Just nu kan jag bara titta på denna sida och undra vem som har skrivit alla dom här inläggen?!
Jag har inte ett enda ord som vill ut... Slut lixom.
Kanske måste man fylla på ibland? Så jag läser. Läser å läser å läser.
Sen räknar jag med att va tebax med full kraft. =)
30 november 2011
Tok...
...förkyld. Vad händer med världen. Min förkylning som jag just jagat iväg kom tillbaka med buller och bång.
Och nu ser jag ingen anledning att snora ner mina kollegor. Så...
Lite sysselsättning skulle pigga upp. Någon som vill spela Wordfeud med mig? Leta upp "Pettersonskan" vettja! (med 1 s... Nån wannabe hade snott mitt nick)
Och nu ser jag ingen anledning att snora ner mina kollegor. Så...
Lite sysselsättning skulle pigga upp. Någon som vill spela Wordfeud med mig? Leta upp "Pettersonskan" vettja! (med 1 s... Nån wannabe hade snott mitt nick)
28 november 2011
Dumma dumma...
...fot. (surprise) Idag betalar jag för helgen. Värktablett deluxe, check. Men ändå väldigt glad för alla steg jag fick för dom pengarna. Första gången jag kunnat gå på stan (mer än nåt snabbt ärende) sen maj månad. =)
...måndag. Vill inte alls byta bort mina barn idag. Funderar allvarligt på att kidnappa åtminstone Emme som är här just nu.
...november. Vi är fortfarande inte sams. Men nu är eländet snart över och då vinner jag.
...gamla favvisjeans. Sprack. Just precis. Ingen kommentar.
...AKP. Som är låg idag fastän världen är ganska bra. Lite tungrodd bara. Men man får ju inget gratis. När ska jag lära mig det?
Och dumma, dumma bebis som bor så långt bort. Bebisgos är det bästa gos som finns såna här dagar.
...måndag. Vill inte alls byta bort mina barn idag. Funderar allvarligt på att kidnappa åtminstone Emme som är här just nu.
...november. Vi är fortfarande inte sams. Men nu är eländet snart över och då vinner jag.
...gamla favvisjeans. Sprack. Just precis. Ingen kommentar.
...AKP. Som är låg idag fastän världen är ganska bra. Lite tungrodd bara. Men man får ju inget gratis. När ska jag lära mig det?
Och dumma, dumma bebis som bor så långt bort. Bebisgos är det bästa gos som finns såna här dagar.
27 november 2011
Livsnjutare utan jazz
Det som skulle blivit en shoppinghelg blev en helt vanlig livsnjutarhelg. Visst köpte vi nån julklapp på stan igår men det ville liksom inte lossna riktigt. Det kändes nästan mer intressant med Lagmarks, Helsing och självaste myset.
Vägen hem från gågatan upp till Tågaborg tog en stund. Mest för att Petterssonskan fick för sig att hon ville gå in på Telegrafen. När vi (jag, Jennie, Sanna och Vejsan) passerade där utanför såg jag ett litet jazzband som satt och lirade, för en väldigt blandad pub-publik. Halvgula buckliga, tonade rutor och precis sådär lagomt "Nyhavns-likt". Ett sånt där hak som man slinker in på bara för stämningens skull, dricker nån halvljummen öl och struntar fullkomligt i vilken målgrupp dom vänder sig till. I alla fall brukar jag göra så och det brukar bli så bra så.
Jag är inte ens särskilt förtjust i jazz. Men vad spelar det för roll när det är själva stämningen man är ute efter? Hm... Svårt att förklara märker jag. Jag vet nog inte riktigt själv vad jag menar. Och mina argument lyckades inte övertyga resten av sällskapet igår heller. (tog en stund på den trottoaren kan jag säga. beroccan hade gått ur kroppen...) Var väldigt nära att det slutade med att Jennie tog Veja och gick hem, för att jag och Sanna kunde tänka oss en stund därinne. (egentligen tror jag att det var rollatorn som stod utanför som var mest avskräckande) Vi hade redan konstaterat att vi börjar bli gamla, eftersom vi tyckte det var mycket roligare att lulla runt som vi gjorde igår än att satsa på att gå ut på kvällen. Så rollatorn blev väl droppen som fick bägaren att rinna över. Ja kära barn, är vi gamla nu alltså som gillar eftermiddagskroglivet bättre?
Men men. Jag är väääldigt flexibel så vi knatade hem till Pelle som stod med alla armarna i grytorna. Hemgjord glögg, ostar, fikonmarmelad och sen ljuvlig fisksoppa med allt möjligt smask i - hade han på kvällens meny till oss. Lyx! Till efterrätt blev det en GT och Så mycket bättre. Fint ska det va. Herregud, grogg och familjeunderhållningsprogram. Jag känner mer och mer hur lik jag börjar bli mina egna föräldrar. Snart blir det väl hemmet.
Imorse hade vi tänkt oss frukost på Grand. För där får man punktbeställa omeletter. Gillas. Men det var fullt där. Så det blev en stadig frulle/brunch på Mollbergs hotell istället. Gööörmysigt. Ännu en vuxen prioritering. (men vi såg inga pensionärer)
Sen gjorde vi en grundlig check på Furet. Kollade alla vänners stugor oxå, när vi ändå var där. Alla fönster och dörrar hela. Check. Inget som gett sig iväg i vinden än. Galet vad det blåste när vi lämnade H-borg vid 13-tiden. Bäst att ta sig hem tyckte vi. (orkade ändå inte äta mer) Plockade snabbt upp Kajsan i Dalsjöfors och dundrade hem den sista biten.
Så nu hemma i mörkret. Jag har noll planer för den kommande veckan. Känner mig helt tom. Varför måste allt hända samtidigt och sen inget alls? Och visst var det fredag nyss? Den här helgen försvann ju bara... Är det fredag snart?
Vägen hem från gågatan upp till Tågaborg tog en stund. Mest för att Petterssonskan fick för sig att hon ville gå in på Telegrafen. När vi (jag, Jennie, Sanna och Vejsan) passerade där utanför såg jag ett litet jazzband som satt och lirade, för en väldigt blandad pub-publik. Halvgula buckliga, tonade rutor och precis sådär lagomt "Nyhavns-likt". Ett sånt där hak som man slinker in på bara för stämningens skull, dricker nån halvljummen öl och struntar fullkomligt i vilken målgrupp dom vänder sig till. I alla fall brukar jag göra så och det brukar bli så bra så.
Jag är inte ens särskilt förtjust i jazz. Men vad spelar det för roll när det är själva stämningen man är ute efter? Hm... Svårt att förklara märker jag. Jag vet nog inte riktigt själv vad jag menar. Och mina argument lyckades inte övertyga resten av sällskapet igår heller. (tog en stund på den trottoaren kan jag säga. beroccan hade gått ur kroppen...) Var väldigt nära att det slutade med att Jennie tog Veja och gick hem, för att jag och Sanna kunde tänka oss en stund därinne. (egentligen tror jag att det var rollatorn som stod utanför som var mest avskräckande) Vi hade redan konstaterat att vi börjar bli gamla, eftersom vi tyckte det var mycket roligare att lulla runt som vi gjorde igår än att satsa på att gå ut på kvällen. Så rollatorn blev väl droppen som fick bägaren att rinna över. Ja kära barn, är vi gamla nu alltså som gillar eftermiddagskroglivet bättre?
Men men. Jag är väääldigt flexibel så vi knatade hem till Pelle som stod med alla armarna i grytorna. Hemgjord glögg, ostar, fikonmarmelad och sen ljuvlig fisksoppa med allt möjligt smask i - hade han på kvällens meny till oss. Lyx! Till efterrätt blev det en GT och Så mycket bättre. Fint ska det va. Herregud, grogg och familjeunderhållningsprogram. Jag känner mer och mer hur lik jag börjar bli mina egna föräldrar. Snart blir det väl hemmet.
Imorse hade vi tänkt oss frukost på Grand. För där får man punktbeställa omeletter. Gillas. Men det var fullt där. Så det blev en stadig frulle/brunch på Mollbergs hotell istället. Gööörmysigt. Ännu en vuxen prioritering. (men vi såg inga pensionärer)
Sen gjorde vi en grundlig check på Furet. Kollade alla vänners stugor oxå, när vi ändå var där. Alla fönster och dörrar hela. Check. Inget som gett sig iväg i vinden än. Galet vad det blåste när vi lämnade H-borg vid 13-tiden. Bäst att ta sig hem tyckte vi. (orkade ändå inte äta mer) Plockade snabbt upp Kajsan i Dalsjöfors och dundrade hem den sista biten.
Så nu hemma i mörkret. Jag har noll planer för den kommande veckan. Känner mig helt tom. Varför måste allt hända samtidigt och sen inget alls? Och visst var det fredag nyss? Den här helgen försvann ju bara... Är det fredag snart?
Storm?
Å hur mycke storm blir det tro? Vi ställer in oss på att det kanske blir bäst att komma iväg efter frukost.
Och frukost ja... Som vanligt med detta gäng så är det intressant med frulle på stan. Så idag testar vi Grand. =)
Kvalitetsmyyys! :)
Och frukost ja... Som vanligt med detta gäng så är det intressant med frulle på stan. Så idag testar vi Grand. =)
Kvalitetsmyyys! :)
26 november 2011
Goa ställen...
...har det blivit idag. Nu en kaffe/baylis på Helsing. Veja anlände nyss för en slurk käk. Lite starkt verkade hon sugen på med.
Nu laddar vi för Halalid uppför. Ner till stan går på 12 min från Sanna å Pelle. Hem tar något längre. Ska man räkna med pitstopen?
Jag har GÅTT hela dan. Revansch för alla dagar jag missade i somras. Det är lycka. Men det är ett par timmar sen min fot tog slut... Det är värt det...
Nu laddar vi för Halalid uppför. Ner till stan går på 12 min från Sanna å Pelle. Hem tar något längre. Ska man räkna med pitstopen?
Jag har GÅTT hela dan. Revansch för alla dagar jag missade i somras. Det är lycka. Men det är ett par timmar sen min fot tog slut... Det är värt det...
Psykbryt
Tidig morgon kan vara olika. När vi igår kväll bestämde oss för att komma iväg vid sju imorse, så tog jag det med en klackspark. Skulle visa sig att jag inte var helt fel ute där...
När vi var unga och jag å mina kompisar kom för att hämta fr Magnusson, (som var den enda i gänget som inte hade körkort) var hon aldrig klar. Hon skulle bara... Byta kläder, fixa håret, sminka sig lite till, byta kläder igen. Och igen. Nu när vi snart är 40 har detta bytts mot ett körkort på senare år och "jag ska bara" handlar nu om städ.
Halvåtta var vi faktiskt klara för avfärd. Då kom vi på att vi kanske skulle ta lite frukost innan vi drog ändå? Å jag ska bara hämta in tidningen. Å bara sätta igång en diskmaskin. Å bara städa till köket lite. Å nu kliar det i fingrarna att få dammsuga lite här! Men där klev jag in å satte stopp.
Jennie serverade mig då en Berocca Boost som var ny. Hon hade fastnat för att den skulle göra oss "mentalt stabila" som texten på kartongen lovade. Detta skulle rädda oss från en dag utan psykbryt på varann. Mycket bra idé. Berocca Boost, check.
För att åka bil med Jennie är som en sån där dröm. En sån dröm där man hela tiden försöker komma fram men inte lyckas och vaknar genomsvett. För hon kör så jävla sakta. (kan oxå ha att göra med att jag avskyr att sitta ijämte) Å i kombo med Nissastigen så... Å det finns alldeles för mycket gran å tallris i dikena. Å Loppisskyltar...
Hon fryser oxå. Trots ullkappa å pälskrage. Har 28 grader på sin sida. Jag har 20... Men jag har deo med mig. Ingen fara. Fick vi med oss Beroccan tro?
Men men. Sa jag att jag älskar Jennie? Det gör jag. ;)
Å nu är det julmusik med.
När vi var unga och jag å mina kompisar kom för att hämta fr Magnusson, (som var den enda i gänget som inte hade körkort) var hon aldrig klar. Hon skulle bara... Byta kläder, fixa håret, sminka sig lite till, byta kläder igen. Och igen. Nu när vi snart är 40 har detta bytts mot ett körkort på senare år och "jag ska bara" handlar nu om städ.
Halvåtta var vi faktiskt klara för avfärd. Då kom vi på att vi kanske skulle ta lite frukost innan vi drog ändå? Å jag ska bara hämta in tidningen. Å bara sätta igång en diskmaskin. Å bara städa till köket lite. Å nu kliar det i fingrarna att få dammsuga lite här! Men där klev jag in å satte stopp.
Jennie serverade mig då en Berocca Boost som var ny. Hon hade fastnat för att den skulle göra oss "mentalt stabila" som texten på kartongen lovade. Detta skulle rädda oss från en dag utan psykbryt på varann. Mycket bra idé. Berocca Boost, check.
För att åka bil med Jennie är som en sån där dröm. En sån dröm där man hela tiden försöker komma fram men inte lyckas och vaknar genomsvett. För hon kör så jävla sakta. (kan oxå ha att göra med att jag avskyr att sitta ijämte) Å i kombo med Nissastigen så... Å det finns alldeles för mycket gran å tallris i dikena. Å Loppisskyltar...
Hon fryser oxå. Trots ullkappa å pälskrage. Har 28 grader på sin sida. Jag har 20... Men jag har deo med mig. Ingen fara. Fick vi med oss Beroccan tro?
Men men. Sa jag att jag älskar Jennie? Det gör jag. ;)
Å nu är det julmusik med.
