Otur

Vi skulle gett oss iväg från kontoret vid lunchtid i måndags och det hade vi säkert kunnat gjort - om vår nyanställde säljare inte plötsligt hade dykt upp 5 dagar innan han skulle börja på riktigt, med hundra frågor till mig, alla landets kunder plötsligt fått för sig att ringa och jag blivit fast med min allra bästa psykolog i x antal timmar....

Jag höll på att packa inför kommande resan, yvigt men långsamt och tyckte själv att jag gjorde det ganska bra med tanke på de tusen tankar som snurrade, när bästa psykologen plötslig stod framför mig med huvudet på sne och sa:
- Hur är det med dig idag?
- Eh...jovars. Jag har haft en jävla skithelg, men nu är jag här så nu ska det väl gå bra.
- Vad har hänt? Är det nån som har mulat?
- Eh... Njää..inte riktigt så drastiskt kanske..
- Kan jag hjälpa dig? Ska vi sätta oss en stund?
- Eh... Det här är ingenting jobbrelaterat alls, så...
- Det spelar ingen roll, jag släpper inte iväg dig till Norrland med det ansiktet. Kom in till mig när du kan.
- Vi ska till Dalarna... Vad är det med mitt ansikte?
- Kom nu!
Och efter en stunds samtal så sa han:
- Anna-Karin, vet du vad? Det finns tur. Och det finns otur. DU har otur. Du har bara en sån jävla helvetes otur.
Först tänkte jag att han sa det för att vara snäll. Men han är inte sån, han säger inte saker för att vara snäll. Han säger bara sanningen. Och ju mer jag tänker på det - så känns det bra. Alla de gånger jag har höga krav på mig själv för att något ska bli bra och det inte blir det - så har det faktiskt till 90 % handlat om otur när jag tänker efter. Om saker som varit utanför min ram att kunna påverka. Då är det inte mitt fel. Ibland har jag bara otur.

Jag arrangerar den här mässrundan för 10 företag. Vi turas om så alltså dröjer det 9 gånger nu innan det är min tur igen. Och det är skönt för det är ett myller av elände att hålla reda på och styra upp. Så mycket att jag har med mig min kollega för det administrativa och för att jag ska kunna stå i mässmontern själv. Ett av företagen har en stor otymplig pryl med sig som dom visar (den är 3 kubik) och därför krävs att varje lokal har breda dörrar och inga nivåskillnader. Jag bokade en lokal i varje stad redan i maj/juni och försäkrade mig om att det skulle funka bra. När vi kom till Mora igår så var där en lastkaj som var två meter hög, utan ramp. Alltså ingen möjlighet alls att lyfta upp deras 300 kg tunga aggregat så de skulle komma in i mässlokalen.... Jag gick då och hämtade den lilla människan som i maj månad bedyrat att det fanns en ramp och att det inte skulle vara några problem, släpade ut henne i håret till lastkajen och frågade vart rampen var?
- Nämen? Jag trodde att vi hade en ramp...
Hur skulle jag kunna veta att hon var dum i huvudet när jag ringde och bokade lokal? Ska man behöva kräva uppvisande av IQ-test för att våga lita på folk? Otur, inte mitt fel.

När vi kom till Falun var det inget överdrivet flyt heller. Strax innan 50-skyltarna ringde en av de andra till mig.
- Hej AK, jag skulle köra upp till lokalen där vi ska vara imon och lasta av mina grejor nu, men dom säger där att dom har ingen bokning för imorgon.
- Haha Mårten, skitkul.
- Nej allvarligt. Jag menar allvar. Dom har ingen bokning. Dom säger att det finns en mailkonversation med dig från maj månad men ingen bokning.
- Eh... Skitkul Mårten. Vi skojar inte om sånt här, det pratade vi ju om igår. Lägg av nu.
- Men jag skojar inte! Det finns ingen lokal bokad i Falun!
Då fick Mårten höra en väldigt lång stunds motorbrus innan jag skrek:
- MEN JAG VET ATT JAG HAR BOKAT! JAG HAR SKRIFTLIGT PÅ DET!
- Jaha. Då har dom missat det. Dom har ingen bokning. Och vi har ingen lokal.
Otur, inte mitt fel.

