Mot helgen å södern!

Vilken bra dag det blev till slut! Myslunch på Gästis i V-mo med bästaste Ewa hann jag klämma in mellan besöken och innan jag fortsatte söder ut. Galet tråkiga vägar men helt klart värt varenda fartkamera när man till sist når Kalles krona längst ner i Blekinge. Så extremt fin stad. Underskattad och bortglömd! Skärgård, vackra byggnader, hav och miljarders vitsippor i lövskogsdungar. Hit ska man helt klart åka med nån man gillar. Gört!! Rekommenderas varmt.

Att stan dessutom har landets bästa S c a n d i c h o t e l l gör ju inte saken sämre heller. Ligger mitt i hamnen, 5 meter från vattnet, alldeles nybyggt, bästa frullen å med extremtrevlig personal. "Våra" prylar i kanalerna mellan rummen oxå, så jag känner mig trygg. Börjar det brinna så kommer det att slockna innan det hinner sprida sig till nästa rum. =)

På tal om att sova så... Det var lite småfullt här när jag spontanbokade. Så jag fick visst ett handikapprum... Det gör ingenting! :)

Efter regn...

...kommer solsken.

Det kan bli en fin dag i Kalles krona imon. =)

Dagens fisk

Jaha... Mellanlandning i Jönkeboda innebär att jag bytte 17 grader och sol mot 8 grader och ösregn. Vad är det för fel på det här landet? Är det inte meningen att våren ska komma till södern först?? Det är ju så man blir förbannad! Nu har väderapparna till på köpet ändrat sig ang helgen. Borta är 18 grader och sol. Istället säger dom 13 grader och uppehåll om man har tur... Förbannade skit! Jag skulle verkligen behövt en solsmekande helg i mitt låtsasland. Fxn oxå!!!

Idag har jag lärt mig nånting dessutom. Nämligen att män och kvinnor är olika. (surprise) Tog bara 40 år att fatta det. Men jag menar VERKLIGEN! Såpass att jag efter 40 år fortfarande blir förvånad. För plötsligt kom det ett litet sött sms: "Hej, jag tycker att vi drar ett streck över alltihop. Jag tycker inte den här radiotystnaden är rolig längre. Vi kan väl vara kompisar nu? För jag saknar så mycket att prata med dig." (kanske inte riktigt ordagrant då, men utan att jag lindar in det typ) Öööh... Vaaa? Nämen så enkelt då. Då gör vi så tycker jag. Kanonidé. Inga problem. Varför inte börja ringa till varandra 4 ggr om dan och prata flera timmar eller ta en aw, eller turas om att sova på varandras hotellrum eller nåt annat som vi brukar när vi ändå är igång? ELLER INTE!!! Men jag är inte den som är den. Konjakskupa. Så. Då var det gjort.

På tal om det så ska ni få en färsk rapport i från dagens fiskbil. Lite matematik:

75% öppnar sina presentationer av sig själva med: "Hej, oj vad svårt att beskriva sig själv om du vill veta nåt kan du bara fråga." Mmm... Va sugen jag blev på det, du verkar ju vara en höjdare... 75 % går alltså bort innan jag orkat titta.

20 % kan inte skriva. Ursäkta mig, men nu är vi på internet. Där är språket skrift. Om du uttrycker dig som en idiot kommer jag därmed tro att du är en idiot. Nu menar jag inte att man behöver ha högsta betyg i svenska, vara orange i ansiktet och ställa upp i melodifestivalen utan att kunna sjunga. Men om man kan samla ord till en sammanhängande mening, använda kommatecken eller punkter och kanske få ihop nåt som är mer än en rad långt - så tror jag att jag åtminstone skulle orka kolla in vederbörandes sida. Här är ett litet gulligt exempel på signaturen "Fjongen" som faktiskt fick ihop en del ord men inte visste riktigt hur man gjorde med dom...

 "hej ja ä44 1,80l blågröna ögon ha en dotter på 3 ja tycke om djur natur mm bo utanför vill komma i kontakt med en trevlig tjej kvinna i ålden 35-50 finns foto fotoalbun jja tycke om motosport min motocyckel inaturen ja gillan är det går fort härligt ärdet!" Mmm.... Oj va sugen jag blir... Hejdå Fjongen.

5% Kan faktiskt vara värda att slänga ett öga på. Om man står ut med att dom har ägnat sina liv åt att åka jorden runt, aldrig slagit rot, inte fått några barn, har klättrat upp för världens alla berg utan att andas, paddlat över världens alla hav och floder uppånerpå och besökt nordpolen hängandes i en rislykta (släng dig i väggen André). Nu har dom blivit 45 år, kommit på att dom inte har nånting, kommit hem till den stad där dom borde vara hemma (förmodligen bor dom kvar hos mamma) och kommit på att dom ska skaffa sig familj. Och motorcyklar för helvete. ALLA har motorcykel! Dom älskar att åka fort och långt och har fotoalbum med bilder på sin hoj från 35 olika vinklar. Nytvättad och inte. Och såklart önskar dom sig en tjej med motorsportintresse.... Lycka till och Hejdå.

Så ni förstår vilket hästjobb det är att gå igenom dom här profilerna. Det tar ju en evighet! Funderar nästan på att anställa nån. Jag har för f-n inte tid att sitt och glo igenom mc-album i hopp om att hitta en snygg karl som kan distrahera mig lite. Hm...

Fast... Nu verkar det som om jag skrapat ihop till en date i helgen ändå... Hm... Fortsättning följer.

Fisk å sånt

Karlstad är fantastique! Utbildning av en åf hela förmiddan, årets första lunch på uteservering i den stekande Sola med kund och sen sambesök med åf på eftermiddan. Galet tempo, sol och en vacker stad som växer. Det gillar hon Pettssonskan! Karlstad får idag 10 poäng av 10 möjliga.

TROTS denna magnifika dag med enbart finfina råvaror som basingredienser - har jag inte nått upp till toppen av krönet i denna osannolika berg och dalbana som livet är. Nää, mot alla odds så har jag harvat runt i dalen idag. Lyckas inte hålla tankarna i styr. Då har jag ändå förbjudit min hjärna och hotat med stryk om den så mycket som snuddar vid ämnet. Slutsats: Jag måste göra nånting åt det. (som om jag inte redan försökt) Jag måste gå ut hårdare! Det räcker inte att knipa ihop ögonen och hålla för öronen. Jag måste helt enkelt stoppa in nåt annat i skallen så jag kommer på andra tankar! Hm... Vilken bra idé!!! Men var i hela friden hittar jag denna meducin snabbt nog?