25 november 2011
Fredagssletna
En riktigt, riktigt dålig dag - blev en riktigt, riktigt bra kväll. Helt utan märkvärdigheter. Tomtegröt, julmust, skinkmacka. (här har det varit jul ett par veckor redan) Slapp i soffan med ett glas vin. Min dåliga dag blev dock humor till slut. Men det orkar jag inte rabbla upp nu.
Imon åker vi tidigt. Då är det dags för revansch! Tills dess funderar jag vidare på vems idé det egentligen var med dikesgranarna... Hm...
Imon åker vi tidigt. Då är det dags för revansch! Tills dess funderar jag vidare på vems idé det egentligen var med dikesgranarna... Hm...
Paus
Andas. In. Ut. Puuuh...
På kursen förra veckan fick vi lära oss att när nåt känns svårt (läs omöjligt el jävligt irriterande) så ska man ta en paus. Typ gå ett varv runt huset. Stänga av telefonen. Blogga en skvätt.(sa han kanske inte då, men man kan väl tänka själv?) Eller nåt.
Så nu gör jag det. Paus. Paus. Paus. Andas... Tänk positivt... Bara 4 veckor kvar... Det klarar jag... Paus. Paus. Inte få ett utbrott.
Det är en exceptionell surdegsfredag på jobbet. Revisorer, adventspynt, felleveranser, golvläggning, "ensam" på kontoret. Det klarar jag. Ingen fara. Låt det ringa bara.
Så. Nu kan jag andas. Några timmar kvar bara, sen mot Dalsjöfors och di Gröne. Men nuuu känns det ju inte så tokigt mer. =)
På kursen förra veckan fick vi lära oss att när nåt känns svårt (läs omöjligt el jävligt irriterande) så ska man ta en paus. Typ gå ett varv runt huset. Stänga av telefonen. Blogga en skvätt.(sa han kanske inte då, men man kan väl tänka själv?) Eller nåt.
Så nu gör jag det. Paus. Paus. Paus. Andas... Tänk positivt... Bara 4 veckor kvar... Det klarar jag... Paus. Paus. Inte få ett utbrott.
Det är en exceptionell surdegsfredag på jobbet. Revisorer, adventspynt, felleveranser, golvläggning, "ensam" på kontoret. Det klarar jag. Ingen fara. Låt det ringa bara.
Så. Nu kan jag andas. Några timmar kvar bara, sen mot Dalsjöfors och di Gröne. Men nuuu känns det ju inte så tokigt mer. =)
23 november 2011
Glädjebubblor
Den här skrev jag på en skrivarkurs som JPs kulturredaktör höll för hundra år sen. Vi fick temat "Glädjebubblor" att göra något av och det enda jag kunde tänka på var den största glädjebubbla som jag någonsin haft.
Idag är hon 16 år, sitter i köket och gluffsar lyckligt i sig kanelbullar, sjunger lite och säger att det är hennes lyckodag. Det är en bra dag för att dela med sig av Glädjebubblor.
Glädjebubblor
Vad hände? Vart tog ni mitt barn? Varför skriker det inte? Ett sterilt rum fullt av människor djupt koncentrerade på sitt arbete. Tystnad, så hotfull och fylld av skräck att jag med ens blir varse, nykter och klar. Panik. Sakta kommer den krypande, så stor att den inte kan vara verklig. Så plötsligt, efter en evighet bakom hastigt genomsprungna svängdörrar, ett litet ynkligt läte som ska föreställa ett barnaskrik. Det är det vackraste ljud jag någonsin hört. Det betyder liv. Och tystnaden är borta, bara småprat och leenden.
Du lilla gåtfulla förvirrade varelse, vars rörelser jag kan skymta inlindade i mörkgrönt papper när ni far förbi bortom mitt synfält. Hur kan du blott med ett andetag glädja en hel läkarkår? Förlamad från halsen och hela vägen ner till tårna, är min kropp bara en otympligt kump utan känsel, Jag kan se den, men inte är den min? En kraftansträngning och en bön om hjälp för att få en liten glimt av dig. Sedan kommer inget mer att spela någon roll. Äntligen i din pappas famn och en tår glittrar på hans kind.
Jag ser dig ännu inte, han håller dig så högt, men jag ser en glädje jag aldrig sett förut i hans blick. Titta här. Ja, hur skulle jag kunna göra något annat, och hur ska jag någonsin kunna sluta? Där är du mitt lilla knyte, min skatt som varit gömd i mig så länge. Bara en liten glimt av ditt lilla ansikte, sänder varma strålar av lycka och glädje genom hela min själ. Livet bubblar och pulserar i en kropp som för alla ser skrämmande sargad och livlös ut. Och jag som nyss trodde att jag inget kunde känna. Värme ilar och far och får mig att undra vart kött och blod tar slut. Varför är jag så varm? Förblöder jag? Ska jag dö nu? En hand mot min kind och ett leende säger mjukt att jag är nog bara glad.
Hur kan jag älska dig så mycket? Jag känner dig ju inte, du har bara funnits i minuter, bara i sekunder har jag känt ditt ansikte. Hur kan jag vilja ge mitt liv för ditt? Jag vet ju inte vem du är. Hur kan jag tycka att du är så vacker? Jag har ju ingen att jämföra med. Hur kan du ge mig denna ofantliga glädje? Nyss förbannade jag ju dig för smärtan. Hur kan vi se varann rakt i ögonen och aldrig vilja sluta? Din syn är ju inte utvecklad än.
Kanske är den största glädjen den som kommer tillsammans med stoltheten? Vilken oerhörd makt att skapa ett nytt liv! Hur kunde vi lyckas så här? Plöstsligt så uppenbart att jag finns till enkom för detta. Det är ju därför vi lever, för att kunna ta emot dig här. Jag ser på dig och jag ser mig själv, jag ser mannen som jag älskar. Våra själar och vårt blod finns blandat i dig. Du ska vara oss båda. I en livstid är vi skyldiga varann ett tack för det största som finns, för glädjen och upplevelsen i detta ögonblick. Finns det någon mer som har upplevt det här? Hur ska vi någonsin kunna förklara denna lycka så att någon kan förstå? Sköterskorna ler.
Efter evigheters väntan och längtan som mäts i något så trivialt som timmar, tas äntligen beslutet att jag klarar av att hålla dig i min famn. Total lycka att känna din lätta tyngd i mina händer och få trycka dig mot mitt hjärta och bröst. Glädjebubblan inom mig brister av sin storhet och rinner utför mina kinder, ner på dig. Du lilla nya människa som jag gett liv. Nu ska du ge mig mitt.
(Oktober 2001)
Idag är hon 16 år, sitter i köket och gluffsar lyckligt i sig kanelbullar, sjunger lite och säger att det är hennes lyckodag. Det är en bra dag för att dela med sig av Glädjebubblor.
Glädjebubblor
Vad hände? Vart tog ni mitt barn? Varför skriker det inte? Ett sterilt rum fullt av människor djupt koncentrerade på sitt arbete. Tystnad, så hotfull och fylld av skräck att jag med ens blir varse, nykter och klar. Panik. Sakta kommer den krypande, så stor att den inte kan vara verklig. Så plötsligt, efter en evighet bakom hastigt genomsprungna svängdörrar, ett litet ynkligt läte som ska föreställa ett barnaskrik. Det är det vackraste ljud jag någonsin hört. Det betyder liv. Och tystnaden är borta, bara småprat och leenden.
Du lilla gåtfulla förvirrade varelse, vars rörelser jag kan skymta inlindade i mörkgrönt papper när ni far förbi bortom mitt synfält. Hur kan du blott med ett andetag glädja en hel läkarkår? Förlamad från halsen och hela vägen ner till tårna, är min kropp bara en otympligt kump utan känsel, Jag kan se den, men inte är den min? En kraftansträngning och en bön om hjälp för att få en liten glimt av dig. Sedan kommer inget mer att spela någon roll. Äntligen i din pappas famn och en tår glittrar på hans kind.
Jag ser dig ännu inte, han håller dig så högt, men jag ser en glädje jag aldrig sett förut i hans blick. Titta här. Ja, hur skulle jag kunna göra något annat, och hur ska jag någonsin kunna sluta? Där är du mitt lilla knyte, min skatt som varit gömd i mig så länge. Bara en liten glimt av ditt lilla ansikte, sänder varma strålar av lycka och glädje genom hela min själ. Livet bubblar och pulserar i en kropp som för alla ser skrämmande sargad och livlös ut. Och jag som nyss trodde att jag inget kunde känna. Värme ilar och far och får mig att undra vart kött och blod tar slut. Varför är jag så varm? Förblöder jag? Ska jag dö nu? En hand mot min kind och ett leende säger mjukt att jag är nog bara glad.
Hur kan jag älska dig så mycket? Jag känner dig ju inte, du har bara funnits i minuter, bara i sekunder har jag känt ditt ansikte. Hur kan jag vilja ge mitt liv för ditt? Jag vet ju inte vem du är. Hur kan jag tycka att du är så vacker? Jag har ju ingen att jämföra med. Hur kan du ge mig denna ofantliga glädje? Nyss förbannade jag ju dig för smärtan. Hur kan vi se varann rakt i ögonen och aldrig vilja sluta? Din syn är ju inte utvecklad än.
Kanske är den största glädjen den som kommer tillsammans med stoltheten? Vilken oerhörd makt att skapa ett nytt liv! Hur kunde vi lyckas så här? Plöstsligt så uppenbart att jag finns till enkom för detta. Det är ju därför vi lever, för att kunna ta emot dig här. Jag ser på dig och jag ser mig själv, jag ser mannen som jag älskar. Våra själar och vårt blod finns blandat i dig. Du ska vara oss båda. I en livstid är vi skyldiga varann ett tack för det största som finns, för glädjen och upplevelsen i detta ögonblick. Finns det någon mer som har upplevt det här? Hur ska vi någonsin kunna förklara denna lycka så att någon kan förstå? Sköterskorna ler.
Efter evigheters väntan och längtan som mäts i något så trivialt som timmar, tas äntligen beslutet att jag klarar av att hålla dig i min famn. Total lycka att känna din lätta tyngd i mina händer och få trycka dig mot mitt hjärta och bröst. Glädjebubblan inom mig brister av sin storhet och rinner utför mina kinder, ner på dig. Du lilla nya människa som jag gett liv. Nu ska du ge mig mitt.
(Oktober 2001)
Dagens fråga!
Om man inte får gå och har tröttnat på att cykla - vad gör man då?
Jo... Man bakar såklart. Sällan har min frys varit så välfylld. Mot vikten har det totalt motsatt effekt, men man kan inte få allt här i världen. (men den som får Pettsson får helt klart mycket för pengarna just nu)
Det blir såklart helt vanliga världsberömda kanelbullar. VÅGA VÄGRA JULEN SÅ LÄNGE DET BARA GÅR! Ett ledord som lite fler borde tänka på tycker jag. Jag drar minsann mitt strå till stacken. Förmodligen ända tills på morgonen den 24e när eländet inte går att undvika längre. Hmm... Morgonen den 24e ja... Varför skulle jag börja tänka på det nu? Ska jag vakna ensam på julafton i år igen alltså? Men va i helvete...? Det lovade jag ju mig själv förra året att aldrig göra igen? Jag har ju helt glömt bort det!!! Och nu är vi nästan där! Panik. Jag får försöka hitta på nåt. Eller nån menar jag. Vem som helst typ. Någon? Ingen?
Just det ja. Bullarna var det ju. Såhär just nu innan dom är klara och bara står på jäsning, så ska jag ge bort dom i helgen tänkte jag. Sen när dom är färdiga så ska jag nog inte det längre... Herregud man får väl ändra sig?
Jo... Man bakar såklart. Sällan har min frys varit så välfylld. Mot vikten har det totalt motsatt effekt, men man kan inte få allt här i världen. (men den som får Pettsson får helt klart mycket för pengarna just nu)
Det blir såklart helt vanliga världsberömda kanelbullar. VÅGA VÄGRA JULEN SÅ LÄNGE DET BARA GÅR! Ett ledord som lite fler borde tänka på tycker jag. Jag drar minsann mitt strå till stacken. Förmodligen ända tills på morgonen den 24e när eländet inte går att undvika längre. Hmm... Morgonen den 24e ja... Varför skulle jag börja tänka på det nu? Ska jag vakna ensam på julafton i år igen alltså? Men va i helvete...? Det lovade jag ju mig själv förra året att aldrig göra igen? Jag har ju helt glömt bort det!!! Och nu är vi nästan där! Panik. Jag får försöka hitta på nåt. Eller nån menar jag. Vem som helst typ. Någon? Ingen?
Just det ja. Bullarna var det ju. Såhär just nu innan dom är klara och bara står på jäsning, så ska jag ge bort dom i helgen tänkte jag. Sen när dom är färdiga så ska jag nog inte det längre... Herregud man får väl ändra sig?
22 november 2011
Kära läsare
Gud så många ni blev helt plötsligt! Jag får lite småpanik när jag funderar över att jag inte har en aning om vilka som just fått nyckeln till mitt ofantligt stora kärleksliv. Jag misstänker att ni gottar er... Men va schööen. Jag bjuder väl på det då. Kom bara ihåg att det inte är sant. Och om nåt mot all förmodan ändå skulle vara lite sant i alla fall, så kom ihåg att påhittade personer i verkligheten är bra människor som jag faktiskt gillar. Jag gör mig bara rolig på nån annans bekostnad. Förlåt.
Idag kan jag bjuda på att jag tagit ett stoort kliv framåt i mitt nya liv. =) Men förändringar tar tid, som nån idiot sa... Så jag väntar väl lite till då... Detta är något som jag fick lära mig på kursen i förra veckan. "Tålamod är en fiskares bästa vän" Jag är varken fiskare eller har en gnutta tålamod - men jag gillar ju att lära mig saker! Så just nu lär jag mig det däringa med tålamod. Går dåligt.