Det löste sig dock, för dom hade ingen annan bokning heller, så lokalen kunde vi ha. Det var bara lunchen dom hade svårt att få till med så kort varsel. (varm mat till 50 pers) Men dom kunde fixa baguetter av okänd kvalité om jag bestämde mig inom fem minuter. Tankarna snurrade, jag tog beslutet att baguetterna var bättre än inget och sa ja. Senare på kvällen kom vi på att vi kunde ju bjuda kunderna på lunch varsomhelst i stan, så jag sprang och köpte 50 lunchbiljetter en restaurang 200 meter bort och delade ut till dom stackars kunderna istället. Dom 50 baguetterna (fortfarande med okänt innehåll) skänkte jag till ett härberge (Riahemmet) vilket blev mycket uppskattat. Ibland ordnar det sig ändå, trots otur.

Igår på frukosten valde jag som vanligt ett ägg ur korgen med löskokta ägg, kokta 4 minuter. Det var så hårdkokt att gulan var grön. Jag gick och hämtade två nya, men samma sak. Då hämtade jag ett från den andra korgen, för jag tänkte att dom förväxlat dom. Men det var lika illa. Hasse, min mässkolega satt mittemot och smaskade på ett perfekt krämigt löskokt ägg och tittade med höjt ögonbryn på alla oätna ägg på min tallrik. Idag gjorde jag samma sak. Tog ett löskokt ägg och öppnade det med spänning. Någon hade bara sprungit förbi det kokande vattnet och hastigt tappat ner det några sekunder. Vitan var inte ens vit, den var bara genomskinlig och droppade när jag knackade på det. Jag slog på stort och hämtade 3 ägg till. 2 från den löskokta korgen och 1 från den hårdkokta. (man börjar ju lära sig frukostäggbranschen nu...) Samtliga rann som om dom bara blivit doppade. Mittemot satt Hasse och smaskade som vanligt på ett perfekt krämigt och löskokt ägg. Av hundra ägg att välja på fick jag 8 som var katastrof och han fick 2 som var perfekta. Det mina damer och herrar är inget annat än ren jävla otur.

Ett kokt ägg hade varit gott.

Banjo

Dupontarna är galna, alltid nåt jävelskap på lut. Än en gång lurar dom mig till skratt. Nej fel - dom får oss alla att garva tills vi viker oss. 

Bygden i Dalarna består mest av obyggd... Småsamhällen med omotiverat för många pizzerior och märkliga mathak med vissna, solblekta plastblommor i fönstren. Man riktigt ser hur det sitter en banjolirare, (med slokhatt och flötit hår som sticker ut) där inne och plinkar på sitt instrument. Jensa Dupont gjorde en plötslig imitation med ljudeffekter och vi dog. Där föddes namnet banjobältet. Hovfors, Rättvik och Mora. Banjo, banjo, banjo.

Vilka sommarkvällar vi har fortfarande! Helt galet! Igår satt vi på uteservering till kl sent och sen fick jag syn på bishops skylt tvärs över ån. 

-Titta! Där är ju bishops! Jag ger mig schöen på att dom har Oppigårds på fat där! Vi är ju ändå mitt i Dalarna! Ska vi kolla?

Och det hade dom. Så jäkla nice! Min tredje på fat, Lule, Karlstad och nu Falun. Det är dom enda orter jag har hittat den på fat. Väldigt speciellt. Vi njöt och uuumade hela ligan. 

Nähä, nu är det dags igen. :)

Trångt

Vilken helg det kunde blivit. Det fanns så många roliga ingredienser som jag hade längtat efter att få smaka av. Men jag tror att ungefär allt som kunde gå fel, oxå gjorde det. Från fredag till söndag! Av allt det smarriga blev det bara en jävla pannkaka. Klistrig smet och kaos. Denna söndagskväll kan jag bara konstatera att den här stan är för trång. Jävligt mycket för trång. Jag önskar att det var slutet av maj och att jag kunde gömma mig två månader i Skåne. Men just det ja! Jag har ju precis kommit hem till verkligheten... Vad bra det gick.

