Hem

Min norrlandsvecka är slut och jag sitter på flygplatsen i Skellefteå och väntar på boarding mot sensommaren. Jag har en halvtimma mellan flighterna på ARN och med två stora väskor i bagage (det som är kvar av mässprylarna) förutsätter jag att jag kommer hem helt utan. Allt annat är en bonus.

Med enbart ännu en renklämma som sälle rullar fortfarande gårdagen i huvudet. Varför man reagerar som man reagerar... Vem i hela världen är jag att bedöma att jappsarna inte borde gå in i restaurangen under pågående livräddningsförsök? Tänk om dom allesammans var professorer och docenter i macka i halsen. Eller tänk om dom hade specialverktyg som radiostyrd pincett i fickan. Kan ju inte jag veta?

Nåväl. Jag bedömde att han redan fick bästa möjliga hjälp. Nu gick det ju vägen. Om det inte hade gjort det så hade jag väl inte mått så bra idag.

Hejdå Norrland.

Galet vilken rivstart!

Några minuter efter att det förra inlägget är publicerat, står jag (forftarande lite småsömnig och iförd träningskläder) i hotellets frukostrestaurang för att få mig en kopp kaffe och några skedar fil. Jag står som bäst och häller fil i min skål, balanserar telefon, headset, sked och rumsnyckel samtidigt som jag tar sikte på ett bord strax intill. Då hör jag ljudet. Ljudet av hur någon som samtalar med sina kollegor vid bordet precis bakom mig, plötsligt tystnar med ett otäckt gurgel. Han sätter i halsen.

Jag vänder mig om och ser honom sitta med mackan i hand och panik i blicken. Kippande efter luft. Det tar några sekunder av tvekan innan hans båda kollegor inser att dom måste hjälpa honom och är uppe på benen med tafatta försök som först börjar med dunk i ryggen. Klockan är kvart i sju och det är bara vi i restaurangen. Jag blir stående som en staty med skålen i ena handen och alla andra prylar i den andra. Jag kan liksom inte förmå mig att göra varken det ena eller andra innan jag förstått hur pass allvarligt det är. Sakta sätter jag ifrån mig skålen på bordet där jag står.

Det känns som en evighet, men i själva verket kan jag tänka mig att det handlar om ca 20 sekunder innan jag inser att det här kommer att gå åt helvete. Två vuxna karlar gör nu allt dom kan för att få sin kollega att börja andas igen. Den ena har kopplat ett stenhårt grepp bakifrån och drar sitt grepp stötvis allt han kan nånstans strax under revbenen. Den andre skriker instruktioner.
- HÅRDARE! HÖGRE UPP! SLÅ I RYGGEN! TA I!
Men det fruktansvärda panikartade ljudet fortsätter när mannen gör allt han kan för att få luft. Han har panik. Strypljudet från hans luftrör är så fruktansvärt, mina knän viker sig, jag börjar själv få panik.

Jag börjar gå i cirklar. Det händer i ultrarapid. Mina tankar far och flyger genom huvudet samtidigt som han kippar efter luft. Vi kan inte vara en till som försöker, jag kan inget göra. Jag känner mig som en idiot, jag kan liksom inte bara gå och sätta mig, jag vill verkligen inte stå och stirra. Jag tänker så många konstiga tankar men jag har absolut ingen plan alls. Min hjärna talar inte om för kroppen vad den ska göra. Jag bara hänger med i nåt som redan händer.

Jag hör min skål gå i golvet bakom mig samtidigt som jag kastar mig iväg de första stegen mot receptionen. Det är en bit och jag skriker så fort jag når foajen mot tjejen i receptionen
- RING AMBULANS, RING AMBULANS! DET ÄR EN SOM HAR SATT I HALSEN OCH INTE FÅR NÅN LUFT!
Hon tittar tveksamt på mig innan hon fumligt lyfter luren. Jag hör hur hon säger försiktigt till nån i andra ändan på tråden att "vi har nån här som har lite svårt att andas" och jag skriker igen:
- Nej, han har inte svårt. Han får ingen luft alls! Han kvävs! Skynda, skynda!
Jag tar några steg tillbaka mot resturangen för att se hur det går. På lång väg ser jag att det är ingen skillnad. Mannen hänger nu i deras armar och dom kämpar med all sin kraft för att få igång homom. Jag springer tillbaka till receptionen och vill helst av allt slita luren ur handen på den handlingförlamade tjejen som är helt paralyserad.
- Jo. Var jag ringer ifrå`...? Ja, eeh... S c a n d i c, Skellefteå... Å herre gud, jag har fått en blackout, jag vet inte adressen. Men S c a n d i c... Kom hit.

Det kliver ur ett gäng japaner ur hissen. Jag ser hur dom siktar in sig mot frukostrestaurangen och jag bara tänker att det här går inte. Dom ska inte gå dit nu. Så jag hoppar in framför dom likt John Cleese och sätter upp handflatorna:
- No, no. Inte gå dit. Inte. Not. No.
Dom tittar på mig som stora utropstecken och i bakrunden hör jag receptionisten stamma för tredje gången att hon har en blackout och inte vet adressen till sitt jobb.

Det är nu full kaos. Jag kan inte förklara för japanerna varför jag vill att dom ska stanna i receptionen och receptionstjejen är fortfarande i telefon med räddningstjänsten. Jag planerar inte det här heller men min kropp springer tillbaka mot männen i restaurangen. Hans ögon står nu rakt ut och hans luftrör brölar efter minsta lilla milligram syre. Dom dunkar och slår och kramar och plötsligt sker en liten förändring i ljudet som kommer ut. Det börjar rassla. Och efter ytterligare några sekunder kommer en ynklig hostning. Och sen en till. Och sen ett ordentligt host. Han segnar ner på stolen och hostar och hostar.

Tack gode gud. Människan får luft. Men han är helt borta. Kollegorna dimper svettiga ner intill honom och jag frågar om det är ok?
- Ja, vi tror det... Han får luft nu.
- Jag ringde ambulans, behöver den komma tror ni?
De skakar alla tre på huvudena
- Nej, vi tror det går bra nu. Tack.

Så jag springer tillbaka till receptionen och talar om läget. Hon ringer på nytt.
- Hej, det är jag igen. Jag beställde just en ambulans. Jag avbeställer den, han kan andas nu.
Å herre... Vi snackar inte taxi precis...

