Här är jag en stund till:

http://petterssonskans.blogspot.se/

Depå

Liten hemmarunda. Vad ska jag säga om den? Tom på ord just nu.

Jag har passat på att nyttja moderna faciliteter såsom kaffemaskin, tvättstuga å torkrum. Undersökt måleribranschens okända värld å Emme har lagat middag. (nudlar, matlagning advanced)

Inte min dag. Fylld av info jag kunde levt vidare utan. Men, men. Inget varar för evigt.

Gone fishin´. See you...

Det är tur att man har världens bästa chef. Annars hade jag klättrat på väggarna. Inte klokt så fort jag har vant mig vid att ligga ute på vägarna. Sitta en vecka på kontoret kan ha ihjäl den bästa. Både motivation och inspiration stendog nånstans framåt tisdag em. Resten av veckan har jag mest ägnat åt att leta efter min arbetslust. Hittar den verkligen ingenstans. Om du läser detta och är en av dom som jag ännu inte ringt för att tjata bort ett par timmar, så har du haft tur.

Men idag kom han, bästa chefen och ställde sig på min tröskel:
- Men AK, om du ändå inte tänker sälja nånting så vet jag inte riktigt vad jag ska ha dig till. Kan du laga mat?
- OM jag kan? Folk gråter ju i varenda kök för att jag är tvingad att åka runt och kränga brandspjäll. .
- Va bra. För jag har köpt en grill. Tänkte att vi kunde grilla lite imon? Käka gemensam lunch och ha lite trevligt innan vi stänger igen bygget för semestern.
- Men du är så himla smart chefen. Får jag göra vad jag vill?
- Självklart. Ge mig kvittot sen bara.

Jahapp. Så idag har jag tömt hyllorna på stackars lilla  I c a i Taberg. Vi är ju ändå 20 pers. Sen har jag lagat mat så det har stänkt i köket. Att koka två stora grytor med 5 kg färskpotatis på en liten kokplatta visade sig vara en utmaning. Men det gick. Så färskpotatis-sallad är klar och står och gottar till sig, tills imon.  Grillspetten ligger i marinad och kall vitlökssås står klar i kylen. (galet vad jag stinker, nåt förkläde hade jag ju inte där precis...) Bara en tomatsallad med feta kvar, den gör jag imon. (jag tänker inte sälja nåt då heller)

Men nu ska jag packa ihop mitt liv för stundande emigration till Skåneland. (inkl cykelelände å symaskin) Det kan ta en stund. Sen ska jag hämta mina saker som fortfarande är hos Pelle... Det kan gå fort.

Men vi hörs va?

http://petterssonskans.blogspot.se/

Människor man ser

Har du tänkt på en sak? Det finns människor som man springer på överallt. Människor som man inte känner alltså, men som man ändå ser överallt. Tillslut har man sett dom tillräckligt många gånger för att lägga märke till dom. Sen ser man dom ännu oftare, bara för att man lagt dom på minnet. Man har helt enkelt samma rörelsemönster. Man handlar kanske på samma ställe, vid samma tillfälle. Åker bil genom stan vid samma tillfällen och ser varann vid rödljusen. Har sina barn på samma konfa-läger. Tänker köpa te på K a h ls på a-sex vid samma tillfälle. Går på krogen samtidigt, till samma ställe. Jag har några såna människor här i stan.

Jag kan inte sluta tänka att det finns ett syfte med dom människorna. För uppenbarligen så har vi saker gemensamt, eftersom vi hela tiden gör samma val - vid samma tillfällen. Frågan är vad syftet är? Men jag tror att det är människor man ska vara rädd om, människor man ska lära känna - för jag tänker att man borde gilla varandra.

Jag har 3 sådana människor, som jag ser överallt. 2 av dom 3 har jag lärt känna. För tillslut har man sprungit på varandra så många gånger att man börjar prata. Och sen leder det ena till det andra. Och det dröjer ju aldrig särskilt länge tills man ses igen. Och JA! Jag kan bara intyga att det är människor som jag har kommit att tycka mycket om och inte vill vara utan.

Den första är en kille i 25årsåldern. Han har bland annat en flyttfirma och hjälpte mig att flytta hit, där jag bor nu. Efter det började jag se honom överallt. Han går på trottoaren när jag kommer i bilen. Han handlar när jag handlar. Han är på stan när jag är på stan. Han är och klipper sig när jag är och klipper mig - hos samma frissa. Honom känner jag inte. Inte än.