Det var dock väldigt roligt att träffa Värnamo-pinglan Helena som såg till att jag kom med på gårdagens event- när hon skulle ut med sitt jobb i Jkpg. Hon hade några tuffa dagar i ryggen (v-modagarna) och rätt snabbt insåg vi att vi hade varit ute med samma Värnamokund häromdan. (Värnamo är oxå för trångt. Jävligt mycket för trångt. Men det är ju ingen nyhet.) Roligt hade vi igår i alla fall. Ända tills jag blev tokledsen och gick hem. Det svänger i nöjesbranschen. 

Idag har jag mest hållit mig i djupa skogen (kändes som en lagom konfliktfri zon där jag inte kunde fucka upp nåt) och gnabbats med ett rådjur. Han sprang iväg ett par skutt när jag kom för nära, men vägrade att lomma vidare utan stannade istället kvar för att blänga ilsket på mig. Jag som bara ville ha lite kantareller från mitt favvisställe tyckte att han hade ett fånigt kontrollbehov och att vi borde kunna komma överens. Det gjorde vi INTE och jag tyckte inte det var värt ett horn i magen att komma åt det just idag. (Hade ju ändå fullt upp med kniven som sitter i hjärtat) Så vi gick där intill varann ett par timmar och han tog mig till lite nya fläckar av guld. Så nu får jag visst rensa halva natten i alla fall... Det var så skönt att få stänga av hjärnan en stund. Tack Bambi. ❤

Det ska bli ett sant nöje att trycka in adressen till S c a n d i c i Gävle på gpsen imon vid lunchtid, kasta in väskor, mässprylar, min allra goaste kollega och rulla ut ur den här stan. En av årets roligaste arbetsveckor väntar och jag är galet laddad för den. 

Tur-tisdag

En del dagar bara allting faller på plats. Lösa ändar går att knyta ihop, brev man väntar på kommer och på alla ställda  frågor får man dom rätta svaren. Det är bara att stå och håva in. Check, check, check. En sån dag har jag haft idag, när allt man tar i blir till guld. Som en helt vanlig tisdag i mitt liv lixom. Not. Jag är chockad. 

En sån där dag när humöret är på topp, man skiner ikapp med sig själv, kan bemöta allt med ett positivt sätt och allting är bara roligt. T.o.m när jag idag blev jagad att anmäla mig till ett julbord - så valde jag att ta det bra. För visst finns det två möjliga tankar som kan dyka upp i en hyfsat normal skalle när någon är väldigt angelägen om att få ett julbordsbesked den 20 aug?

Tanke 1: Den här människan har ju för schöen inte alla muffins i korgen... Varför jagar han mig idag, den 20 aug för att få ett ja till den 6e dec? Har han inget liv? Slut på medicin? Taskig barndom?

Tanke 2: Oj. Han är VÄÄÄLDIGT mån om att just JAG ska vara med på denna tillställning, så han bokar mig redan nu. 

Idag valde jag självklart tanke 2. En vanlig rutten tisdag hade jag kanske inte gjort det. 

Hemma väntade två nöjda döttrar, 1,6 mil på cykeln och sen en lat kväll i soffan. En tisdag kan nog inte bli mycket bättre än så här. Har jag sagt att jag älskar tisdagar? Det är veckans bästa dag. 

Imorgon är det onsdag och jag ligger på vägarna igen. Jag förutsätter att det blir en skitdag nu när all min tur är förbrukad idag? För jag tror det är just TUR som jag har haft idag. 

Och det är mysko, för det är ju som han säger den där blyge slalomåkaren, som nästan aldrig säger nåt..:

"Det är så märkligt. För ju mer jag tränar, desto mer tur har jag." 

(I n g e m a r S t e n m a r k)

Godnatt allt flyt. 

Ps, vi kan väl ses imon?

I´m back

Jag tror att jag återupptar det här lite, för jag saknar´t ibland. Men jag blir nog varken lika detaljerad eller flitig som förr. Fast ibland spårar jag säkert ur i vanlig ordning... (självinsikt när den är på topp) Följ med om du vill!

Så vad händer i det Petterssonska hemmet och livet? Jag vet inte riktigt... Men det har varit en fantastisk sommar och jag kommer leva på den länge. Just nu är det bara väldigt skönt att vara hemma och det är jag mycket glad över. Det kunde blivit lite jobbigt annars...

