Jag ligger i min flicksäng, sent i den ljusa försommarkvällen och stirrar blint upp i taket. Nattens fåglar och skymningens syrsor har just vaknat till liv utanför det halvöppna fönstret. Tillsammans med bondens surrande höfläkt i granngården bildar de den vackraste ton. Varm luft som långsamt fläktar in tar med sig de vackra ljuden och jag låter dem nå mig stilla. Jag lyssnar uppmärksamt på varje nyans och tänker att det är vackra sånger som spelas denna sista natt för min allra finaste vän som bara behöver plågas några timmar till nu. Jag försöker blunda, men det går inte. Mina ögon vill vara öppna, vill titta tomt och torrt upp i taket. Jag försöker gråta, men jag kan inte. Jag är så tom, så förlamad. Jag är 17 år och imorgon förmiddag ska jag döda min häst. Min allra finaste vän.
Jag lyssnar ännu mer uppmärksamt nu, men inte på ljuden utanför. Jag lyssnar efter ljud inne i huset istället, men det är alldeles tyst sen en stund tillbaka. Dom sover, det är bara jag som är vaken nu. Tyst och försiktigt svänger jag benen över sängkanten och famlar efter mina kläder. Snabbt får jag tag i mina shorts och en långärmad tröja som slarvigt hänger över stolen. Ljudlöst klär jag på mig, trycker långsamt ner dörrhandtaget, undviker vant och skickligt de stegen i trappan som kommer att knarra av min tyngd och är snart nere i köket. Jag ser på den ljusa sommarnatten genom köksfönstret, och står ett ögonblick och lyssnar efter röster eller ljud som talar för att jag väckt någon. Men det är tyst. Jag hittar gummistövlarna i farstuns mörker precis där dom brukar stå. Sen är jag ute i den ljumma och fuktiga natten.
Det är fortfarande ljust fastän klockan är mycket. Det är en bit bort till sommarbetet men jag vill ändå gå och låter cykeln stå kvar i skjulet. Gruset knastrar under mina steg så jag går ut i dikeskanten istället. Bara gummistövlarnas kant som glappar mot mina smalben hörs när jag snabbt tar mig förbi gårdarna där alla sover. Ljuden av syrsona, skogsduvornas hoande, ett ensamt rådjur som skäller långt bort - gör mig alldeles lugn. Ljuset över ängarna och stenmurarna är förlåtande milt och jag tänker att hennes allra sista natt på jorden är så vacker. Att det är för henne som sommaren bjuder på sin allra finaste föreställning.Den sista.
Jag är snart i Smeas lid och sen kliver jag ner i det djupa diket för att gena över Sigfrids ängar. Det börjar bli riktigt skumt och jag ser inte exakt var jag sätter fötterna längre. Fast jag känner varje meter här så jag tänker inte så mycket på det. Men taggtråden sitter högre än jag räknat med när jag svänger över benet för att ta mig in i den gamla oanvända och övervuxna hagen de sista hundra metrarna. Det hugger till i låret och jag tappar balansen när den vassa taggen får ett ordentligt fäste, men jag får tag i stolpen och lyckas hindra ett fall. Det höga gräset stryker sig mot mina knän där jag pulsar fram bakom Sigfrids gård. Någonting varmt rinner sakta ner över mitt ena ben och ner i stöveln, men jag bryr mig inte om det. Jag är snart framme nu.
Jag tar stenmuren i tre kliv och stannar sen till för att se om jag ser dom, våra hästar. Jag anar en siluett som ligger på marken under eken och en till som står upp en bit därifrån. Sakta närmar jag mig och efter bara några meter hör jag en svag, svag gnäggning till hälsning från den trötta högen på marken. Det är min bästa vän som tar av sina sista krafter för att säga hej till mig som kommer smygandes mitt i natten. Hon säger hej till mig för att jag är hennes bästa vän och för att hon förlitar sig blint på mig som har älskat henne i hela min uppväxt. Det räcker för att mina tårar plötsligt ska välla fram från ingenstans och börja forsa nerför mina kinder. Imorgon ska jag döda henne. Jag önskar att jag kunde dödat mig själv istället.