Den andra är en man i 45års-åldern. Han höll en föreläsning i försäljning som jag var på en gång för några år sen. Jag tänkte redan då att jag så väl kände igen honom. Efter det såg jag honom överallt. Tillslut började jag prata med honom en kväll i en bar. Vi började hålla kontakten och blev vänner. Jag tycker så jättemycket om honom. Mer levnadsglad människa har jag nog aldrig mött.

Den tredje är en kvinna i 25års-åldern. Hon driver ett eget hotell. Jag har verkligen sprungit på henne på hundra ställen. Om jag är ute och går, mitt ute i djupa skogen på en grusväg med gräsrand och det helt otippat kommer en bil - så kan jag lova dig att det är hon som sitter i den. Vi skrattade tills tårarna rann på oss båda den gången. Det är ju verkligen inte klokt. Nu blir vi sittandes och pratar och skojar så fort vi ses. Vi har så himla roligt ihop. Hon har oxå blivit en kompis med åren.

Så nu är frågan? Vad ska jag göra med dom här människorna? Jag har alltid bara tänkt att vi ses hela tiden för att "det ska vara så, för att det är meningen, vi ska finnas i varandras liv" Men till vad? Tänk om vi ska vara ett team? Tänk om vi ska utföra något ihop? Eller vad? En flyttgubbe, en kokerska/hotellägarinna, en vd och en säljare. Vad kan vi åstadkomma? Tänk om vi är oslagbara tillsammans? Ibland funderar jag över att presentera dom för varandra.

Men framför allt tror jag att man ska vara rädd om människor man ser. För jag tror att man har ett band till varandra. Att man hör ihop.

Tommy, del II

Jag vaknar morgonen efter med en skön känsla i kroppen. En lyckokänsla, ett pirr, ett märkligt lugn. Klockan var halvfem innan jag somnade, jag borde sova, jag är dödstrött - men jag känner det inte. Jag går som i ett rus. Konstant leendes.

Sen slår det mig och jag blir iskall. Det blir tungt att andas och jag får en stor klump i magen. För tänk om det här inte är sant? Tänk om det är en sån där grej som känns helt annorlunda framåt eftermiddagen, när jag fått lite perspektiv på gårdagen? Tänk om jag inte alls tycker att han verkar lika fantastisk om några timmar? Och ve och fasa - tänk om HAN inte tänker att jag är särskilt fantastisk idag? Tänk om han inte hör av sig? Panik.

Jag behöver inte våndas särskilt länge. Efter bara en liten stund kommer ett SMS. "Tack för igår, det var längesen jag hade så roligt. När får jag se dig igen? Kram Tommy" Sedan är det igång. Han ringer innan jag har hunnit äta frukost. Han ska till sin syster hela dagen, men vill vi ska försöka ses när han kommer hem därifrån. Kan jag smita ifrån mina barn en stund så att vi bara åtminstone kan få en liten glimt av varandra?

Veckorna som följer är rosa. Ett suddigt ludd av lycka och glädje. Så mycket skratt och så mycket nyfikenhet och längtan. Jag blir 15 år och smiter ut om sena kvällar och nätter för att inte mina döttrar ska märka nåt. Troligt... Det tar väl bara dagar innan dom förstår vad som händer, jag glömmer bort att dom är stora. Kajsa får lov att sitta knäpptyst i bilen och hålla sig för skratt efter en träning en gång när han ringer och hamnar i handsfreen.
"Han hade cool röst mamma"
Det är ett bra betyg från en 15-åring men jag fortsätter att smussla. Jag smiter ut om nätterna när dom är hos mig, ibland är jag inte hemma förrän precis strax innan dom vaknar.

Vi är så lika. Våra personligheter är precis desamma. När vi pratar om våra liv och våra uppväxter så inser vi att vi kunde varit syskon. Vi tänker och tycker likadant, det är så extremt enkelt att umgås. Tiden flyger iväg när vi ses. Vi tar varje chans att få en glimt och vi hörs hela tiden på telefon när vi inte kan ses. Hans arbetskamrater tröttnar tillslut på att hans telefon ringer hela tiden och på att han smiter undan och ringer så fort dom vänder ryggen till. En dag pratar jag med en av dom som har ryckt luren ur handen på Tommy.
"Vem är du egentligen? Du förstööör våran Tommy, han kan inte jobba. Vi är så fruktansvärt trötta på att höra om dig och hur fantastisk du är. Vi kräks ju snart!"
Mera skratt. Han bryr sig inte om deras gliringar. Men han håller hårdare om sin telefon i fortsättningen.

