Systrar, kusiner och lite annat

Den här helgen har innehållit lite smått och gott. Mest gott faktiskt. Stugstängning för säsongen stod på programmet och min plan var att åka ner tidigt sön morgon för att hinna i tid till kl 10. Men så tjatade Jennie som redan var nere hos hennes syster och Pelle i H-borg - att jag skulle komma dit så vi kunde umgås, gå spå stan dricka ett glas vin och bara ha lite allmänt trevligt. Så jag fick förstås ett ryck vid 18tiden igår och drog iväg neråt. Deras kusin Anna anslöt också och vips så var vi på väg ner mot stan.

För att spara min fot bestämde vi oss för att ta bussen, trots den knappa kilometern att gå... Kvällens asgarv var när en mycket påstridig Jennie, tydligt instruerade busschauffören om att "Vi kan åka som familj, vi är systrar och kusiner och lite annat... Det funkar på detta kortet va? Jättebra, tack" Stackars busschauffören som inte var jättesvensk såg ut att fundera mycket över detta underliga land. Varför trodde vi ordningssamma svenskar att något annat än "mamma, pappa och barn" kunde vara familj plötsligt? Ni skulle sett hans min... Vi skrattade så tårarna rann åt hur många bussar han själv hade kunnat fylla förmodligen, om familjebiljetterna hade gått att bruka på det viset. Men vi åkte i alla fall som familj för 36 spänn. Den stan (och Jennie) har lite att lära ut till andra städer när gäller bussåkning.

Vi var förhållandevis duktiga och var väl hemma runt tvådraget. I morse vaknade jag på en platt luftmadrass av att det satt en två-åring och stirrade på mig, på en stol en meter bort, med kanin i famn och smaskandes på sin napp. Sen åt vi mysfrulle länge och väl innan det var dags att ge sig på dagens projekt. Om det kan ni läsa här: http://petterssonskans.blogspot.se/

Nähä, snart läggdags. Ny tuff vecka med start imorgon. God natt höst.

Käringarallyt

Varberg-Göteborg-Jkpg är en farlig runda. Inte kan man köra den utan stopp och inhopp på platserna som ligger på vägen? Inte kan jag det i alla fall...

Jag fick starka flash-backs till förr i världen när tant var ung och bodde i skogen. Där gick "kärringarallyt" genom tygriket och käringarna hoppade ut och in bland fabriksförsäljningarna i V e g b y, G ä ll s t a d och Uschlehamn. Jag tror till och med att bussbolagen ordnade färdiga turer som hette just "Kärringarallyt" och efter det var det busschaufförer som fick gå i förtidspension, för dom blev lomhörda och aldrig mer sig lika. Det senare är bara min personliga spekulation, eftersom jag vet att tex min egna mor (när hon fortfarande "hade talets gåva" enl henne själv...) passade på att sitta längst fram i den bussen vid ett par tillfällen. "Busschaufförer är ju SÅ trevliga. Dom vill ALLTID prata med mig av nån anledning, precis omöjligt att gå och sätta sig längre bak än första sätet." Umm... Jodåsåatte.

I alla fall. Jag har haft mitt egna kärringarace de senaste dagarna två. Det blev något mer tystlåtet på så vis men dock inte det minsta billigare. Kära barn och Göta Petter - det var ingen bra runda för hushållsekonomin. Nu blir det vatten och bröd utan bröd en bra tid framöver. Men visst är det lön imon? Jag är fruktansvärt redo för den, även om den bara ska in på mitt konto och vända. "Försvann lika fort som en avlöning" fick just ett ansikte tror jag minsann. För på vägen till V-berg ligger U l l a r e d och på vägen mellan V-berg och Gbg ligger F r e e p o r t O u t l e t. Mina franska nerver som det gick överstyr. I Ul l a r e d klarade jag mig bra, det finns inte så mycket att gå lös på där nuförtin om ni frågar mig... Men på F r e e p o rt... Jag blev tvungen att hypnotisera mig själv, gå tillbaka till bilen och köra därifrån. Detta bestämde jag när jag höll på att köpa ett par skor för nästan halva priset (som inte på nåt sätt var lågt ändå och dessutom behövde jag dom inte) efter att jag just frossat loss i Peak-butiken och i nån sportaffär och redan var två dunjackor rikare. Då gick mina ben med mig till bilen.(på kommando av min ingenjörshjärna) För allt annat hade varit idioti.

Tack och lov var hotellet i Gbg riktigt fruktansvärt dåligt, otrevligt, fyllt av sluskar och äcklig mat - annars hade jag väl frossat loss på nån dyr middag där på kvällen också. Det är fruktansvärt jobbigt såna dagar som man helt enkelt bara har spenderbyxorna på och inget i världen kan få en att sluta handla. Idag har jag ägnat mig åt motsatta handlingar - dvs håvat in prylar till ren välgörenhet. (till mig själv alltså) En bra dag för det, för jag vaknade upp till en MYCKET dålig dag och allt jag tog i blev fel, gick åt pepparn eller föll i bitar. (skräll) Det är väl inte i allmänhet särskilt mer synd om mig än nån annan, men någon godhjärtad krake (läs: Samuel) ville ändå förbarma sig lite och skänkte därför detta simpla hushåll 2 kaffeserviser under dagens gemensamma lunch på NK i Jöttebårg. (8 espressokoppar+fat och 8 lungokoppar+fat)  En liten mjölkskummare har jag fått också minsann. Och en liten visp... Han är snäll han! (eller så hade han ont om plats i förrådet) 

Sushi bjöd han på också, så jag tror minsann att jag har gått plus idag. Iaf jämförelsevis med igår och i förrgår. Men hjärtligt tack, jag tror faktiskt att min dåliga dag vände lite där. För eftermiddan har (än så länge, peppar, peppar, tvi, tvi, tvi osv...) förlöpt utan jävelskap. 

Men jag måste ju berätta om Svedalas märkligaste hotell som jag hamnade på i förrgår också! Mitt i ett villaområde i Varberg har nån byggt om ett bostadshus till ett hotell. (so far, so good) Och då verkar nån ha sagt:
- "Jag veeet! Vi gör hela klabbet i Cuba-tema! Vi pratar spanska och hänger upp Havanna-tavlor till förbannelse överallt, spelar salsatoner i matsalen och säljer 75 sorters rom i baren!!!"
-"JAAA!!!"
Kära barn. Jag har fått min dos av salsatema stillat för den närmsta livstiden. 

Men ändå... Nu kommer det märkligaste: det var bra! Det var absolut inte min stil men jag gillade det. Det var fina, rena, enkla rum med grym internetuppkoppling, lugn och ro och... och... jag vet inte... GEMYTLIGT på nåt sätt. Det fanns en bokhylla på mitt rum, som var fylld med gamla böcker. Diktsamlingar, biografier, facklitteratur och romaner. Jag klippte två diktsamlingar innan jag somnade lätt berörd och tårögd. Sen drömde jag om en gammal kärlek hela natten. Det var en väldigt konstig hotellvistelse kan jag förtydliga, om någon nu inte snappade det. 

Och på tal om märkliga hotell skulle jag kunna skriva spaltmeter om gårdagens... Men det var mest bara dåligt så jag ska bespara dig det. Att jag hamnade där berodde helt enkelt på att jag hade med mig en mycket otymplig leverans i bilen och den var värd minst 100 lopper i runda slängar. Att parkera mitt i stan och utomhus var inte ett alternativ med min tur här i livet. (självinsikt när den är på topp) Så jag valde ett hotell med kameraövervakad parkering helt enkelt. (och jaa... det var nog det enda som var bra med det hotellet) Fördelen med att bo i Tjotaheiti på ett skabbigt hotell är att man måste hitta på nåt att göra så man kan fly verkligheten lite. Jag gick och köpte mig en pocket, nu när jag ändå var i läsartagen. Jag tror det var dikterna som fick mig att inse att ljudböcker ändå inte är nånting mot att läsa på egen hand. Det var evigheter sen men jag låg som klistrad till 12 i natt och läste och läste på mitt skabbiga rum.

Läsa en bra bok är underskattat, så jag tänker fortsätta just i detta nu. Jag så fast i den här sorgliga historien och har knappt hälften kvar. Läs den om du vill ha perspektiv. Mycket bra!

Go afton!

Hur man trollar strukturerat

Man kan inte göra fler timmar på ett dygn, hur man än vänder och vrider, lägger till och drar ifrån - så slutar det ändå alltid på ynkliga 24. (det där är en liten matematisk förbannelse som jag slåss med dagligen) Men om man måste då? Om 24 är på tok för lite? Hur trollar man då?