Japanerna ser rädda ut och tar ett halvt steg tillbaka när jag kommer farandes igen. Dom undrar vad jag är för en konstig figur i träningskläder såklart. Å den konstiga figuren tänker nåt om hur viktigt det är med artighetsriter i deras kultur och niger för första gången på flera år och visar med handen en gest att det är fritt fram mot frukosten. Just det. NIGER! Förvirrat börjar dom gå mot restaurangen och kacklar oavbrutet med varandra. Inte svårt att lista ut vem dom snackar om...

Tillbaka hos männen förklarar jag att ambulansen nu är "avbokad" och att jag hoppas att det går bra. Jag hör dom förklara för snubben med mackan i halsen:
- Du satte i halsen, det var det som hände. Du satte i halsen och du var borta en stund. Men nu är det ingen fara.
Han har alltså varit helt väck och minns inte vad som hände. Fy fasiken så läskigt.

Å herregud vad jag måste styra upp allting jämt. Vilken rivstart. Men jag klev inte helt oberörd därifrån. Idag har jag tuggat allting en extra gång.

Gårdagens funderingar

• Hotellt där vi bodde i Luleå ligger på Mjölkudden. Inga konstigheter. Inga konstigheter alls ända tills John sa:
"Är du säker på att det heter Mjölk-udden? Det kan ju vara Mjöl-kudden?"
Detta blev en av kvällens utdragna diskussioner vid den gemensamma middagen på hotellrestaurangen i Skellefteå, där vi är nu.

• Gårdagens mässa hade vi i C o o p Arena i Luleå. Vi höll som bäst på att rigga våra montrar när A-laget klev ut från sitt omklädningsrum och började köra intervaller i trappen intill. Resten av fyspasset innan dom bytte om å hoppade ut på isen, tillbringades just där vi stog å gjorde mässa. Orkar norrländska hockeyspelare inte gå ut? Varför i hela världen måste dom köra sitt fyspass mitt i en påbörjad Ventmässa? Kaos.

• Om man jobbar på NCC, får man då bara stanna bilen mitt på vägen rätt vad det är, kliva ur, stänga dörren å laga lite hål i vägbanan medans alla bilar bakom helt ovetandes får stå å undra va i helsingland som händer? Detta även om vägen heter E4 och just går över Pite älv i en fil och det inte finns nån chans att ta sig förbi? Men galet, folk gör som dom vill här uppe. Det är inte så noga lixom. Jag passade iaf på att kliva ur å fota lite. ;)

Nähä! Nu ska jag gå ut å kika på Skellefteå. Vi behöver inte börja rigga innan halvtio.

Godmorgon alla tokstollar.

Rätt ut i busken!

Kiruna kommer aldrig att bli min favorit. Inte så länge jag inte har varit där för vandringsledernas skull i alla fall. För stan lever i konstant fuktig vinter med moln som ligger på marken. Jag kände mig som en av figurerna i Twilight när jag stog i den fuktiga, kletiga dimman i (i 4 plusgrader) och funderade över om jag någonsin skulle få se solen igen. Förmodligen jättevackert då jag kunde skönja snöklädda bergstoppar och en några minuter lång glimt av vad som skulle vara Kebnekaise en bit bort - innan den massiva dimmridån sköljde in och landets högsta berg bara blev en anad skuggfigur som skulle synas där nånstans...

I Kiruna gör man oxå så gott man bara kan för att leva upp till ryktet från filmen "Jägarna" och kör därför omkring som stollar i gamla vans/truckliknande saker med myllers med stora klotformade extraljus på taket och på fronten. Årsmodellerna varierar... De rutiga flanellskjortorna och de amerikanska kepsarna med breda vadderade skärmar och nylonnät i nacken likaså... Jag antar att man får vara glad över att man inte blev skjuten? Kiruna är busken på riktigt.

Malmgruvan hade dock varit intressant att få se på närmare håll. Men 4 grader, dimma, regn, vans och extraljus gjorde mig smått deprimerad. Jag ville faktiskt därifrån så fort mässan var slut. Vi väntade oss en bilresa på mellan 4-5 timmar på halvtaskig väg till Luleå där nästa depåstopp är för Cirkus V e n t - N y t t. Men där blev vi positivt överraskade! Jag körde för glatta livet och de 35 milen genom skog och skog och åter skog gick som ett hejsan! (att det kan finnas så mycket skog på en och samma planet?)  Redan kvart över sex checkade vi in på hotellet i Lule. Jag delar hyrbil med ett annat företag hemmifrån Jkpg-trakten (A c t i c o n i B-ryd) som oxå är med som utställare. Vi packade bilen likt Taikons och garvade innan vi själva pressade oss in och stängde dörrarna fort innan nåt skulle ramla ut. Och mitt resesällskap(John) berättade ganska kvickt att han sov som passagerare när hans körande kompis hade krockat på Autobahn förrförra sommaren! Bilen blev skrot men grabbarna klarade sig mirakulöst. Dock blev en av följderna att John inte kan sova i bilen mer, för han blir rädd å på helspänn vid minsta ojämnhet när han blundar pga olyckan.

10 mil från Kiruna hade tempen gått från 4 till 15 grader och solen spräckte upp himlen över snöklädda bergstoppar. Vid det laget sov John som en söt liten gris i sätet brevid mig. Själv njöt jag av det allra bästa med Kiruna: Vägen därifrån. När mitt ressällskap vaknade flinade jag åt honom och meddelade att det bara var 8 mil kvar. Förvånat gav han mig högsta betyg i bilkörning och sa att han inte varit rädd det minsta. Jodåsåatte...

Den väldigt vuxna och tråkiga människan Pettsson har ikväll tillbringat 4 timmar framför datorn med jobb, jobb och ännu mera jobb - medans övriga utställare smörjde kråset i restaurangen. Som grädde på moset har hon avslutat med att betala in räkningarna och funderat över hur den här månaden ska redas ut? En fet Fureträkning på årets arrende och medlemsavgift... Och har jag verkligen tankat så in i he... under juli månad? Jaa.. Kors å tvärs i Skåne å Halland och tur o retur till Öland (75 mil) var väl kanske inte den billigaste resan heller. Men, men. Man lever bara en gång. Lite vatten och bröd utan bröd i augusti gör bara mig och mina små gott.

Imorgon ska vi göra Luleå. Största mässdagen på veckan med över 100 anmälda kunder. Det blir knappast några andningshål innan färden går vidare till Skellefteå. Men eftersom jag varit duktig ikväll kommer jag att kunna njuta av morgontimmar i Luleå på fri fot. Luleå är till skillnad från Kiruna extremt vackert med sitt hav och sin skärgård och bjuder oftast på sol. Jag tänker se så mycket jag kan till fots innan vi behöver åka vid halvtio.

