Kan han inte bara dö nån gång?

Jag har fått tokspelet idag. Måttet blev rågat, bägaren rann över, spiken gick i kistan, grinden öppnades å hästarna galopperade ut - eller vad du vill. Jag blev så arg att det svartnade för ögonen på mig. På riktigt. Ett tag när jag var igång som värst trodde jag faktiskt att jag skulle få en hjärtinfarkt. Så nu vet jag det, att det är så det känns när 30 års tillbakahållen vrede exploderar.

Jag skällde ut gubbjävlen. Ja, det gjorde jag verkligen. Jag har hört historier om människor i kris-situationer som upplever att dom stiger ut, utanför sig själva och liksom står bredvid och ser hur dom själva agerar, med krafter som dom inte visste att dom hade. Jag vet att det låter överdrivet och osannolikt, men precis så var det. Och det var så lite, så lite som fick ytspänningen att brista. Jag förstår dom chockade ansiktena som stirrade tillbaka på den som tydligen var jag. För det var bara när en gubbstrutt viftade med sin krycka mot mig, hånflinade och sa:

"-Va? Kan du inte få upp den?"

Det var då det brast. När gubbjävlen var tvungen att lägga sig i hur jag skulle öppna locket och tömma den fulla dammsugarbehållaren. Vem i hela Härjedalen hade kunnat förutse det? Kl 10.15 i G r i m s å s B y, den 30 nov 2013, det var då bomben small. Jag är chockad själv, jag hade ingen aning. Men det var då jag såg och hörde mig själv skrika så högt som inte ens visste att jag kunde skrika. Det gick så fruktansvärt fort, det var det som var det märkliga. Jag minns inte att jag ens övervägde hur jag skulle svara, på 0,1 sekund så hörde jag bara mig själv explodera.

"-JO DET KAN JAAAG!!! HÅLL KÄFTEN GUBBAJÄVEEEL!"

"- HÖRDU, DU KOMMER INTE HIT OCH GAPAR!" gapade då gubbjävlen tillbaka efter några sekunders stammande, när chocken hade lagt sig något för honom.

Och då ska ni veta att denna söta historia utspelade sig till dånet av en dammsugare, att gubbjävlen är 90 år och döv och att han tyckte att jag gapade. Då förstår ni att vi snackar decibel. Det var väldigt nära att min mamma svimmade. 

Men jag fortsatte. Eller utomjordingen inuti mig fortsatte. Göta Petter som jag skrek och gick på! (Detta samtidigt som jag dammsög ett hus) Det kan tänkas att jag upplevde det som skönt efter 30 år av att bita ihop och hålla käften? Men det minns jag inte alls. Jag bara körde på, jag kände ingenting alls. Men gubbjävlen gav sig ändå inte! Ingen har någonsin sagt ifrån till honom, så han hängde i, det gick inte upp för honom att han borde sätta sig ner och hålla käften. Han stapplade efter mig och gapade instruktioner om hur man dammsuger, hur dammsugaren fungerade och vilka kontaktuttag jag skulle använda. Och jag vrålade tillbaka. Jag vrålade och dammsög och dammsög och vrålade i ett kaos utan like. Eller tänk er varulvarna i Twilight, tänk er när dom förflyttar sig sitt snabbaste och tänk er sen att dom hade blivit gröna av avund om dom sett i vilken hastighet jag for fram med dammsugaren.
 

Vid nåt tillfälle hörde jag min lilla ynkliga mamma, med bruten armbåge i gipspaket, försiktigt säga från soffkanten. 

"-Snälla, vi behöver väl inte bråka. Inte bråka och skälla. Snälla Anna-Karin. För min skull."
Det kan tyckas att jag är en hemsk, elak och egoistisk människa, som får tokspelet på di gamle just som min mor är gipsad, ynklig, deprimerad och inte kan ta hand om varken hem eller sig själv längre. Och då får ni tycka det. Men jag har hört den meningen i hela mitt liv. "Snälla Anna-Karin, låt honom hållas. För min skull." Så då sa jag det, det hemska. (eller skrek, när jag nu ändå redan hade sprängt ljudvallen och trivdes väldigt bra med att vara kvar på den nivån)
- JAG HAR TAGIT SKIT AV DEN GUBBJÄVLEN I HELA MITT LIV. MEN NU ÄR DET FÄRDIGT MED DET SER DU! NU ÄR DET FÄÄÄRDIGT! FÖR NU HAR JAG FÅTT NOG! HÖR DU DET!? JAG GÖR DET INTE LÄNGRE, FÖR NU ORKAR JAG INTE MER!!!