Nej, egentligen önskar jag att jag kunde dödat han som öppnade grinden och släppte ut våra hästar i den stora sommarhagen på rent jävelskap. Just för att det skulle inträffa som sedan inträffade... Att de fick alldeles för mycket bete och föråt sig på det långa gräset innan jag hann upptäcka det. Då var skadan redan skedd och min Bella var drabbad av Fång så illa att hon insjuknade över en dag och nu är hon så dålig att hon inte ens kan resa sig längre. Som så många gånger förut önskar jag mig att han bara kunde dö i en sekund då vreden fladdrar förbi. Den gamla elaka gubben har sen skyllt på mig och talat om för hela trakten att jag har slarvat och inte hållt grinden till det stora betet stängd. Men jag tänker att det inte är någon idé att tänka på det nu. Allt är försent och jag vet ändå sanningen - att jag aldrig skulle riskera en sån sak och att jag vet att det är han som varit och öppnat den, när jag var hemifrån ett par dagar och inte kunde övervaka. Jag vet det. Jag kan bara inte bevisa det. Men jag tänker inte låta det störa mig nu. Han ska inte få ta den här stunden ifrån mig när jag tar farväl av min finaste vän. Så jag låter det försvinna och dunsar ner på marken vid hennes hals. Hon lägger nosen i mitt knä och lutar sitt stora huvud mot min överkropp.
Vi sitter där så länge under eken att jag ser natten falla och bli så mörk som den kan bli så här års. Sedan blir himlen långsamt rosa nedanför grusvägen och Runes tegar. Jag tänker på alla de tusen gånger jag delat mina hemligheter med detta fantastiska djur. Hur många gånger jag borrat in mitt ansikte i hennes tjocka vinterpäls och låtit tårarna rinna. Hur många gånger vi flugit i galopp över åkrar och skogsvägar tills svetten har skummat på hennes bog. Hur jag legat barbacka på hennes rygg och tittat upp i himlen när hon gått och betat i hagen. På det lilla fölet hon fick som han hade ihjäl. På när jag såg henne för första gången hos bonden där hon var född och jag förstod att hon skulle bli min. Det var kärlek vid första mötet, hon lade sig kring mitt hjärta som bommullen kring smycket i en ask. Jag lägger min kind mot hennes mule och drar in den underbara doften från hennes lena hud. Jag tänker att jag för alltid ska minnas hennes doft och uppmanar alla mina sinnen att memorera varje nyans och behålla känslan djupt inom mig. Försiktigt nosar hon och stryker sin överläpp mot min plaskvåta kind och jag känner i det ögonblicket att hon förstår. Hon vet att det är slut och jag viskar förlåt.
- Förlåt min älskade vän. Förlåt mig för att jag lät det hända. Jag älskar dig så. Jag älskar dig så... Hejdå min finaste. Jag ska aldrig glömma dig i hela mitt liv. Hejdå...
Jag snubblar hem genom gryningen. Det är tårar och blod, grus,gräs och gummistövlar i en virvel av bottenlös sorg. Jag har sagt farväl till min vän och imorgon ska hon dö. Det är mitt fel. Det är mitt fel för att jag inte övervakade, för att jag inte förutsåg att det skulle hända, för att jag inte räknade ut att det var så det skulle bli. Det är jag som dödar henne. Hur ska jag kunna leva med det? Imorgon kommer den stora hemska bilen. Det blir nödslakt i hagen för hon går inte ens att flytta, sen tar dom henne med sig. Jag är långt borta då. Jag tänker inte vara hemma, jag vill inte se, inte vara med. Jag vill minnas min häst som det vackra, glada ståtliga djur som stog i hagen och gnäggade glatt varje gång jag kom gåendes och ropade hennes namn.
Jag är 17 år. Och när jag kryper ner i min säng i soluppgången den morgonen är mina ögon åter torra. De stirrar blint upp i taket och samtidigt som jag hör mjölkmaskinen i grannens ladugård slå igång och börja brumma för morgonmjölkningen, bestämmer jag mig för att flytta hemifrån. Sen faller jag äntligen ner i en drömlös sömn.