Så vet ni vad? (det här får ni inte säga till nån, det är skämmigt) Jag har reggat mig på en dejtingsajt!!!

Där är ju utbudet enormt av män som inte vill nåt annat än att ta sig in i min skalle? (eller nån annanstans?) Det är som att stå i hamnen på Råå och titta rakt ner i en av lådorna som fiskarna ställer av på kajen. Alldeles fylld med sprattlande, hala sillar som krälar runt i en ormgrop och inte vill nåt hellre än att bli upplockade av mig. Nu ska det oxå tilläggas att silljävlarna är allt det där som inte verkligheten är. Dvs att männen i dejtingsajtlådan är: ogifta, ickesambos, har inga förhållanden alls och kanske tom finns det dom som faktiskt VET vad dom vill och är redo för att verkligen TRÄFFA nån och dessutom färdiga med sitt gamla liv!!! (det låter nästan lite osannolikt enkelt och bra va?) Men i matematikens värld borde det innebära att jag just sållat bort 99% av Sveriges alla män och framför mig har någon ställt en silla-låda med den 1% som är kvar. (jag kan nästan inte bärga mig)

Nu är det ju inte så att jag tror att jag kommer att hitta kärleken i mitt liv i en låda sill... Riktigt så korkad är nog inte ens jag. NEJ! Men min plan är alltså att jaga tag i nån liten firre som ska få min hjärna att sysselsätta sig med nåt och därmed hjälpa till med att driva ut Herr Konjakskupa eller åtminstone låta honom falla i total glömska. Stackars, stackars den lille fisksate som fastnar på min krok. Jag kommer sluka honom hel. Men världen är orättvis. Varför ska jag inte få vara orättvis tillbaka? Va, va, va? Jag är så jävla trött på att vända andra kinden till. Nu tänker jag prova nåt nytt. (förlåt lilla fisk som kommer råka illa ut, men jag har oxå varit en liten fisk...)

Japp! Följ den spännande fortsättningen! Imorgon kommer en rapport om hur det är att sticka ner handen bland hala ålar.

Ny kompis

Jag har fått en ny kompis idag. Nyrekondad, vaxad, polerad, exkollegan bortskrubbad. Luktar så nytt å gott att jag knappt vill kliva ur.

Å det slipper jag ju på en stund. För jag behöver vakna upp i Karlstad imon, så det är väl lika bra att ta tag i't. En liten dragkrok med bara, sen ska vi nog kunna bli sams?

Pissepaus i Mullsjö (Shitlake) slut!

Hey kompis, ska vi leka?

Lite skottlossning såklart

Min mamma har alltid sagt att jag kan reta en småsten, väcka en död och lyckas med saker som bara är en chans på miljonen. Igår misstänker jag att jag fick till alla tre på en och samma gång. För i det dödaste samhället av dom alla blev det plötsligt skottlossning. Självklart den kvällen som jag hade föräldravandring. Jag är inte förvånad. Inte lilla mamsingen heller.

http://www.jnytt.se/nyhet/47092/skottlossning-mot-en-fastighet-i-bankeryd

Såg inte mycket av det... Men nattens skönhetssömn blev förstås inte ultimat. Och imorse blev jag väckt av ett sött sms från träningslägret:
"Jag är sjuk. :( Har bara varit med på 1 träning sen vi kom hit. :("
"Men stackars... Ska jag hämta dig på en gång?"
"Nää... Då får jag åka färjan själv. Det vill jag inte. :("

Stackars, stackars lilla Kajsalisaaa... Som just kommit ikapp i skolan. Suck. Hennes immunförsvar är inget att vara avundsjuk på. Jag fattar det inte, har alltid varit så. Emelie och jag har samma, vi trillar sällan dit. Kajsa får allt. Det räcker att nån säger magsjuka eller hosta så har hon det dagen efter.

Jaha... Det känns som om det kan bli en ikearunda idag, behöver lite småfix, men framför allt lite inspiration. Sen ska jag hämta tjejerna vid Visingsö-färjan i Gränna. Berättade jag om mitt fynd på E-hjälpen igår? Nää... Wille blev alldels till sig när jag dök upp och nästan sprang fram genom byråerna och skåpen tills hans stolt kunde visa vad han hade till mig. Och tänk att den föll Pettsson precis på läppen... 250:- Det är ju löjligt. En ENORM skänk från 1944, helt oskadd. Luktade inte det minsta illa invändigt, bara trä, vilket är extremt ovanligt för såna här loppisprylar. Jag blev minst lika uppspelt som Wille! Blir perfekt i mitt vardagsrum, utmärkt förvaring. Får hem den i nästa vecka, då ska det slipas och målas. Å vad jag längtar tills jag får sätta tänderna i den!

Vandra lite då

Fördelen med att ha stora barn är just att dom är stora. Dom flesta ungdomar är självgående, smidiga, kan tänka själva och ibland kan man tom få lite hjälp av dom. Det finns nackdelar också. En av dom är att dom hittar på jävelskap, såpass att man måste se efter dom. För detta finns genomtänkta och organiserade åtgärder och en av dom går helt klart att sortera djupt in i avsnitttet om nackdelar. Den kallas "föräldravandring" och inträffar i afton mellan kl 22 och 24 i B-ryds centrum med omnejd...

Vädret har nu exakt 3,5 timmar att skärpa till sig på. Annars kan det hända att jag får vansinnigt ont i foten? Jag fryser redan genom märg och ben efter en liten walk upp till grannen, varifrån vi sen fortsatte ner på Taaapa, köpte oss varsinn kaffe och satte oss på Sandéns uteservering (som var stängd) och lapade tveksam sol mot husväggen. Det var mycket suck och stön idag. Från båda håll. Vi kom ändå fram till en del... Bla att vi måste aktivera oss lite. Så vi lurar lite på ett livsnjutardygn i Helsingborg till helgen... Låter som bra plan tycker jag. Och helt i harmoni med vad jag bestämde mig för när jag stog med händerna i diskvattnet imorse, nämligen att fokusera stenhårt på jobb och på stugarbete. Det kommer få mig på bana igen. Jag måste sluta ge mig in i saker som bara slutar i elände! Varför lär jag mig inte?