Sen övergick min ilska till nånting annat. Och tårarna började bokstavligen forsa nerför kinderna. (jag dammsög fortfarande i varulvstempo.) Tillslut var synen så suddig av tårar att jag stängde av dammsugarn, drog in sladden, parkerade den i hörnet av vardagsrummet och gick sen fram till min mamma och kramade henne hårt.
"-Var inte arg på mig..." snyftade hon ynkligt.
"- Näe, jag är inte arg på dig. Jag älskar dig mamma. Men jag hatar honom. Jag avskyr honom mer än någonting annat på jorden. Och jag kan inte ta hand om dig när han är i samma hus. Men jag älskar dig mamma."
Jag pussade henne på kinden och höll om henne hårt, sen reste jag mig, tog på mig jackan, gick ut och körde därifrån utan ett ord och med tårarna sprutandes utför kinderna. Mitt besök hade varat mindre än en halvtimma.

Efter ett par kilometer fepplade jag fram numret till min bror, ringde honom och hulkade ur mig allt om mitt sammanbrott. Jag stammade och snörvlade hela vägen hem och han sa nog inte mycket mer än "mmm" och "nej" och "jaha..." men det räckte. Men sen sa han det bästa av allt.
"- Du har gjort helt rätt. Det här går ju bara inte längre. Jag ska försöka prata med dom, du har allt stöd i världen hos mig."

Jag är fortfarande arg. Mitt vulkanutbrott pumpar fortfarande ut glödhet lava av efterdyningarna. Mitt tålamod är lika med noll, så det är inte läge att stryka mig mothårs ikväll. Jävlar i helvete vilken jubelidiot till människa. När svensken är arg så skriver hon en insändare. Men jag är så arg så jag har bestämt mig för att skriva en bok om fanskapet. Jag vet precis hur den ska bli! I detalj ska jag beskriva alla elaka saker den gubben har gjort mot mig i sitt liv. I kapitel efter kapitel. (det finns stoff till en tegelsten kan jag lova) Om ingen vill ge ut den (föga troligt) så får brorsan trycka upp den i ett par tusen ex på sitt tryckeri och sen ska vi dela ut den till alla vi känner. Jag hoppas att jag hinner färdigt innan fanskapet mular, så han kan få lida lite av att alla vet vilken elak jävel han är. Jag vet till och med vad den ska heta: "Kan han inte bara dö nån gång?"

Håll utkik efter den i butikerna.

Bland grytor och slevar

Efter dag 3 i viktväkteriet kan jag konstatera att jag loosat 1,6 kg,  diskat 847 grytor, stekpannor, skålar, byttor och stekredskap. Köket ser ut som ett inferno och doftar/stinker beroende på klockslag alltifrån curry till vitlök, mosad banan, kanel eller puttrande ajvar relish. Men det här är en bra vecka att börja och gräva ner sig i nya rutiner, för det är en helvecka på kontoret vilket innebär mycket enklare logistik på alla fronter. Det ger ett och annat höjt ögonbryn och småflin bland kollegorna, men det är minsann lika bra att dom vänjer sig för jag tänker hålla i. Det är allt eller inget i mitt liv och i det här valet har jag valt ALLT. (eller INGET beroende på hur man ser det) Så mitt i ett internmöte satte jag ner foten, ställde jag mig upp och sa att:
"-Nähä. Nu är det mellanmål."
Och sen gick jag och hämtade min riskaka.

Döttrarna är också invigda i detta kaos av kilovis med mat som man måste hiva i sig. Ikväll stod det kycklinggryta på menyn och receptet för 4 pers innehöll bla 2 hela stora paprikor, ett knippe morötter, en hel jävla squash och ett halvkilo kycklingfilé. Lägg därtill matlagningsgrädde, buljong och en halv bytta ajvar - så får du den största stekpanna som får plats på din största platta, helt breddfylld med en ENORM maträtt! Den ska du sen splitta i endast 4 portioner och käka upp tillsammans med ett par dl fullkornspasta som tilltugg. Puh. (te och macka? är det helt ute?) Jag förklarade för dom små liven att det var käk för fyra pers och sen stod vi alla tre med stora ögon och tittade ner i den överfyllda pannan en stund utan att säga nånting alls.
-Ööh... Om ni inte vill ha riktigt så mycket grönsaker så får ni ju peta bort lite kanske... Men jag måste äta upp. Hur det nu ska gå till.