Jag kan oxå dagen till ära bjuda på ett finfint middagstips från Petterssonskans kök! Tipset kommer från min gästkallskänka Kajsa, 14 år och på utväxt:
Barnbidrag i all ära... Men har nån hört talas om matbidrag för tonåringar? Och är det lön snart?
Jag kan oxå bjuda på dagens tips.
Dagens tips:
Lämna inte din 14-åring ensam hemma en kväll med orden: "Du kan väl ta dig nåt att äta på egen hand"
Hon kanske gör som du säger.
Nu ska jag fira dagen med bubbel och rysk kaviar! För det är den och framtiden värd! =) Eller så blir det en kopp te med mjölk (om jag lyckas krama ur nån droppe ur den tomma kartongen) och 14 timmars sömn för att ha ihjäl feber och förkylning. Jag får se hur jag gör.
Godnatt kära ni.
Idag kan jag bjuda på att jag tagit ett stoort kliv framåt i mitt nya liv. =) Men förändringar tar tid, som nån idiot sa... Så jag väntar väl lite till då... Detta är något som jag fick lära mig på kursen i förra veckan. "Tålamod är en fiskares bästa vän" Jag är varken fiskare eller har en gnutta tålamod - men jag gillar ju att lära mig saker! Så just nu lär jag mig det däringa med tålamod. Går dåligt.
Jag kan oxå dagen till ära bjuda på ett finfint middagstips från Petterssonskans kök! Tipset kommer från min gästkallskänka Kajsa, 14 år och på utväxt:
- Nästan ett helt paket Hönökaka (lämna kvar en liten trekant bara, det ser bra ut)
- 0,5 dl Bregott
- 8 skivor ost
- En halv påse blandad sallad
- 1 hel ask coktailtomater
- 1/2 rödlök
- 1 burk Lohmanders bearnaisås (samma här, lämna kvar en liten slatt)
- 7,5 dl mellanmjölk
Barnbidrag i all ära... Men har nån hört talas om matbidrag för tonåringar? Och är det lön snart?
Jag kan oxå bjuda på dagens tips.
Dagens tips:
Lämna inte din 14-åring ensam hemma en kväll med orden: "Du kan väl ta dig nåt att äta på egen hand"
Hon kanske gör som du säger.
Nu ska jag fira dagen med bubbel och rysk kaviar! För det är den och framtiden värd! =) Eller så blir det en kopp te med mjölk (om jag lyckas krama ur nån droppe ur den tomma kartongen) och 14 timmars sömn för att ha ihjäl feber och förkylning. Jag får se hur jag gör.
Godnatt kära ni.
21 november 2011
Lördags-sms
AK: har du sett Breaking dawn än?
Emme: Nä... Tänkte att vi kanske kunde se den ihop... Eftersom vi sett dom andra.
Hur många av världens 16åringar säger så till sin mamma? Nästan inga. Bara dom absolut bästaste, finaste och mest älskade - alltså bara koncentratet med högst kvalité. MIN 16åring gör så. =)
Så nu äre bio för oss! Det blir Emelie, jag och Alvedon.
Emme: Nä... Tänkte att vi kanske kunde se den ihop... Eftersom vi sett dom andra.
Hur många av världens 16åringar säger så till sin mamma? Nästan inga. Bara dom absolut bästaste, finaste och mest älskade - alltså bara koncentratet med högst kvalité. MIN 16åring gör så. =)
Så nu äre bio för oss! Det blir Emelie, jag och Alvedon.
20 november 2011
Skit oxå
Ok. Feber. Det har jag typ en gång vart femte år. Helt klart fel söndagskväll för det. Huvudvärk och förkyld fick jag på köpet. Det här är lagen om alltings jävlighet.
Jag gillar inte när folk jobbar fastän dom borde vara hemma. Egosar. Imon är jag en av dom. Förlåt.
Jag gillar inte när folk jobbar fastän dom borde vara hemma. Egosar. Imon är jag en av dom. Förlåt.
Dagens
- fot... Ont! Försökte gå en hel km igår. Känns idag, så jag får väl helt enkelt skylla mig själv. Jag ska ju inte gå, det vet jag ju. Men det är väldigt svårt att lära sig gå i en lägenhet på 80 kvadrat. Hm... Hur löser man den? Men jag klagar inte, jag har haft betydligt sämre dagar än så här, det är definitivt mycket bättre nu. Jag lever nu helt utan tejp och med fint och läkt skinn över hela eländet. =) Men just gå är fortfarande inget paradnr. Så jag skyller mig själv. Hela dagen.
- fika... Inställd! Vet ni att man kan få tokont i halsen på en kvart? Jag har aldrig ont i halsen. Men pang så fick jag det! Får fika med Ninnis en annan dag, vill ju inte smitta det lilla livet. Fy så tråkigt, jag är galet lappsjuk efter en på tok för lugn helg. (men dock utvilad)
- kvart... Jag har ibland av mina nära blivit retad för att jag säger att allting tar en kvart. Aldrig förstått varför. Det är ju klockrent! Handla tex. 5 minuter till affären, 5 min handling, 5 minuter hem. Jkpg - Bryd = 1 kvart. Jkpg - Jobbet = 1 kvart. Städa, 5 min i köket, 5 min i hallen, 5 min vardagsrum. Döttrarna får ta sina rum själva. Det blir ju en kvart hur man än gör! På kursen berättade kursledaren en dag att vi uttrycksfulla lever våra liv i kvartar. HAHA! Är det inte det jag har sagt kanske? =)
- insikt... Vila inte en hel helg. Du kan få ont i halsen!
- tips... Åk inte bort 3 dagar och var jävligt nöjd med att du kom ihåg att kasta soporna. Det kan vara så att nån av döttrarna hade något dött liggandes i nån väska eller påse som hänger i hatthyllan! En präktig och fin bananflugeodling finns till salu. Någon?
- bananflugor... Många, äckliga och ettriga. I november!? Vet dom inte vad det är för månad? Jag har nu städat minst en kvart i varje rum! (och satt ut fällor, många lik blire...)
- skräck... Tänk om halsontet inte försvinner och jag blir sjuk på riktigt? Det hinner jag ju inte nu! Veckan som kommer väntas bli riktigt stökig, måste apselut vara på topp. (det är ju därför jag har laddat hela helgen) Det går bara inte. Var klagar man? Reklamation!!!
- folk... som säger PEHÖVER när det heter BEHÖVER!!! Dom går fetbort.
19 november 2011
Conny
Jag springer på Conny någon gång ibland. Då pratar vi en stund. Eller några timmar. På pappret har han alla fel. I verkligheten är han fantastisk.
Att få prata en halvtimma med Conny ger mig mer än att umgås i månader med någon annan. Det ger mig så mycket energi att jag kan leva på det i veckor. Bara ren glädje. Han får mig att minnas hur det är att ha ett utbyte av någon. Och Conny säger saker till mig som gör att jag börjar se världen från helt andra håll. Han är mig totalt överlägsen i allt.
Jag berättar saker för Conny om mig själv och om min bakgrund som jag aldrig har berättat för någon annan. Jag har verkligen ingen aning om varför. Kanske känns det bara väldigt viktigt att han ska få rätt bild av mig. Så att han inte tror att jag är komplett galen. Jag vet inte.
Att få prata en halvtimma med Conny ger mig mer än att umgås i månader med någon annan. Det ger mig så mycket energi att jag kan leva på det i veckor. Bara ren glädje. Han får mig att minnas hur det är att ha ett utbyte av någon. Och Conny säger saker till mig som gör att jag börjar se världen från helt andra håll. Han är mig totalt överlägsen i allt.
Jag berättar saker för Conny om mig själv och om min bakgrund som jag aldrig har berättat för någon annan. Jag har verkligen ingen aning om varför. Kanske känns det bara väldigt viktigt att han ska få rätt bild av mig. Så att han inte tror att jag är komplett galen. Jag vet inte.
Det är allt som finns att säga om Conny.
18 november 2011
Ronny del 3
Han kommer inte efter mig. Jag hittar snabbt en taxi och pustar ut. Men innan jag är hemma har han ringt två gånger. Jag stänger av ljudet och lägger telefonen i väskan. Förbannar mig själv för kvällen. Hur kunde jag vara så korkad?
Dagen efter vaknar jag med huvudvärk och tomt kylskåp... Konstaterar att jag har totalt 6 missade samtal från Ronny, drar på mig löpardojjorna och drar ner mot stan för att hämta bilen och åka till jobbet. Halvåtta ringer jag kontoret för att säga att jag blir en halvtimma sen. Min kollega svarar med ett flin.
"Tja! Vad gjorde du igår? Ute å svirade?"
"Nä, inget. Jag har ont i huvudet bara."
"Jasså du... Det säger du... Nån som heter Ronny har ringt och sökt dig."
"Jaha."
"Vem är det?"
"Ingen aning."
"Haha, eller hur. Va fan har du gjort nu?"
"Inget. Du vet att jag inte kan prata så här tidigt. Ses."
När jag kliver in på mitt kontor sitter mina båda säljkollegor bekvämt i mina besöksstolar med varsinn kopp kaffe och stora leenden i sina ansikten.
"Ronny har ringt igen", säger Andreas.
"Gå ut. Låt mig va. Det är inte kul."
"Vi tror vi vet vem det är", säger Pierre överlyckligt.
"Jaha? Kul för er. Har ni nåt emot om jag startar min dator och jobbar lite? Det var ju ändå därför jag kom hit..."
Jag klarar mig flera timmar utan att Ronny får tag i mig. När Pierre sticker ut på ett kundbesök smiter jag in till Andreas och bryter ihop.
"Snälla hjälp mig. Vad ska jag göra? Tänk om han är psykopat och börjar följa efter mig? Jag är livrädd."
"Haha, det kan han ju inte. Säg till honom på skarpen så ska du se att han slutar."
"Vadå kan inte? Varför skulle han inte kunna det?"
"Han har ju sambo, skulle ju hon märka. Haha."
"VA?"
"Ja...?"
"Sambo? Nä. Jag har ju för hvete varit hemma hos karln. Där fanns ingen sambo."
"Jo... Min tjej känner henne. Hon är ju också sjuksköterska. Jobbar natt ibland..."
"Men...?" Jag är ett enda stort frågetecken. Vi skrattar hysteriskt i fem minuter. Jag kan nästan inte vänta på att få ringa upp Ronny.
"Hej Ronny!"
"Heej... Du tack för igår. Vill be om ursäkt lite. Det var ju så dumt att du gick. Kan du inte komma förbi ikväll igen?
"Visst! Kommer din sambo Lena att vara hemma då eller blir det bara du och jag igen?"
"Eehh..."
"Och när du säger att det kommer bli du och jag i framtiden - menar du "du, jag och Lena" då? Eller bara du och jag? Eller föresten, det kanske är bättre att jag frågar henne? Jag tror att jag slår henne en signal på en gång."
Ronny har aldrig hört av sig igen efter det. Och jag har lärt mig att aldrig säga ja när jag känner nej.
Dagen efter vaknar jag med huvudvärk och tomt kylskåp... Konstaterar att jag har totalt 6 missade samtal från Ronny, drar på mig löpardojjorna och drar ner mot stan för att hämta bilen och åka till jobbet. Halvåtta ringer jag kontoret för att säga att jag blir en halvtimma sen. Min kollega svarar med ett flin.
"Tja! Vad gjorde du igår? Ute å svirade?"
"Nä, inget. Jag har ont i huvudet bara."
"Jasså du... Det säger du... Nån som heter Ronny har ringt och sökt dig."
"Jaha."
"Vem är det?"
"Ingen aning."
"Haha, eller hur. Va fan har du gjort nu?"
"Inget. Du vet att jag inte kan prata så här tidigt. Ses."
När jag kliver in på mitt kontor sitter mina båda säljkollegor bekvämt i mina besöksstolar med varsinn kopp kaffe och stora leenden i sina ansikten.
"Ronny har ringt igen", säger Andreas.
"Gå ut. Låt mig va. Det är inte kul."
"Vi tror vi vet vem det är", säger Pierre överlyckligt.
"Jaha? Kul för er. Har ni nåt emot om jag startar min dator och jobbar lite? Det var ju ändå därför jag kom hit..."
Jag klarar mig flera timmar utan att Ronny får tag i mig. När Pierre sticker ut på ett kundbesök smiter jag in till Andreas och bryter ihop.
"Snälla hjälp mig. Vad ska jag göra? Tänk om han är psykopat och börjar följa efter mig? Jag är livrädd."
"Haha, det kan han ju inte. Säg till honom på skarpen så ska du se att han slutar."
"Vadå kan inte? Varför skulle han inte kunna det?"
"Han har ju sambo, skulle ju hon märka. Haha."
"VA?"
"Ja...?"
"Sambo? Nä. Jag har ju för hvete varit hemma hos karln. Där fanns ingen sambo."
"Jo... Min tjej känner henne. Hon är ju också sjuksköterska. Jobbar natt ibland..."
"Men...?" Jag är ett enda stort frågetecken. Vi skrattar hysteriskt i fem minuter. Jag kan nästan inte vänta på att få ringa upp Ronny.
"Hej Ronny!"
"Heej... Du tack för igår. Vill be om ursäkt lite. Det var ju så dumt att du gick. Kan du inte komma förbi ikväll igen?
"Visst! Kommer din sambo Lena att vara hemma då eller blir det bara du och jag igen?"
"Eehh..."
"Och när du säger att det kommer bli du och jag i framtiden - menar du "du, jag och Lena" då? Eller bara du och jag? Eller föresten, det kanske är bättre att jag frågar henne? Jag tror att jag slår henne en signal på en gång."
Ronny har aldrig hört av sig igen efter det. Och jag har lärt mig att aldrig säga ja när jag känner nej.