Truckarna, kepsarna och extraljusen är heller inte så många här. Utan lite mer stil och finess, precis som på mig. 3e gången jag är i Lule i år, GPSen behöver jag inte här längre. Jag börjar nästan känna mig som hemma. =)

God natt Jägarna!


Gruvan...



Grannbyarna till Kiruna...

Dimma, Xtra Large

Stress, frustration, skräck och ilska

Dagens ledord är som rubriken säger. Jag har ägnat mig åt dom en och en i tur och ordning. Så för att vara första dagen i en av årets roligaste arbetsveckor - så imponerar den här måndagen kanske inte så särskilt på mig.

Klev upp i en härlig sommarmorgon i Skåne. Solen steg och himlen blev blå över sundet. Ett stort lugn över ett tomt stugområde - bara miljarders av kaniner som sällskap överallt. I gångarna, i trägården - överallt verkligen. Galet många dom har blivit! Orädda är dom oxå.. Och sugna på lavendel för min är nu helt uppäten... Jag kalkylerade bilresan till Malmö flygplats (8 mil från stugan) till 1 h bilfärd. Med tanke på tidpunkten så la jag till en timma extra för jag tänkte att det ev kunde vara lite körigt på motorvägen kring avfarterna till Lund och Malmö då jag ändå skulle passera i värsta morgontrafiken. 1 h tillägg är väl ändå ganska duktigt? Det tyckte i alla fall jag.

Vägverket tyckte annorlunda. Dom tyckte att just idag skulle dom slå till och stänga av den ena filen i södergående riktning mellan kl 7-9. Dom tyckte dessutom att det inte var nåt man behövde informera nämnvärt om. Vill man stänga av vägen så gör man det bara. Det är ju ändå deras väg? Att det sitter någon stackare i en bil i dessa milslånga köer och känner tårarna stiga för att hon kommer missa sitt plan och sumpa sin ej ombokningsbara biljett - hade dom inte en tanke på. Inte ens den vägarbetare som långsam och lufsandes gick och satte ut lite koner planlöst i ena körfältet, när en galen kvinna i med utstående ögon som pingpongbollar i ansiktet vevade ner rutan och skrek sina frågor och lät sin frustration flöda över hans lysmaskkostym till arbetsklädsel, inte ens han reagerade för att folk kanske hade tider att passa. Kl 7.30 fastnade jag i den längsta bilkö jag någonsin sett. Km efter km både framåt och bakåt stog det helt still växelvis med att man kunde köra några meter i 10 km i timman. Först var modet gott. Det är lugnt, jag har lagt till en hel timma... Kl 8.45 hade den timman gått. Kön var däremot fortfarande som förut. Stress. Stress big time. Stress så ögonen stog ut långt utanför ansiktet, hjärtat skenade och hemska ord som skreks rakt ut i bilen trots att ingen hörde och ingen kunde hjälpa.

Ynka tre mil kvar och jag insåg att jag skulle komma att missa planet. Det var bara att lägga ner och börja ringa och reka andra flighter som kunde ha mig på Arlanda före kl 14 då enda planet för dagen skulle gå till Kiruna. Ynka tre mil... Tiden rann... Kön bestod... Och ingenting i världen kunde jag göra åt det. Kl 9,10 släppte den. 3 mil kvar och planet skulle lyfta 9,40. Jag skulle inte bara missa det. Jag skulle dessutom missa det med 10 minuter. Frustration. Frustration så nästan tårarna kom. Frustration över maktlösheten att inte kunna göra ett skit åt saken. Och sen plattan i botten.

Men någon var dock med mig när mina flackande ögon stog ut som värst och när svordomarna rann i strömmar ut genom munnen. Någon som liksom genom ett mirakel såg till att planet var 10 minuter försenat. Det räckte för Ping-Pong, som med nytt personbästa från parkeringen till incheckningen och sen genom säkerhetskontrollen hann med, med flera sekunder till godo. Gott om tid...

Man kan tycka att denna fruktansvärda start på dagen skulle lindra flygrädslan något då det fanns en massa annat att tänka på, men icke. Värre än någonsin och nu även med helt nya jävulskap som illamående och yrsel som inslag under den skumpiga uppgången mot molnen. Litet skraltigt gammalt sas-plan och en pilot som jobbade på ackord och körde så in i helvete för att dessutom komma i kapp förlorade tio minuter. Känslan när man ser sig omkring och granskar medpassagerarna, inser att det är en konstig blandning av märkliga människor som man aldrig annars hade valt att omge sig med - är de människor som jag kommer dö tillsammans med... Den känslan... Snart när nåt elände på den här gamla skeppet går sönder och vi stöttar benhårt, kommer jag att dö ihop med tjockisen med flötigt hår som sitter och trycker i sig en macka till. Klonk, klonk, klonk... Är det inte ett litet missljud jag hör nånstans genom motorbruset? Klonk... Tjockisen med flötiga håret kommer att vara den som hör mina sista ord. Jag vill inte dö. Och jag vill verkligen inte dö ihop med tjockisen med flötiga håret. Skräck. Skräck i hela kroppen såpass att illamåendet tvingar mig att blunda. Skräck som tvingar mig att läsa min bok och låtsas att jag är fokuserad trots att jag inte ens tycker att den är bra. Skräck som får texten att bara bli lösa ord. Skräck i ett fast grepp som förlamar mig och ger kalla kårar utmed hela ryggen ända tills vi står på marken igen. Jag dog inte med tjockisen. Inte idag.

På Arlanda har jag 2,5 timma att sitta och jobba innan nästa flight. Då börjar jag forska i var min pall med mina mässprylar befinner sig. När jag kollade i torsdags var den enl fraktbolaget logg i Luleå, 35 mil från Kiruna. Lugnt... Idag den 28 befinner sig pallen enl loggen fortfarande i Luleå... Ping-Pong is back. Ping-Pong ringer fraktbolaget. Ping-Pong vädjar, bönar, skriker, hotar, ber och ger slutligen upp. Ilska. Ilska i hela kroppen från topp till tå. Det finns inget att göra, bara släppa alla hämningar och låta ilskan strömma ut som en flod om våren när jag tillslut får tag i ett direktnr till chauffören som har mina grejor i sin bil..
"Jag tänkt att jag kör ut till Kiruna imorrn. Jag är i Gällivare nu så... Hjo men visst.. Imorrn kan jag kör ut det...."
"NEEEEEJ!!! IDAAAAAG! IMORRN ÄR FÖRSEEEENT! DU HAR HAFT EN VECKA PÅ DIG! IDIOOOOT!"
Ilska. Ilska på riktigt.