Resten av denna dag (som inte utspelat sig på kontoret eller bland grytor och slevar) har jag ägnat åt att försöka plocka ihop en bil för ett ungefärligt värde, med tanken om att få till så mycket som möjligt för pengarna. Jag kan nu alla bilmärkens hemsidor för "bygg din egen bil" utan och innan. För nu ska här tydligen beställas ny tjänstebil innan veckan är slut, ett i-landsproblem utan dess like. För vad kan jag om bilar? Inte ett smack och jag är otroligt ointresserad dessutom.
- Vad kan vi välja...? frågade jag trevande i hopp om lite hjälp på traven
- Vi har avtal med alla bilhandlarna i stan så ni kan i stort sett välja vad ni vill. Bara håll er under den här summan.

Suck. Ibland önskar jag att jag jobbade på ett företag där saker var uppstyrda. Typ:
-Du kan välja på Volvo V70 svart eller Audi A4 röd.
Men nehej då, det skulle aldrig hända på mitt jobb. ALLT ska givetvis som vanligt avgöras på egen hand och så kan man inte komma och säga nåt om det sen. Det gäller ALLA beslut du nånsin kan komma på - för så är det på värderingsstyrda företag vilket oftast såklart är en fördel. Men det är också en sjuhelsickes massa beslut att ta för en förvirrad kvinna bland stora grytor och igen-immade rutor.

Vit bil säger ungdomen. Jag tycker att röd bil hade varit att skoja till det lite. Svart, är nog egentligen ganska praktiskt.

Stooor bil med fläskig motorhuv är väldigt fördelaktigt den dagen en stor älg kliver ut på vägen, nån mörk kväll i de värmländska skogarna.
Lite mindre bil blir väldigt mycket enklare att fickparkera på Torpas trånga gator (om man nu lyckas hitta en liten lucka en bra kväll)

Sollucka är najs.
Om man inte väljer sollucka kan man ta några fläskiga fälgar istället.

Jag vet inte. Men jag tror det blir en Volvo. Eller audi. Eller BMW. Jag måste nog ringa en vän.

Skräll

För oss som har varit vakna sen 05.20 idag, börjar orken tryta så smått. Men det har varit en lång dag! Eller en lång helg - för gårdagen såg likadan ut som idag om jag tänker efter.

Det var väl inte så att jag studsade upp som en äppelkindad gympafröken före halvsex precis..men jag hade definitivt dragit mig färdigt när klockan var halvsju. Klockan kvart i åtta hade jag druckit kaffe två gånger och passade på att smsa mina vänner för att se om jag kunde tinga dom för en söndagsfika lite senare under eftermiddan. Tänkte att dom kunde ju svara sen när dom vaknade och såg nattens inkomna mess... Men 07.47 svarade dom rappt tillbaka bägge två. Men kära barn - det är ju inte bara jag som håller på att bli gammal.

Själv fick jag se ett par mycket kärleksfulla sms när jag slog upp mina ljusblå i svinottan. (dom hade inkommit efter kl 23 och då sov ju tant redan sött)

Ja, Göta Petter. Det är kärlek.

Klockan 10 sekunder över 11 kikade jag in genom rutan på a-sex i norra entrén och undrade över om det verkligen var öppet? Inte en människa fastän nästan hela dan hade gått? Men så fick jag syn på en gubbe i hatt och sen gled dörrarna isär så fint när jag gick ännu närmare. Öppnar dom inte förrän kl elva? Aldrig tänkt på förut, men det är ju jättesent!

Helgens skräll:
Igår skrev jag in mig hos viktväktarna. Japp. Ibland glimmar hon till! Jag har nu så ont i min ena fot att jag inte kan röra på mig alls. Tom cykling får håret att stå rakt upp på huvudet av smärta. Nix icke att tänka på just för tillfället. Det bultar som fan just nu helt enkelt och jag konstaterar att det måste vara kulmen som jag genomlever. För nu har det gått ca ett halvår med fot nr 2. Om ett halvår till borde det börja ge sig något. Jag kan alltså inte röra mig alls. Inte mer än absolut nödvändigt i alla fall. Detta innebär att jag förmodligen blir ännu tyngre och fötterna får ännu mer att kånka runt på. En ond cirkel lixom... Så vad gör man? Jag måste ju helt enkelt få stopp på den här helvetesspiralen! Alltså blev det VV. Jag har stått i köket hela helgen. Jag har handlat mat. Lagat mat. Ätit mat. Och igen. Så mycket som jag ätit det senaste dygnet har jag inte ätit på hela senaste veckan. Kära hjärtanes, jag har fullt sjå att få i mig maten innan det är dags att laga nästa rätt. Och diska. Och handla. Och äta. Puh... Tack å lov är det jobb imon, så jag får ledigt en sväng ifrån köket. Och jag har en rejäl matlåda med mig, mina arbetskamrater kommer svimma av chocken. (inte för att den är rejäl utan för att  jag har matlåda med mig)