Tommy och jag är verkligen slående lika. Men våra liv är totalt olika. Någon gång för ett antal år sedan har vi tagit ungefär samma förutsättningar och gjort två helt olika saker av dom. Det är ett märkligt konstaterande, men jag ser det ganska snabbt. Han bor i en källare, i en etta som är så gott som tom på grejor. Men han är överlycklig över sitt nya hem och vårdar det som ett slott. Det är alltid nystädat, han håller hela tiden på att fixa med nåt. Jag hjälper honom, vi målar möbler och sätter upp tavlor och hållare för värmeljus. Han är fattig som en kyrkråtta. Han har inte en enda pryl. Bara en säng och ett nymålat köksmöblemang från Myrorna. Jag får en enorm känsla av att vilja ta hand om honom. Jag ger honom allt jag kan komma att tänka på som jag inte behöver själv. Men helst av allt skulle jag vilja ta hem honom som en upphittad hundvalp och behålla honom. Och övertala min mamma att det är en bra idé. För hos mig i mitt liv, finns allt man kan behöva och lite till. Jag vill så gärna hjälpa honom upp på fötter.

Jag är i Borlänge och räknar varje timma tills jag ska få åka hem. Plötsligt inser jag att jag har byggt mig ett liv som går ut på att inte behöva vara hemma. Ett liv som inte alls har någon plats just nu för någon som vill träffa mig varje dag. För någon som JAG vill träffa varje dag. Det stökar till det i min skalle, för första gången sen jag började resa så längtar jag hem. Jag lämnar middagen med massvis av roliga mässutställare och står på parkeringen utanför stadshotellet i Borlänge och pratar i telefon med Tommy i en timma. Jag berättar om min hemlängtan och att det aldrig har hänt förut. Plötsligt blir han allvarlig.
"Anna-Karin, du kommer inte att bli av med mig så lätt. Du vet väl att jag är här imorgon oxå? Och nästa dag och nästa dag? Jag lovar dig att jag kommer att finnas. Jag är här."
Jag är frånvarande och röd om kinderna när jag kliver tillbaka in på middagen igen. Folk börjar bli ordentligt fulla, men dom har ändå lagt märke till min frånvaro. Dom retar mig när dom kommer på hur det är fatt.
"Åh herregud, har du dissat oss supertrevliga människor, gratis mat och dryck, för att stå ute i småregnet och prata med en karl du bara har känt i några veckor? Ojojoj... Du är illa därann, han kommer att blåsa dig."
Jag tycker att dom är en bunt idioter. Jag går och lägger mig och somnar med Tommys ord ekandes i huvudet: Jag kommer att finnas imorgon oxå. Och nästa dag och nästa dag. Jag lovar att jag är här. Jag är här...

Men det är han inte.

Dagens...

...glädjeämnen:

• Körkort. Lillskrutt ringde just och meddelade att hon klarade teoriprovet för moppekortet! Såklart... Det visste jag väl. Grattis världens bästa Kajs! Bara lilla uppkörningen kvar, sen får jag lov att utfärda en varning för allmänheten i B-ryd och Jkpg-området.
• Gratislunch. Flera dagar sen jag besökte vårt kulturhus, så hög tid för en lunch på S p i r a. Denna gång med bästaste ex-kollegan. Det var den vanliga gamla Andreas. Mitt bollplank, min kompis, min väldigt saknade säljkollega och arbetskamrat. Så himla skönt att ha honom kvar. Och så bjöd han oxå. (efter viss påtryckning)
• Barn. Jag har barn. Dom är nu såpass stora att jag får inte många glimtar av dom trots att dom är här. Men i alla fall: Dom ska vara nån extra dag, åtminstone tills imon. Detta innebär matlagning, skjuts, läsmys i soffan med Emme och allmän omsyn. Även kallat vardagslyx. <3

...tårar:

• Helvete. Ingen nyhet, men min bror är sjuk. I förra veckan fick vi veta vad det var han hade sittandes i sin lunga och runt sitt revben. Det var ingen bra pryl. Efter månader av prover vet dom fortfarande inte exakt vad det är, bara att det är något extremt ovanligt. Men läkarna säger nu det hemska ordet som jag inte ens kan säga högt. Han måste opereras igen, snarast. Dom måste ta lungan, eller en bit av den. Eller vi vet inte än. Ny vända till S a h l g r e n s k a. Vi kommer aldrig att ge upp.