Då får man lägga upp allt som måste göras varje dag och varje vecka i en stor hög på bordet, lyfta på var sak för sig, studera, begrunda och fundera på om just den saken går att göra på ett annorlunda vis kanske? Sen rangordnar man in det hela lite snyggt och gör en fin förpackning där det nu förhoppningsvis ska finnas helt nya luckor. Så gör man i alla fall om man är helt ny i en bransch som man ser med helt oförstörda ögon och dessutom är helt ny på en arbetsplats där man får panik på att allt bara är en enda röra och på att folk springer runt som myror och kånkar runt varandra på ryggen, kors, tvärs och sen både hit och dit. För så gjorde i alla fall min nya kollega Henke (från kontorsbranschen) för han tycker inte vi är riktigt kloka i huvudet som inte för statistik eller följer listor eller effektivitetsprogram och isocertifieringar eller andra styggelser som ingen vettig människa vill befatta sig med. (han har ännu inte kommit upp i samma arbetsbelastning som oss andra, men vänta du bara, hans huvud kommer också att koka och hans ögon stå rakt ut vad det lider...) Självklart gick han direkt in under tilltalsnamnet "Strukturfascisten".

Men Strukturfascisten och jag har nu kommit fram till att det finns tid att frigöra i mitt liv - om jag slutar köra Sverige runt korsan och tvärsan hela tiden. (det fattade jag väl själv också, jag är ju inte efterbliven på något sätt) Men jag har väl kanske värderat att ta mig hem om kvällarna om jag inte är längre än två timmar bort, jag har ju ett liv att ta hand om hemma också nämligen. Men så målade han upp ett litet räkneexempel en dag när vi var ute och åkte bil (säkert nån onödig resa som vi kunnat låta bli) och sa så här:
"Om du är två dagar i Gbg en vecka, så blir det ju 1,5 timma dit och 1,5 timma hem. Minst! Vi säger en och fyrtiofem istället. På två dagar blir det ju då en total tid i bilen på 7 timmar. Det är nästan en hel arbetsdag! Varför bor du inte över istället? Då kan du ju sitta på rummet och jobba dom timmarna istället och på kvällen kan du gå och träna eller handla eller whatever och få lite fritid istället för att köraa hem och sitta hemma och jobba hela kvällen."

Strukturfascisten har tamejrackarn helt rätt. Nu måste jag ju iofs åka DIT och HEM minst en gång (3 h) men ihop med att jag förmodligen klipper minst en stad till samma vecka så blir det ju faktiskt en himla massa timmar att tjäna ihop på tre resdagar. Jag är så jäkla glad över att han kommit in i mitt arbetsliv och hjälper mig att styra upp det, för jag är heeelt kass på sånt härnt. Men om nån bara hjälper mig lite på traven så är jag extremt positiv till att ta det till mig, jag är bara så förbenat korkad att jag inte kan komma på det själv. Så from NU så är det kontorsjobb på måndagar och fredagar, varje vecka. Tis, ons, tors - ligger jag ute. Kanske inte alla veckor då, för när tjejerna är här så blir det nog max 1 natt borta. Och är det minimässa så är det ju hela veckan ute. Men annars! Så himla fiffigt.

Så denna veckan blir det Varberg och Göteborg, ett par helt okända hotellnätter och ett stort hopp om lite fritid. För det är faktiskt jobbigt att inte ha nån fritid på veckorna, man klarar inte det hur länge som helst. Och visst ligger Varberg väldigt nära Ullared? Herregud, ett par mil extra hit eller dit kan ju inte skada? Det sa han inget om.

Allt eller inget

Den som känner mig vet jag ibland gör inget och ibland gör allt. Varför blanda och göra lagom lixom? Det där är en konst man lär sig med åren och tydligen är jag helt enkelt inte där ännu. Det får man acceptera, man kan inte kunna allt här i världen.

Så igår ägnade jag mig helt och fullt och helhjärtat åt inget. Att göra inget alls är väldigt enkelt och är man osäker på hur det går te´så kan man bara studera en dotter en smula - och sen kopiera. Vi kan tex ta det barnet som har sitt rum rakt fram när man kommer upp för trappan på övervåningen, hon är 16, idrottstjej, bekväm, tyken, söt och som alla minstingar - för alltid mammas lilla baby. Du vet tidig morgon i sängen, doften av nybakad bebis, det söta jollret och den mjuka lilla, goa, släta bäbifoten mot kinden. Det är kanhända något svårare att komma upp i samma mysfaktor, till råa uttryck som "Mossaaan", tåbira och en storlek 38 i näsbenet om jag skulle göra ett försök 2013,  Nå i alla fall, jag kommer ju aldrig till saken!

En helgeftermiddag när jag klev in min söta bebis rum (det kunde varit vilken dag som helst, för det ser ut likadant där oavsett dag) så halvlåg hon i sin säng med datorn på magen (skräll) hyfsat oklädd (surprise) och med rullgardinen nere. Mörkläggningsgardin, kolsvart i rummet och några gamla fotbollskor eller benskydd som hemtrevligt gav den där lite sura stanken, gömda i nån väska nånstans som tydligen var öppen litegrann. När jag välkomnas av denna mysiga atmosfär brukar jag alltid bli stående på tröskeln en stund, chippa efter friskluft, lägga huvudet på sne och fråga min bebis omtänksamt och försiktigt:
- Är du sjuk lilla vän?
Då brukar bebis grymta nåt ohörbart till svar och jag brukar nöja mig med det för det är i alla fall ett tecken på liv. Denna gång stod jag dock kvar och var en jobbig mamma, genom att jag fortsatte vår långa konversation med ytterligare en hel mening:
- Varför har du rullgardinen nere mitt på dan?
Varvid min lilla ängel, utan att se upp från datorskärmen, mumlade mycket rappt och uppriktigt:
- Jagtålintedagsljus.

Näpp. Så är det har det visat sig - hon har en ovanlig sjuka och tål inte dagsljus. På sommaren är det förstås extra jobbigt men på vintern är det ju lättare att hantera. Under hela det senaste halvåret så har jag varje ledig dag kunnat lyssna till den totala tystnaden från övervåningen fram till ca kl 18 om dagarna. Sen börjar det stampa runt där uppe. Duschen, hårblåsen, lite olika skor, garderobsdörrar som smäller igen - och sen tillslut ett alldeles friskt och krytt litet barn som kommer ner i köket med ett helt annat liv i ansiktet, runt 19,20-tiden.
-Hej mammi! Jag åker nu. Puss, puss.
För då är det värsta och farligaste dagsljuset på väg att försvinna och dagen kan börja. Det är vad en del kallar för att vända på dygnet. Andra säger att det är att inte tåla dagsljus. En tredje för att vara lat, en fjärde för att ta det lugnt - och jag kallar det för att vara sjuk! Att ligga halvklädd i sängen med rullgardinen nere - är för mig att vara sjuk. Riktigt jäkla toksjuk! För det är det enda tillfälle jag kan komma på som jag själv skulle bete mig likadant.

Ibland säger folk till mig att jag ska ta det lugnt. Bara dra ner tempot och softa lixom, för att jag behöver det för att inte bli sjuk. Det brukar aldrig gå en hel dag för jag känner mig aldrig så sjuk som när jag bara är still, det är lixom enda gången jag brukar vara still en hel dag... Men igår var jag jätteduktig på att göra inget alls. Förvisso cyklade jag först till torget och köpte en jättekvast med blommor, sen cyklade jag vidare ner på stan till I e m s för att sätta sprätt på mitt presentkort som jag fick av bästa chefen och som låg och brände i handväskan. (kortet alltså, inte chefen) Så jag hängde på låset kl 10 när dom öppnade, gick en LÅNG och mycket fundersam runda med min stora blomsterstrut i famnen, i den fina butiken innan jag hade gjort upp med mig själv vad jag skulle välja. Jag hade tänkt mig nåt mjukt, typ ett överkast eller lyxigt dyr handväska som jag aldrig skulle kostat på mig annars. Så jag köpte ett enormt porslinsfat. (frågor på det?)

Jag har velat ha det där Matheusfatet i flera, flera år - men jag har bara inte kunnat bestämma mig för vilken färg! En gång var jag SÅ nära att köpa ett knallgrönt och en annan gång ett turkost. Men icke. Nånstans sa det lilla fragment av ingenjörshjärna som jag kan framkalla nån gång var tionde år att: "Näe Pettsson, det är inte förnuftigt att köpa ett fat för så mycket pengar i en färg som du kanske inte vill ha om nåt år." Men nu då? Nu när jag stod där med presentkortet i handen? Då måste jag väl få köpa det där fatet och dessutom i vilken färg jag ville? Jodåsåatte... Men nu ska ni få höra på racksingen... Petterssonskan köpte ett vitt! Självklart var det ett vitt Matheusfat jag skulle ha, för då passar det överallt, till allt och hur länge som helst. (kära barn, jag tror jag kanske skulle blivit ingenjör i alla fall)

Att cykla hem genom hela stan och en liten bit till, med jättehandväskan i cykelkorgen, en stor blomsterstrut i ena handen och ett väldigt vackert och mycket tungt porslinsfat, 70 cm i diameter, i den andra handen - kan låta väldigt enkelt. Det var det inte. 