Men min pall med mässgrejor står nu i källaren på detta Scandichotell. Jag har själv varit nere med hotellpersonalen och inspekterat. Jag fick gå ifrån middagen med de övriga i mässgänget när chauffören ringde och försiktigt meddelade att han stog utanför. Men det var det värt. Ibland hjälper det att bli lite arg. Även på norrlänningar visst...

Jag somnar i en vinterkväll. Samma väder som vi brukar ha på julafton hemma. 4 grader och regn, 0-gradigt om nätterna. Imorse snöade det litegranna här sa tjejen i receptionen.
"Ni ha väl vinterdäck på hyrbiln?"
"Nä, det har vi int. Vi trodde det var augusti."

Godnatt lapphelvetet.

Far å flyg

Oj så trött. Fick inte ihop många timmar inatt, så nu är det dags att ta ikapp. Körde ihop sig lovligt när jag upptäckte tiden för flygets avgång imon. Var helt inställd på att det var vid lunchtid, men så var det ju inte... 9,30 från Sturup så åka imon bitti var inte att tänka på. Ligger därför just nu i mjuka goa sängen i stugan, för att bara han en timmas bilväg kvar imon.

Sen är det en av årets roligaste arbetsveckor som is comming up! Cirkus V e n t-n y t t är ute å åker med en ny mässturné. Kiruna, Luleå å Skellefteå ska bockas av. Hemifrån är det 135 mil till Luleå. Det är långt, då är man högt upp är min tanke. Men se Kiruna... Då får man fortsätta 35 mil till uppåt, rätt ut i busken. Galet långt upp.

Långfillingarna är med. Helt sjukt, men dom verkar ha missat det där med att det ska vara sommar nu? 33 mm regn dessutom... Ser inte fram emot den flygturen kan jag säga.

Spontant kan man säga

Så tokigt det kan bli. Där kröp jag runt och dammsög bilen när Annelie ringde och undrade om vi inte borde käka lunch på stan i det fina vädret? Det borde vi ju såklart.

Sen var det ju så gott med lunch i solgasset. Borde man inte ha ett glas vin? Amen... Jomen... Sen var vi ju tvungna att kolla läget på piren. Och på Twin. Så. Nu har vi gjort det. Handlade på Konsum på vägen hem och sen tog vi bussen upp för backarna. Nu hemma i soffan. Emme på sitt rum, Kajsa åkte till kompisar i Bryd.

Eeh... Bilen ja... Amen den står ju bra där den står, i parkeringshuset i stan. Får jag hämta imon. =)

Glad

Det är en bra dag. Det finns många glädjeämnen. Och rent krasst så skulle man kunna tro att jag just nu sitter och är lycklig över något av följande:

• Det är fredag.
• I Sverige genom tidernas s t ö r s t a  b y g g p r o j e k t - kommer det med allra största sannolikhet att sitta produkter från det företag där jag jobbar och jag kommer att bli ansvarig för avtalet, som ska löpa på fem år.
• Jag har kylen full av landets i särklass dyraste sprängfärska räkor från F e s k e k ö r k a, i Jötteborg. För 349:- kilot kommer jag att finsmaska i mig dom med andakt, strunta i döttrars rynkade näsor och bara njuta av att ett helt halvkilo bara är mitt.
• Jag har världens bästa chef. Han är extremt intelligent och modernt tänkande. Hans filosofi är att alla anställda gör sitt bästa och är värda hans fulla förtroende - tills de bevisat motsatsen. Det är väldigt skönt med nån som tänker på det hållet och inte lägger upp det tvärtom... "Så länge du säljer Anna-Karin, får du göra vad du vill. Jag tittar BARA på sista raden och kommer aldrig att lägga mig i några detaljer"  Om han inte hade valt att vara vd på en industri så hade han kunnat vara psykolog, eller samtalsterapeut eller nåt annat givande. 3 timmar i bilen med honom ger mig SÅ mycket i utbyte och väcker mängder av nyttiga saker som jag går och smålurar på en längre tid framöver. På alla plan. Det var längesen vi var ute och åkte, det fanns mycket att prata om och vägen alldeles för kort. Försökte få med mig honom till Lapphelvetet nästa vecka, men tyvärr gick det icke. Jaja... Kanske har jag tillräckligt att grunna på ändå.

MEN! Det är inga dåliga prylar ovanstående, men faktiskt är det ändå ingen av dom orskakerna som kommer göra att jag somnar gott ikväll. Nää... Det är ett telefonsamtal jag just avslutade, som gav mig de bästa nyheter vi kunde få. Efter månader och återigen månader av prover, röntgen, analyser, väntan, väntan och om möjligt ännu mera väntan - kom idag ett besked som äntligen verkar vara nedsatt och värt att lita på:

• Min bror behöver inte opereras igen!!! Allting ser bra ut.

Efter att man tagit bort den väldigt svårartade tumören som satt i hans lunga och runt ett revben, var allting ovisst. För dom blev inte kloka på vad det var för nåt dom hade tagit bort! "Vi har väl sett det här någon gång tidigare i Sverige, men inte finns det många fall inte... Vi vet bara att den är väldigt svårartad och att vi ganska säkert måste ta bort mer av det som finns runtomkring" Så lät det på läkarna efter den operationen och nu har han väntat i månader på ny operation, där både en kirurg och en ortoped måste operera tillsammans, eftersom dom ville ta av både lunga och bröstkorg. En sån tid är inte lätt att få till bland specialister på S a h l g r e n s k a. Men under tiden har man röntgat och röntgat och tagit prov efter prov. Och nu idag den 24/8 så säger dom att det ser bra ut. Han behöver inte opereras mer. För han är inte sjuk. <3

Han tänker köpa sig ett hus i Spanien! Jag tänker hälsa på.