...insikt:

• Fakta. Jag inser ju hur våra gener ser ut. Jag inser ju hur hög risken är att det kommer drabba även mig. Snart är det jag.  Det kan bli imorgon. Det kan bli om 20 år. Eller om 5. Eller inte alls. Jag vågar hursomhelst inte chansa. Det finns inget SEN. Det finns bara NU. Och jag skriver saker på en lista så fort jag kommer på nåt - saker som jag vill uppleva. Saker som jag vill göra innan det blir min tur.

Ingen tid att förlora! Strunt i disken. Nu ska jag ut och känna hur lövskogen doftar en ljummen dag i juli.

Vem vågar chansa på att sen kommer att finnas? Inte jag. Försök att fånga dagen. Om framtiden vet vi ingenting.

Blött

Å herregud vilken kväll det blev. Från världens mest softaste lördag där jag å Emelie sprang in å ut i solen å läste böcker - till ett plötsligt beslut att Annelie och jag skulle gå ut å äta. Från boksoffan till S p i r as terass på mindre än en timma. Det var helt klart stora bokläsardagen å Emme å jag var överlyckliga för att det var soligt och fint, så vi hade en bra ursäkt att bara få sitta ute och läsa. Idag har det varit ösregn på förmiddan. Det är är en precis lika bra ursäkt för att få läsa det med... Men i alla fall! Jag passade på att nyttja förmiddagens ösregn till att ta mig en välbehövlig promenad ner till S p i r a för att hämta bilen som visst fick stå kvar där igår... Parkering betald till 10.20 idag. Hur tänkte jag där tro? Så det var bara att knata. Blöt inpå bara skinnet har fått ett ansikte. En dränkt katt hade sett snustorr ut i jämförelse med mig. Men nu är bilen hemma. Utan böter.

Det var en sån där härligt spontan kväll som inte alls var meningen. Och som blir sådär rolig bara för att den var helt oplanerad och helt förutsättningslös utan några som helst förväntningar. En sån där kväll när ALLA bara dyker upp och man blir så himla glad. Ibland kan man gå ut och inte träffa en enda människa man känner. Och ibland träffar man mer eller mindre ALLA man känner. Igår var en sån kväll. Och det som skulle blivit en bit mat å ett glas vin på Terassen innan vi gick vidare till Småländska för en kaffedrink och sen hem - blev ett sånt jätteparty på Terassen där vi blev sittandes hela natten. Folk kom och gick i vår soffgrupp just ovanför trappen vid "strandpromenaden" som vi paxat sen kl 18 på kvällen när vi i stort sett var först på plats och kunde välja och vraka bland sofforna.

Myllymäkis pizza med fikon och parma smakar inte kattskit. 

Micke dök plötsligt upp! Loog time no see. Så himla kul. Å Stina trillade in framåt kvällen (till höger i bild) något bakis men redo för nya tag.

Ojdå... Om dom kunde duka av lite då och då kanske? Ser ju ut som om det var blött här... Jag förstår inte hur det kunde bli så här...?

I min telefon har jag idag hittat en massa märkliga bilder på unge herr Myllymäki, kocken himself. Jag kan bara inte komma ihåg att jag har tagit dom? Annelie måste ha lånat min kamera.

Vi var verkligen först på plats. Här hänger Annelie i baren med sig själv. Haha...

Och så fick jag ett sms med årets komplimang efter att ännu en gästspelande människa varit förbi en liten stund. Tusen tack för det, som alltid gjorde du min dag. "Som vanligt lika glad och vacker. Må så gott i sommar." Glad? Tänker folk på mig som glad? Jag blev så himla glad för det! För om det är något jag vill att folk ska tycka att jag är så är det just glad! Jag är ju glad. Livet ska vara glatt. Det ska levas och upplevas med glädje, det finns inte en minut att förlora. Vem vet hur mycket tid som finns till vårt förfogande? Vem vågar chansa på att det kommer finnas möjlighet att göra saker SEN? SEN ska jag byta jobb. SEN ska jag skaffa barn. SEN ska jag ut och resa.

Vem vågar chansa på att SEN kommer finnas? Inte jag.