Men sen gjorde jag ingenting nästan hela dan. Klippte 3 avsnitt av helasverigebakar och låg i soffan med ett enormt sug efter bakelser hela dan.(men vad är det med det programmet? det förstör mitt liv, helt omöjligt att inte äta bakelser till)  Jag stod emot jäkligt länge, men efter lite ideell taxiverksamhet framåt kvällningen valde jag att ge upp för suget, svängde förbi Maxi, knatade raka vägen in till kondisdisken och plockade upp en fläskig Napoleonbakelse. Funderade en halv sekund på att ta två och ha som plan B att ge nr 2 till Emelie ifall jag skulle bli äcklad på mig själv. Men sen vågade jag inte chansa på att hon gillade Napoleon, så jag blev rädd att jag skulle glufsa i mig den oxå i alla fall och köpte därför bara en.

Väl hemma igen stod mitt stora barn med stora ögon och dreglet rinnande ur mungiporna - och studerade mig noggrant när jag sakta stillade mitt bakelsebegär. Motvilligt bjöd jag henne på en tugga för att döva mitt dåliga samvete över att jag inte hade köpt nån till henne, vilket resulterade i att hon gick ut i hallen, drog på sig skor och jacka och meddelade rappt: "jag måste också ha en bakelse, eller nåt med grädde i alla fall - jag går och köper det" Hon fick knata ända bort till ica (willys har inga bakelser) innan hon hittade en bit princesstårta och glatt kunde vända hemåt med dräglet stänkande utmed Klostergatan. Sen somnade vi i soffan.

Det var igår det, det tog lång tid att berätta om inget. Idag har jag gjort allt och det går väldigt fort att redovisa. Allt innebär att jag har tvättat, bakat, städat, rykt ihop med tvättstugehäxan, handlat, bakat lite till, gjort en grym pasta carbonara och delat den med Emme, lekt rörmokare och fixat stoppet i avloppet i köket, övningskört med Emme, hämtat Kajsa, köpt förlängningssladd och jobbat en timma. Sa jag att jag var uppe klockan sju? Idag hade verkligen någon utan större medicinska skills, kunnat ställa en ordentlig bokstavsdiagnos på mig. Men jag kan bara inte hjälpa att jag har sån helsickes energi vissa dagar och vissa dagar inte.

Men nu ska jag ta soffan, utan bakelse. Tjopp!

Jag...

...avskyr: att bli befogat utskälld (big time) av en kund, när jag slutat och tagit helg för länge sen, men ändå svarar i telefon. Kul slut på den arbetsveckan. Not.

...älskar: Helg. Döttrar. Vänner. Torget. Krispig höst. Livet.

...accepterar: Döttrarna har egna liv. (skräll) Den ena har vårt hem fyllt av vänner, den andra for iväg för att umgås med nån annan. Morsans glansdagar som idol är visst över. Fredagsmys var inte att tänka på.

...funderar på: Om man inte måste lägga på vinterdäckseländena snart? Jobbigt.

...ser fram emot: Ewa. Goa älskade Ewa med dubbelW som är på hockeybesök i denna stad. Så fort spektaklet är slut ska vi ses på stan och ta ikapp long time no see. <3

...förtjänar: En rolig kväll utan elände.

Go fredag go vänner!

Upp

Jag är på väg upp! Saker ordnar långsamt upp sig, kontrollen börjar sakta komma tillbaka, den oändliga känslan av att det mesta är jobbigt börjar försvinna. Det är väldigt härligt och blir i sig en kick som gör att det känns ännu lite ljusare!

Det har varit (och är fortfarande) en på många sätt både svår, jobbig, stressig, hemsk, eländig och oerhört tuff period. Vi har väl alla sådana perioder då och då i våra liv... När man är mitt i så känns det nästan omöjligt att hitta vägen ur. Det finns varken ork eller lust att ta tag i saker - det mesta känns omöjligt och meningslöst. Det kan vara allt ifrån ansträngd ekonomi till problem på jobbet, vänskap som gått förlorad på vägen eller sorg och bekymmer i ens omgivning (i det här fallet alla sakerna och fler därtill på en gång) Helst vill man bara dra täcket över huvudet och be om ett mirakel. Men det är ju inte så världen fungerar tyvärr. Om man vill ha nånting gjort så måste man göra det själv, antingen man orkar eller inte.

Med en dag i taget och några små åtgärder varje dag så kan man tillslut lyckas. Om man aldrig, aldrig ger upp och vågar tro på sig själv. Jag känner att jag är där nu, jag är på väg upp ur det här hålet och jag är så oerhört lättad av den återvunna kontrollen över min egna tillvaro. Så otroligt skönt! Och alltid lär man sig nåt. I den här hålan har jag blivit påmind om vad som är viktigt på riktigt. När allting skiter sig så värdesätter man liv och hälsa, de människor som står en närmast och de som finns där när dom behövs. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om vad omgivningen har för åsikter om mig och mina val, men i dessa lägen blir det verkligen om möjligt, ännu mer och totalt ointressant. Jag är glad för mitt liv, det duger bra åt mig. Om det får alla andra tycka vad dom vill. Jag är stolt över mig själv, för att jag på helt egen hand har lyckats att dra mig upp ur den här sörjan. Man får inte säga sånt om sig själv, för det räknas till skryt och självgodhet. Men det fanns ögonblick när jag undrade hur f-n jag skulle få saker att vända och tvivlade på att jag skulle kunna lösa det på egen hand. Men jag tycker visst att man får vara stolt över egna prestationer. Och att vara självgod är även att vara god mot sig själv, det sa någon klok. Så jag säger det igen: Jag är stolt över att jag har lyckats med att få den här båten på rätt köl igen. För det var svårt.

Ikväll har vi final i vår lilla mässturné för den här gången. Det är så påpassligt och bra att denna lilla Blekinge/Smålandsrunda minsann avslutas i Jönkeboda. Imon är mässan här, vilket innebär att i em har 10 utställande företag landat i min stad. Vi måste umgås förstås och jag har lovat att ta med dom för att smaka av stans bästa tapas. Detta görs på A n n a-G r e t a s om en knapp timma och det kommer bli en mycket trevlig middag. Men bäst av allt är nog att få cykla hem till döttrarna och kvarta i sin egna säng efteråt, när alla andra knatar iväg mot sina hotellrum.

Tjopp! =)

En vanlig dag...

...i mässlivet:

06.00 Klockan ringer och du är väldigt nära ett tillstånd som påminner om medvetslös. Stilla funderar du över var du är? Om du ska gå upp? Kliva i nåt bekvämt och ta dig ut i friska luften en stund? Kunde ju vara trevligt att få se nåt av den här stan, vilken den nu än är, nu när du ändå är här? Men det är visst kolsvart ute kl 06 i oktober. Jaha, då behöver du inte fundera över det mer.

06.30 Frukost. Du sätter dig långt bort från äckligt stekos av köttbullar och bacon, ja nästan ända borta i receptionen faktiskt... (hur fan kan man ha köttbullar i en frukostbuffé, så vidrigt äckligt) och hoppas på att du kanske får äta ensam i lugn och ro en smula, bläddra i den lokala tidningen och förundras över gårdagens nyheter. Bortsett från det kan den vara bra att bläddra igenom för inte sällan står det en del om expansiva områden och kommande byggnationer, samt lokala idrottsprestationer som ligger ortsinvånarna varmt om hjärtat. En bra grund för dagens samtalsämnen med kunder alltså. Och sen dyker mässkollegorna upp, en efter en och slår sig ner. "Var är vi idag? Är det Kalmar? Blir det mycket folk, hur många kunder är anmälda? Vart ska vi vara? Är det långt dit?" - är ämnen som alltid avhandlas och sen tackar du för dig.

07.00 Tillbaka på rummet med en kaffe i handen. Nu 2 timmars ostört jobb vid datorn, det är den bästa stunden på dagen. Besvara mail, förfrågningar, orderskrivning, rapportering... Be om hjälp hos innesälj, få lite skäll av nån arg kund som står på ett bygge och inte har några grejor att sätta i händerna på sina arbetare som sitter och dinglar med benen på nån balk, rädda upp det genom att försena nåt annat för nån annan. (att rädda en situation är alltid att sumpa en annan, men känns bättre just nu)

09.15  Packa ihop, checka ut, leta reda på bilen, kör till dagens lokal. Anländ till dagens lokal. (du är sist in med dina grejor och får den sämsta platsen) Släpa in blytunga väskor, roll-ups, produktprover - och rigga dagens monter. Du kan ge dig fan på att det är nån monstertrappa som du måste kånka allting i också. 

Gårdagens lokal var lite knepig att komma intill. För båtarna skulle givetvis lyftas ur kanalen just då. 