Vips så var himmeln kolsvart, kaffet slut och vi stelfrusna. Vi hann precis upp på Beverly Hills igen till den första droppen föll. Nu operation uppvärmning, sen ska årets första Limoncello silas och hällas upp på flaska - det är snart sommar ju. =) Och hög tid att byta ut kaffe och konjak mot kaffe och Limoncello istället... Sen är det bara att leta igenom garderoben efter det varmaste som jag kan hitta. Nu verkar det som om jag måste fixa en egen reflexväst oxå? Ringde pappa Bjölle, men han satt i sändning. (han gick ju den här vandringen i höstas och borde veta rutinerna?) Jaha... Glow in the dark-west, som vi säger i Dalsjöfors... Visst har jag det nånstans?

Tänk på mig kl 22 när ni sjunker djupt ner i soffan... Då håller jag frysande efter dagens ungdom. Kan man vandra upp till Ninna och få sig en kopp kafffe kanske?

Fredagssnurr

Näääe, vilken stimmig fredag. En salig blandning av en tagen jätteaffär och sedan missflyt, avbok på nästa veckas guldkorn i N-köping, regn, snö, regn och förfrusna kroppsdelar. "Slutade" redan vid kl 12, åkte till Bryd och plockade upp sockerspeedade 15 och 16-åringar och körde en full bil med sådana till Gränna. Träningsläger på Öa hela helgen - jag är rätt glad att jag tackade nej till slut för det ändå... Det var ett sånt liv i bilen, jobbsamtal på telefon som aldrig slutade strömma in och tjejer som sjöng, pratade i mun på varann och hade allmän damp - att huvudvärken satte sig som en smäck! Lär bli kvar resten av dan. Vid ett tillfälle fick jag protestera högljutt (och högröd) när en av flickorna bara var tvungen att berätta om VEM som hade haft sex med VEM och hur nu VEM dessutom frikostigt delade med sig av den historien på skolan. Jag skällde lite på berätterskan och sa att tänk om VEM sitter nånstans just nu och berättar om DIG! Men det trodde hon inte... När jag sa till henne att SÅNT får du ju inte säga i alla fall! tillade hon helt oskyldigt:
- Men hon är väldigt öppen med det kan man säga. Och om hon vill prata om mig får hon göra det. Jag är faktiskt snäll.

Snäll? Ja, kära barn. Lite lätt hormonstinna tonåringar från 8an och 9an bara. Annat var det på min högstadietid. Då hade vi jeans och collagetröja, tvål i håret och spelade fotboll när vi inte gick i skolan. Sex var minsann ingen som utövade eller åtminstone vågade prata högt om. (eller hur var det nu...?) Eller kanske ska jag vara glad över att dom anförtror sig och diskuterar med Kajsas mamma? Jag vet inte, hade nog gärna sluppit dom bilderna som jag har i huvudet nu. (och huvudvärken)

Sen raka vägen till banken. Bilaffär avslutad och klar, check. (riktigt så smidigt gick det inte - men jag orkar inte...) Sen var klockan halvfyra och dax för lunch... Börjar känna av effekten av den så smått tack o lov.

Jag tänker göra vad jag kan för att rädda upp den här fredagen. Så jag tar den dottern som faktiskt hade tänkt att vara hemma ikväll, köper oss en stor påse godis och tvingar med henne på bio. (det var inte så svårt, H u n g e r g a m e s som jag vill se och som är hennes favorit) Ny runda med vatten och bröd utan bröd börjar imorgon.

Och jag tänker stänga ner all jäkla teknik som finns i hela världen. Fejjan, bloggar, bilhandsfree, samtal, sms, whattsapp, spotify och all annan himla skit. Jag är så trött i skallen, guud så gott att få pausa sig en stund. Eller en evighet. (kan inte förstå folk som håller på med sånt därnt hele tin) Nu blir det ENBART och OSTÖRT: Fredagsmys med dotter! <3

Det kunde helt klart varit värre. ;)

Hejdå bästis

Så gick hon iväg, min pärla, min bästis... Hon har ställt upp i ur och skur och bjudit på många, många och långa turer både här och i Skåneland. Det är så vemodigt att göra sig av med en bil tycker jag. Det är nästan som att vinka hejdå till en i familjen.

Efter många om och men, avslitet hår och tandagnisslan (och en bilverkstad som nu vet att dom lever...) fick jag ordning på´t tillslut. Och störtsköna halvraggarn från Hallsberg kom med tåget för att hämta det lilla livet ikväll. Sicka sköna människor... (jag hoppas att jag fortfarande tycker samma sak när jag står på banken imon och tar reda på om postväxeln är äkta...)

Men lättad är jag med, skönt att vara av med den punkten på att göra listan... Ett problem mindre. Framför allt skönt att vara av med kostnaden. Sakta, sakta börjar jag få rätsida på ekonomin i mitt ensamliv. Jag ser ljuset i tunneln, låt oss hoppas att det inte är tåget...

Annars har det mest varit en skitdag fylld av arbete, arbete och arbete. Jag satte mig ner för första gången nu... Jag väntar fortfarande på att glädjen ska komma tillbaka. Kanske imon? Jag har jätteroliga saker framför mig, en skön helg och en väldigt rolig nästa vecka. Men... När blir det roligt igen? Imorgon är en ny dag...

Kvalitetsmiddag i påse från Donken till stackars utsvultna döttrar kl 21... som jag greppade på väg hem från stationen där jag träffat bilköparen. (i helgen ska jag laga mat, jag lovar) Man kan säga att vi har firat med cheeseburgare och nu oxå en Småland på burk som jag hittade i kylen. Lite måste man ju fira! Har jag tur håller jag mig vaken tills jag skrivit klart detta inlägg, jag känner redan hur tre klunkar öl får mina ögonlock att vilja falla...

Hejdå vännen! Tack för alla loppisturer med fällt baksäte, alla bråttommorgnar till jobbet och alla gånger du startat utan minsta tveksamhet i minus 20 grader. Moaah!