Helgens ickeskräll:
Helt a´la Jennie har jag idag berövat skogen på smågranar, så som sig bör till varje advent. Nää, nu är det inte advent idag utan först nästa söndag. Men då tänkte jag ha allt adventsstök klart och foka på att baka adventsbak. (Jesus, nästa helg kommer det inte vara nån idé att ens försöka lämna köket) I alla fall - när jag hade sett ut en lämplig skog, klivit så djupt in i den att till och med Skogs-Mulle hade blivit orolig och vilsen, så såg jag ut ett par fina objekt att dra upp med rötterna. Sen såg jag mig omkring över axeln för man vill lixom inte att nån ska se en när man drar upp en liten nyplanterad rackare med roten. (förstår inte varför folk blir så upprörda, men det blir dom) Sen tog jag på mig handskarna, ställde mig bredbent framför tagguslingen och drog. Sen knakade det till bakom mig. Och sen kom orienteraren flygandes.

Alltid. Varje. Jävla. Adventsgran-ryckning. Kommer. Det. En. Orienterare. Hur förbannat långt in i busken jag än har gått. För det är ju lixom där dom är orienterarna! Att jag aldrig lär mig.

Bara skoj

När barnen var små fick man inte sova om nätterna för att dom höll en vaken. När dom är 16 och 18 år gamla får man det fortfarande inte, av samma anledning. Jag är aptrött och hade lätt slocknat på två röda, om jag haft samvete till det. Men Kajsa skulle ABSOLUT följa med på en fest i Ö l m s t a d (läs: Tjotaheiti) ikväll och det känns definitivt inte som läge att somna innan hon är tillbaka här i människobyn. Men med ett par rejäla tändstickor (braständare) att spjäla upp ögonen med, så är det ju inga bekymmer.

Imorgon ska jag jobba x antal timmar och sen ska vi hälsa på lilla enarmade mamsingen på sjukhuset i Borås. Min favoritmiljö! Det bara vänder sig i magen på mig, bara jag ens parkerar bilen på parkeringen utanför. Att sen tvingas vara inne i själva sjukhusbyggnaden, i lukten, i ljuden, i... I allt det sjuka och döda - det är bara inte min  grej. Det är min mardröm. Men det blir en rolig dag.  

Sen kommer måndag och den blir oxå jätterolig. För då ska jag ringa sjukvården här på mitt egna sjukhus och ge dom grönt ljus att ta min sköldkörtel. För det har jag bestämt idag. Nu går det inte mer, jag kan för schöen inte andas ordentligt längre. Jag har väntat i det längsta (skräll) men nu går det bara inte mer. Man kan leva fint utan sköldis, men man får käka medicin. I paritet till att kunna andas eller ej - känns det som om det är ett riktigt bra alternativ. 

Bara glädjeämnen alltså. Livet leker. Och int är jag bitter int. 

Gonatt

Bror

Men det är ju inte klokt hur dagarna bara går och går och går. Jag hinner inte med! Jag behöver flera timmar nu! Och dagsljus! Vem schöen släckte lampan? Man kan ju tro att det är miss i nassen när man kommer hem från jobbet, inte fasiken vill  man ge sig iväg ut på upptäcksfärder då inte? Mera dagsljus åt folket! Det kan inte vara för mycket begärt? Det är väl bara att vrida fram klockan några timmar hit eller dit, så vi får lyse när vi behöver det? Jag lägger den idén i nån låda...

Jag har inte hunnit ens hälften vad jag tänkt den här veckan, så ikväll blir det jobb hele kvällen. Suck. För imon blir det en sån där go tur och retur till Sthlm över dan, för jag ska upp och få mig en rundvandring på Nya K a r o l i n s k a S j u k h u s e t, Sveriges största bygge i modern tid. Mycket trevligt och att andas lite Sthlmsluft i sig är ju inte heller otrevligt. Sen vidare till Norrköping för heldagsmöte hela fredan. Sen är det helg igen, säger dom som vet.

Just avslutat ett lååångt telefonsamtal med min bror. Han behövde prata av sig... Helt makalöst konstigt att vi hittat fram till varann på äldre dar, men bättre sent än aldrig. Underbart! Fast ämnet hade kunnat vara trevligare dock... Han hade fått spelet på vår lilla mor idag, tant pessimist.

I lördags morse snubblade lilla mamsingen på sina pyamasbyxor när hon skulle gå och morgonkissa. Hon föll huvudstupa i badrummet på sin lilla tändsticksarm... Men det var ingen fara, nejdå, nejdå. Lite ont i armen kanske men det skulle nog gå över, så hon sa inget till nån enda människa. Men i måndags yppade hon att det kanske gjorde lite ont i armen efter att hon ev hade ramlat lite på lördagen... Lite gnälligt tycker jag - den var ju bara bruten på 4 olika ställen, benflisor som satt sig i underarmsbenet och en totalförstörd armbåge som nu måste bytas ut till en konstgjord led. Men annars ingen fara.