10.30 Kaffe och macka med utställargänget. (10 företag som skickat 1 eller 2 från varje. Jag är alltid 1) Håna den som arrangerar denna rundan för allt vad du kan komma på. Här gäller det att ge igen för all skit du själv fått ta tidigare, för ev missar som ickebokade lokaler i Falun tex. "Är det inte lite trångt här?" eller "Lite dåligt att du inte kunde hitta en lokal där man kan få parkera bilen inom 1 km..."

11.00 Porten upp. Kunderna börjar lulla in, försök att vara lite trevlig, snacka teknik och låt dom klämma och känna. (på prylarna alltså...)

13.30 Nu har alla kunder varit här va? Är det nån kvar på anmälningslistan som inte dykt upp? Jasså 2 st? Äsch, tror ni att dom kommer? Nä, vi skiter i dom va? Vi går och äter.

13.31 I matkön till dagens lunchbuffé konstaterar du att nu kommer dom där två saknade kunderna. Alla 10 företagen lämnar matkön och ställer sig i sina montrar igen. Att vara trevlig med lågt blodsocker och hemlängtan är en konst. Du tänker jättefula tankar men du klarar det.

14.00 Ät. Dvs, välj nåt snabbtuggat (potatismos, soppa eller möjligtvis mört kött) slabba i dig så snabbt du bara kan tugga och gå med raska steg tillbax till din monter och montera ner den. För nu är det tävling. Förste man (som ofta är en kvinna) till rätt stad och hotell har stor chans att få det bästa rummet och närmaste parkeringen. Dessutom är det nån form av presitige. Hm... Är du inte först in på morgonen så är du åtminstone först in på hotellet och sitter lugnt med en kaffe i foajen när dom andra stånkar in med sina väskor. Det är så du får ditt namn: Sist-in-först-ut

Ca 16.00 (beroende på hur långt det var till nästa stad) Nya goa timmar framför datorn. Ta hand om dagens strida ström som strömmat in när du inte kunde göra nånting åt det och bara stod staty på mässa likt en samhallanställd. Mellan 16 och 18 ringer dock inte telefonen och du kan improvisera, ljuga och hitta fiffiga lösningar som nån kommer upptäcka i produktionen först morgonen efter - helt ostört. Runda av med att ringa hem och kolla om dina barn lever. Och om dom har nån mat i magen? Om det är en sån vecka.

17.45 Snabbpiff, raggardusch eller bara spring förbi en deo utan lock. Ta på dig nåt casual som ligger överst i väskan fort som f-n. Ta hårspraysflaskan under armen och spring ner till receptionen. (hissen är alltid upptagen och nu handlar det om hundradelar innan du kommer missa ditt sällskap)

18.00 Gemensamt käk vid bokat bord på nåt lämpligt hak. Ofta sportbar av nån anledning. Tex Oleareys för det kanske är nån fotbollstävling på tv - svensken mot tysken tex.(dont mengen the war) Skåne-Nina och du går hem när svenskarna har sparkat 2-0. Då tycker du att du kan det där med foppåll och Zlatan är ändå inte med. Det enda andra namnet du kan är Allbäck men han är visst inte heller med. Då blir du jätteglad och skriker ihop med Skåne-Nina "Heja Kenneth Andersson!" men nä... Han måste haft ont nånstans. Foppåll är långsamt. Foppåll är helt enkelt inte hockey. (på tal om hockey så pratar vi inte mer om det)

Nöjda ungar herrar med varsin fyrklöver på Pipes i Kalmar innan fotbollstävling på Olearys. 

22.00. En sista blick på det som strömmat in under dagen. Ring en vän. Försök hålla kontakten med verkligheten på andra sidan av åka-runt-i-olika-städer-livet. För det finns kvar där borta, du är bara inte med. Ställ väckarklockan medans du fortfarande är vid medvetande.(det är bra) Konstatera att du aldrig slog på tvn idag heller.

23.00 Träffa kudden i hög hastighet, du sover förmodligen som Törnrosa innan du landar.

Repeat.

Slut på helg

Lite drygt ett och ett halvt dygn fick jag helg den här veckan. Det är inte jättemycket men inte heller jättelitet, utan får helt klart gå in under avdelningen helt ok. För jag har nyttjat varje minut till vila, återhämtning och favoritaktiviteter.

Jag har sovit, varit uppe tidigt, lagat massor av god mat och bjudit in mina vänner, umgåtts, pratat med dom om alla saker som hänt de senaste månaderna som de fortfarande inte har haft en aning om (det är ju tur att det hänt lite så det inte behöver bli pinsamt tyst när vi ses...) - men mest av allt har jag bara släppt alla tankar på allt jobbrelaterat och bara varit. Och jag har tänkt! Helgen är enda gången jag hinner tänka och värdera allt som händer och allt som komma skall. Jag vet inte om jag kommer nån vart direkt och jag löser nog inga världsproblem. Jag kan bara än en gång konstatera att tiden är en fantastisk medicin. Den läker inte alla sår, men den läker många. Och tiden kommer att vara medicinen för det som ska komma. Man kan inte ta ut sorg i förskott, ibland måste man bara få låta det som ska hända, hända - och sen får dagar, månader och år hjälpa till med hur det ska bli... Ninna fick till sin förvåning ta emot mycket och udda fakta igår. Har jag sagt att jag är oändligt tacksam för mina vänner? Jag behöver er mer än någonsin just nu, även om det ibland blir noll respons när ni hör av er och försöker få med mig på saker. Jag hinner inte helt enkelt! Jag måste vårda mig själv när jag får en minut, men ni finns alltid med mig!

Så jag har helt enkelt bara varit Petterssonskan, ledig och avslappnad sen i fredags kväll. Det är enda chansen att klara den här extrema perioden - att stänga in sig och stänga av totalt ett par dagar i veckan, hämta kraft, samla styrka och sedan slå på strömmen och öppna dörren igen. Jag vet inget annat sätt, det är den enda vägen ut jag har kunnat hitta som fungerar. Jag vill inte ens vara ute i vimlet på helgerna längre, det är för jobbigt - jag vill bara ha lugn och ro och träffa dom som har ett värde.

Men det funkar! Jag börjar varje måndag morgon med ett stort lugn i magen. Det kommer inte hålla i evighet men det kommer funka så länge det krävs, för det måste det. Nu måste vi utöka med ytterligare personal och jag ber böner för snabba rekryteringar och turen att hitta folk som fort kan vara inne i sina roller och börja avlasta. Men ett par riktigt tuffa månader till är nog tyvärr ett faktum. 

Förutom lite mor och dotter-mys i em i form av bla giltig övningskörning på riktigt(!) så är nu min helg slut. Nu är det jobb och förberedelser för kommande vecka som blir helt på resande fot. En ny omgång med vår kringresande mini-mässa på turné väntar! Mycket roligt men också mycket slitsamt... Jag måste hjälpa Henrik som ännu är ny så jag får helt enkelt göra en ny runda på marker som inte ens är mina längre. Ut till T a b e r g nu för att packa bilen och skriva månadsrapport - sen ska jag vad det lider tebax ner till Kallekrona som blir första staden ut i denna turné. Bortsett från min korta men mycket trevliga återhämtning i hemmet så känns det som om jag lika gärna kunde varit kvar där nere i helgen kanske? (det är mycket Kallekrona just nu...) 3 timmar i bilen på ett håll blir ändå 6 timmar t.o.r till ingen större nytta. (gott om timmar är det ju ändå ont om i dessa dar...) Men det var skönt att komma hem.

Nähä. Dags att trycka på knappen, slå på strömmen och öppna dörren.

Ps, Av många guldkorn denna helg väljer jag att ta med mig ett särskilt som får fortsätta att glädja mig. Det ser ut ungefär så här:

Helg!

Det var ett intensivt dygn i Kallekrona. Det var kvällsmässa, oktoberfest med korvar och läderhausen, öl och tvåhundra män (och några kvinnor faktiskt!) men ändå en väldigt bra kväll. Jag hade kollegan vid min ena sida och min återförsäljare Rikard vid min andra, tryggt beskyddande hela kvällen. Pålitliga gentlemän och sämre kan man helt klart ha det. Jag kände att det klickar 110 procent mellan vår nya säljare och Rikard som varit och är mitt skötebarn, en kund som jag odlat från 0 kr i inköp till att bli en av våra största på ett drygt år. Dock är varken Växjö eller Kallekrona på mitt faktiska distrikt längre och jag måste hitta vägar att frigöra tid - så idag lämnade jag över hela klabbet med fullt förtroende i Henriks händer. Lika hemskt som skönt. För jag kan inte ha ett finger med överallt, då slutar jag som en idiot i en vägg. Men med facit i hand var det inte ens jobbigt att släppa det taget, det är så förbannat skönt att ha en närmsta kollega som jag har det förtroendet för.