Leave My Mind

Fel

I den Petterssonska skallen idag:

1, Förvåning
Hur kan man sakna någon så mycket, som bara funnits i en knapp månad? Orimligt. Hur kan hålet bli så stort efter en så kort tid? Och vad i hela friden ska jag fylla det med? Det borde vara busenkelt när jag tittar på alla fakta. Det är det inte. Någonting är fel.

2, Matematik
Denna vecka levererar nytt världsrekord och personbästa i okontakt. Nämligen: 39 timmar och 47 minuter. Sen brast det för Sköntont. Knappa två dygn som kändes som en hel vecka. Minst. Men en vecka är 176 timmar. Jag får inte ihop den uträkningen. Fel i facit.

3, Noll koll
Jag hittar inte min Iphone. Den är inte i hallen, köket eller någon annanstans. Måste ha blivit kvar på jobbet eller möjligtvis i bilen. Jag orkar inte gå och titta efter. Det är skönt att den är borta. Så slipper jag titta på den hela tiden och konstatera att den inte ringer. Fel på den.

4, Tidsoptimism
Innan dagen är slut måste jag ställa min bil på en verkstad på Rosenlund, fixa nån som kan skjutsa mig till Taberg för att hämta volvon så jag kan ta mig till jobbet imon bitti OCH lära mig B o V e r k e t s B y g g r e g l e r för brand i höga hus, (BBR, kapitel 5 kolon 2) - för en dragning jag ska köra i Norrköping nästa vecka. Och sen sätta egna ord på eländet och sy ihop en PP-presentation. Jag bör även laga middag till mina barn och sluta skriva på det här inlägget. Gott om tid. Fel på klockan.



Ps.. På tal om telefoner som får ben så har jag en söt liten historia om en Iphone som försvann på en byggmässa i Sthlm en gång... Men som återfanns på ett högst humoristiskt sätt tack vare den anmärkningsvärda appen: "Hitta min Iphone" Å herregud, jag önskar man kunde gjort film av den. Men den hinner jag ju inte berätta nu!

Match igen

Fantastiskt vad lite sömn kan göra med en kroppastolle. Kan väl inte påstå att jag är som ny, men helt klart ska världen få sig en match idag. Jag lyckades bara glömma att jag är okrossbar för en stund.

Besiktningen gick såklart åt helsefyr. Handbromsen föll inte unge herr besiktningsman i smaken. Måste åtgärda den... Så nu jagar jag verkstad som kan tänka sig att släppa allt annat för mig. Alla medel å kontakter är tillåtna... Jobbar på den!

Jobba bör jag göra idag med. Igår tittade jag mest på ekorren igen om jag ska va ärlig. Så under tiden jag styr upp mitt finfina liv kan ni lura på dagens djurfråga!

Vad i hela världen är det här för ett kreatur? Går 2 st uppe i Stadsparken, 1 brun å 1 svart. Ser ut som en korsning av en lövhög å en tovig förvuxen pudel. Ansiktet påminner om en ugglas...
Lemur?
Myrslok?
Babylama?
Första pris är ett brandspjäll.

Vet

Solen strålar utanför, vitsipporna flockas i slänten mot min balkong. Jag antar att morgonen är vacker som en dag. Men för mig är den totalt glädjelös. Jag önskar att det var vinter. Att jag fick krypa ner under täcket och gå i ide.

Det tog en sömnlös natt av skilda meningar och helvetes kval, men nu är han utslängd. För jag vill ha nån som VET att han vill ha mig - varje dag. Inte nån velpelle som svänger som den värsta berg å dalbana. Det har ihjäl mig å skulle bara sluta med att jag står här med ett krossat hjärta å undrar vad jag kunde gjort annorlunda. Jag är värd någon som vet, kommer aldrig att nöja mig med mindre. Å det var mycket lättare inatt när han var 40 mil bort än igår när han stog på min hallmatta med varma händer å mjuka läppar. Men enkelt var det då sannerligen inte. Det är det svåraste jag gjort på flera år, jag undrar var jag fick kraften ifrån.

Och sömnlösa nätter ger svar. Om man inte vet ska man låta bli. Jag bor kvar här.

Jag förutsätter att besiktningen av bilen går åt helvete i em. Allt annat vore overkligt. Men nu ska jag visst jobba med... Jag nickade till framåt femtiden, men innan dess var jag smart nog att maila mina kollegor om att jag tar ledigt morgontimmarna.

Nähä. Dags att möta världen. Jag hoppas jag inte träffar nån jag känner idag, jag ser ut som ett lik.

Vet inte

Hittat en lägenhet och tittat på den... Den har alla rätt. Men vill jag ha den? Ska jag ta den? Ska jag flytta? Varför tvekar jag? Jag vet inte.

Sålt min bil. Tror jag i alla fall. Visade den igår och idag ringde dom och sa att dom absolut skulle ha den, om jag bara kör den igenom besiktningen först... Så det ska jag göra imon em. Sen kommer dom från Örebro och hämtar den på studs. Jag är skeptisk. Kan det va så enkelt? Dom har ju inte prutat ens! Kan man lita på folk? Inte kan man det inte? Men tänk om jag verkligen har sålt den? Då måste jag lösa min tjänstebil fortare än kvickt. Min chef är i Afrika... Och jagar nåt stort på savannen typ. Tji internet eller gsm. Hur ska jag lösa det här nu då? Jag veeet inte.

Och Mr Konjakskupa, även kallad Sköntont. Det här är ju inte hälsosamt, jag kommer hamna på psyket. Jag borde slänga ut eländet innan han river och sliter sönder mig totalt invärtes. Varför gör jag inte det? Att det ska vara så jävla svårt? Gjorde alldeles nyss ett halvhjärtat försök. Igen. Vad bra det gick... Varför går det inte? Men jag veeet ju inte.

VARFÖR SKA JAG BEHÖVA BESTÄMMA ALLTING SJÄLV? Kan det inte bara komma nån och hjälpa mig lite? Tala om för mig vad jag ska göra! Vad som är rätt? Vad som är fel? Hur schöen vet man det? Finns det nån konsult man kan anlita för lite vanlig allmän rådgivning? Det är banne mig en affärsidé.

Fin lägenhet... Jag ska sova på saken. Om jag lyckas somna alltså.

Lightning could strike?