Hebreiska

Jaha, jeansjackan är åter. (i dotterns rum, så himla märkligt) Dom andra prylarna lyser med sin frånvaro. Får ägna helgen åt att vända upp å ner på hemmet. (och barnen)

Men först ska jag ta mig igenom fredagen. Det var en högst normal morgondag ända tills vår käre VD stog på min tröskel imorse och gapade.
- Jag är inbjuden till jätteupphandlingen i Göteborg kl 9 imorgon! Slutförhandlingar! Det här klarar jag inte på egen hand, jag måste ha med mig en pratkvarn! (han kallar oss säljare för pratkvarnar) NÅGON FRIVILLIG?
Så pekade han med hela handen på mig (bokstavligen) och jag gjorde försiktigt tummen upp med ett skeptiskt leende...
- BRA! Läs in dig på den här! fortsatte han och kastade en jättebibba på mitt skrivbord. Vi har en timma mellan nio och tio. Vi ska ha hem den här affären om det så är det sista vi gör!

Och där sprack mina planer för både torsdagen och fredagen. För bibban var inte ens på svenska. Den var på engelska och blandad med en massa sånt där som jag inte förstår som inte är bokstäver eller bilder. Nämligen SIFFROR! Så i praktiken kan vi säga att det var ungefär lika svårt som hebreiska. Jag läste hela förmiddagen. Sen skulle jag och kollegan åka till Växjö. Han fick köra och jag satt ijämte och läste. På vägen dit. Mellan kundbesöken. På vägen hem. Läste, läste och läste. Massor av intressant tjafs. Som tex att denna byggjätte inte har haft något större projekt än detta sedan företaget grundades, 1886. Det är nu dags för slutförhandlingar. Nervös? Jag? Inte då! Verkar det så?

 

- Ta på dig den lilla röda imorgon! sa bästa chefen när jag som bäst satt försjunken i jättebibban.
- Amen ge dig... I så fall ska jag be att få herrns kort, så ska jag gå och ordna den saken ikväll.
- Du har väl ett eget företagskort?
- Ja...
- Använd det då! Som sagt, jag tror på rött och urringat.
Å kära barn, det här är ett modernt sätt att göra affärer. (läs: när inte produkterna räcker i sig kan vi tänka oss ren prostitution)
- Jag hämtar dig utanför ditt kvart i sju!

Jag har shoppat. Det blev kostym, men med en knallröd spetstopp. Jag har klippt mig. Jag har plockat ögonbryn. Jag har nya skor. Jag har inte ätit nåt. Men framför allt - jag har läst. Och läst och läst. Mailkonversationer, revideringar av offerter, sågningar av konkurenter, priskalkyler, tryckfallsdata, ljuddata och luftmängder. Läst. läst och läst.

Gode gud i Mellerud. Låt mig inte säga nåt dumt.

Dagens inbrott

Jag har blivit bestulen. Det är en väldigt obehaglig känsla när någon har varit i ens saker. Det liksom känns i hela rummet.

Varje morgon under just självaste morgontoaletten har jag på senare tid börjat pudra mig litegranna. Detta för att försöka dölja eller iaf dämpa de ryn... jag menar fartränder - som jag har i ansiktet. Jag tar då fram min lilla neccesär, lyfter upp lilla bruna snordyra puderdosan å pudrar således lilla anstucket omsorgsfullt. Sedan tar jag samma lilla söta dosa och stoppar NER den i lilla necessären igen. Där ligger den tryggt å fint tills nästa morgon. Då upprepas samma procedur. Lugnt och fint. Däremellan finns absolut INGENSTANS som det lilla doshelvetet med det snordyra pudret kan ta vägen!

Men imorse när jag stack ner handen - vad hände då? Jooo... Se på racksingen. Lilla dosan borta! Puts väck. Jag tänker att jag av misstag låtit den slinka i min stooora neccesär istället, men nope. Faktum är att den är ingenstans i hela badrummet. Eller i hela lägenheten!

Jag må vara fördomsfull, men min första syndiga tanke var att det var en dotter som hade slagit till. Förslagsvis den av de två som faktiskt använder smink. Nämligen det minsta trollet med dom allra slätaste kinderna. Det stora trollet hade dessutom övernattat hos pappsen då hon behövde nåt där inför sin skolstart idag. Så jag frågade penntrollet:
- Har du lånat mitt puder gumman?
- Nääääe....
- Nähä... Är det riktigt säkert?
- JAAA! Jag använder ju inte puder för i helvete!
- Okej, okej... Då har vi väl haft inbrott då, för Emelie använder ju inte smink alls.
- AMEN JAG HAR JU INTE TAGIT DET! Ta det här om du vill.
Och så kastade hon en skabbig burk med ett två år gammalt stenhårt puder på mig.
- Tackar, tackar...

Det blev helt tyst i luren när jag frågade stortrollet lite senare på dan. Sen sa hon:
-VA? Näää... Det vet du ju. Jag använder ju inte smink. Det är ju så jobbigt för man kan inte klia sig i ögonen då.
Sant...

Så vi har helt enkelt haft inbrott. Och vad är stulet? Vid första anblicken en dosa puder. Men som man alltid hört talas om, så kan det ju ta ett tag innan man upptäcker fler saker som fattas. Först när man tänkt efter lite lixom. Så nu precis innan sänggång kan jag tyvärr konstatera, att även min jeans-jacka och min iPhone-laddare saknas. Att det ska va så svårt att hålla reda på det där med mitt å ditt?

Men nu måste jag sova. Jag får göra en polisanmälan imorgon.

Kommunikation, mitt barn. Kommunikation...

Började dagen med att väcka en död. Närmare bestämt yngsta dottern som skulle göra sin första skoldag. Hon brukar gå upp kvart över sex. Halvsju dundrade jag in och ifrågasatte varför hon inte var uppe. Eller ja... Ifrågasättandet bestod av att jag försiktigt pratade med en hög täcke med utstickande tovigt hår.
-Men ska du inte gå upp lilla Kajsis? Vaaaa?
Först kom ett långt konstigt ljud. Ett sorts avgrundsvrål fast lågt. Med ehuehu-tårar fast utan tårar. Sen hördes en mörk röst.
- Jag. Börjar. Klockan. Tio. Idag.

Hoppsan. Sen låg mamsingen bra till... När hon hade väckt det lilla barnet två timmar för tidigt på första skoldagen minsann. Jaja. Man kan ju inte vara bäst på allt.

Fortsatte storstilat med att köra ihop arbetsdagen och göra allting samtidigt, reta kollegorna och dessutom vända upp å ner på hela lagret och godsutlämningen när jag kom på att jag måste skicka en pall med mässprylar som MÅSTE vara framme i KIRUNA(!) senast måndag. För då ska jag dit på mässa och jag kan knappast få med mig en pall på planet... Herregud att man kan bli så sur för att man får släppa allt annat å hjälpa mig? Ingen respekt bland folk nu förtiden...