Så nu ligger hon på sjukhus och väntar på att sjukhusets enda specialist på armbågar ska få tid att operera henne, vilket kan bli i nästa vecka om vi (och alla vårdare som måste vara i hennes närhet) har tur... Jag förstår att hon har ont, att hon är ledsen, att hon lider av att hon är gammal och inte längre kan ta hand om sig själv (jag lider av att bara se det) men... Det är inte roligt att få en utskällning så fort man försöker hjälpa henne. En gång kan man klara. Två och tre och fyra och fem också... Men sen börjar man fundera över varför man försöker hjälpa henne över huvud taget. Bror hade fått sig en jävla pärla idag när han visade henne hur hon skulle göra för att sätta på radion. Sköterskorna på avd också - när dom skulle ge henne insulinet. (han hade tom gått och bett dom om ursäkt å hennes vägnar när han gick hem...) Själv är jag hostig och snörvlig och vågar inte åka och hälsa på innan jag snörvlat färdigt. Att smitta en 86-åring som ligger och väntar på operation, är inte det mest intelligenta om ni frågar mig. Men det var ju såklart inte rätt tänkt av mig. Jag är inte ett barn som ställer upp, till skillnad från dom andra två avkommorna som nu var där. Ja, jag säger då det...

Så nu har vi kräkts lite familjegalla över varann en bra stund, storebror och jag och det var nog otroligt skönt för båda två tror jag... Jag har aldrig haft nån att spy familjegalla med, (familjen är ju väldigt begränsad) det här är nåt helt nytt för mig. Det blev mycket förstående suckar när vi delade med oss om våra synsätt på denna lilla käcka kärnfamilj. Han är 69, jag är 41. Men idag kändes det för första gången som om vi var nästan jämngamla. Och idag kändes det för allra första gången någonsin, som om vi var bror och syster på riktigt. Ja, jag vet ju att han är min bror, men han har nog alltid känts mest som en släkting. Som en farbror eller äldre kusin, vi har ju inte pratat med varann mer än ett par tre gånger om året, större delen av mitt liv. Men kanske spelar ålder, avstånd och 30 år av väldigt lite kontakt - ingen roll alls när man ser sin gemensamma gamla mor tackla ihop?

Jag har en storebror på riktigt. Vilken underbar känsla.

Tant

Nämen hur gott är det inte med helg den här veckan då? Helt makalöst gott! Idag njuter jag av hemmafrulle och nyhetsmorgon i den egna soffan, det är lyx i ett liv som inte alltid försegår på hemmaplan.

För övrigt kan jag bara konstatera att jag har blivit en gammal tant. Fina tecken som styrker den observationen är:
* Under gårdagens aw med goa och glada kollegor - tackade Pettsson för sig vid halvtio och cyklade hem. Skräll, säger du. Nä, säger jag. För det är ungefär så det sett ut på sista tiden. Det borde kännas hemskt att välkomna tanten in i min (redan tantiga) kropp, men nope. Det är så skönt. Jag tycker inte att det är roligt att vara ute i vimlet längre helt enkelt. Jag är så jävla färdig med det. Och det tog nästan inte en dag mer än 41 år.

* När det blir helg, vill jag bara vara hemma. Jag vill äta hemmafrukost, pilla och fixa och dona och städa i mitt hemmahem, sitta i min hemmasoffa, titta på hemmatv´n. Men jag vill gärna umgås, bjuder gärna hit vänner - bara jag slipper gå utanför mitt hemmahem och vakna någonannastans. Åka på weekend till nån annan ort och slå klackarna i taket pratas det flitigt om i mina kretsar - och det är jag ungefär lika sugen på som att stå ute en hel dag i ösregn. Jag vill vara hemma när det är helg, så att jag kan tanta mig ordentligt. Punkt.

* Jag tänker att jag är så nöjd. Jag är så nöjd med allt jag har bara. Livet är inte på något sätt enkelt, ofta är det rent förjävligt, men jag har det bra i alla fall. För jag klarar av att ta mig upp igen. Tillbaka till default lixom och det är det som är det viktiga. Jag har två rejält trasiga fötter och många andra saker som jag önskar vore väldigt annorlunda - men jag är nöjd i alla fall. För jag är tant. Och det är skönt.

Idag ska tant titta ikapp sig lite på veckans missade tv-program och sen finns det inget som hindrar att gå bananas på övervåningen. Började med att måla en vägg i Emelies rum i söndags och det fick bli startskottet på det jag vill göra där uppe. Emmes rum ska få en rejäl omstyling och Kajsas kommer åka med i bara farten. Sen är det hall och trappa som ska få en jäkla pärla. Sen är tant nöjd.