Av en ren slump ;) hamnade Majsan och jag vid ett bord som var pintjockt av brandmän, (årsfest för Jkpgs brandkår) när vi först på plats skulle äta våra tapas på JB. Självklar succé när jag nämnde i förbifarten att jag kanske säljer ett och annat brandspjäll om dagarna... Dom blev förstås eld och lågor. Då var jag även tvungen att berätta om vår nyhet som dom inom några år kommer att springa på när dom kommer ut till ett brinnande höghus. Nämligen att vi uppfunnit ett system för höga hus som gör att trapphusen alltid kommer vara brand och rökfria och folk slipper brinna inne... Och då ska jag säga att dom släppte både glas och bestick och visade ett brinnande intresse för att få komma på ett seminarie som jag just nu håller på att spika... Ja, ni förstår ju. Förutom att dom åt som hästar och berättade om hur dom får träna på arbetstid, kunde vi ganska kvickt konstatera att dom hade ENORMA armar och små hjärnor. Inget för Pettsson.

Vi gjorde vårat bästa för att få i Majsan nåt glas vin i lite snabbare takt än hon reder ut. Det var inga större problem. Karin och Ninna var hack i häl. Själv var jag som alltid rekordelig och skärpt. För övrigt så var det som det brukar med dessa kvinns - ett å annat skratt... Men igår provade vi nåt nytt! Framåt natta när Majsan alltid kommer på att hon vill ha kycklingfaijitas och tvingar köket att jobba över lite - fick vi för oss att knata upp till Twin å käka pizza istället. Vi fick lov efter en stunds tjat om vi lovade att inte beställa två el trerätters. Kom inte på frågan. Majsan ville ha pizza och fanta bara. Enrätters så det skriker om det och en helt unik smakkombo som hon varmt rekomenderade. Själv är jag så himla vuxen så jag valde såklart isvatten till min mat.

På tal om vuxen så dök plötsligt mannen med konjakskupan upp från ingenstans (surprise) och på två sekunder slog det gnistor och sen fanns det inget kvar i min skalle som påminde om vuxentankar över huvudtaget. Han var igenom min nya brandvägg fortare än jag hann säga blixtnedslag. Och man kan säga att hela den där bröten om att allt nu känns som det ska och inget alls - brann inne. Man kan oxå undra vad Karin, Majsan och Ninna tänkte när det plötsligt dök upp en helt vilt främmande vuxen karl och gjorde oss sällskap vid bordet, åt från min tallrik, fick det att kännas som om han alltid hade varit en av oss och hängde på resten av kvällen till SK... ? Man kan säga att det gick kraftigt åt helvete. Igen.  Tillbaks på ruta 1.

Ev är jag inte riktigt lika okrossbar idag som jag kände mig häromdan. Men helt ok. Kan bli en och annan fråga att besvara idag kanske. Tar på mig hjälmen och gör mig redo för dom... Sen ska jag ut å gå långt å länge i vårsolen i nya skor. Sen ska jag flytta från stan. Sen kommer allt bli bra.

Fredagen den 13e...

...är än så länge en ren turdag istället för motsatsen. Men man vet ju aldrig! Det svänger fort i hockey!

Jag har gjort Växjö, mutats, klappat ego, blinkats å visat halva bröna. Får jag inte fart på den gybben efter idag så får ingen annan det heller. Nu känner jag hur ödmjukheten sprutar här, så jag tänker ta helg! (det är jobbigt att sälja sig själv)

Det blir aw med goaste tjejtjötarligan. Har jag inte ont i skrattmusklerna imon så är jag förvånad. :)

Liten lektion i singelliv

Jag är botad. Min hjärna tänker normala tankar igen. Två dagar i Örebro gav mig distans till en osannolik härva utan början och utan slut. Inte helt okomplicerad. Det kommer ta en stund, men det kommer gå att få ordning på´t! För nu känns det som det ska göra igen. Dvs inget alls. Och det är ömsesidigt, efter många, många och långa samtal är vi väldigt överrens om att det är så det ska va. Det är mycket, mycket skönt att se världen som den verkligen ser ut igen... Plötslig "förälskelse" är att likna med en kraftig lokalbedövning för hjärnan. När den släpper slutar marken gunga, flinet blir fånigt och man inser att det kanske faktiskt ser konstigt ut för omgivningen om man åker en massa mil och äter lunch med någon i tre timmar? Under själva lokalbedövningen verkar det inte märkligt alls.

Singellivet är sannerligen inte enkelt i alla avseenden, för den som nu trodde det. I väldigt många, men definitivt inte i alla. Det är extremt skönt att leva just som man vill, bara göra det som man själv väljer och samtidigt slippa kompromissa. Ni vet väl att man kan fastna i ett jordesnurr där man kompromissar sönder sitt liv och tillslut så gör båda två en massa saker som egentligen ingen av dom vill, bara för att man ska möta den andra på halva vägen? Och så vips så har man 2 missnöjda människor istället för 1...

I stora drag har jag haft någon vid min sida sedan jag var 17 år gammal. Av olika anledningar tror jag att det verkligen är bra att jag får vara ensam ett tag! Jag får ofta frågan om jag inte träffar nån? VARFÖR jag inte träffar nån? Eller att nån vet nån som absolut skulle passa... Det är jäkligt jobbigt. Så tänk på det när ni pikar och tjatar på människor som lever ensamma - det kan finnas anledningar som inte är helt uppenbara. Och det kan göra ont att få höra det hela tiden... För min del gör det nog inte särskilt ont, så det är lugnt. Men det är jobbigt att få höra det om och om igen. För jag behöver nog den här tiden för att göra det jag borde gjort för länge sen... Jag har bara vänt på ordningen lite.

Men det finns lägen när det är jättetufft och svårt att vara själv. När det är uppförsbacke och motigt i livet... Då finns ingen draghjälp. När det ska fattas beslut om saker som man inte kan särskilt mycket om, när man har en massa frågor men inga svar - och ingen att fråga... Och sen finns den där allra, allra värsta situationen, som gör just det som får hjärnan att bli förlamad och se världen inbäddad i rosa fetvadd - trots att den förnuftigt sett kanske inte är nåt annat än grå. Nämligen upptäckten och påminnelsen av hur otroligt trevligt, roligt och skönt det är att vara två ibland... Hur mycket man saknar att dela upplevelser, tankar, middagar, konjakskupor, sängen och helt enkelt världen med någon som man har ett utbyte av. DÅ är det svårt att inte inbilla sig att vemsomhelst är just prinsen och stå emot det ljuva sus och brus som en fet lokalbedövning av hjärnan orsakar... Det är en sjuhelsickes utmaning att lära sig förstå vad som är vad. Vad som bara är konsekvensen av ensamhet - och vad som faktiskt är på riktigt.