Lunch med bästaste exkollegan på Munksjökajen. Vi smed planer för hösten för gemensamma kunder och event vi kan hitta på ihop. Det här kan bli bra. Helt sjukt, men hög tid att börja kika på hockybiljetter.... Vissa matcher är redan slutsålda säger en källa. Galet! Är biljetterna verkligen släppta ännu? Jag fattar inget... En liten rekarunda bland stans hetaste lägenhetsbyggen oxå. Redan sålda projekt från vår sida, men ändå. Alltid kul att se när dom kommit
 upp.



Kvällen gav gott om tänk, annorlunda sällskap, frisk luft och 7 nya liter kantareller. Totalt 17 liter hittills i år och det är bara augusti. Hm... Var ska detta sluta? Men rensa får jag göra imon, orkar inte nu. Måste duscha.

Godnatt kantisar, spindlar, älgaloppor och vanliga mygg.

Sugen på en lägenhet här... 8000:-/mån för en hyrestrea. Lite i saftigaste laget för mig tyvärr.

Så här ser det ut under Munksjöbron för den som inte visste det.. ;)

Rensa, rensa. Guldets baksida.

Hemma

Lämnade Helsingborg 06.30 i 20 grader. Nådde Jönköping två timmar senare och då hade denna håla kommit upp i hela 15 grader! Man kan säga att det blev inte torrare heller ju närmare jag kom. Å inte var det första gången heller för den delen... Rapport från Sanna sa 32 grader å sol mitt på dagen i Skåbe sen... Här var det mest skyfall. Fantastiskt. Varför i hela världen har jag valt att bosätta mig just här av alla ställen? Jag begriper det inte. (det tar några dar, sen har jag kommit in i den gamla trallen igen) I Taberg haglade det iaf så att det dånade på plasttaket. Jag längtade bort. Eller hem. Hur man nu ser det.

Det var dagens väderrapport! Nu när jag tagit mig igenom den kan jag även bara tillägga att det känns som det är höst här! Det är kolsvsart! Helt obegripligt att jag låg på stranden hela dan igår... Men på nåt sätt ändå lite skönt att vara hemma. Om jag bara får en helg på mig att lägga en hand vid denna lägenhet - så kommer det snart att kännas som ett hem igen. Helgen som kommer känns passande å bra.

Döttrarna är här. Mys/födelsedagsfika med finaste Emelie å sen hämtade jag Kajsa efter fotbollen i Bryd. Imon börjar hon 9an! Hennes ögon var stora som tefat när vi sa gonatt.
-Mamma. Vet du...? Jag är inte trött! :)
-Nää... Man blir ju sällan trött kl 22 på kvällen om man har lagt sig miss i nassen i två månader å dessutom sovit halva dagarna.
- Ja har bara sovit länge en gång den här sommaren mamma! Häromdan då jag sov till 13,45. Men jag har inte sovit alls länge dom andra dagarna. Inte längre än till 12 en enda dag!
Å herre... Hon kommer vara medvetslös kl 6 imon bitti.

Själv längtar jag bara ut å iväg! Till nya städer å nya kunder. Varje timma på kontoret i Taberg är en plåga nu när jag vant mig att ligga på vägarna. Jag har verkligen hittat min nisch. Tänker göra lidandet så kort som möjligt å bara jobba undan allt imon. På onsdag hoppas jag att jag rullar igen.

Dagens upptäckt är dock att det trots allt känns jättebra å riktigt skönt att vara hemma när tjejerna är här. Meningsfullt. Det är dagarna utan dom som jag inte fixar på det här plejset. Jag måste göra nånting åt det.

Gonatt åska, hagel å drivis

Klar

NU har jag jobbat klart för idag. Det blev några såna här långa dagar den här veckan. Men jag somnar åtminstone i egen säng. Och om vi säger så här... Imon kommer inte Pettssonskan jobba ihjäl sig... Fiffigt va?

Gonatt Volvo V70.

Jönkeboda. ❤

Hasses Kött & Svets

Märklig dag får jag säga, med ändrade resplaner, många mil i bil men ändå sammantaget en väldigt bra dag. Jag önskar jag kunde dela med mig av allt jag får se och uppleva på min Norrland-kors-och-tvärs-i-bil-turné. Men det är svårt! Så många intryck, så många småincidenter som får mig att skratta högt i min ensamhet. Galet vad härliga folk är här uppe. Men omöjligt att beskriva allt.

Jag hade kunnat stanna varannan km bara för att få fota. Jag ser guldbilder svischa förbi mina ögon och inget kan jag göra åt det. På ett ställe åkte jag över ett vattendrag där det stog män med pipor i mun och i höga galonbrallor och flugfiskade. Det fanns bara knappt nåt vatten... Däremot sten, träd som hängde ut över kanten och en grund rännil med lite blött. Ljuset var perfekt. Tro mig, det hade blivit årets bild! Men jag kunde lixom inte bara stanna.

Jag önskar oxå att jag hade kunnat förmedla den frustration jag kände på ett litet café i Härnösand där jag bara ville köpa en kaffe och en kaka och bära med mig till hamnen för att få lite nya krafter. Men ägaren hade inte tid med mig... Han stod i sin skjorta som var gulfläckig av gammal svett och  hade fullt upp med att göra sushi... Svara i telefon... Titta ut genom fönstret... Stirra med glasartad blick på kassamaskinen. (vid det laget började jag känna på mig själv och fundera över om jag var osynlig) Och jag som brukar skoja om Hasses kött och svets. Det här bygget hette verkilgen så. "Färdlands café och sushi" (fast med lite väl mycket fokus på sushin då...) Jag hade i alla fall blodsockerfall och blev förbannad. Mot förbannadhet hjälper två saker som bara har en bokstavs skillnad. Nämligen: Bak och Bad.

Eftersom jag varken hade mjöl eller jäst i bagaget, men däremot en bikini - blev det ett enkelt val. Efter ett experttips hittade jag ut till det vackraste bad jag sett på länge. Så vad gör den ena badplatsen vackrare än den andra? Hav som hav lixom? Men nej. Här är det höga berg och djupa dalar. Oavbrutet. Även om det kommer ett hav emellan. Lägg dessutom till en stor skopa fridfullhet, tystnad, ren natur och en härligt smittande harmoni - så har du tex Smitningens Havsbad i Härnösand.