Nähä!
Go lördag go vänner.

Tänk dig

Tänk dig att du har 12 par ögon riktade mot dig. 12 par ögon i ett knäpptyst rum på en tidspressad morgonfika i ett stelt konferensrum. 12 par ögon som sitter i ansikten med munnar som streck. Det finns ingen glädje, ingen trevlig atmosfär, ingen avslappnad attityd - bara fakta. 12 ansikten vända mot dig, som förväntar sig att du ska leverera något av värde.

Tänk dig att du just innan det haft en bra morgon på ett hotell. Käkat frukost halvsju, suttit på rummet och jobbat mycket effektivt ett par timmar, förberett dig noga inför dagens första besök, tittat ofta på klockan, noga kalkylerat resväg och gett dig av med fin marginal. 

1,3 km från hotellet till konsultbyrån. Det blir MAX tio minuter med bilen? Hämta beställda ostfrallor på vägen. Tänk om det är kö på bageriet? Hm... En halvtimma från hotell till kund, inkl bageriet, det måste ju räcka? Tänk dig att du varit väldigt trygg i den tanken. 

Tänk dig att du kört till bageriet med hjälp av gps-en. Där du skulle svängt vänster alldeles intill, var det ett vägarbete och du tvingades ta en enorm omväg som gps-en inte alls verkade gjord för att hitta på. Tänk dig att du tappat 10 minuter redan där. Tänk dig dessutom att det inte fanns nån parkering när du väl hittat fram, och du småsprungit 400 meter. Tänk dig att du sen klampat in på ett bageri och flåsat:

 -Hej! Det ska finnas 12 frallor med ost beställda här i mitt namn! 

- Jamen hej, då är det dom här. Det blir 72 kronor. 

Tänk dig att du börjat anat oråd för att det blev så billigt... Och öppnat påsen för att synliggöra dina farhågor. Tänk om "frallor med ost" i Karlstad inte betyder frukostfrallor med ost utan snarare ostfrallor? Alltså en slät fralla med oststänk ovanpå och inte en frukostmacka med ost. Tänk dig att du tittat i påsen och upptäckt fakta. 

- Eh... Jag tyckte väl att det var lite billigt... Jag ringde och beställde tolv FÄRDIGA frallor med ost. Inte tolv ostfrallor. Jag ska på kundbesök, dom ska äta dom här lixom. 

- Jaha? Då skulle du sagt ostmackor när du beställde. Men jag kan fixa det, fast det tar ju en liten stund. Tål dom nötter?

- Inte fan vet jag. Men nu är det bråttom kan jag säga! 

Tänk dig att du kört från ett bageri med skev syn på frallor med ost (eller det närmaste du kom) mot en konsultbyrå, mot alla hastighetsbegränsningar i världen - bara för att upptäcka att 300 m från slutdestinstion är det ett stort vägarbete till och gpsen går fullständigt nuts och visar samma väg, runt, runt och runt- utan att leda dig till målet. Tänk dig att du blivit tvungen att tänka själv. 

Tänk dig att du tänkt att du haft god tid på dig att nå konsultbyrån för den dyrbara 15-minutaren du fått tillgång till på deras fikarast, kalkylerat med marginal, tillslut hittat fram till konsulteländet och upptäckt att det inte finns nån parkering i närheten där heller. Tänk dig att du sprungit genom halva jävla Karlstad med tunga prover i en stor tygkasse på ryggen, på den gropiga trottoaren, kastat dig in i hissen och snubblat in på byrån fem minuter efter deras morgonfika redan har börjat. Tänk dig att allt som kunde gått fel under din väl tilltagna halvtimma på väg dit - gått tokfel och mer därtill. 

Tänk dig att du sen tillslut står i ett konferensrum med 12 par ögon riktade mot dig och har fått en stressblackout. Att du går igenom grunderna för ett sånt besök och för att samla dig. (Hälsa vänligt, öppna med en anekdot, bjud på dig själv och fortsätt mot relevans) Tänk dig att samtliga är helt befriade från humor och att deras reaktion är helt lika med noll när du öppnat med anekdoten om ostfrallorna... Tänk dig att du gör allting rätt och får noll respons... Att du inte vet vad du ska säga? 

Tänk dig att du måste få dom här människorna att gilla dig och dina produkter så att dom ritar in dom på nästa bygge som dom ritar! Och att du har femton minuter på dig..