Sista...
...dagen på Såstaholm. Under de sista timmarna igår kväll fick vi börja jobba ihop med de i gruppen som var våra likasinnade. Av 13 st var vi 3 som hade samma profiler. Så himla överens vi var när vi samarbetade! :)
Så dagen ska bli mycket spännande! 8 nya timmar innan det blir dags att ta fredag. Tjo!
Så dagen ska bli mycket spännande! 8 nya timmar innan det blir dags att ta fredag. Tjo!
17 november 2011
Hjälp...
...vilken rolig dag. Kursen jag går är fantastisk. Det är en utbildning i beteendevetenskap och fokuserar enbart på personlighet. För utom att jag fått bekräftat att jag är en fantastisk människa (och ödmjuk) så sprang jag ju även på ett gäng likasinnade. 12 timmar har vi kört idag. Galet. Men kul!
Nu blire barhäng med bästaste kollegan!
Och! Paradise för en kopp-älskare. Så fiiint allting på Såsta. :)
Nu blire barhäng med bästaste kollegan!
Och! Paradise för en kopp-älskare. Så fiiint allting på Såsta. :)
Gamla vägar
Dags att ta lilla hyrbilen å puttra ut i skogen, nånstans mellan Sollentuna å Täby. Det är tur att jag har hästaminne å minns mina budåkarrundor från nittonhundra frost. :)
Ikväll kommer min favviskollega (som har sagt upp sig) när han är på väg hem från sin sista Norrlandsturné. Tänkte att han likaväl kunde mellanlanda här hos mig som i Gävle som var plan A. Glad Pettsson!
Tjopp!
Ikväll kommer min favviskollega (som har sagt upp sig) när han är på väg hem från sin sista Norrlandsturné. Tänkte att han likaväl kunde mellanlanda här hos mig som i Gävle som var plan A. Glad Pettsson!
Tjopp!
16 november 2011
Ronny del 2
Ronny vill att vi går ut på stan för att käka nåt. Kl elva på kvällen en onsdag känns det inte så sannolikt att vi får tag i en trerätters, men denne gudagåva till kvinnorna känner givetvis nån som har en resturang som kan fixa nåt även om köket har stängt. (det är den resturangen han just blivit delägare i, det är visst det vi firar. Vilket jag fick veta nånstans mellan Kärlekens tunga och Hon gör mig galen...)
När vi gör oss i ordning för att gå får han värsta städrycket. I den redan pedantiskt städade lägenheten är det nu nån fläck på det högblanka bordet efter våra (mitt) glas. Han blir som förbytt. Aggresiv, irriterad, av den nyss så inställsamme finns inte ett spår. Han torkar och gnider, diskar glas och koppar, torkar dom med kökshanduk och ställer allt i perfekt ordning i skåpen. Jag får en flashback till mitt gamla liv och en väldigt olustig känsla börjar ta form. Men jag tänker att jag ska minsann inte hålla tyst och låtsas att jag tycker det är normalt, så jag säger:
"Hemma hos mig har jag inga finare saker eller möbler - än att man kan leva i dom..."
Det skulle jag inte ha sagt. Han nästan vrålar till mig:
"JAG KAN VÄL FÖR HELVETE INTE KOMMA HEM HÄR INATT TILL ETT JÄVLA SLAGFÄLT!" (2 glas, 2 kaffekoppar och en liten, liten fläck på bordet) "DET DÄR BORDET KOSTAR JÄVLIGT MYCKET PENGAR SKA DU VETA!"
Topplocket på min första psykopatdeckare flyger av med en smäll. FLOPP! Ok, jag börjar haja läget. Jag vill hem.
Jag är kallsvettig och har en klump i magen när vi åker hissen ner. Tänker att jag går med honom in mot stan en bit och sen tar jag första bästa taxi hem. Men när vi kliver ut på trottoaren är det som om det aldrig hänt. Han är åter den stora fjäskiga nallebjörnen. Han håller mig i handen när vi går. Jag blir väldigt obekväm i det. Tänk om vi möter nån jag känner? Tänk om dom tror att jag gillar den här människan? Men jag låter honom hållas. Det är enklast och vi har inte långt kvar. Han pratar om oss som om vi vore ett par. Vad vi ska göra sen. Vart han vill åka på semester med mig. Jag kan inte sluta tänka på vad nyss såg för sida. Jag ryser.
Jag tänker att jag måste göra något åt situationen för att komma ur den en gång för alla. Jag kan inte bara sopa obekvämligheterna under mattan, gå hem och hoppas att han aldrig mer hör av sig. Efter 103 nej och 1 litet jävla ja, kommer det inte att funka. Såpass begriper jag. Jag har ju just gett idioten blodad tand. Så extremt klantigt av mig! Nu får jag helt enkelt glömma klumpen i magen och ta tjuren vid hornen. Jag kan branschen och inser att det bästa är helt klart att göra det bland folk. Ju fler desto bättre.
En onsdag i Jönet vid den här tiden är det inte överbefolkat på resturangerna. Vi sätter oss i baren på "hans nya ställe" och jag har ingen lust att vänta på bättre tider.
"Ronny, jag känner att det här är ingen bra idé. Jag är tacksam för allt men du är bara inte min typ. Jag tänker sticka hem nu."
"Så... Det säger du...?" han flinar lömskt och underfundigt. "Vilken typ är din typ då? Jag trodde det var en riktig man du ville ha?" sen tar han tag i min arm, lite för hårt: "Du vet att jag kan ge dig allt du vill ha... Precis allt... Krångla inte nu."
Bartendern står bara några meter bort. Det sitter några gäster ett par bord åt höger. Det gör mig modig. Han kan ju knappast balla ur här?
"Vad är det du tror att jag vill ha - som du har?"
"Med mig kan du få allt. Hehe... Du behöver inte jobba ens. Jag är jävligt tät Anna-Karin... Du kan shoppa hela dagarna. Sen kommer jag hem på kvällen. Då har vi trevligt. Jag kan ta hand om dig."
"Ronny, lyssna noga nu. För jag tänker alldeles strax gå. Jag är totalt ointresserad av pengar. Materiella ting gör inte mig lycklig. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag är inte inte intresserad av att vara hemmafru. Jag tycker det är roligt att jobba. Jag kan mycket väl ta hand om mig själv. Dessutom känner du mig inte ens, du kan omöjligt veta vad jag vill ha."
"HA! Vilket jävla skitsnack! Tjejer vill ha pengar, diamanter och en stor kuk. Det är då ett som är jävligt säkert! Och DET kan du få av mig! Ska vi äta nån jävla gång eller ska du fortsätta krångla och spela svår? Lilla gumman..."
Han stryker min kind med sin tumme. Jag börjar tappa tålamodet. Vilken jävla idiot. Här funderar jag på att bara gå utan ett ord. Men jag gör ett nytt försök. Bestämmer mig för att byta infallsvinkel. Om det inte funkar att vara trevlig så...
"Ok... Jag vet inte vad det är du tror att jag kan berika ditt liv med...? Jag vet bara att du har fel och jag är inte det minsta intresserad av dig eller dina millioner. Nu tänker jag åka hem och jag vill inte höra nåt mer ifrån dig."
Han håller fast mig, ler och väser i mitt öra:
"Du vet att det blir du och jag... Du vet att jag får det jag vil ha. Att jag aldrig ger upp. Du kan inte tjäna fett därute i Taberg, du behöver mig."
Så tittar han upp och ler mot bartendern, som ler stort tillbaka där borta där han står och inte hör några ord.
"Om jag så var hemlös och utblottad så skulle jag inte be om din hjälp. Hejdå Ronny."
Jag småspringer ut därifrån. Hjärtat rusar, tårarna stiger, skräcken ilar utmed ryggraden - men jag har inte tid med det nu. Måste snabbt hitta en taxi innan han får för sig att gå efter mig.
Fortsättning följer... =)
När vi gör oss i ordning för att gå får han värsta städrycket. I den redan pedantiskt städade lägenheten är det nu nån fläck på det högblanka bordet efter våra (mitt) glas. Han blir som förbytt. Aggresiv, irriterad, av den nyss så inställsamme finns inte ett spår. Han torkar och gnider, diskar glas och koppar, torkar dom med kökshanduk och ställer allt i perfekt ordning i skåpen. Jag får en flashback till mitt gamla liv och en väldigt olustig känsla börjar ta form. Men jag tänker att jag ska minsann inte hålla tyst och låtsas att jag tycker det är normalt, så jag säger:
"Hemma hos mig har jag inga finare saker eller möbler - än att man kan leva i dom..."
Det skulle jag inte ha sagt. Han nästan vrålar till mig:
"JAG KAN VÄL FÖR HELVETE INTE KOMMA HEM HÄR INATT TILL ETT JÄVLA SLAGFÄLT!" (2 glas, 2 kaffekoppar och en liten, liten fläck på bordet) "DET DÄR BORDET KOSTAR JÄVLIGT MYCKET PENGAR SKA DU VETA!"
Topplocket på min första psykopatdeckare flyger av med en smäll. FLOPP! Ok, jag börjar haja läget. Jag vill hem.
Jag är kallsvettig och har en klump i magen när vi åker hissen ner. Tänker att jag går med honom in mot stan en bit och sen tar jag första bästa taxi hem. Men när vi kliver ut på trottoaren är det som om det aldrig hänt. Han är åter den stora fjäskiga nallebjörnen. Han håller mig i handen när vi går. Jag blir väldigt obekväm i det. Tänk om vi möter nån jag känner? Tänk om dom tror att jag gillar den här människan? Men jag låter honom hållas. Det är enklast och vi har inte långt kvar. Han pratar om oss som om vi vore ett par. Vad vi ska göra sen. Vart han vill åka på semester med mig. Jag kan inte sluta tänka på vad nyss såg för sida. Jag ryser.
Jag tänker att jag måste göra något åt situationen för att komma ur den en gång för alla. Jag kan inte bara sopa obekvämligheterna under mattan, gå hem och hoppas att han aldrig mer hör av sig. Efter 103 nej och 1 litet jävla ja, kommer det inte att funka. Såpass begriper jag. Jag har ju just gett idioten blodad tand. Så extremt klantigt av mig! Nu får jag helt enkelt glömma klumpen i magen och ta tjuren vid hornen. Jag kan branschen och inser att det bästa är helt klart att göra det bland folk. Ju fler desto bättre.
En onsdag i Jönet vid den här tiden är det inte överbefolkat på resturangerna. Vi sätter oss i baren på "hans nya ställe" och jag har ingen lust att vänta på bättre tider.
"Ronny, jag känner att det här är ingen bra idé. Jag är tacksam för allt men du är bara inte min typ. Jag tänker sticka hem nu."
"Så... Det säger du...?" han flinar lömskt och underfundigt. "Vilken typ är din typ då? Jag trodde det var en riktig man du ville ha?" sen tar han tag i min arm, lite för hårt: "Du vet att jag kan ge dig allt du vill ha... Precis allt... Krångla inte nu."
Bartendern står bara några meter bort. Det sitter några gäster ett par bord åt höger. Det gör mig modig. Han kan ju knappast balla ur här?
"Vad är det du tror att jag vill ha - som du har?"
"Med mig kan du få allt. Hehe... Du behöver inte jobba ens. Jag är jävligt tät Anna-Karin... Du kan shoppa hela dagarna. Sen kommer jag hem på kvällen. Då har vi trevligt. Jag kan ta hand om dig."
"Ronny, lyssna noga nu. För jag tänker alldeles strax gå. Jag är totalt ointresserad av pengar. Materiella ting gör inte mig lycklig. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag är inte inte intresserad av att vara hemmafru. Jag tycker det är roligt att jobba. Jag kan mycket väl ta hand om mig själv. Dessutom känner du mig inte ens, du kan omöjligt veta vad jag vill ha."
"HA! Vilket jävla skitsnack! Tjejer vill ha pengar, diamanter och en stor kuk. Det är då ett som är jävligt säkert! Och DET kan du få av mig! Ska vi äta nån jävla gång eller ska du fortsätta krångla och spela svår? Lilla gumman..."
Han stryker min kind med sin tumme. Jag börjar tappa tålamodet. Vilken jävla idiot. Här funderar jag på att bara gå utan ett ord. Men jag gör ett nytt försök. Bestämmer mig för att byta infallsvinkel. Om det inte funkar att vara trevlig så...
"Ok... Jag vet inte vad det är du tror att jag kan berika ditt liv med...? Jag vet bara att du har fel och jag är inte det minsta intresserad av dig eller dina millioner. Nu tänker jag åka hem och jag vill inte höra nåt mer ifrån dig."
Han håller fast mig, ler och väser i mitt öra:
"Du vet att det blir du och jag... Du vet att jag får det jag vil ha. Att jag aldrig ger upp. Du kan inte tjäna fett därute i Taberg, du behöver mig."
Så tittar han upp och ler mot bartendern, som ler stort tillbaka där borta där han står och inte hör några ord.
"Om jag så var hemlös och utblottad så skulle jag inte be om din hjälp. Hejdå Ronny."
Jag småspringer ut därifrån. Hjärtat rusar, tårarna stiger, skräcken ilar utmed ryggraden - men jag har inte tid med det nu. Måste snabbt hitta en taxi innan han får för sig att gå efter mig.
Fortsättning följer... =)
Hej Stockholm
Japp. Äntligen på hotellet. Lång dag å inget av Sthlm har jag fått se heller. Kommer heller inte hinna under mina 3 dagar här. Det är ju så man blir förbannad.
Så nu en snabbis uppe i gymet. Cykel + sim får det bli.
Så nu en snabbis uppe i gymet. Cykel + sim får det bli.
