.