Tänk dig att du femton minuter senare tackar och säger hejdå till tolv ansikten som ler. (Okej då, inte alla kanske, men merparten) Tänk dig att du på nåt jävla sätt lyckades ändå, att vända den vidriga mardrömmen till något helt ok. 

Var stolt över dig själv. 

God natt..  

Sketmåndag

Det är en avskyvärd måndag. Den gick åt pepparn redan på måndagsmötet när jag inte orkade vara pedagogisk nog och rök ihop med produktion. På nåt konstigt sätt blev allt mitt fel men i slutändan var det ändå jag som blivit orättvist behandlad och MINA grejor som inte hade blivit skickade. Men det var mitt fel ändå. ALLT var mitt fel. Men jag orkade inte kriga, jag bara accepterade att det var en sån dag när allt skulle gå fel och det skulle bli jag som skulle få ta på mig all skuld. Även om det var mina sthlmskollegor som var bovarna i dramat. Inga problem, jag tar skiten, ös på bara. Jag bor på Björngatan ifall nån vill kasta ruttna ägg på mina fönster. Tredje och fjärde våning i det gula huset mittemot skolan, kör hårt.

Jag avskyr november, det är en fruktansvärd sketmånad om du frågar mig. Vi hinner ju inte ens in i skiten innan det är så bäcksvart, slabbigt och regnigt att ingen levande människa vill sticka ut näsan. Idag kom jag att tänka på hur det var för bara några månader sen, när jag satt i eftermiddagssolen på mitt träddäck i lilla stugan och bara njöt. Hur jag tassade runt barfota och lallade ut i trädgården utan att ens behöva ta på mig skorna då heller. Hur ljust det var. Hur soligt och hur otroligt skön och enkel tillvaron var. Det känns som en helt annan värld! Jag kan inte förstå att blött, svart och kallt händer på samma planet som ljust, soligt och skönt just gjorde. Jag vill protestera mot det. Reklamera! Jag är EMOT!

Men det verkar inte gå. Istället gjorde Pettsson dom mörka novembertankarna ännu mörkare genom att utveckla dom till vad som ska följa sen. För vad kommer efter november? Som om jag nu trodde att det inte skulle gå att göra skiten ännu värre? December såklart. Och därmed var alla positiva tankar för den här dagen slut och förbrukade. Nu råkar det vara så att förutom julcirkusen så gillar jag faktiskt december. För jag gillar advent. Det är mysigt med alla upplysta fönster och all belysningsgarnityr i allt det mörka eländiga. Det är vackert och mysigt med Lucia, det är ljuvligt med doften av nybakat saffransbröd och att tända ett nytt ljus i staken varje söndag. Men idag, denna kvaddade sketmåndag i november - då var jag såklart tvungen att göra arkeologiska utgrävningar till grunden i mina tankar och ta reda på varför jag tycker så? Varför är advent och Lucia mysigt Anna-Karin - men inte Jul? Jo! Det fanns ett ganska enkelt svar där nere i avgrundshålet av tankar, så långt ner på botten som jag aldrig orkar titta. Nämligen att: advent och Lucia får jag och mina små fira som vi vill. Inga fler närmast sörjande är inblandade eller har ens några synpunkter.

Och då var jag lixom redan där. Då var jag bara tvungen att gräva lite till och hamna i den där glödande materian av tankar som jag ALDRIG, ALDRIG nånsin vidrör förrän vi är typ på den 23e dec och jag MÅSTE ägna en tanke åt att det snart är Julafton och att jag inte kommer att komma undan i år heller. Men i år slog jag minsann till redan den 4e nov. Kanske är det det som kallas för personlig utveckling? Eller vad? Jag gick i alla fall igenom det kommande scenariot i min hjärna och försökte hitta kryphål eller nya utgångar från andra perspektiv. För att komma nånvart lekte jag psykolog åt mig själv och pratade därför med mig själv inne i huvudet. (SAMTIDIGT som sthlms-säljarna stal mina prylar och gjorde min leverans ännu mer försenad) Och vad är det då en psykolog gör? Vad är det för frågor han ställer så man kommer fram till svaret? Jo... Det är mycket enkelt, det är bara att säga "varför?" på fyrtioelva olika sätt lika många gånger. Sen vet man.

Jag frågade mig själv bla om jag avskyr Julen för att min pappa dog då och för att det ska göra sig påmint varje år? Men nä, det är inte därför. Det kunde varit ett bra skäl annars, men jag kan leva med det. För det finns lixom inget val. Men det är nog det som är grejen, på allt det andra finns det val - men någon annan har gjort dom valen en gång och sen är dom inte möjliga att ändra. Nope. Inget får ändras en mm. INGET! Oavsett hur bra alternativen passar alla inblandade. För så här har vi alltid gjort och ska alltid göra, allt annat är tjänstefel och innebär att man sårar sina släktingar oerhört om man ens funderar på att ändra på nåt. Då är man elak. Ett svart får. Man respekterar inte di gamle. Åh fy hundan så elakt rent ut sagt.