15 november 2011
Ronny del 1
Jag vet inte hur jag träffade Ronny egentligen. Men tillslut finns han bara överallt. Framför allt i min mobil, omöjlig att skaka ur, som ett eländigt virus som bitit sig fast och vägrade släppa taget.
Ronny gör ingenting i liten skala. Och då menar jag ingenting! Han syns, han hörs, han är överallt! Han skrävlar och skryter, mutar, hotar, lovar och lockar. Men värst av allt - han ger aldrig upp något som han fått korn på. Vad det än är. Ett tag råkade det bara vara jag. Nu sitter jag i bilen på Maxis parkering, ska precis hoppa ur och handla lite. En helt vanlig onsdagskväll på Ica lixom. Mobilen ringer när jag knatar iväg mot kundvagnarna. Det är Ronny.
Den mannen vet bara inte när det är dags att ge upp. Han har absolut noll känsla för när ett nej verkligen är ett nej. Han varken hör eller ser. Han har fått 103 nej. Till lika många förslag... Ändå fortsätter dom att strömma in. För mig är det ju inte så svårt - jag svarar ju samma sak hela tiden: NEJ. Själv måste han ju komma på något nytt varje gång han tar sats. Men säga vad man vill om Ronny - han ska trots allt ha en eloge för sin uppfinningsrikedom. Hitta på nåt? Ett glas vin på stan? Ett glas vin hos mig? Hockey? Fotboll? Bowling? Fika? Knyppla? Knulla? Shoppa? Bio? En helg i Köpenhamn? Bussresa till Tyskland? Hjälpa mig köpa ett soffbord?
"Hallå ladyn... Va gör du? Tänkte bara höra om du vill ha lite trevligt sällskap...?"
"Hej Ronny... Du jag tänkte precis hoppa in och handla lite. Vi vanliga dödliga måste ju det ibland..."
"Aha... Är du på Maxi? Då är du ju jättenära mig... Jag har ju flyttat nu vet du... Jävligt najs våning alltså, ser hela stan här uppifrån. Skulle du gilla tror jag. Ska du inte komma hit och dricka lite vin på min balkong med mig? Så tittar vi på solnedgången över sjön. Hahaha."
"Nä Ronny, jag tänkte handla lite... Våååning minsann, skryt lagom."
"En kopp kaffe då? Du kan handla sen. Eller så flyttar du in här direkt vettu, jag har allt du nånsin behöver. Hehe..."
Jag blir stående vid kundvagnarna. Vad fan är det med den här karln? Vad är det han inte förstår? Han ser bra ut. Han är väldigt intresserad. Han äger ett företag. Har det gott ställt. Han har tjatat i månader. Och vad är det för fel på MIG? Varför tackar jag inte bara ja? Men jag tycker att det låter som han sluddrar lite svagt. Jag funderar på om han sitter och dricker för sig själv på onsdagskvällen... Hm...
"Sitter du hemma och tutar på´t i din ensamhet Ronny? Jag tycker att du sluddrar lite?"
"Nä, för fan. Öppnade en flaska vin precis bara... Har en grej som jag vill fira. Kom hit ska jag berätta för dig. Stora grejor på gång vettu.! Jag sätter på kaffet nu så kikar du upp en stund vettja?"
Och jag tänker att va faaan, jag dricker den där himla skvätten kaffe och så är det gjort en gång för alla sen. Han bor 3 minuter bort och jag kan väl åtminstone titta på hans sabla lägenhet som han tjatat om i en evighet då. Vem vet, han kanske är helt annorlunda om man bara sätter sig ner med honom en stund? Och sen handla. Och så är det ur världen sen. Jag släpper kundvagnen innan jag hunnit trycka i mitt mynt.
"Ok, jag kikar upp en kortis då. Men ställ undan vinet. En kaffe bara, sen ska jag handla. Och försök inget. Ok?"
Det blir alldeles tyst först. Sen får han en väldig fart och börjar stöka runt.
"JA! Fan va kul! Kom hit bara!"
Jag får adressen och en instruktion om var jag kan parkera. Jag ångrar mig redan innan jag satt mig i bilen.
Ronny bor verkligen i en våning. Högst upp i ett alldeles nybyggt hus med enorm balkong i kvällssolen mot sjön och stan. Man ser hela Munksjön, bron, Spira, stan, Vättern och spetsen på Visings ö. Det är fantastiskt fint. Inne är det också jättefint, jag sätter mig vid matbordet i den öppna planlösningen och tittar när han stökar runt vid diskbänken. Kaffe verkar inte vara nåt han gör varje dag. Jag får hjälpa honom med doseringen... Mycket riktigt har han ställt undan vinet. Han anstränger sig verkligen och Petterssonskan delar ut det första pluspoänget.
"Men du..." säger jag. "Vad många olika olivoljor du har! Får jag titta?"
"Visst! Gillar du att laga mat? Jag är galen i det, kan köpa hur mång olivoljor som helst. Den här tex, min favorit..." säger han förläget och ser ut som ett barn med handen i kakburken.
"Ja, jag gillar att laga mat... Det är lixom min grej... Varför blir du blyg när jag frågar om det?"
"Äsch, jag vet inte... Jag är ju en riktig man vettu! Man vill ju inte att folk ska veta att man står här och är fjollig och lagar mat om kvällarna! Hehe..."
"Ok... Så det säger du... Hmm..."
Vilken märklig människa. Ett resonemang från medeltiden. Ser man på. Ja, kära barn.
Vi sitter vid matbordet och dricker kaffe. Han är inte hälften så stöddig som han brukar. Riktigt trevlig faktiskt. Och nervös, det är tydligt att han inte är så katig när man väl sätter sig ner. Vi pratar och skrattar åt lite gemensamheter en stund, sen får jag syn på att det står en gitarr i hörnet.
"Va fasen? Lirar du?"
"Jaa... Eller ehm, eller jaa... Ibland så. Anna-Karin, gillar du Plura?"
"Ja, mycket... Kom igen nu då. Nu har du lurat hit mig, nu har du chansen att visa hur fantastisk du är."
"Det törs jag inte, då måste jag ha mig en konjak till kaffet först i så fall! Ska du inte ha en konjak Anna-Karin, det här är fina grejor! Jag bjuder dig på en taxi hem sen. Bilen kan du hämta imorgon."
Han håller upp en flaska i luften och ja - det är fina grejor.
"Ja, va rackarn. Den kan jag ju inte säga nej till. Men sen måste jag gå!"
Vi sitter vid hans matbord hela kvällen. Han spelar och sjunger, låt efter låt. Ingen kan vara mer förvånad än jag. Och jag är alldeles för svag för konjak. Och Plura. Och gitarrer. Patetiskt. Och vin. Och Lundell... Det börjar blir jobbigt. Vi har trevligt och det börjar mörkna utanför i försommarnatten. Klockan är nästan elva när han sätter undan gittaren och säger att han borde käka nåt och vill att vi knatar ut på stan för att se vad vi kan hitta. Jag borde bege mig hemmåt, men konjaken visste var den tog. Bara en liten sväng då...
Fortsättning följer...
Ronny gör ingenting i liten skala. Och då menar jag ingenting! Han syns, han hörs, han är överallt! Han skrävlar och skryter, mutar, hotar, lovar och lockar. Men värst av allt - han ger aldrig upp något som han fått korn på. Vad det än är. Ett tag råkade det bara vara jag. Nu sitter jag i bilen på Maxis parkering, ska precis hoppa ur och handla lite. En helt vanlig onsdagskväll på Ica lixom. Mobilen ringer när jag knatar iväg mot kundvagnarna. Det är Ronny.
Den mannen vet bara inte när det är dags att ge upp. Han har absolut noll känsla för när ett nej verkligen är ett nej. Han varken hör eller ser. Han har fått 103 nej. Till lika många förslag... Ändå fortsätter dom att strömma in. För mig är det ju inte så svårt - jag svarar ju samma sak hela tiden: NEJ. Själv måste han ju komma på något nytt varje gång han tar sats. Men säga vad man vill om Ronny - han ska trots allt ha en eloge för sin uppfinningsrikedom. Hitta på nåt? Ett glas vin på stan? Ett glas vin hos mig? Hockey? Fotboll? Bowling? Fika? Knyppla? Knulla? Shoppa? Bio? En helg i Köpenhamn? Bussresa till Tyskland? Hjälpa mig köpa ett soffbord?
"Hallå ladyn... Va gör du? Tänkte bara höra om du vill ha lite trevligt sällskap...?"
"Hej Ronny... Du jag tänkte precis hoppa in och handla lite. Vi vanliga dödliga måste ju det ibland..."
"Aha... Är du på Maxi? Då är du ju jättenära mig... Jag har ju flyttat nu vet du... Jävligt najs våning alltså, ser hela stan här uppifrån. Skulle du gilla tror jag. Ska du inte komma hit och dricka lite vin på min balkong med mig? Så tittar vi på solnedgången över sjön. Hahaha."
"Nä Ronny, jag tänkte handla lite... Våååning minsann, skryt lagom."
"En kopp kaffe då? Du kan handla sen. Eller så flyttar du in här direkt vettu, jag har allt du nånsin behöver. Hehe..."
Jag blir stående vid kundvagnarna. Vad fan är det med den här karln? Vad är det han inte förstår? Han ser bra ut. Han är väldigt intresserad. Han äger ett företag. Har det gott ställt. Han har tjatat i månader. Och vad är det för fel på MIG? Varför tackar jag inte bara ja? Men jag tycker att det låter som han sluddrar lite svagt. Jag funderar på om han sitter och dricker för sig själv på onsdagskvällen... Hm...
"Sitter du hemma och tutar på´t i din ensamhet Ronny? Jag tycker att du sluddrar lite?"
"Nä, för fan. Öppnade en flaska vin precis bara... Har en grej som jag vill fira. Kom hit ska jag berätta för dig. Stora grejor på gång vettu.! Jag sätter på kaffet nu så kikar du upp en stund vettja?"
Och jag tänker att va faaan, jag dricker den där himla skvätten kaffe och så är det gjort en gång för alla sen. Han bor 3 minuter bort och jag kan väl åtminstone titta på hans sabla lägenhet som han tjatat om i en evighet då. Vem vet, han kanske är helt annorlunda om man bara sätter sig ner med honom en stund? Och sen handla. Och så är det ur världen sen. Jag släpper kundvagnen innan jag hunnit trycka i mitt mynt.
"Ok, jag kikar upp en kortis då. Men ställ undan vinet. En kaffe bara, sen ska jag handla. Och försök inget. Ok?"
Det blir alldeles tyst först. Sen får han en väldig fart och börjar stöka runt.
"JA! Fan va kul! Kom hit bara!"
Jag får adressen och en instruktion om var jag kan parkera. Jag ångrar mig redan innan jag satt mig i bilen.
Ronny bor verkligen i en våning. Högst upp i ett alldeles nybyggt hus med enorm balkong i kvällssolen mot sjön och stan. Man ser hela Munksjön, bron, Spira, stan, Vättern och spetsen på Visings ö. Det är fantastiskt fint. Inne är det också jättefint, jag sätter mig vid matbordet i den öppna planlösningen och tittar när han stökar runt vid diskbänken. Kaffe verkar inte vara nåt han gör varje dag. Jag får hjälpa honom med doseringen... Mycket riktigt har han ställt undan vinet. Han anstränger sig verkligen och Petterssonskan delar ut det första pluspoänget.
"Men du..." säger jag. "Vad många olika olivoljor du har! Får jag titta?"
"Visst! Gillar du att laga mat? Jag är galen i det, kan köpa hur mång olivoljor som helst. Den här tex, min favorit..." säger han förläget och ser ut som ett barn med handen i kakburken.
"Ja, jag gillar att laga mat... Det är lixom min grej... Varför blir du blyg när jag frågar om det?"
"Äsch, jag vet inte... Jag är ju en riktig man vettu! Man vill ju inte att folk ska veta att man står här och är fjollig och lagar mat om kvällarna! Hehe..."
"Ok... Så det säger du... Hmm..."
Vilken märklig människa. Ett resonemang från medeltiden. Ser man på. Ja, kära barn.
Vi sitter vid matbordet och dricker kaffe. Han är inte hälften så stöddig som han brukar. Riktigt trevlig faktiskt. Och nervös, det är tydligt att han inte är så katig när man väl sätter sig ner. Vi pratar och skrattar åt lite gemensamheter en stund, sen får jag syn på att det står en gitarr i hörnet.
"Va fasen? Lirar du?"
"Jaa... Eller ehm, eller jaa... Ibland så. Anna-Karin, gillar du Plura?"
"Ja, mycket... Kom igen nu då. Nu har du lurat hit mig, nu har du chansen att visa hur fantastisk du är."
"Det törs jag inte, då måste jag ha mig en konjak till kaffet först i så fall! Ska du inte ha en konjak Anna-Karin, det här är fina grejor! Jag bjuder dig på en taxi hem sen. Bilen kan du hämta imorgon."
Han håller upp en flaska i luften och ja - det är fina grejor.
"Ja, va rackarn. Den kan jag ju inte säga nej till. Men sen måste jag gå!"
Vi sitter vid hans matbord hela kvällen. Han spelar och sjunger, låt efter låt. Ingen kan vara mer förvånad än jag. Och jag är alldeles för svag för konjak. Och Plura. Och gitarrer. Patetiskt. Och vin. Och Lundell... Det börjar blir jobbigt. Vi har trevligt och det börjar mörkna utanför i försommarnatten. Klockan är nästan elva när han sätter undan gittaren och säger att han borde käka nåt och vill att vi knatar ut på stan för att se vad vi kan hitta. Jag borde bege mig hemmåt, men konjaken visste var den tog. Bara en liten sväng då...
Fortsättning följer...