Lugnet och det svala vattnet var precis vad jag behövde efter 130 mil i bil på 3 dagar och den svettiga gubben med sushi i hela händerna. Nån handduk hade jag inte, men nöden har ingen lag. Det tog en stund att självtorka min lekamen och det finns ett och annat sandkorn i bilen (och i mina skor och mellan mina tår) Men det var det värt.

Sen blev det ytterligare 18 mil i bilen till Söderhamn. (nu går det söderut, snart helg) Här har jag bråkat med en yngling i receptionen. Förutom att han inte kunde säga S var han av typen handlingsförlamad. S-problemet stör mig inte det minsta, men handlingsförlamat folk går fetbort. För givetvis stank badrummet i mitt hotellrum som en kloak (Det var inte heller helt olikt en. Scandic, kom tillbaka - allt är förlåtet!) Mr Handlingförlamad var först tvugen att fundera en stund innan han kom på att han kunde gå med mig tillbax till rummet för att själv få lukta. (herregud, han kunde ju bara inte ge mig en av de andra 45 lediga nycklarna som låg och väntade i hyllan bakom. Nope så lätt ska man inte få byta rum)
- Hörru du... Jag har kört bil hela dan. Jag har badat i havet utan handduk för 18 mil sedan, jag är hungrig och astrött, klockan är åtta och det verkar inte bli nån större folkinvasion i Söderhamn ikväll. Jag orkar inte släpa min väska hit och dit mer. Kan du inte bara ge mig ett nytt rum?
- Nja... nää... Vi har ett bagagerum här borta, där kan du ställa din väska så kan vi gå och lukta sen.
- Nej, då alltså?
- Öh va?
- Svaret är alltså nej?
- Öh, det kan man säga kanske...

Detta sker samtidigt som en polisbil kör upp utanför dom stora fönsterrutorna vid entrén och arresterar ett bus (handklovar å hela kittet) som är tattuerad från topp till tå. Det är ingen bra kombo för en handlingsförlamad... Hans aktivitet avstannar då helt. Hakan faller tungt, blicken blir glasartad och S-en blir ännu mer schluddiga. Efter många om och men (vi gick tillsammans och luktade på badrummet och han drog min väska) fick jag ett annat rum som jag skulle vara såå tacksam över för det var en uppgradering utan extra kostnad. Skillnaden med detta rum är att man faktiskt inte bara kan se att det sitter en tv längst bort på väggen. Nä - den är såpass stor att man även kan se bilden på den. Med lite fantasi även vilken kanal man har valt. Känslan av att man är inlåst i en baja-maja är oxå borta, vilket är det som jag uppskattar mest med detta rum. Att fönstret veter mot Olearys (Sveriges i särklass minsta)  bakgård där nån har fått på en countryskiva, är detaljer som jag kan bortse ifrån. Om jag bara inte behöver släpa runt min väska mer.

Godnatt Hasses kött och svets, Färdlands café och sushi, Polisen och Buset, Baja-Maja och Lam-Jan i receptionen. Imorgon är en ny dag i Norrland.

Smitningens Havsbad

Blodsockerfall i gästhamnen i H-sand...

Söderhamn...

Härnösand...

Ingen rusning i Söderhamn ikväll. Lite lättare att parka än i Sthlm häromdan...

Stor sjö

Med tanke på hur få timmars sömn det blev inatt ger jag mig själv 5 getingar av 5 möjliga för idag. Halvsex var jag ur sängen. Kl sju var jag utanför tullarna.

Besök i Sundsvall å sen vidare till Östersund. Här har jag aldrig varit förut. Storsjön är gigantisk! Bara ljuvligt blått å höga berg så långt man kan se åt alla håll. Gick 1,5 h utmed sjökanten. Så härligt efter totalt 60 mil i bilen idag.

Vad jag hittills har upptäckt med den här stan - är att dom har humor. Såg en hel del småroliga skyltar på vägen hit å väl här har jag förstått att man gärna bjuder på sig själv. Något annorlunda minigolf å oblyga statyer vid hamnkanten. Love it!

Efter Storsjön runt (not) blev det en dusch å sen lammkorv med senapscreme i restaurangen. Bor på Grand mitt på Stortorget. (inte scandic kors i taket, vi testar nytt) Sen en stunds jobb å strax träffar jag kudden hårt. Det blir 5.30 imon bitti igen. Första besöket 8,00 å lite att peta med innan dess, som jag inte orkar nu.

Gonatt Storsjöodjuret.

Tacksam

Inser att trots det faktum att semestern precis är slut och att hjulen ännu inte spinner för fullt - så har jag inte riktigt tid till att dela med mig av vad jag upplever. Därav taskig uppdatering nuförtin... Det blir inte mycket som nån förstår av detta inlägg, men dock en minnesanteckning för mig själv om denna dag i min lilla dagbok.

Jag är på väg till Sundsvall, men kom iväg väldigt sent. Vid fyrasnåret. Bestämde mig för att en mellanlandning för lite vila och sömn nog kunde bli bra. Sagt och gjort. Det blev väldigt bra.

Det lilla hotellrum jag har idag, påminner väldigt mycket om ett annat som jag hade för väldigt många år sen. Ett litet hotellrum där något stort började i en mobiltelefon. Det är litet som en båthytt, trångt, varmt å sängen står på samma håll. Så många saker med samma anknytning. Men så få saker som är desamma.

Det var en trevlig kväll. Fastän trevlig är ett slaskord som jag inte får säga. Men den var nog just trevlig. Världen är inte liten, det kommer jag aldrig att kunna tro på. För de människor som finns där man finns, de finns där av en anledning. Så tror jag att det är.

Och jag är så tacksam, likt tanterna säger på långvården. Jag är tacksam.

Godnatt Fjollträsk.

Sockerdricka?

Jaha... Det är inte varje kväll jag sitter å googlar på huggormsbett, men ikväll har jag slagit till.

Ett antal liter kantisar blev inte helt gratis ändå tillslut. Jag var korkad å klantig som hade så bråttom ut i skogen att jag inte ens hann att dra på mig ett par långbrallor. Så i kängor och kortbyxor blev det inte så bra. Jag kände hur det brände till ordentligt strax över vristen på ett rätt snårigt ställe med långt gräs å dålig sikt... Nu har jag sockerdricka i hela smalbenet, ett rött märke å är lite små-yr å svagt illamående. Vad är det? Jag hittar inte två små märken som dom säger att man ska se. Men hur nära är det mellan ögonen å längst ner på utsidan av smalbenet då? Ser ju inte. Döttrarna såg inget heller när dom tittade 0,2 sek var.