Under hela min uppväxt har jag aldrig fått se den sista delen av julkalendern. Av 24 avsnitt som varje december byggdes upp med spänning för att få sin lösning på självaste Julafton, så har jag i alla år sett 23 av dom. Det 24e avsnittet sändes nämligen alltid kl 9 på morgonen när vi skulle göra dagens första förflyttning. När jag var liten skulle vi ta på oss jackorna och gå till mormor eller moster eller kyrkogården. Och senare när vi bodde i Gsås, så skulle vi sätta oss i bilen för att åka till Borås just då. -Men reprisen då? tänker du! Nope. Kl 18 på kvällen då skulle det förflyttas på andra hållet. Jag missade ALLA. Jag HATADE mina släktingar på Julafton, för ingen kunde förstå att det var viktigt. För jag var det enda barnet, alla andra vuxna (jag är megasladdis) och ingen frågade någonsin mig vad jag tyckte. Jag var en vante som fick följa med bara. Hit och dit och dit och hit. Och om jag blev sur, inte tillräckligt glad, eller inte var tillräckligt tacksam - så fick jag höra att jag skulle bjuda till lite, för det var ju för MIN skull vi firade Jul, för det var ju jag som var barnet. Men var det någonsin någon som frågade barnet hur barnet ville att Julen skulle vara? Never.

Kanhända fick inte mina kompisar heller se sista delen av Julkalendern? Kanske ingen tittar på tv på Julafton förutom kl 15? Jag har ingen aning, för jag vågade aldrig nämna det för någon - för då var jag kanske konstig. Det var bara grannen (Ann-Louise) som visste hur det låg till och hon trackade mig flitigt för att hon själv minsann visste hur det hade gått. Kanhända låter det som en världslig sak, ett i-landsproblem och inget att lacka ur för? Men när man är 10 år och enda barnet i släkten - då är det en form av sällskap, en gemensamhetsgrej, en stor sak att få se hur det gick i Julkalendern! Så det så! Men det fick jag aldrig. Jag funderar än idag, 41 år gammal på att hyra alla julkalendrar genom tiderna och kolla på del 24. För att avsluta lixom. För att sätta ner. Jag får se hur jag gör.

-Men Anna-Karin, DET kan väl ändå inte var anledningen till att du idag avskyr Julafton? Nu tittar du väl inte på julkalendern mer? sa min lilla psykolog då.
Och nä, det gör jag ju inte. Men det är lite samma grej. Nån annan har bestämt att kl 15 ska vi vara hos min bror på julkaffe och sju sorters kakor till Kalle Anka. Kl 12-13 kommer mina barn hit från sin farmor. (då har dom åkt från Hjo) Mitt i självaste julalunchen när alla andra sitter och myser med julbord och nubbe, ska vi alltså förflytta oss från Jkpg till Borås. Det blir mina första 10 mil för dagen. Mina barn har redan avverkat 7 och för dom blir det följaktligen 17 när vi är framme hos bror. Efter det (typ kl 18) ska det åkas till Grimsås. Där blir det tomte, julbord och sen julgröt. Helst allt i ett samtidigt, för då är alla så jävla trötta. Det blir ytterligare 6 mil. Alltså 23 mil i bil för mina små och 16 för mig. VARJE Julafton, VARJE år. Ibland äter vi varsin korv i bröd på Statoil till lunch, på R40. För jag har aldrig lyckats lista ut hur vi annars ska få i oss nån lunch den dagen.

Jag har idag funderat över vad som skulle hända om jag tackade nej till denna fina tradition? Kan man bli utesluten ur sin släkt? I så fall tror jag att det är det som kommer att hända. Denna stora släkt som består av min gamla deprimerade mamma, hennes döve och mycket elake gubbe, min syster som jag har ungefär noll kontakt med, min halvbror och hans son. Det är det som finns och som jag kommer att gå miste om. Är det värt det? Eller ska jag tvinga mina stackars snälla barn (och vara en precis lika dum och egoistisk morsa som min egen var) att åka 23 mil hit och dit en julafton till? Så att jag kan behålla min lilla släkt ett år till och se vad som händer?

Jag måste nog fundera på det lite.

Men nu verkar det som om dom där omtalade sthlms-säljarna ramlar in i stan, för vi har säljmöte här hela dan imon. Och dom vill absolut att vi ska gå ut och käka ikväll. Jaja, man får ställa upp.. Och lite fredspipa kan vi nog behöva röka.

God Jul!