13 november 2011
Sonny
Sonny slog ner som en bomb i mitt liv. Det är nog oftast så som Sonnysar gör. Han har funnits i utkanten i många år. Vi har nog alltid haft ett gott öga till varandra. Men inget mer, för vi har varit upptagna båda två. Men sen så... Så var vi inte det mer... Pang! Först trodde jag att det här kan nog bli riktigt bra! Men nää.
För Sonny var nog mest en bra kompis. Det var bara lite laddat mellan oss. Och på pappret hade han nästan alla rätt. I verkligheten funkade han också bra. Det var bara nåt… Det var bara nåt som fattades. Jag tänte alltid att det var från hans sida. Men det var förmodligen lika mycket från min. Jag ville bara inte riktigt se det. Det var lixom bara hela tiden hit men inte längre! Som att laga mat och när man provsmakar så känner man så tydligt att det är nån krydda man missat. Man vet precis hur gott det kan smaka... Om man bara har i lite… Men i själva verket så får man inte till det ändå, för man kommer inte på vilken ingrediens det är som måste tillsättas. Precis så var det med Sonny. Oftast slutade det med att jag fick lägga mer tid på att förklara vad jag menade än på själva grundhistorien. Och själv fick jag inte riktigt ihop hans heller...
Sonny hade dessutom också en massa bra ursäkter. Som iofs bara ställde till det i min skalle när jag försökte tolka dom rätt. För det kunde jag inte. Det var det som var grejen med oss. Hur roligt vi än hade ihop, hur laddat det än var och hur mycket vi än gillar varandra – så sänder vi inte riktigt på samma frekvens. Det är nån liten himla megahertz fel bara.
Jag skulle kunna berätta långa och roliga historier om hur vi suttit uppe till väldigt, väldigt sent om nätterna och ätit middag och druckit vin till långt in på småtimmarna och bara haft väldigt trevligt och roligt. Om historier och tankar vi delat om gemensamma bekanta, om jobb, om våra barn och allmänt nonsens. Om 3542 st sms och hur tyst det blev när dom slutade ramla in. Men nää.
För det är allt jag tänker berätta om Sonny. Det går inte. Jag gillar ju honom på nåt konstigt kompisvis även om vår historia är historia. Men jag tror man ska vara rädd om sina Sonnysar, det kan man ha igen en dag. Och han kommer nog fortsätta att finnas med som en kompis i utkanten på ett eller annat sätt. Vi är bara inte så himla aktiva. Och det gör inget. För det är no hard feelings lixom!
Om Ronny går det däremot att skriva sida upp och sida ner! Där finns det ett och annat att säga. =)
För Sonny var nog mest en bra kompis. Det var bara lite laddat mellan oss. Och på pappret hade han nästan alla rätt. I verkligheten funkade han också bra. Det var bara nåt… Det var bara nåt som fattades. Jag tänte alltid att det var från hans sida. Men det var förmodligen lika mycket från min. Jag ville bara inte riktigt se det. Det var lixom bara hela tiden hit men inte längre! Som att laga mat och när man provsmakar så känner man så tydligt att det är nån krydda man missat. Man vet precis hur gott det kan smaka... Om man bara har i lite… Men i själva verket så får man inte till det ändå, för man kommer inte på vilken ingrediens det är som måste tillsättas. Precis så var det med Sonny. Oftast slutade det med att jag fick lägga mer tid på att förklara vad jag menade än på själva grundhistorien. Och själv fick jag inte riktigt ihop hans heller...
Sonny hade dessutom också en massa bra ursäkter. Som iofs bara ställde till det i min skalle när jag försökte tolka dom rätt. För det kunde jag inte. Det var det som var grejen med oss. Hur roligt vi än hade ihop, hur laddat det än var och hur mycket vi än gillar varandra – så sänder vi inte riktigt på samma frekvens. Det är nån liten himla megahertz fel bara.
Jag skulle kunna berätta långa och roliga historier om hur vi suttit uppe till väldigt, väldigt sent om nätterna och ätit middag och druckit vin till långt in på småtimmarna och bara haft väldigt trevligt och roligt. Om historier och tankar vi delat om gemensamma bekanta, om jobb, om våra barn och allmänt nonsens. Om 3542 st sms och hur tyst det blev när dom slutade ramla in. Men nää.
För det är allt jag tänker berätta om Sonny. Det går inte. Jag gillar ju honom på nåt konstigt kompisvis även om vår historia är historia. Men jag tror man ska vara rädd om sina Sonnysar, det kan man ha igen en dag. Och han kommer nog fortsätta att finnas med som en kompis i utkanten på ett eller annat sätt. Vi är bara inte så himla aktiva. Och det gör inget. För det är no hard feelings lixom!
Om Ronny går det däremot att skriva sida upp och sida ner! Där finns det ett och annat att säga. =)
Duktig idiot
Precis som farbror doktorn ordinerat så försöker jag nu med något nytt. Han säger att min fot är stel pga att jag inte använder den. Jag låter den bara vila där inne i tejppaketet som den blir stabil av. Alltså förtvinar den.
"Prova att hänga armen i mitella i två dagar och inte röra axeln alls, så ska du får se! Jag har varit med och fått bryta upp axlar på folk som stelnat helt efter det!" sa han i fredags. Så jag försöker vara utan tejp, TRAMPA på hälen, belasta, ta i och skjuta ifrån vid varje vänstersteg. Precis som med högern alltså. För det är väl så man gör? Eller? Jag har ingen aning.
Om ni visste så svårt det är att veta hur man går! Jag ser verkligen inte klok ut. Om jag ser fundersam och långsam ut i vanliga fall så är det inget emot vad som knatat omkring på Mariebo denna söndagseftermiddag. En helt vanlig idiot som är ute och går. Jag kommer lixom ingen vart. Det finns absolut ingen styrka, inget att trycka ifrån med. Uppför var jättesvårt, då gjorde det ont. Nerför var ingen lek heller. Men på platt mark måste jag säga att det går ganska hyffsat. En knapp km var max kände jag. Sen började den värka lite.
Men det är en start! Så bra som det känns just nu har det inte gjort på... Jag vet inte faktistkt. Inte sen i våras tror jag. Jag bara önskar att det ska hålla i sig den här gången!!!
Nu laddar jag för en spännande vecka! På onsdag-torsdag-fredag är det Stockholm som gäller och en utbildning som jag ser mycket fram emot. Den vanliga frågan är bara hur jag ska hinna med allt innan dess?
"Prova att hänga armen i mitella i två dagar och inte röra axeln alls, så ska du får se! Jag har varit med och fått bryta upp axlar på folk som stelnat helt efter det!" sa han i fredags. Så jag försöker vara utan tejp, TRAMPA på hälen, belasta, ta i och skjuta ifrån vid varje vänstersteg. Precis som med högern alltså. För det är väl så man gör? Eller? Jag har ingen aning.
Om ni visste så svårt det är att veta hur man går! Jag ser verkligen inte klok ut. Om jag ser fundersam och långsam ut i vanliga fall så är det inget emot vad som knatat omkring på Mariebo denna söndagseftermiddag. En helt vanlig idiot som är ute och går. Jag kommer lixom ingen vart. Det finns absolut ingen styrka, inget att trycka ifrån med. Uppför var jättesvårt, då gjorde det ont. Nerför var ingen lek heller. Men på platt mark måste jag säga att det går ganska hyffsat. En knapp km var max kände jag. Sen började den värka lite.
Men det är en start! Så bra som det känns just nu har det inte gjort på... Jag vet inte faktistkt. Inte sen i våras tror jag. Jag bara önskar att det ska hålla i sig den här gången!!!
Nu laddar jag för en spännande vecka! På onsdag-torsdag-fredag är det Stockholm som gäller och en utbildning som jag ser mycket fram emot. Den vanliga frågan är bara hur jag ska hinna med allt innan dess?
Det ordnar sig!
Blev lite Timbuksjuk igår! Var tvungen att leta upp den här som frukostsälle. Faktiskt så är det ju min egna slogan. Efter regn ska det komma solsken. Ni håller väl en tumme?
"Vi gör det tillsammans Helsingborg! Det finns ingen morgondag, det finns bara just nu. Nu! Ja, det är vackert!" Det var en magisk kväll i Skåne.
12 november 2011
Pssst...
Ninna säger till mig att hon kan avgöra om jag är upp eller ner eller av eller på bara genom att tjuvkika lite snabbt på dagens inlägg. Kanske inte så svårt... För allt jag gör blir av olika resultat helt beroende på mitt mood. När jag är glad vill jag ju bara skrika ut det. Och när jag är ledsen likaså.
Därför är det väldigt, väldigt svårt att inte berätta om glada saker som inte tål att berättas om ännu. Men jag måste bara retas lite med att säga att om inget går käpprätt åt pepparn nu så kan mitt liv se väldigt annorlunda ut om ett tag! (men vem vet, saker har ju gått åt pepparn förr) Det finns inga detaljer ännu och det kommer dröja ytterligare nästan två veckor innan det är nåt mer att säga om det. Men galet så bra det kan bli!
Så. Nu sa jag ju nästan inget alls. Bra va?
Därför är det väldigt, väldigt svårt att inte berätta om glada saker som inte tål att berättas om ännu. Men jag måste bara retas lite med att säga att om inget går käpprätt åt pepparn nu så kan mitt liv se väldigt annorlunda ut om ett tag! (men vem vet, saker har ju gått åt pepparn förr) Det finns inga detaljer ännu och det kommer dröja ytterligare nästan två veckor innan det är nåt mer att säga om det. Men galet så bra det kan bli!
Så. Nu sa jag ju nästan inget alls. Bra va?
Veckans stund
Den absolut bästa stunden i veckan är slut. Jag har egentligen två favoritstunder varje vecka. Men den ena hör till sommarhalvåret. Den andra är vinterns.
Sommar: Fredag eftermiddag kl 14. Jag sätter mig i bilen och styr från jobbet. Hela helgen ligger framför mig. Fortfarande helt orörd men precis påbörjad. Som en fint inslagen present som jag nu får öppna. Förmodligen är jag på väg ner mot Skåne. Det kan inte kännas bättre.
Vinter: Ett par timmar på lördag eftermiddag. En stund i soffan med kaffe och en bok. TVn på lite tyst i bakgrunden. Lugnet ligger mjukt i hela hemmet. Om döttrarna är här så är dom oftast hemma just den fläcken på helgen. Dom är i sina och rum slappar. Kommer ut i vardagsrummet till mig ibland för att fråga nåt, kolla vad jag läser eller krypa ner hos mig i soffan för lite gos en stund.
Helgens bok blev en klar överraskning. Jag har aldrig kunnat ta till mig Alex Schulman. Förbannat dryg har jag tänkt. Jag köpte hans roman i rent utbildningssyfte. Tänkte att om han kan så kan jag! Men vet ni vad? Jag gillar den mycket! Han gör sig mycket, mycket bättre i skrift än i tal. Märkligt. Nu gillar jag honom. Han har tänkt mina tankar och skrivit ner dom. Väldigt likt min egen stil.
Och "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" är en väldigt enkel mening om hur det känns när man tycker väldigt mycket om någon, som ger en väldigt mycket energi. Fint tycker Petterssonskan.
Sommar: Fredag eftermiddag kl 14. Jag sätter mig i bilen och styr från jobbet. Hela helgen ligger framför mig. Fortfarande helt orörd men precis påbörjad. Som en fint inslagen present som jag nu får öppna. Förmodligen är jag på väg ner mot Skåne. Det kan inte kännas bättre.
Vinter: Ett par timmar på lördag eftermiddag. En stund i soffan med kaffe och en bok. TVn på lite tyst i bakgrunden. Lugnet ligger mjukt i hela hemmet. Om döttrarna är här så är dom oftast hemma just den fläcken på helgen. Dom är i sina och rum slappar. Kommer ut i vardagsrummet till mig ibland för att fråga nåt, kolla vad jag läser eller krypa ner hos mig i soffan för lite gos en stund.
Helgens bok blev en klar överraskning. Jag har aldrig kunnat ta till mig Alex Schulman. Förbannat dryg har jag tänkt. Jag köpte hans roman i rent utbildningssyfte. Tänkte att om han kan så kan jag! Men vet ni vad? Jag gillar den mycket! Han gör sig mycket, mycket bättre i skrift än i tal. Märkligt. Nu gillar jag honom. Han har tänkt mina tankar och skrivit ner dom. Väldigt likt min egen stil.
Och "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" är en väldigt enkel mening om hur det känns när man tycker väldigt mycket om någon, som ger en väldigt mycket energi. Fint tycker Petterssonskan.
Dålig mor
Bägge döttrarna var hemma å helt utan kompisar eller finniga ynglingar när jag kom hem kl 23 igår kväll. Ångest för att jag missade den kvällen kan jag säga! Ska ta igen det idag. Kan man väcka dom snart tro?
Men vi hade en trevlig sväng på stan. Gamla TP-gänget blev det nåt glas med oxå. Men sen lullade vi vidare.
Eftersom livet är totalt rättvist vaknade jag idag på min lediga dag kl 06.30. Så nu ska jag ställa till med brakfrulle! Hittade lite bakeoff-baguetter i skafferiet! Bäst-föredatumet har visst gått ut lite men jag tror inte att det är nån fara?
Men vi hade en trevlig sväng på stan. Gamla TP-gänget blev det nåt glas med oxå. Men sen lullade vi vidare.
Eftersom livet är totalt rättvist vaknade jag idag på min lediga dag kl 06.30. Så nu ska jag ställa till med brakfrulle! Hittade lite bakeoff-baguetter i skafferiet! Bäst-föredatumet har visst gått ut lite men jag tror inte att det är nån fara?
11 november 2011
Dagens Jocke
Idag klev jag in hos Joakim med tanken att jag skulle gråta ut. Tvinga honom att ordna nån form av skiktröntgen eller annan röntgensyn för att se vad som är problemet med fotklumpen min. Tänk att så blev det inte alls.