Men nu är jag på bana igen. Jag kommer att träffa nån när jag träffar nån! Det kan bli imon eller om hundra år. Eller aldrig. I så fall är det så det ska vara. Jag är åter okrossbar, seg och stark som aldrig förr. Välkomna tillbaka mina pigga och friska små hjärnceller. Jag har saknat er. ;)

Dagens lunch...

...i Örebro var väldigt, väldigt givande och lika extremt mycket tagande. För det är nu dags att pröva vingarna i riktigt bra dojor UTAN specialsulor, ilägg, hälkoppar eller andra hjälpmedel. Bara riktigt jäkla bra skor helt enkelt som ska få en hälkuddeatrofi att hålla sig i schack.

Jag har letat länge, provat MÅNGA! Idag har jag hittat dom. Allt enl instruktion av Jocke Fot. "Dom ska sitta i ett rejält grepp om hälen å kännas som om dom är gjorda för just dig. Köp inte om det inte känns så."

Så givande lunch med hittade skor gjorda för mig! Check.

Tagande lunch, för dom var inte gratis... Jag är SÅ redo för en ny lön! Check.

Två besök kvar. Sen mot Småland och oskulden på två nya kompisar.

Hey kompisar...

Örebro by night...

Jaha, så vad gör man en regnig onsdag i Örebro? Jag antar att det inte blir några som helst problem att begrava sig i arbete! Precis landat på hotellrummet efter mina besök och det finns lite att bita i, även när klockan passerat fyra... Kan en mailkorg spricka tro? Jag är bara så jäkla trött... Kunde inte sova inatt och sen satt jag i bilen 06.45. Mera kaffe till folket!

Grå, grå, grå utanför fönstret... Men det gör inget, det är en bra dag ändå! Som sagt, mycket lättare att åka bort än att åka hem. Att hålla hjärnan sysselsatt med med kundmöten och koncentration är bra skit!

Jag borde leta upp nåt köpcenter och få lite ärenden gjorda? Men det får bli senare ikväll, nu ska här arbetas!

Persikoträd

Vi går sakta på grusvägen, min lilla hand i hans stora. Den känns varm, trygg och lite sträv mot min flickebarnslena. Det går långsamt, steg för steg utan någon brådska alls. Små barnaben har inga problem alls att hinna med. Vi är i nerförsbacken av det stycke på skogsvägen som vi kallar för "backe ner och backe upp". Dvs, det är en svacka - en rejäl sådan. Med en  lång backe i lutning nerför, ett knappt synbart plant stycke på ett par meter, innan den lilla grusvägen med gräsranden i mitten vänder och blir en lång uppförsbacke istället.

När man är barn tycker man att det är är något specillt och fantastiskt. Att det bara kan vara så! Backe ner och backe upp... Jag vill alltid gå där när vi ska gå ut och gå. För det är roligt att känna hur lätt det går nerför och vilken skillnad det blir när det plötsligt går upp. Då brukar mamma lägga en hand i ryggen på mig och genast känns det som om jag får jätteskjuts.

Men idag är det jag och pappa, vi går själva. Och vi är nästan nere i svackan när han håller fram en liten påse med persikor. Det ligger två avkapade telestolpar över diket mellan vägen och hygget. Dom ligger djupt nerkörda mittemot varandra och i det stora diket blir de perfekta vilobänkar att sitta på en stund. Jag älskar att sitta där och dingla med benen. Det är så speciellt som bara ett barn kan känna över något som imponerar djupt. För tänk att någon kunde komma på att en telefonstolpe kan bli två bänkar?
- Vi sätter oss här lite lillan, så kan vi äta persika.

Och vi sätter oss brevid varandra med Ulvanäs i ryggen och näsorna mot Grimsås. Mitt i djupa skogen, mitt i backe ner och backe upp. Kvällssolen är ljummen i våra nackar. Det är torrt i diket, mest bara sten och gräs - men mina fötter räcker ändå inte ner. Pappas fötter räcker heller inte ner, jag tycker det är roligt att han känns liten som jag. Vi sitter tätt, han har sin arm om min rygg. Jag är så liten, och jag vet inte att det är hans sista sommar, att han är så sjuk, att läkaren bara gett honom högst ett par månader till, att han tycker att det är ypperligt att det finns en bänk att vila lite på innan den ansträngande backen upp börjar... Men h a n vet att det är hans sista sommar och kanske tom att det är sista gången han orkar gå den promenaden. Så han gör sig ingen brådska när han sträcker fram den stora, solvarma, lite ludna och mogna persikan mot sin yngsta dotter.

Han doftar så gott, så tryggt, så pappa. När han håller om mig kommer jag så nära och det mjuka tyget i hans sommarjacka fyller mina näsborrar. Sommarkvällen doftar friskt och lite sött från skog och enbärsbuskar i kvällssolen. Hans kroppsvärme sprider sig till mig där skuggiga fläckar gör mig kall. Jag fryser inte. Han luktar så gott. Vi småpratar och äter saftig persika. Jag dinglar med benen och lutar min överkropp in i hans famn. Tillslut har vi bara kärnorna kvar.

Han sträcker ut sin stora handflata framför mig och jag släpper min persikokärna i den. Så glider han ner från stolpen och lyfter ner mig på marken. Vi flyttar på lite småstenar, gör små hål, lägger ner våra kärnor och krafsar över jord och sten igen. Sen lyfter han upp mig och sätter sig själv brevid på telefonstolpen igen. Vi sitter en stund på samma sätt som förut. I hela mitt liv ska jag minnas hans ord och vår stund i kvällssolen i skogen. Så tydligt, så tydligt. Som den vackraste tavla på väggen att se på när jag vill.

- Nu har vi planterat våra kärnor Anna-Karin. När du blir stor och går förbi så kan du titta om det står två persikoträd här. Kan du lova mig att göra det? Då kan du minnas hur vi brukade sitta här.

- Ja, det lovar jag pappa.