Det finns absolut inga fel på Jkpg, jag har älskat den här stan under alla de 18 år som jag bott här. Men när jag tillbringar mycket tid i Skåne så får det effekten att jag känner min instängd här! För kring Sundet är naturen helt öppen, havets lugna brus och vidder som ligger oändliga framför ögonen ger mig luft och frid. Det blir så lätt att andas på nåt sätt! Det låter förmodligen korkat och måste nog självupplevas innan man kan förstå det. Men det är en otrolig skillnad mot en stad i en dal, med berg och skog och skog och skog runtikring och endast en rejäl insjö som lugnande brus att jämföra med. När jag kommer tillbaka hit från Skåne så känns det som om omgivningen klibbar fast på mig. Instängd! Panik! Självklart blir det inte bättre av att krypa in i en lägenhet, även om det inte har med just den här stan att göra. Jag får bara så svårt för inlandet när jag vant mig vid kusten. Men det kommer att gå över när jag vant mig vid motsatsen igen.

Den här hösten (ja, jag vet att det fortfarande är sommar, men om jag tänker säsongsvis...) så har jag lovat mig själv att ta hand om mig själv. Att ta hand om kropp, själ och hälsa. För jag inser att det inte kommer att fungera nåt vidare med någonting alls annars. Det låter väldigt enkelt och självklart och så är det säkert också för den utomstående. Men när jag är mitt uppe i det så kommer aldrig tanken att jag måste ta det lugnt. Jag ska öva mig och försöka bli bättre på det, men det är inte lätt när vi gör den resa vi gör på min arbetsplats och det är det roligaste jag varit med om. Där är historien i korta drag så här:

För 1,5 år sen fick vi en ny chef. Han har ett annorlunda ledarskap som är väldigt svårt att förklara. Jag funderar själv fortfarande varje vecka på hur han tänker ibland - för det är så totalt tvärtemot vad jag tidigare upplevt. Väldigt enkla regler. Regler som ibland är så enkla att det snurrar i hjärnan på mig... Men han är fantastisk och makalös och jag önskar att han stannar länge!

När vi gick in i år 2013 bestämdes det att vi ska öka vår omsättning från 37 mille till 52, på tre år. Det är en hyffsat stor tillväxt procentuellt... (1a året 42, 2a året 48, 3e året 52) När sju månader nu har gått på det första året, taktar vi 46... Eftersom hösten är vår mest intensiva period, börjar vi nu snegla mot 48-50 redan år 1. Då kan du kanske själv förstå hur otroligt fort den här båten går, hur roligt det är och hur svårt det är att hoppa av... Men tyvärr orkar inte alltid kroppen - allt det som hjärnan vill. Därav har jag bestämt mig för att vara extra noga from nu, med min hälsa. Hälsan går först, båten i rekordfart över havet kommer i andra hand.

Och för att ha en chans att kunna hänga med måste jag vara starkare, så numera är jag stolt ägare av ett träningskort och jag använder det flitigt. (jag kan varken gå eller springa, men jag kan cykla och ro!) Jag äter nyttigt och jag dricker minimalt med alkohol. Jävlar i min låda så bra jag redan börjar må. Jag ska verkligen försöka hänga i de här vanorna.

I eftermiddag ska vi fira min Emelie, hon blev 18 igår men valde att tillbringa sin dag med sina kompisar i Gbg. Jag kan bara inte för mitt liv förstå att det har gått 18 år sen lyckan kom till jorden... 18 år! Hon är inget barn mer, hon är myndig och tillåten att ta hand om sig själv. Ofattbart. Om jag fick önska mig ett enda ögonblick i livet att återuppleva så skulle jag välja det då jag fick "hålla" henne för första gången. (läs: nån la henne ovanpå mig när hon var ca 8 h gammal, jag kunde fortfarande inte styra mina armar och efter en liten stund plockade nån bort henne igen) Jag var halvdöd och fortfarande i chock av det akuta snittet, bedövningen, den dramatik som uppstod när vi höll på att förlora henne och steeenhög av morfin - men ändå minns jag glasklart denna stund då jag tillslut fick känna hennes kropp mot min för första gången. Hon vägde 2,5 kg och hennes huvud var bara lite större än ett rejält äpple. Jag skulle göra vad som helst för att få uppleva det ögonblicket igen.

Arton fucking år. Vart tog dom vägen?