Han frågade hur det kändes och jag sa att jag inte känner nån skillnad. Bara att den ständiga molande värken är borta... Det gör bara ont när jag stiger på hälen. Och om jag har förstigit mig så gör det ont dagen efter. Jag är stel som en 90-åring i hela foten och det tar nån minut när jag suttit still för att kunna gå utan att se ut som en invalid. Sen visade jag mitt nya problem: att lilla skrumpna skinnet följer med tejpen av foten när man tar bort den. Men annars var det minsann bra med mig.
Han grymtade lite. Skällde lite på mig. (på mig? kan ni fatta så orättvist? det är ju mig det är synd om?) Han tycker nämligen att jag lever mitt liv för fort. Att jag kan göra tejpuppehåll en dag eller två och låta skinnet få lite luft då och då. Jag förklarade då så lugnt och metodiskt som jag kunde att just vänta är inte Petterssonskans paradgren. Herregud, livet är ju här och nu. Var har han missat det? Sen blev vi nästan osams en stund.
Han vann såklart. Eftersom det är han som kan sköta elpistolerna och inte jag. Det var bara att lägga sig på britsen och ångra alla hårda ord. Så körde han på. Sitt vanliga program. Med samma vanliga styrka. Alltså precis som de andra fyra gångerna. Det var bara en liten, liten detalj som skilde programmet åt. Det gjorde inte ont!
Jag brukar ligga och fundera på om det skulle verka märkligt om jag tog av mig mitt läderbälte och satte mellan tänderna för att kunna bita ihop för smärtan? Idag väntade jag på den känslan. Kom aldrig. Och eftersom vi var lite osams tog det väldigt mycket emot att erkänna att det inte gjorde ont alls. Men han såg väl att jag hade färg kvar i ansiktet och frågade:
"Hur känns det här idag då?"
"Hmm... Det är just det... Det känns ju inte! Har du inte betalat elräkningen? Jag känner inget!"
"Här då? Här ner på utsidan av hälen där du hade så ont sist? Eller här vid hälsenefästet?"
"Nää... Inget... Är det bra eller dåligt?"
"Det är mycket, mycket bra! Då har vi kommit ett stort steg framåt. Nu är vi klara. Sätt dig upp så ska du få ett plåster över dom värsta såren!"
"Öh.. Va? Men du tejpar väl mig ditt bästaste?
"Näpp! Idag blir det ingen tejp. Nu ska du lära dig att gå!" Den gubben hade verkligen vaknat på fel sida idag, tänkte jag...
"Men du... Är vi osams? Utan tejp kan jag ju inte gå.... Det vet du ju..."
"Det tror jag nog visst att du kan. Om inte detta gjorde ont så är det dags. Du har bara skräm-ont!"
"Vad för ont har jag sa du?"
"I ett halvår har din hjärna vetat att när vänster häl nuddar marken så kommer smärtstöten. Efter så lång tid så tror hjärnan forfarande att det är så såklart. Du måste lära dig att våga gå på hälen nu. Det gör inte ont. Bara i din hjärna! Nu kör du noga med sulor och dina nya dojjor, men var utan tejpen lite. Du ska inte gå fler steg än du brukar. Du ska bara gå dom ordentligt! Sätt ner hälen, rulla över steget. Så gör vi ett uppehåll på 4 veckor innan du kommer hit igen."
"Jaha... Men hur ska jag komma ut till tamburen och mina skor? Jag kan inte gå otejpad på betonggolvet bort till entren.... Kan du inte tejpa bara lite?"
"Nej! Nu är det dags! Men du kan få ett plåster. Så! Lycka till."
"Öh.. Jaha... Tack då... För ingenting..."
Så jag stannade på a6 på vägen hem för att öva mig lite. Då ringde Andreas som var på andra sidan köpcentrat med ett Iphoneheadset som jag efterlyst. Alltså fick jag ändra plan och går rakt igenom hela klabbet. Otejpad. Naken. Ja, för just så kändes det... Är det nån som ser mig tro? Jag tittade hela tiden oroligt över axeln för se om nån stirrade. Men nää... Andreas, Cam och Nova däremot såg mig och asgarvade. Elakt tyckte jag som var förvånad över hur svårt det är att lära sig gå när man är 39. Mycket svårare än när man är 1 och barar lullar på. Det går ju lixom inte fort! Men jag var jättestolt. Det är inte lätt ska ni veta. Mina gå-reflexer vill göra på ett helt annat sätt. Så jag måste tänka på varje steg. Dreas såg ingen skillnad på mig och pensionärerna. Tack ska ru ha. Cam garvade åt söta historien om Jonny och jag passade samtidigt på att ge Andreas en eloge för att han aldrig har slickat mig i öronen.
Å det tar väldigt mycket emot att erkänna. Fan vet om han inte har rätt? (Jocke alltså. absolut inte Andreas) Det känns ju helt ok.
Jaha? Lika bra att öva ordentligt då! Snart kommer Ninnisen. Vi ska dricka lite glögg. (bra för balansen) Sen ska vi lulla ner på stan en runda på en lite sen aw. (bra för det rätta steget) Ev ska vi sammanstråla lite senare med några gamla TP-kollegor till mig oxå (bra för smilgroparna). Det blir en ren rehabkväll!
Han frågade hur det kändes och jag sa att jag inte känner nån skillnad. Bara att den ständiga molande värken är borta... Det gör bara ont när jag stiger på hälen. Och om jag har förstigit mig så gör det ont dagen efter. Jag är stel som en 90-åring i hela foten och det tar nån minut när jag suttit still för att kunna gå utan att se ut som en invalid. Sen visade jag mitt nya problem: att lilla skrumpna skinnet följer med tejpen av foten när man tar bort den. Men annars var det minsann bra med mig.
Han grymtade lite. Skällde lite på mig. (på mig? kan ni fatta så orättvist? det är ju mig det är synd om?) Han tycker nämligen att jag lever mitt liv för fort. Att jag kan göra tejpuppehåll en dag eller två och låta skinnet få lite luft då och då. Jag förklarade då så lugnt och metodiskt som jag kunde att just vänta är inte Petterssonskans paradgren. Herregud, livet är ju här och nu. Var har han missat det? Sen blev vi nästan osams en stund.
Han vann såklart. Eftersom det är han som kan sköta elpistolerna och inte jag. Det var bara att lägga sig på britsen och ångra alla hårda ord. Så körde han på. Sitt vanliga program. Med samma vanliga styrka. Alltså precis som de andra fyra gångerna. Det var bara en liten, liten detalj som skilde programmet åt. Det gjorde inte ont!
Jag brukar ligga och fundera på om det skulle verka märkligt om jag tog av mig mitt läderbälte och satte mellan tänderna för att kunna bita ihop för smärtan? Idag väntade jag på den känslan. Kom aldrig. Och eftersom vi var lite osams tog det väldigt mycket emot att erkänna att det inte gjorde ont alls. Men han såg väl att jag hade färg kvar i ansiktet och frågade:
"Hur känns det här idag då?"
"Hmm... Det är just det... Det känns ju inte! Har du inte betalat elräkningen? Jag känner inget!"
"Här då? Här ner på utsidan av hälen där du hade så ont sist? Eller här vid hälsenefästet?"
"Nää... Inget... Är det bra eller dåligt?"
"Det är mycket, mycket bra! Då har vi kommit ett stort steg framåt. Nu är vi klara. Sätt dig upp så ska du få ett plåster över dom värsta såren!"
"Öh.. Va? Men du tejpar väl mig ditt bästaste?
"Näpp! Idag blir det ingen tejp. Nu ska du lära dig att gå!" Den gubben hade verkligen vaknat på fel sida idag, tänkte jag...
"Men du... Är vi osams? Utan tejp kan jag ju inte gå.... Det vet du ju..."
"Det tror jag nog visst att du kan. Om inte detta gjorde ont så är det dags. Du har bara skräm-ont!"
"Vad för ont har jag sa du?"
"I ett halvår har din hjärna vetat att när vänster häl nuddar marken så kommer smärtstöten. Efter så lång tid så tror hjärnan forfarande att det är så såklart. Du måste lära dig att våga gå på hälen nu. Det gör inte ont. Bara i din hjärna! Nu kör du noga med sulor och dina nya dojjor, men var utan tejpen lite. Du ska inte gå fler steg än du brukar. Du ska bara gå dom ordentligt! Sätt ner hälen, rulla över steget. Så gör vi ett uppehåll på 4 veckor innan du kommer hit igen."
"Jaha... Men hur ska jag komma ut till tamburen och mina skor? Jag kan inte gå otejpad på betonggolvet bort till entren.... Kan du inte tejpa bara lite?"
"Nej! Nu är det dags! Men du kan få ett plåster. Så! Lycka till."
"Öh.. Jaha... Tack då... För ingenting..."
Så jag stannade på a6 på vägen hem för att öva mig lite. Då ringde Andreas som var på andra sidan köpcentrat med ett Iphoneheadset som jag efterlyst. Alltså fick jag ändra plan och går rakt igenom hela klabbet. Otejpad. Naken. Ja, för just så kändes det... Är det nån som ser mig tro? Jag tittade hela tiden oroligt över axeln för se om nån stirrade. Men nää... Andreas, Cam och Nova däremot såg mig och asgarvade. Elakt tyckte jag som var förvånad över hur svårt det är att lära sig gå när man är 39. Mycket svårare än när man är 1 och barar lullar på. Det går ju lixom inte fort! Men jag var jättestolt. Det är inte lätt ska ni veta. Mina gå-reflexer vill göra på ett helt annat sätt. Så jag måste tänka på varje steg. Dreas såg ingen skillnad på mig och pensionärerna. Tack ska ru ha. Cam garvade åt söta historien om Jonny och jag passade samtidigt på att ge Andreas en eloge för att han aldrig har slickat mig i öronen.
Å det tar väldigt mycket emot att erkänna. Fan vet om han inte har rätt? (Jocke alltså. absolut inte Andreas) Det känns ju helt ok.
Jaha? Lika bra att öva ordentligt då! Snart kommer Ninnisen. Vi ska dricka lite glögg. (bra för balansen) Sen ska vi lulla ner på stan en runda på en lite sen aw. (bra för det rätta steget) Ev ska vi sammanstråla lite senare med några gamla TP-kollegor till mig oxå (bra för smilgroparna). Det blir en ren rehabkväll!
10 november 2011
Jonny del 3
Japp. Var var vi? Just det ja. I en soffa med en medelålders man som jag bara har träffat hastigt en gång förut. Som jag inte känner alls! Som är noll intresserad av att lära känna mig. Som absolut inte tänker berätta nånting om sig själv. Och som nu slickar mig i ansiktet och är överallt med sina stora händer. En situation som är allt utom normal i Petterssonskans liv.
AK: Näää. Det blev ändrat! Dom är hos mig!
Jag ljuger helt fritt och bättre än någonsin. Det är definitivt tillåtet i den här situationen. Det är Kajsan som fått sitt kontantkort påfyllt av pappan eller Stinan och kan åter kommunicera med omvärlden: ”Ååå mammiii! Asså helt sjukt att du är där!!! Har du sett Simons rum? Är han hemma? Har ni mysigt? Åååå! Svara fort! Hihihihi. <3 <3 <3” Jag svarar snabbt: ”Jag ringer dig strax!” Samtidigt som jag säger till Jonny:
AK: Det var Kajsa. Hon har låst ute sig igen. Suck! Himla onge.
J: Jaha… Så du måste gå då?
AK: Japp! Typiskt. Nu när vi hade så mysigt och allt.
J: Ja… Men du kanske kan komma tillbaka sen?
AK: Ja… Vi får se. Jag hör av mig. Hepårej!
Jag kommer aldrig att glömma hans min.
Ok. Vem fan har Liemannen intatuerad på magen? Inte nån som kan fånga mitt hjärta i alla fall. Nu verkar det iofs inte vara det som den här kvällen handlar om, det blir allt mer uppenbart för varje sekund som går. Att ligga mage mot mage innebär inte den konversation som jag hade hoppats på. Nä, det gör bara att karln har fri framkomlighet att äta upp mitt smink. Så han ägnar sig ymnigt åt det. Att gensvaret är så gott som obefintligt verkar inte bekomma denne alfahanne. Han stönar och stånkar och jag har nu full panik. Det är nu jag bara borde säga stopp och tala om att det här är nog ett litet missförstånd och sen tacka för mig. Det är bara jävligt svårt när jag redan väntat alldeles för länge. Så jag gör ett halvhjärtat försök genom att vända mig om igen och säga nåt fyndigt om filmen som går i bakgrunden. Jag köper mig lite tid helt enkelt.
Detta gör i sin tur att han mumlar nåt ohörbart och hittar mitt öra. Bakifrån. Jag börjar be till Gud. Jag är inte särskilt kristen, men vi är ju trots allt i närheten av det som kallas för Sveriges Jerusalem. Och han har ju Jesus på korset tatuerad över hela revbenen. ”Käre gode Gud. Se till mig som liten är. Hjälp mig att ta bort mannen som ivrigt och noggrant rengör mitt ytteröra. Ge mig ett litet, litet tecken bara. Vad som helst, så att jag helt naturligt kan hitta en ursäkt att komma härifrån.”
Kanhända är Gud lite sur för att jag inte hört av mig på ett tag. (det kan vara 25 år sen jag konfirmerades) För han väljer att ge mig en uppenbarelse som är av motsatt effekt. Pang bom så får jag nämligen en blixt från den klara himmeln utanför! Jag kommer på vad det betyder att bli puffad på fejjan! Det är en ren sexinvit! Nån har sagt det nån gång och jag har sopat det under mattan och tänkt att det sånt som ungdomarna roar sig med och det rör ju inte oss vuxna, vanliga människor. Det var i ett läge när jag inte trodde att jag någonsin skulle bli 15 år igen, ligga i en soffa med en kåt tjur, bli uppäten bakifrån och önska att jag var någon annanstans. För det är den nivån vi befinner oss på.