Karlskrona som stad är ljuvligt. Ständigt hittar jag nya ställen som jag vill titta närmare på... Idag ballade jag ur och tillät mig gå in hos en av fiskhandlarna och gå lös på sortimentet. Kära barn, så nära matreligion man kan komma. Jag hade bilen fylld av isbitar i plastpåse, fisk och musslor när jag körde hemåt. 

Det blev en fin kväll i vänners lag. Ångkokta musslor i vitt vin och vitlök, salt smörstekt torsk som föll i bitar i mun - och aioli och bröd till det. Yummi! Vi sölade och åt i timmar.

Kan inte fatta att det redan är helg. Har haft ett antal erbjudanden på hur jag skulle kunna förvalta min lördag - men har tackat nej till dem alla. Jag behöver lugnt hemmapyssel när jag väl är hemma just nu och jag försöker fokusera på detta. Imon blir det en sån klassiker som ha älskar, torget, pyssel och piff, lite hemmafix och massor av tid att ta igen sig, slicka sår och bara vara. Just love it.

Nähä. Gonatt och trevlig helg.

PS, ibland hjälper det att bli lite arg.

Att klappa en sko

Nu går det inte mer, nu är taket nått. Nu börjar vi dagarna på jobbet med att chefen går runt till våra resp kontor (alt ringer runt till dom som är ute och far) och frågar "Hur mår DU? Är DU ok?" Idag svarade jag att "japp, jag är ok. på morgonen... på em är jag gösta Ekman som klappar en sko.



I måndags startade veckan så himla bra med en liten resa till gbg, tidigt som attan. Det var jag och världens bästa Annica som bara skulle driftsätta ett avtal. I bilen på vägen ner var vi så himla nöjda och överrens om att helgen hade gjort oss till filbunkar, nu hade vi koll igen och vi mådde båda allmänt bra och tänkte inte stressa upp oss. När vi åkte hem tre timmar senare, tror jag att vi hann nästan till höjd med B o l l e b y g d innan vi båda satt i bilen och skrek i falsett i högtalartelefonen. Hoppsan.

Idag har vi passerat alla rekord som finns och käkat tårta på det.(Läs: svalt en tårtbit i en klunk med hjälp av en kopp kaffe i en klunk till bakgrundsljudet av ett tal som ingen hade tålamod att lyssna på) Årsvis, månadsvis, veckovis, dagsvis och bara rent allmänt. Nu är vi ute och kör i terräng som inte ens finns. Vi har samtliga tappat kontrollen och nu ligger allt fokus på att slå på bromsen och försöka återfå den kontroll vi en gång hade, för vi kan inte längre ta hand om allt som kommer in. Det är kaos på alla håll helt enkelt.

Så jag reste mig upp kl 16 och sa:
- Nähä, jag går hem nu. För jag ska klippa mig. Det har jag inte gjort sen i juli.

Men innan dess hade jag lagt allt annat åt sidan och ringt Transportstyrelsen innan dom tänkte stänga för dagen. Har du någonsin försökt att prata med denna instans? I hope not... Madre Mia... Om du tycker att Försäkringskassan eller Landstinget är fyrkantiga så är det inte ens en molekyl av vad du springer på när du ringer Transportstyrelsen. För det första tar det hundra år innan du ens hittar ett telefonnr och får prata med en röst som inte är en dator. Jag väntade 25 minuter innan jag tillslut fick prata med kött och blod som dessvärre bara kunde hjälpa mig med typ ingenting.
- Hej, jag heter Anna-Karin och jag undrar varför mitt handledartillstånd inte blir godkänt?
- Hejsan. Ett ögonblick så ska jag titta över ärendet.
Efter en evighets väntan kom den lilla människan tillbaka i luren.
- Ja, ursäkta. Det verkar som om du betalat in avgiften två gånger. Därför har inget intyg skickats ut till dig. Det har blivit fel här.
-Ok... Då vet jag det. Jag betalade en gång direkt vid registrering och trodde det var ok. Men sen fick jag inget intyg postat till mig - men däremot fick jag en RÄKNING skickad till mig på samma summa. Jag kunde inte se att det var något draget från mitt konto, så jag betalade in den också. Det är en månad sen... Jag har inte kunnat nå er och jag har fortfarande inte fått ett intyg. Vad exakt är det ni vill att jag ska göra?
- "Nä... alltså... Det har blivit fel här. Så jag godkänner din ansökan idag och skickar ditt intyg."
- "Bra. Då har jag det imorgon?"
- "Njaee...Det kommer nog i nästa vecka..."
- "Men om du postar det idag, så kommer det imorgon?"
- "Haha... Ja, om bara posten gör sitt jobb så."
- "Eh...Om du postar det med A-POST idag så ska du se att det går bra. Så brukar jag göra och det brukar gå så bra så..."
-"Ja... Ehm... A-post blir det kanske inte..."
- "Nähä? Men då hänger det kanske inte på posten trots allt?"
-" Nja... Alltså..."
-" Men nu har ju ni gjort fel. Du skulle inte kunna tänka dig att åtgärda det genom att lägga lite extra krut och skicka det till mig med A-post då? Jag har ju ändå väntat i 2 månader och det är NI som har gjort fel? JAG VILL HA DET NUUUU!"
Där brast det för Pettsson och diskussionen som följde är inte grann.

Suck. Det som följde ska jag inte dela med mig av men jag antar att transportstyrelsen minns det ett tag framöver- sen gav jag upp... Jag tror att det var där ansiktsutrycket apatisk, gjorde sin entré. Där orkade inte Pettson mer. Jag har inte tid men sån skit. Hur roligt var det att ringa till dottern och försöka förklara ovanstående? Sen gick jag hem och klippte mig, somnade i handfatet när hon tvättade håret på mig och körde hem mer apatisk än nånsin. Det här är en helt ny era. Apatisk.

Nu orkar jag inte mer, nu skiter jag i allt. Imon ska jag till Kallekrona och göra repris på förra veckans katastrofmässa, fast i Blekinge då... MEN den här gången har jag med mig kollega Henrik och kunder som jag faktiskt känner. Kanhända kan jag hantera 500 berusade män lite bättre då...?

Men innan jag gick från jobbet idag blev jag och 2 till indragna på chefens rum.
-På det här företaget belönar vi inte individuella prestationer. Men nu är ni ju 3 st så jag antar att jag kan kalla er grupp? I alla fall... Utan er hade det inte blivit nån mässa på E l m i a eller nån Vip-kväll heller för den delen. Jag vill med denna enkla present tacka er! Tack!

Så fick jag koppar-fatet från mässan, ljus och en stor peng på I e m s... Världens bästa chef. Han vet han.. Han vet när man står på gränsen och bara behöver en liten, liten kick för kunna att klamra sig fast på rätt sida.

TACK!

Dagens djup

Vilken helg så skön! Väldigt, väldigt lugnt och med hemmavarande barn hela helgen. (nästan iaf, utom kvällstid) Det borde vara så här jämt livet, så här enkelt som det varit dessa dagar. Harmoni, trygghet och lycka utan någon särskild anledning alls. Det hade jag kunnat leva med.

"När man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ" läste jag någonstans för längesen. Det är sant och det är nog precis vad jag har gjort de här dagarna. För det har hänt så mycket saker de senaste månaderna, stora saker, sorgsna saker, tragiska saker, roliga saker - saker av stora betydelser som i normala fall sprider ut sig på flera år och därför kan bemötas en och en. Men nu har jag fått dom till mig i klase och det har varit mer än jag har kunnat ta hand om. Jag tappade kontrollen.

Denna helg har jag jobbat på att få mitt hem att se ut som en bebodd plats igen. Jag har piffat och pyntat, cyklat till torget och köpt blommor, städat, lagat mat och varit husmor.

Visst ser det bebott ut igen? :)

Förutom födelsedagsfirande hos min mor i skogen idag och nåt försök till liten promenad, har jag knappt varit utanför dörren. (nu ljög jag ju... igår kväll blev jag hämtad av Annelie som jag inte sett sen midsommar typ..och vi hade filmkväll och catching up i hennes soffa) MEN! Jag har lärt mig massor den här helgen, eftersom jag tillslut bara stannade upp, lät bli att ta in nya intryck och blev sams med dom befintliga. Jag lät min själ komma ikapp helt enkelt och jag har utvecklats, helt på egen hand. Människohjärnan är en konstig manick.

Om spilld mjölk:
Kanske ingen nyhet utan snarare en påminnelse eller en fördjupningskurs... Men på nåt sätt förstod jag nog på allvar först igår att allt vi kämpar för inte är meningen. Även om det känns 110 procent rätt så behöver det inte vara det - och det kommer vi att förstå först långt senare när vi vet vad det var som skulle komma istället... Hmmm.... Nån som begrep? Jag mådde i alla fall väldigt bra av den insikten. Det blev mycket lättare för mig att leva med spilld mjölk när jag accepterat att den ändå aldrig var till mig.