Men kantisar fick jag med mig hem. Stora, gula, ljuvliga härligheter av skogens guld. Imon blir det finmiddag i 24an. ;)

Måste jag söka sjukvård för den här sockerdrickan? Allvarligt... Det kan jag ju inte nu, vi har ju lilla fr Grön på besök här oxå. Jag har absolut ingen lust att tillbringa natten på akuten.

Puta?

Nähä! Man ska inte hänga läpp några längre stunder. För då blir man bitter. Å blir man bitter så är det ingen som vill ha en. Så det så! Å jag har en plan. Jag måste helt enkelt utöka mitt skrala singelumgänge så jag slipper sitta ensam hemma å lyssna på köksklockans ticktack när jag kommer hemdundrandes från mina jobbresor om fredagskvällarna. Så gott som alla mina singelkompisar har träffat nån det senaste året och sen gått i ide. Inte konstigt att det blivit ensamt.

Men jag har putat färdigt med underläppen. Fr.o.m. nu tänker jag puta med andra kroppsdelar istället! Vem vet, kanske putar jag omkull nån i bara farten? Tänker börja i en blomsteraffär om en liten stund. Hur ofta ser man inte puddingar i blomsteraffären? Herregud det fullkomligt dignar ju klasvis av smällheta män som är grymt intresserade av såna fönsterträn som jag är ute efter. Kukväxter... Emilies blommor har nämligen kastat in handduken under sina 4 veckor utan vatten när jag var i Skåne. Dålig kvalle? Känns iaf som om jag bör fixa nya...

Och jag bör även tvätta bilen. Städa bilen. (det är ett fasligt gnuggande på den å ändå är den skitig jämt). Å köpa bröd. 1 pkt hönökaka= 1 dags förbrukning. (tonåringar in da house) Att jag aldrig lär mig.

OCH stärka upp på tjejkompissidan. Har redan börjat. Nu kör vi.

(om någon ser någon i en blomsteraffär i Jönkeboda i afton som putar så att trä'na ramlar ner från hyllorna - så kan det vara jag...)

Putt

Jag är putt.

Gjorde misstaget att börja tänka i veckor, måndader och år när jag kom igång i mitt vanliga liv igen. Jag vet inte varför men det föll sig lixom naturligt när jag började planera min Sverige-tour dom närmsta månaderna. Big misstake.

Det blir alldeles för stort. Jag klarar inte det för jag blir ledsen, liten och svag. Jag kan bara leva och tänka en dag och en vecka i taget. Då är jag stark.

När jag vände upp å ner på 4 människors liv år 2001 och flyttade ifrån barnens far - så lärde jag mig att leva en dag i taget för att ta mig vidare. För plötsligt handlade allt om att få till ett normalt liv, med mat på bordet och hela kläder på kroppen. Slåss med samvetet och intyga sig själv att det var rätt väg att gå, trots att det var det svåraste jag någonsin gjort. Varje kväll när jag somnade så tänkte jag:
"Jag klarade den här dagen, det gick ju bra. Imorgon ska jag klara det igen."

Helt ärligt så har jag nog aldrig kommit ur det tankesättet. Det är inte längre de sista tankarna när jag somnar om kvällen - men många, många gånger har jag tänkt att jag önskar mig att en dag kunna tänka framtid. Månader och år. Så skönt det skulle vara, att bara kunna slappna av och veta att det som finns idag finns i november oxå. Eller om två år. Kanske inbillar jag mig bara att det är så andra människor med hela familjer lever? Kanske gör dom inte det? Kanske ingen tänker så längre. På ett sätt hoppas jag att ingen gör det. För hur kan man våga vara så nonchalant mot livet?

Jag vill inte gnälla. Jag har allt och lite till. Ett enormt rikt liv, fyllt av allt jag kan önska mig. Jag är så tacksam och nöjd. Men jag vill inte vara själv nu! Nu är det inte roligt mer. För nu har friheten blivit till ensamhet. Och ensamhet kan knäcka den gladaste.

Ensamhet är ett högt pris att betala för att få vara ifred.

Ska det vara så här alltså?

Det känns helt overkligt att vara hemma. Som om jag har åkt utomlands. Allt är annorlunda mot det jag är van vid. Det känns liksom inte riktigt mitt. Ska jag vara här nu alltså? Helt sjukt hur fort man vänjer sig vid nåt man gillar.

Imorgon måste jag dessutom börja med vatten och bröd. Helst utan bröd. Badrumsvågen hade ställt in sig på sommarvikt när den stog ensam och bortglömd hela juli månad. Det blir en väldigt svå kombo med tanke på gårdagens skörd från chokladhjulet. (allt gick inte riktigt åt trots dubbla vinster hela sista timman, om vi säger så...) Kommer inte min små barn hem snart tro?

Jomen dom gör ju det. Inatt kommer dom hem från Spanien. Å den lilla ska väl börja med ett besök på sjukhuset med lilla armen. Ny röntgen men förhoppningsvis inget nytt gips. För det vill vi inte! Den stora ska väl jobba lite till om jag inte minns fel?

Så vi kör rätt in i hamsterhjulet och börjar kubba direkt antar jag. Om nån vill komma och sätta en käpp i det så går det utmärkt. Alltid efter semestern brukar jag ha tusen olika idéer om nåt nytt levebröd som bara skulle vara hälften så arbetssamt som det gamla men dra in dubbelt så mycket pengar. I år har jag inte det. Jag är nöjd med det jobb jag har. Men det är som att hjärnan ändå måste slita med nån tanke om att jag måste hitta på nånting nytt, nånting roligt. Inte i jobbväg, utan nåt annat alltså. Visst är det knäppt?

Så vad är kul? Jag tror jag ska gå en kurs. Det tänker man alltid att man ska göra när det blir augusti. Sen gör man inte det. Men i år tror jag tamej rackarn att jag ska slå till. En skrivarkurs. Det var många år sen.

Om jag kan somna nu (vilket skulle vara nytt världsrekord i tidig nattning på 4 veckor) så ska jag ge mig själv 1a pris. En chokladkaka?

Men jag ska somna nöjd å tänka på allt jag har gjort och allt jag har. Det är inte det sämsta sömnpillret. Godnatt utland.