Jag har inte så många minnen av min pappa. Men när Emmes Anton var här förra veckan och pratade sin breda västmanländska väckte det tankarna om vad jag minns egentligen... För min pappa var västamanlänning och hade den dialekten. Jag minns den inte, liksom jag inte minns hans röst. Men jag minns hans ord och hans doft, hans hand och hans famn. Jag berättade om mitt persikominne för min mamma på telefon i förra veckan när det kom på tal. Hon började gråta. Hon hade aldrig hört det förut.

Jag tittar fortfarande varje gång jag går förbi och har alltid gjort - om jag kan hitta platsen där vi satt. Men den finns inte kvar. Och det finns såklart inga träd. Diket är nästan igenvuxet och några stolpar som bänkar har inte funnits på många, många år. Men jag ser det framför mig när jag vill ändå pappa.

Söndag på en måndag

Det blev en go helg ändå tillslut. Jag längtar tillbaka ner till Skåneland, trots att jag var lite halvt motvillig när jag åkte dit. Så jag är glad att vi gjorde det, för nu känns det som om det kan bli en riktigt bra Furetsäsong - hur den än blir. Tänkte på det igår, när jag, Kajsa och Pelle halvsprang mellen kvarteren från hans specialparkering vid sjukhuset och bort mot Olympia. En bit till fots och brått som skållade troll hade vi. MEN! Det var inga problem, jag löser det nowdays... Hade aldrig funkat förra säsongen, med min värkande klump till fot. Då var jag fast på Furet (sämre kan man ha det förvisso) men jag hade ju nästan glömt hur livet i Skåne såg ut innan det eländet. Haha! Det är ju så här det ska va! Utflykter, spontana event, resturanger, upptäcksfärder. Se upp Skåne 2012, I´m back!! Som sagt, det kan bli bra.

Men nu är jag sugen på att jobba igen! Jag antar att det är ett tecken på att jag trivs... Vet inte riktigt var jag hamnar den här veckan ännu, men behöver ta mig en tur både hit och dit. Tror nog att Kronoberg och Blekinge ligger bra till!

Nu när detaljerna är färdigsatta oxå, så finns det ingen anledning att hålla kvar lilla pärlan... En trotjänare, men nu ska hon väck. Kom å köööp!

http://www.blocket.se/jonkoping/Toyota_Corolla_04__1_6_39712861.htm?ca=17&w=1

Glad Påsk!

Världens mysigaste kväll med mina ungdomar + goa "extradottern" Tess igår. Jag fick vara med! Det händer inte varje dag... Eller rättare sagt, dom kom till mig, kröp ner i soffan å ville att vi skulle se Snabba Cash. Detta innebar att dom såg på film å jag ägnade två h till att förklara den för dom. För inte begrep dom mycke inte... :)

Annars var nog fredan mest bara lång. Precis som en långfredag ska va. Men nu tar vi faktiskt å knöpplar ihop våra underställ, mössor, vantar, duntäcken och åker en sväng söderut. (jag ska bara få liv i tre medvetslösa först) Helsingborg lovar bjuda på plusgrader å sol - så va sjutton.... Å jag längtar efter Jennie... Bara 8 veckor kvar till Turkland nu! Vi måste ju sätta detaljerna. :)

Glad Påsk vänner!

Imorgon kommer en ny chans

Underbart att lyssna på Emme och Anton när dom babblar i mun på varann på hennes rum. Anton är halvtysk. Emelie har gått högstadiet på engelsk skola... Och fick diplom för skolans bästa tyskaelev... Båda är ju oxå hyfsat svenska. Det som tjattras där inne är en salig blandning av engelska, svenska och tyska i ett helt nytt sammanslaget språk som dom har hittat på. En sak är då säker. JAG har inte en chans att hänga med.  (min tyska stannar vid "Ich heise Gullan") Och grymt avundsjuk är jag på hur dom behärskar språken och använder dom! Men nu drog dom vidare för ett dygn i Bryd.

Kvar blev jag... Dock med min hjärna som sälle, den är tebax för att stanna. Det är bra! Mycket lättare när jag kan använda lite friskt och sunt logiskt tänk. Smärtsamt är det förvisso... Men Rom byggdes inte på en dag. Vet ni föresten att när man skriver "jättetomt" på mobilen så väljer ordlistan ordet "jätteont" som standardförslag. Den där ordlistan är faktiskt inte helt ute och cyklar.

Och när vi ändå pratar ord så sprang jag på ett citat idag. Som jag kände igen så himla väl! Jag var tvungen att tänka efter en stund innan jag kom på varför jag kände igen det. "Imorgon kommer en ny chans att vara fantastisk" För det var ju mina ord! Det var JAG som hade skrivit så och nån goding som tyckte det var värt att citera. Glad jag blev... När jag tänker efter är det faktiskt inte så tokigt. Jag kanske inte är så dum som man kan tro?

Men så... Då var det påsk. Det innebär att man inte ska jobba utan helt enkelt vara ledig. Att vara ledig utan att ägna sig åt varken Skåne, jobb eller döttrar (Kajsan är oxå utflugen) är sannerligen en utmaning. För vad gör man då? Vad gör andra människor? Har dom ett liv alltså? Hur skaffar man sig ett liv? Jag tror jag vill ha ett.

Jahopp. Nu verkar det som om det ska vara så här i flera dagar på raken dessutom. Inom en kvart kommer jag att ha så mycket myror i benen att jag kommer börja fundera över hur jag ska ta mig upp på väggarna. Vem döpte skiten till långfredag? Det borde heta långpåsk.

Måste vi ha påsk?

Nähä, jaha, joho... Idag har jag fått tillbaka greppet. Arbetat. Sålt som attan! Varit effektiv. Alltså inte bara tittat ut genom fönstret. Väldigt, väldigt skönt. Dock har jag tappat kollen på vad ekorren på andra sidan vägen har för sig? De senaste dagarna har jag kunnat hans mat och sov-schema utantill. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Lite fart igen då, lagom tills det blir helg alltså. Lååånghelg dessutom. Skulle vi kunna hoppa över den kanske? Jag har nämligen noll lust att dra ner till Skåne med diverse ungdomar och dessutom motivera varför vi ska åka dit och frysa häcken av oss. (Varför ska vi göra det? Jag begriper det ju inte ens själv?)
Vädergudarna lovar att hålla sig mellan -2 och +4. Däremellan ska dom bjuda friskt på både regn och snö. Förra påsken badade vi i havet... Det gör vi nog inte i år.