Om slumpen:
Jag har insett saker om slumpen också... Om någonting hela tiden händer av en slump, börjar vi ju tillslut fundera över meningen med den? Iaf jag... Jag har inte kunnat låta bli att tro att saker, händelser och människor som av en slump hela tiden korsar mina vägar - har gjort det för att dom ska finnas i mitt liv. För att jag ska stanna upp och ta dom till mig. Det har jag trott för det var mycket lättare att tro på - än att tro på motsatsen. Varför tänkte jag att det skulle vara lätt? Livet är ju inte lätt. Slumpartade händelser behöver ju inte betyda nånting alls - en ingenjör hade förmodligen sagt att det bara handlar om att stan är för liten. Så ibland måste man kanske faktiskt göra det svåra istället och tänka som en ingenjör. "Jag har ingen nytta av dom här prylarna, så jag låter dom vara. Även om nån slänger dom framför mina fötter ideligen - så har jag fortfarande ingen nytta av dom. Gå runt dom och strunta i dom." Ibland önskar jag att jag kunde ha en ingenjörshjärna istället för min egna känslomässiga. Ingenjörer måste leva ett oerhört enkelt liv i sin logiska värld.

Om att falla och resa sig upp igen:
Ibland går livet sönder. Ibland förlorar vi människor vi inte vill vara utan. Ibland är sorgen tyngre än man kan bära. Då faller vi ner på botten och vi kan inte förstå hur vi ska orka ta oss upp. Vi skäms för att vi harvar runt där nere. Vi skäms för att vi har ramlat ner där igen och vi är ledsna och utan kraft att ta oss upp. Det viktiga är inte hur vi hamnade där nere. Men det är viktigt att vi kommer ihåg hur vi hamnade där nere så att vi lär oss av misstaget och inte gör om det. Och ännu viktigare att vi inte låter oss själva bli liggande där, så vi blir bittra. För ett tag sen förlorade jag en människa som jag så oerhört gärna ville ha i mitt liv, jag smackade hårt i botten och det gjorde mycket ont - men nu har jag har rest mig upp igen. På några veckor är jag tillbaka och jag vaknar om morgnarna med en lyckokänsla utan nån egentlig anledning. Bara för att jag lever! Jag är glad att jag har den styrkan, även om den är svår att mobilisera ibland. I helgen har jag lärt mig att det viktiga är att man kan resa sig igen. Om och om igen. Jag är en förbannad evighetsmaskin, du kan inte ha ihjäl mig så lätt.

Om din uppgift i livet:
Idag har jag diskuterat med min bror och mina döttrar vilka våra uppgifter i livet är. Det var han som slog slint och gick lös på ämnet. En sommarkväll hade han och en kompis suttit vid en sjö och fiskat och druckit öl. Då hade dom mött två andra fiskare av modell mycket yngre, som frågat om dom fick slå sig ner och dricka öl tillsammans med brorsan och hans kompis? Det var två mycket märkliga män tyckte bror min, dom var ovanligt djupa. Den ene hade tillslut frågat honom:
"-Vilken är din uppgift i livet? Vad ska du uträtta? Vad är din livsuppgift? Nu menar jag inte att du skulle gifta dig, få barn och leva lycklig. Jag menar din uppgift."

Detta satte griller i huvudet på bror 69 år, som inte för sitt liv kunde komma på vilken hans uppgift månde vara? Han har funderat på det sen dess... Jag tipsade honom om att det inte behöver vara så svårt, man behöver inte leta efter en jätteuppgift, men han hade svårt att se det. Han sa bara att han ju inte gjort något extraordinärt alls i sitt liv utan bara varit väldigt vanlig?
"- Men hallå brorsan. När började du jobba? När du var femton? Och sen startade du eget företag när du var tjugo och idag 69 år gammal kör du det företaget hårdare än någonsin. Du har haft alla sjukdomar och blivit drabbad av allt elände i världen - men du har aldrig svikit en enda kund. Alla som klivit in på din firma har bara fått höra att "jajamänsan, det fixar jag!". Fattar du inte vilken otrolig inspiratör du är? Tänk alla som drömt om att starta eget men inte ens vågat tänka färdigt tanken. För dom är du ju en hjälte och en idol. Jag tror din uppgift är att inspirera andra."
Men han hade svårt att se det. Han tyckte inte att det var nåt märkvärdigt med det han åstadkommit.

Två timmar höll vi på. Tillslut kom han fram till att hans uppgift är att släcka lamporna efter andra, för det är mest det han tycker att han gör hela tiden. Emelies uppgift är att tända dom, enligt säkra källor... Kajsas är att underhålla och oroa andra. Och min uppgift... Min uppgift har jag inte kommit på än, jag måste nog fundera över den lite till. Men underbar diskussion, big laugh och big love. Vilken är din uppgift i livet? Vad är det som du ska tillföra den här världen. Fundera på det...det är mycket nyttigt. Jag tror att när man funnit och accepterat sin uppgift blir saker enklare.

Idag den 6 okt har vi bott i detta bo i ett år. Det har gått otroligt fort men känns samtidigt som en evighet. På nåt sätt trivs jag extra bra här när det är höst märker jag, det blir lixom default på nåt sätt. Det ska vara röda löv utanför köksfönstret, det känns rätt. Jag är så glad att jag fick tag i den här lyan, vill inte byta bort den för allt i världen.

Nähä, nu har jag lovat att avrunda helgen med lite bullbak (bättre sen än aldrig) sen blir det en liten koll på några jobbgrejor som förberedelse för imorgon då jag och bästa innesäljsannicka ska vara i Gbg för avtalsuppföljning kl 9.00. Sen bjuder veckan även på Norrköping och Kallekrona. Jag kommer få den här veckan att gå också.

Snyggast vinner! Inte.

Jag stod på kvällsmässan igår och såg det barka hän. 78 utställare, nästan lika många från A h l s e l l i Gävle och 450 kunder. Först tog dom ett traditionellt varv på mässan, sen öppnade någon en bar i mässhallen, fem meter från min lilla mässplats. Då gick dom dit kan man säga...

Jag såg en kvinnlig kund under första timman, sen gick hon nog hem. Jag såg två till lite senare, men dom försvann. Resten var bara män! Det var män åt alla håll, så långt jag kunde se. Män ÖVERALLT i olika storlekar och kulörer. Breda, smala, långa, korta, fula, snygga, välklädda, sunkiga, nyktra, onyktra, bullriga, tysta, blyga och framfusiga. Det var karlar högt och lågt och om man bortser från parkens serveringspersonal, så var jag ensam kvinna. Lägg då oxå till handlingen att jag var på en plats som egentligen inte tillhör mitt distrikt - och jag kände därför INGEN! Vilken mardröm. Det var nästan otäckt. 

Tänk dig själv, ensam tjej med 600 karlar som samtliga börjar bli på lyset. Min varningsklocka började ringa högt redan kl fem och jag bestämde mig för att helt sonika strunta i mina tilldelade barbiljetter, dricka vatten till middan och köra bilen hem till hotellet så fort middan var så långt gången att jag bara kunde med och lämna. Jag märkte tidigt att det fanns några gäng som utmärkte sig, var stökigare och framfusigare än de flesta och jag jobbade hårt för att hålla koll på varje steg dom tog, så att jag inte skulle hamna i närheten när det var dags att bänka sig i stora salen för middag och underhållning. Det höll på att gå åt pepparn men jag löste det genom att smita iväg till baren, byta in mina biljetter mot mineralvatten, gå å sätta mig i andra ändan av lokalen och hoppas att ingen var nykter nog att hålla reda på vart jag borde sitta. Där jag slog mig ner satt fem äldre och mycket trevliga herrar från ett belysningsföretag, dom var verkligen jättegulliga mot mig, förstod hur illa till mods jag kände mig och lovade att skydda mig från överförfriskade aspiranter. Vi hade kanontrevligt, dom drack med måtta och jag vet nu allt om belysningen på alla landets större museér. (Japp, det finns nån som jobbar med det med) 

Under mässtimmarna tidigare på kvällen, kunde jag dock inte låta bli att förundras över faktumet - att i en lokal med 600 karlar så MÅSTE det ju finnas en (åtminstone EN) som har de kriterier jag verkar kräva för att en man ska vara intressant. Nämligen:

•Han bör ha ett innehåll, så jag trivs att konversera och umgås med honom.

•Han bör inte se ut som en navkapsel i ansiktet, så det vänder sig i magen på mig. 

•Han bör vara ogift. Eller ickesambo. Rent av oupptagen. Eller åtminstone (väldigt sent på kvällen) i alla fall ligga långt fram i en skilsmässa. 

•Och han bör ha/eller kunna få ett åtminstone litet intresse i mig.

Kort sagt: trevlig, snygg, ledig och inte tycka att JAG ser ut som en navkapsel.

Så hur många såna tror ni att det finns per capita i Sverige??? På knappa två år har jag inte hittat en enda. (begär jag för mycket? vad ska jag stryka?) Att finna dessa fyra kriterier i en å samma kropp verkar vara totalt omöjligt. Men igår... Igår tänkte jag att i denna uppdukade BUFFÉ av män så MÅSTE det ju finnas nån som är nåt att ha! Jag spanade över mässbesökarna i smyg under lugnare perioder och ganska snart fick jag syn på en karl som var obarmhärtigt snygg. (Det är ju tyvärr dom som får uppmärksamheten gratis) Jag kunde inte sluta stirra på köttabeten. Han var så in i helvete snygg på ren svenska. På 10 meters håll kunde jag dock inte avgöra om han var av arten ringmärkt eller icke, men bestämde mig för att det var lovligt att ha honom som ögongodis i alla fall. I smyg då förstås. (Kanhända märkte han det ändå...) Han hamnade lååångt bort från mig vid matdags och jag såg inte röken av honom under hela middan. 

Senare, mitt i ett viktigt belysningssamtal med mina trevliga gentlemän 60+ kom nån plötsligt brakandes bakom mig, slet med sig en stol från bordet intill, tryckte burdust in sig mellan mig och grannen, slängde fram sin stora näve över min kaffekopp och sa alldeles för högt, utan krusiduller:

-HEJ! JAG MÅSCHTE FÅ PRATA MED DIG!

Det var han, SNYGGINGEN. På nära håll var han om möjligt ÄNNU snyggare, han borde blivit fotomodell snarare än att harva runt i byggbranschen. Men det var uppenbart att han var van vid att kunna välja och vraka, få som han ville och komma undan hur han än betedde sig - enbart på grund av sitt utseende. Han bokstavligen skyfflade undan intillsittande män, för han hade fått syn på festens enda tjej och hon var hans. För han var snyggast. Pettson blev på 2 sekunder så anti som en människa kan bli. Jag fick behärska mig med allt jag hade, inte bara för att inte vara otrevlig utan oxå för att inte se ut som om nån just hade öppnat en surströmmingsburk på bordet framför mig. Karln var totalt innehållslös. Han kunde med svårighet hålla liv i en lika innehållslös konversation, som vars enda syfte var att han skulle få anledning att placera sina stora händer nånstans på mig. Han var ordentligt berusad. Han luktade äcklig whiskey. Han var gift. (det bekom honom av nån anledning inte det minsta i det här läget) Han hade inte ett jäkla rätt helt enkelt. Men mest av allt märkte jag att han var irriterad. Han blev SÅ frustrerad över mitt totala ickeintresse. Jag tittade bedjande på belysningsbranschen, men dom skrattade och sa att han var deras kompis. Ingen hjälp där när vi väl kom i skarpt läge alltså. När han satt med ryggen mot uppträdandet (som övriga stod upp och applåderade åt) klappade min arm och försökte hålla min ena hand i sina båda, samtidigt som han sluddrade obegripligheter - bestämde jag mig för att fly ut i mörkret till min bil. Kolsvart parkering långt bort och jag såg filmer i mitt huvud om vad som skulle kunna hänt om nån snetänd slusk såg mig smita iväg och fick för sig att följa efter. Men det fick bära eller brista. Panik!

Det var oerhört skönt att resa sig upp, tacka vänligt och säga att det är ju en dag imorgon oxå... (som jag har lärt av den bäste) Sällan har jag sett en så snygg karl med ett sånt surt ansikte. Det var ett rent nöje. Jag småsprang ut och stötte ihop med två andra utställare (trevliga sådana, från F l ä k t W o o d s, 60+). I utbyte mot deras beskyddande sällskap fram till min bil, skjutsade jag hem dom till sitt hotell och fortsatte sen hem till mitt. Pjuh. Kl 7 imorse kunde jag därför dundra på hemåt, vilket var mycket skönt och välförtjänt. 

Så vad lärde jag mig? Att i en dignande buffé så kan dom blankaste äpplena vara ruttna inuti? Nää, det visste redan. Vad jag lärde mig är att jag verkar välja dom ändå. Det är ju nåt allvarligt fel på mig. Hädanefter ska jag bara dejta fula män. Vi får bara släcka lampan om jag mår dåligt av det. Nu låter det som om jag har ännu en buffé med dejtingsugna karlar som hänger i klasar i utanför min dörr - så är det inte. Verkligheten är öken och åter öken.

Nähä. Jag var hemma halvett idag å då fanns en lapp på hallgolvet om att hämta ett paket hos posten. Det var mina beställda specialskor!! Cyklade å hämtade fort som attan! Jag tror inte att jag nånsin sett några fulare. Dom får ju ecco mys att se ut som en väldigt trendig modesko från senaste tidningen Elle i jämförelse! MEN, det är som sagt inte utseendet som räknas mina vänner! Finessen med den här dojjan är att jag faktiskt kan GÅ i den. Kanske tom en liten promenad. 

Det här är "Världens mjukaste dojja" och försök själv att tillverka en sån med fem cm tjock, mjuk studsbollssula och rundad form som inte belastar hälen alls - och gör den snygg! Det går ju inte förstås. Men man behöver ju inte ha den till fest? Eller på jobbet? Men man kan ju ha den i skogen istället och man kan ha den när man ska försöksgå en liten tur runt sjön? 

Det ska jag göra nu. Go freda' go vänner!

Nämen ojdå

I temat "städa upp och sona sina brott efter en alldeles för hektisk period" fortsätter det hårda arbetet. Klockan var runt 8 igår morse när det plötsligt damp ner ett mail ifrån en för mig okänd adressat.

Jag stirrade fånigt och länge på texten och försökte minnas vad min konstiga skalle hade gjort utan att meddela mig. Då mindes jag svagt att jag i samråd med min chef varit överrens om att det där var en mässa där vi borde medverka och ett ännu svagare minne sa mig att jag anmält en person och nog tänkt att jag skulle skicka en av Sthlm-säljarna på uppgiften. Det var bra tänkt Pettsson. Men hade jag skridit till verket? Finkammade och lusläste all mailkonversation med sthlmskontoret sen april månad, men utan någon att hitta någon större hjälp till att själv slippa kasta sig iväg till GÄVLE!

Denna anmälan var gjord strax innan semestern, i den där hemska veckan då jag faktiskt tillslut gick omkull i Ninnas soffa och grät som ett barn. Så jag fick helt enkelt bara ta och göra det bästa av situationen och välja ett riktigt fint alternativ av följande:
1, Ringa sthlmskontoret och meddela att dom hade en mässa i Gävle följande dag - och sen lägga på luren.
2, Boka av min torsdag i Gbg, ställa in en trevlig lunch och beröva Samuel på allt hans överblivna demokaffe och demomaskiner (från förra veckans mässa på E l m i a där han stod i vår monter och serverade kvalitetskaffi) ytterligare några dagar - och helt enkelt göra färdigt saker fort som f*n och sen själv köra upp till Gävle.
3, Avboka kalaset och loosa de pengar vi betalat för att få vara med.

Så vad tror du? Stockholmspöjkarna var givetvis inte flexibla och hade andra planer för dagen efter när jag ringde. (folk är ju så himla osmidiga) Så jag tänkte att jag lämnar väl mina barn med vatten och bröd och kör upp tidigt på morgonen. 49 mil enkel resa, blir cirkus 6 timmar med vägarbeten, olyckor och en bit mat inräknat. Men sen kom jag på att efter det skulle jag ju dessutom jobba en heldag och vara trevlig på kvällens utställarmiddag. Kanske ingen bra dag för denna kropp just nu... (jag har ju dock lovat mig själv att börja ta hand om mig en smula)

Kl fyra bokade jag ett hotellrum i Bromma, halvfem åkte jag, kl 17 ringde jag mina barn och sa att jag hade åkt, kl 18 fick jag ett mail från en vän som jag inte pratat med på mer än ett år tror jag. "Hej vad gör du din buse, jag är i Sthlm". Jag har slutat att fundera över varför saker bara är så konstiga hela tiden, det känns inte som nån idé längre. Mitt liv är så konstigt just nu så jag har lagt ner, jag har tappat kontrollen och står ijämte och tittar på. Förra gången vi sågs (för ett år sen ungefär) uppstod nämligen exakt samma situation "Hej din lilla hoppa, vad gör du? Jag är i Sthlm." Jag är aldrig i Sthlm, på drygt ett år har jag varit där endast 3 gånger. 2 av dom gångerna prickade vederbörande helt oförklarligt och vi fick därav två mycket trevliga kvällar. Jag hade inte sagt till en enda människa att jag tänkte stanna i Sthlm och sova innan jag fortsatte sista biten till Gävle. (förutom till receptionisten i Bromma då) Hur kunde han pricka in det? Man blir ju nästan förbannad. Så jag ringde och stökade och bokade om och hamnade tillslut på Sture, så vi kunde ses. Mycket trevligt och bara roligt. Om vi fortfarande är vänner efter alla dessa år, så kommer vi att vara det i framtiden också. Det är jag helt säker på.