Faktiskt så tror jag att jag skiter i det. Kanske åker vi ner lör-sön? Men resten kan kvitta. Jag har verkligen ingen lust alls med Skåne just nu. (ja, jag är allvarligt sjuk) Faktum är att det känns bara jävligt jobbigt att ens behöva åka dit någonsin. (allt känns jobbigt att behöva göra någonsin) Från aaallra första början var planen att vi skulle vara där nere hela påskhelgen från skärtorsdag. Sen skulle jag skicka hem ungdomarna och så skulle jag och Jennie vara kvar ett gäng dagar i veckan efter påsk. Ledig + jobb-kombo. Men det blåste vi av för ett litet tag sen. Och just nu tror jag att jag blåser av hela skiten faktiskt.

Jag kan tänka mig att göra absolut ingenting. Det låter kul tycker jag. Det kommer bli världens längsta påskhelg i soffan. Om nån skulle få för sig att orka dra mig ur den och umgås lite med mig eller mina små look-a-likes, så är vi hemma och öppna för förslag. (om det inte verkar för jobbigt)

Dagens antal

• Ungdomar i sikte. Antal: 0

• Platta saker när jag tittar ner på mig själv. Antal: 2

• Mammografitant som jag såklart kände. Kul... Antal: 1

• Ny tjänst på pappret. (det är ju bara 5 mån sen jag fick den) Antal: 1

• Ny lön. Antal: 1

• Km till fots. Antal: 8,5

• Lurig spång att gå på när hjärnan är nån annanstans. Antal: 1

• Blöta fötter. Antal: 2

• Tveksamhet till en påsk i Skåne. Antal: 1 st stor

• Saknad. Antal: 1 st stor

• Ledsen tant som får skylla sig själv. Antal: 1

Får man gå och lägga sig nu?

Hej strykjärn

Jaha... Det ryktas att min hjärna som varit på semester ett par veckor - är på väg tillbaka. Inte för att jag saknat den och vill ha den tillbaka, utan mer för att det var det enda alternativet som fanns kvar när dom andra var nerhackade till molekyler utan att man löst den kluriga gåtan. Fast det torde innebära att jag både kommer att kunna sköta mitt jobb och ta hand om hemmet. Kanske tom kunna laga lite ätlig mat såsmåningom? Det sista kräver dock att jag ska komma ihåg vilka kryddor jag haft i och minnas detaljer som att ha en skål under silen när jag häller såsen genom den... Och där är jag inte riktigt än... Men mina ungdomar (3 för närvarande) kommer att jubla när dom inte längre behöver ljuga ihop ursäkter för att få ta nästa buss ner till Donken.

Japp. Dä va dä. Och du... Jag glömde säga tack. TACK! för dom bästa veckorna på väldigt många år. Jag kommer alltid att minnas dom med ett stort leende.

Imorgon blir en extremt rolig och spännande dag fylld av nya utmaningar. Jag öppnar dagen hålögd efter förmodligen ingen sömn alls i en utmanande löneförhandling! Grattis chefen. Det är bara att slakta på - själv kommer jag vara helnöjd om jag lyckas hålla mig vaken och om jag inte börjar lipa alltför högljutt.

Sen fortsätter eftermiddagen i en om möjligt ännu mer kittlande ny erfarenhet. Nämligen min som nybliven tant allra första MAMMOGRAFI! Härligt! Jag var tvungen att slå upp skiten på W-pedia. Det var så vackert beskrivet:
"Mammografi är en typ av röntgenundersökning som görs för att undersöka människans bröst. Den innebär att en elak gammal sjuksköterskekärring hårdhänt klämmer in dina pattar mellan två iskalla strykjärn och sedan kör några kraftiga röntgenstrålar genom en tvilling i taget - för att sedan kunna utröna om dom är hyggligt friska och du får några år till. Vänta dig inte för mycket."

Nähä. Förlåt då. Jag väntar mig sannerligen inte särskilt mycket - om jag bara kan sova inatt och komma i tid till jobbet imon bitti, så är jag så jävla nöjd.

Sköntont

Funderar stenhårt över om jag skulle ta och koppla ihop min hjärna med min övriga kropp igen? Eller i alla fall försöka hitta on/off-knappen så jag kan slå på strömmen till skallen? Så kanske resten följer med efter hand? Efter 2 veckors time-out med mitt hjärnkontor kunde det kanske vara bra om eländet fick börja leverera lite igen? Ja, inte vet jag inte... Men jag tror att om man skulle lyfta på locket på min skalp så skulle man kunna kika ner i en sjudande och puffande havregrynsgröt, som börjar bli lätt överkokt. För helt klart så händer det saker där inne- med eller utan ström. Jag kan bara inte connecta, ta grepp om nåt och hålla fast vid det. I resten av kroppen så gör det så helsickes och fruktansvärt SKÖNTONT. Som en riktigt jäkla hårdhänt massage på en öm fläck. Så himla härligt. Och galet smärtsamt. Skit oxå! Men nu har åtminstone Sköntont fått ett ansikte.

Idag är en bra dag för nya tag! Jag ska ut och traska i solen, länge och väl. Foten känns så jäkla bra! Den här veckan har jag gått rejäla rundor nästan varje dag och inte ett skit ont har jag fått av det. Inte ens på morgonen haltar jag längre. Kom på mig själv när jag klev ur sängen idag att det ömmade nästan ingenting... Önskar att jag kunde sätta ord på vilken lycka det är!! Men först ska jag bara ta hand om hemmet. Hämta hem döttrar från div tillställningar, pussa på dom, mysa med dom. Bäst att passa på lite, för ikväll blir det konkurrens om den punkten - för då kommer Anton. Pojkvän från Västmanland, som antagligen vill gosa helt på egen hand med min äldsta. Påsklov verkar det vara på g med? Kan innebära att det är upp till mig att se till att det finns käk hemma för ett kompani, både att värma och som dom kan tillaga själva. Herregud... Allt, allt ska man behöva göra själv. ;) Och det är ändå bara det som är det näst jobbiga med skollov när jag själv jobbar som vanligt. För det jobbigaste är att eländena ska vara vakna hela nätterna med sina kompisar oxå. (utan att vara särskilt tysta...)

Hej öronproppar.