När Emelie kom bort:
Mitt skötsamma barn (som dock är 18 och myndig) kom bort en smula igår. Detta uppdagades medans jag satt på en restaurang på Sture P och tänkte ha trevligt. Det var lillasyster som smsade: "var är emelie mamma? Hon har inte kommit hem och svarar inte när jag ringer" Klockan var 21 och senaste kontakten med henne var kl 17 när hon satt på bibblan och pluggade med några polare. Hjärtinfarkt, hjärtstillestånd och rullande affischer i mitt huvud med rubriken "Missing people" på bara några sekunder. Jag var nog inget vidare sällskap innan mitt barn en timma senare hade kommit till rätta... Mobilen hade dött och bibblan hade visat film så hon hade blivit kvar. (Ben Hur, misstänkte mitt sällskap) Kära barn, vilken dag så konstig. Men man vänjer sig i det här konstiga livet där jag står ijämte och ser på. Kan undra vad den här dagen ska erbjuda? Alltid blir det väl nåt jävelskap.

Mot Gävle.

Ps, schäslong var ett tag sen. Men det har dom på Stureplan. Förträffligt trevligt tycker Pettson. 

Konstiga saker man gör

Det har varit en dag av typen kommaikapp... Efter x antal veckor (eller snarare månader hur det nu går ihop sig - för visst var det nyss semester?) av maxhastighet - så har det denna veckan lugnat ner sig. Nog för att det strömmar in arbete och jag bara drömmer om att hinna göra allt jag vill göra - men det finns ingen deadline, ingen panik och inget som jag måste släppa allt annat för. Det är fantastiskt skönt om än oerhört tråkigt att tillbringa större delen av veckan på kontoret med administrativa uppgifter. (det är ju inte riktigt Pettssons paradgren...)

Men i alla fall lär man sig alltid ett och annat. Jag har nu lärt mig (igen - vi snackar fördjupningskursen här...) hur min hjärna beter sig under stress. Den stora konsekvensen av alldeles för lite tid, för många tankar och bråttom jävlar anama - är att jag i första hand tappar bort saker! (surprise) Jag glömmer saker (surprise 2), jag minns inte vad jag har gjort och jag gör konstiga saker över lag. (surprise, surprise, surprise)

Denna veckan ägnas åt att reda ut de senaste veckornas fadäser. (eller fasäder, som min gamle D o r a b-chef alltid sa, så nu är jag verkligen osäker på vilket det egentligen heter...) Jag köpte en dag 4 digitalkameror som priser i en utlottning, till de kunder som besökt vår Dala-mässaturné för en månad sen. Allt lugnt så långt... Men sen drog jag 4 vinnare, bad lilla fantastiska människan Annica att packa och skicka dom till vederbörande, tillsammans med garantikvitton och en liten glad hälsning från mig. Hon är minsann inte den som är den, så självklart drog hon iväg dom fortare än jag hann säga "KOPIERA KVITTONA!!!" samtidigt som jag körde i ilfart i min svarta fara, kors och tvärs över Svedala så åkerjorden rök i Blekinge, Småland eller Skåne... Följaktligen fick jag ingen ersättning (inga redovisade kvitton = ingen ersättning) för de små kamerorna från lilla företaget där jag jobbar. (mycket hårt och elakt, tycker jag) Däremot fick jag en fet räkning från N o r d e a som är samma namn som står på mitt företagskort... N o r d e a ville visst ha betalt för kamerorna.... Hm... Det saknades lite stålar kan man lugnt säga att jag upptäckte när mina räkningar skulle in häromdan.

Hur man kör till M e d i a m a r k t, pratar vänligt till en början och sen i falsett, tillslut får fatt i 4 kvittokopior utan texten "kopia", får fem lök i handen av sin chef som har jävligt bråttom iväg nånstans och stoppar in dom baklänges i en bankomat så dom hamnar på privata räkningskontot:
Jag orkar inte förklara, men det går. Jag har just gjort det. Tack till S E B som faktiskt har en INSÄTTNINGS-automat i entrén till sitt stora kontor här i Jönkan, som är åtkomlig och tjänstvillig många och sena timmar om dygnet. Nu kan jag ju betala ett par räkningar till...

En annan dag fick jag ett litet samtal från ett hotell i Kristianstad:
- Hejsan, är det Anna-Karin?
- Ja, det är jag.
- Jamen hej, jag tänkte bara fråga dig om det möjligtvis kan vara så att du glömde att lämna din rumsnyckel när du checkade ut, när du bodde här i förra veckan?
- Öööh.... Hm... Eeeh...Det kan vara så... Kanske... Eventuellt... Men... Jag har betalat va? Och checkat ut lixom?
- Jadå, allt är i sin ordning, det är bara nyckeln som saknas.
- Jag kan inte riktigt förstå hur jag kunde checka ut utan att lämna nyckeln... men om du nu säger att jag har gjort det, så kan jag inget annat än att tro på dig...
- I så fall kanske du bara kan posta den i ett kuvert till oss? Det vore snällt.
- Det kan jag.

Så idag har jag även skickat en nyckel i ett fint litet paket till Blekinge. (det var inte en nyckel av plastkortvarianten utan den gamla hederliga fängelsetypen av tung nyckelring och en riktig jättenyckel) Kära barn som jag bär mig åt.

På tal om att bära sig åt och ha huvudet under armen så var det nåt jag praktiserade i helgen. Jag gick bokstavligen in i väggen och tänker använda det som en ursäkt för alla framtida konstigheter som min hjärna tänker förete sig med. Jag följde med Jennie och Ricky till M a x i på R å å, för vi skull handla till lördagens bartömningsevent. Helt ärligt var vi även tvungna att FYLLA PÅ förråden något, så jag och Ricky knatade först in på bolaget. Efter det så tog han även min kasse och gick mot bilen - samtidigt som jag skulle fortsätta in på Maxi och leta upp Jennie på barnavd, där hon stod och valde på leksaker till BAAARNET (V e j a, hon går under det namnet). Jag pratade med Ricky när han gick mot bilen samtidigt som jag gick mot den stora glasentrén med karuselldörr inuti.

Vi skrattade som bäst åt leksaken som skulle köpas till BAAARNET när jag tog sikte på karusellen, bedömde att jag var tvungen att öka på steget för att hinna in och SMACK!!! Så gick jag med ett bestämt steg rätt in i den osynliga glasväggen som inte alls var en öppning till karusellen från sidan där jag kom. Den entrén har visst bara en öppning rakt framifrån, men glaset var nyputsat, himlen knallblå och solen bländade. Jag såg aldrig glasväggen. INGEN LEVANDE MÄNNISKA MED NORMAL SYN KAN HA SETT DEN I LÖRDAGS MORSE! TJONG sa det bara och jag blev så jäkla förvånad. Min första tanke var att jag blivit nerslagen av någon med en bräda... Jag höll mig för pannan, grinade illa av smärtan och tittade mig misstänksamt omkring efter förövaren. Men det enda jag såg var Ricky som stod dubbelviken på parkeringen och ASGARVADE så mycket att han hade fått ställa ifrån sig våra systemkassar på asfalten. Själv skrattade jag inte alls. Jag kände bulan i pannan växa ut mellan mina ögon, med samma hastighet som bönstjälken i "Jack och bönstjälken" Pannan (precis mellan ögonbrynen) nästippen och vänster knä fick sig en rejäl pärla. Helst ville jag bara lägga mig ner och lipa, men jag hade ingen lust att bjuda R å å-invånarna på den klockan tio över tio på lördagsmorgonen... Så jag vinglade in i affären (efter en ramsa åt Ricky som förresten vet hur man får solen att lysa genom öronen) 

och började leta efter Jennie. På klädavd kunde jag inte motstå ett ledigt provrum med stor spegel, så jag gick in, drog för draperiet och begrundade mina skador i den stora spegeln. Hornet i pannan växte som i en tecknad film och jag krafsade desperat över lite lugg. Stod en lång stund och fantiserade om att jag osedd skulle kunna ta mig till en av frysdiskarna, köra ner huvudet, famla tag i en påse djupfrysta ärtor eller harico verts och trycka dom mot mitt nya horn en stund, medans Jennie köpte käpphäst. Behöver jag säga att det inte gick?

Jag är fortfarande så öm i pannan att jag inte kan peta på den. Jag fick höra det hela lördagen men jag bjuder på den. (att jag hade spränghuvudvärk hela dan verkade ingen tycka synd om mig för) Jag lärde mig åtminstone att ärtor funkar bättre än sommargrönsaker (ärtorna formar sig bättre och blir mer ergonomiska än både blomkål och broccoli). Men nån ska ju stå för underhållningen. I helgen var det jag.

Nähä. God natt mina ärtor.