Jag försöker igen. Snälla, snälla! Vad som helst! En liten brand i nån matta från ett av värmeljusen, en full granne som har gått fel och ringer på dörren, en telefon som ringer. Whatever! Och Gud hör bön. För plötsligt låter det: PLING!!! Det är ett sms i min mobil som ligger i jackan i hallen. Jag tackar min lyckliga stjärna (och Gud) för att jag inte har stängt av volymen just idag (som jag nästan aldrig har på, en gammal TP-skada) Jag far upp som en projektil ur soffan och får en kraftig whiphlash då herrns tungspets sitter fast i hammare och städ i mitt inneröra. Men det är det värt!
AK: Oj, jag måste kolla min telefon! Det kan vara nån av mina döttrar som råkat ut för nåt!
J: Mhm… Sa du inte att dom var hos sin pappa?Detta gör i sin tur att han mumlar nåt ohörbart och hittar mitt öra. Bakifrån. Jag börjar be till Gud. Jag är inte särskilt kristen, men vi är ju trots allt i närheten av det som kallas för Sveriges Jerusalem. Och han har ju Jesus på korset tatuerad över hela revbenen. ”Käre gode Gud. Se till mig som liten är. Hjälp mig att ta bort mannen som ivrigt och noggrant rengör mitt ytteröra. Ge mig ett litet, litet tecken bara. Vad som helst, så att jag helt naturligt kan hitta en ursäkt att komma härifrån.”
Kanhända är Gud lite sur för att jag inte hört av mig på ett tag. (det kan vara 25 år sen jag konfirmerades) För han väljer att ge mig en uppenbarelse som är av motsatt effekt. Pang bom så får jag nämligen en blixt från den klara himmeln utanför! Jag kommer på vad det betyder att bli puffad på fejjan! Det är en ren sexinvit! Nån har sagt det nån gång och jag har sopat det under mattan och tänkt att det sånt som ungdomarna roar sig med och det rör ju inte oss vuxna, vanliga människor. Det var i ett läge när jag inte trodde att jag någonsin skulle bli 15 år igen, ligga i en soffa med en kåt tjur, bli uppäten bakifrån och önska att jag var någon annanstans. För det är den nivån vi befinner oss på.
Jag försöker igen. Snälla, snälla! Vad som helst! En liten brand i nån matta från ett av värmeljusen, en full granne som har gått fel och ringer på dörren, en telefon som ringer. Whatever! Och Gud hör bön. För plötsligt låter det: PLING!!! Det är ett sms i min mobil som ligger i jackan i hallen. Jag tackar min lyckliga stjärna (och Gud) för att jag inte har stängt av volymen just idag (som jag nästan aldrig har på, en gammal TP-skada) Jag far upp som en projektil ur soffan och får en kraftig whiphlash då herrns tungspets sitter fast i hammare och städ i mitt inneröra. Men det är det värt!
AK: Oj, jag måste kolla min telefon! Det kan vara nån av mina döttrar som råkat ut för nåt!
AK: Näää. Det blev ändrat! Dom är hos mig!
Jag ljuger helt fritt och bättre än någonsin. Det är definitivt tillåtet i den här situationen. Det är Kajsan som fått sitt kontantkort påfyllt av pappan eller Stinan och kan åter kommunicera med omvärlden: ”Ååå mammiii! Asså helt sjukt att du är där!!! Har du sett Simons rum? Är han hemma? Har ni mysigt? Åååå! Svara fort! Hihihihi. <3 <3 <3” Jag svarar snabbt: ”Jag ringer dig strax!” Samtidigt som jag säger till Jonny:
AK: Det var Kajsa. Hon har låst ute sig igen. Suck! Himla onge.
J: Jaha… Så du måste gå då?
AK: Japp! Typiskt. Nu när vi hade så mysigt och allt.
J: Ja… Men du kanske kan komma tillbaka sen?
AK: Ja… Vi får se. Jag hör av mig. Hepårej!
Jag kommer aldrig att glömma hans min.
09 november 2011
Jonny del 2
Då ska vi se. Vart var vi nu då? Just det ja, på väg hem till Jonny.
Vår ursprungliga plan var att gå på bio, men den har tydligen ändrats och det utlovas istället en tv-kväll i hans soffa. Jag frågar Jonny om jag ska ha med mig någonting? ”En film, en påse godis eller trerätters?” Till svar får jag att han har massvis av tv-kanaler så det borde finnas någonting som vi kan se. Och att ”I annat fall får jag väl titta på dig… ;)” I efterhand ska jag sedan inse att det är här jag börjar ana oråd första gången.
På vägen dit kan jag fortfarande inte släppa tanken på dottern och att jag aldrig borde ha sagt något. Attans! Men jag är fortfarande på rethumör och tänker att jag kan ju lika gärna spä på det hela lite när hon nu ändå vet. Det här får vara vår hemlis helt enkelt. Lite smått lycklig över att mina döttrar nu är så stora att vi nästan börjar umgås som tjejkompisar ibland gör mig trots allt lite varm i magen. Och Kajsan är så himla imponerad och avundsjuk över att jag ska få se denna lilla familjs hem. Så jag drar iväg ännu ett retligt sms till henne i bilen. ”På väg hem till Jonny nu då…;))” Jag får inget svar och kommer på att pengarna på hennes kontantkort just tagit slut. Ja ja… Haha, det kommer reta henne ännu mer att hon inte kan svara nu när hon är så nyfiken.
Jonny bor i ett helt makalöst fint hus. I hallen möts jag av en varm kram, han passar på att snusa lite i mitt hår och viska välkommen med läpparna snuddandes mot mitt öra. Hmm... Jättemysigt. Tror jag. Hans hem är fantastiskt, han har bara så himla fint. Det är så otroligt varmt och smakfullt inrett. En årsförbrukning av värmeljus gör också sitt i alla de möjliga ljushållare högt och lågt. Jag har aldrig sett ett manligt hem med så mycket värme. Oj. Det biter på mig. Jag får verkligen en förhoppning här. Varningsklockan som jag hört svagt i mitt huvud hela eftermiddagen tystnar tvärt av allt jag ser.
Min lilla inredningsskada gör också sitt. Jag kan inte sluta titta. Han har så fiffiga lösningar på allt och jag vill bara se och lära. Jag öser komplimanger över honom för hans fina hem. Jag frågar honom hur han gjort en del platsbyggda lösningar och är allmänt imponerad och intresserad. På riktigt verkligen. Det enda och jag menar verkligen det enda han säger är: ”Jo… Jag trivs bra här.” Sedan går han helt sonika och lägger sig i soffan. Jag blir lite förvånad över det beteendet men jag är väl inte sämre än att jag kan halvlägga mig i den andra soffan. Det dröjer inte länge innan han sträcker ut handen efter mig och frågar: Kan du inte komma och lägga dig här jämte mig istället?
Kom nu ihåg att vi inte känner varann och inte har konverserat mer än:
Hej!
Välkommen…
Men å va fint du har!
Jättefint!
Hur har du löst det med den här väggen?
Jo… Jag trivs bra här…
Mår du bra?
Javisst.
Hur mår du?
Jag är jättetrött.
Och nu vill han att vi ska ligga sked i hans soffa? Svagt hör jag att ljudet från varningsklockan är tillbaka. Tankarna börjar snurra när jag snabbt överväger saken för mig själv. Men snälla lilla nån, slappna av nån jävla gång och bara tänk inte alls. Hur farligt kan det vara att ligga sked i en soffa med nån som verkar ha sån koll på sitt liv som den här unge herrn? Men tänk om det får honom att tro att han får göra vad han vill med mig? Tänk om han vill…? Men skulle det vara så farligt då? Herregud, jag är 39 år, jag är vuxen nog att göra vad jag vill! Men snälla nån… Och Petterssonskan som inte fått en kram sedan 1957 tänker att det faktiskt kanske inte skulle vara så tokigt? Och kryper därmed ner i soffan framför honom… (1957 kan ha varit något annat. Typ hans portkod. Jag är så himla dålig på siffror. Kan ha blandat ihop det där)
Vi ligger sked. Han har sina starka armar om mig och kramas innan jag ens har hunnit lägga mig tillrätta. Det är verkligen jättemysigt. På tvn är det en film med Sandra Bullock. Jag är inte så överförtjust i henne. Tycker inte illa om henne heller. Hon är bara inget alls. Fastnar inte hos mig lixom.
”Ååå, vad jag gillar Sandra Bullock!” säger han plötsligt.
”Mmm” säger jag.
Sen brakar det loss. Hans händer är överallt. Han pussar mig i nacken. Kramas och kramas. Lixom lindar sig omkring hela mig. Nästan så att min ormfobi börjar ge sig till känna. Att ligga sked börjar förlora sin form och ersättas av en hederlig råbandsknop. Jag krigar med mig själv. Och här börjar mitt sökande efter en bra ursäkt att få lämna soffan. Noll resultat. Försöker fortsätta att tycka att det är mysigt. Det är det inte! Jag kan inte tycka att detta är mysigt med nån jag inte känner och som uppenbart inte är det minsta intresserad av att lära känna mig eller vill öppna sig själv ens en aning! Det går inte! Jag kan inte! Jag blir stel som en pinne! Han kan väl för helvete låtsas åtminstone? Ljug för mig! Säg att du gillar mig och vill lära känna mig! Vad som helst!
Då säger han sin längsta mening hittills:
”Jag tycker du är supermysig.”
Det lugnar mig något. Min pinnformade kropp blir lite mjukare. Jag vänder mig om i soffan så att vi hamnar mage mot mage istället. Jag tänker att vi kanske kan småprata lite käckt? Då ser jag dom! Hans tröja har glidit upp och visar en mage, bringa, sida och rygg övertäckta med tatueringar! Det är allt från katten Gustaf till liemannen och Jesus på korset i en enda härva. Så jävla fult helt enkelt. Så himla tattigt. Och definitivt inte min stil. Men vem är den här människan? Varför i hela världen anstränger sig karln för att ge sken av att vara någon annan? Varför hela denna fasad? Är han schizofren? Mina psykopatdetektorer löser ut, en efter en. Plopp… Plopp… Plopp… Larmet går! Klass 3-varning: Ta dig genast ur soffan och åk hem! Helst igår.
Fortsättning följer...
Vår ursprungliga plan var att gå på bio, men den har tydligen ändrats och det utlovas istället en tv-kväll i hans soffa. Jag frågar Jonny om jag ska ha med mig någonting? ”En film, en påse godis eller trerätters?” Till svar får jag att han har massvis av tv-kanaler så det borde finnas någonting som vi kan se. Och att ”I annat fall får jag väl titta på dig… ;)” I efterhand ska jag sedan inse att det är här jag börjar ana oråd första gången.
På vägen dit kan jag fortfarande inte släppa tanken på dottern och att jag aldrig borde ha sagt något. Attans! Men jag är fortfarande på rethumör och tänker att jag kan ju lika gärna spä på det hela lite när hon nu ändå vet. Det här får vara vår hemlis helt enkelt. Lite smått lycklig över att mina döttrar nu är så stora att vi nästan börjar umgås som tjejkompisar ibland gör mig trots allt lite varm i magen. Och Kajsan är så himla imponerad och avundsjuk över att jag ska få se denna lilla familjs hem. Så jag drar iväg ännu ett retligt sms till henne i bilen. ”På väg hem till Jonny nu då…;))” Jag får inget svar och kommer på att pengarna på hennes kontantkort just tagit slut. Ja ja… Haha, det kommer reta henne ännu mer att hon inte kan svara nu när hon är så nyfiken.
Jonny bor i ett helt makalöst fint hus. I hallen möts jag av en varm kram, han passar på att snusa lite i mitt hår och viska välkommen med läpparna snuddandes mot mitt öra. Hmm... Jättemysigt. Tror jag. Hans hem är fantastiskt, han har bara så himla fint. Det är så otroligt varmt och smakfullt inrett. En årsförbrukning av värmeljus gör också sitt i alla de möjliga ljushållare högt och lågt. Jag har aldrig sett ett manligt hem med så mycket värme. Oj. Det biter på mig. Jag får verkligen en förhoppning här. Varningsklockan som jag hört svagt i mitt huvud hela eftermiddagen tystnar tvärt av allt jag ser.
Min lilla inredningsskada gör också sitt. Jag kan inte sluta titta. Han har så fiffiga lösningar på allt och jag vill bara se och lära. Jag öser komplimanger över honom för hans fina hem. Jag frågar honom hur han gjort en del platsbyggda lösningar och är allmänt imponerad och intresserad. På riktigt verkligen. Det enda och jag menar verkligen det enda han säger är: ”Jo… Jag trivs bra här.” Sedan går han helt sonika och lägger sig i soffan. Jag blir lite förvånad över det beteendet men jag är väl inte sämre än att jag kan halvlägga mig i den andra soffan. Det dröjer inte länge innan han sträcker ut handen efter mig och frågar: Kan du inte komma och lägga dig här jämte mig istället?
Kom nu ihåg att vi inte känner varann och inte har konverserat mer än:
Hej!
Välkommen…
Men å va fint du har!
Jättefint!
Hur har du löst det med den här väggen?
Jo… Jag trivs bra här…
Mår du bra?
Javisst.
Hur mår du?
Jag är jättetrött.
Och nu vill han att vi ska ligga sked i hans soffa? Svagt hör jag att ljudet från varningsklockan är tillbaka. Tankarna börjar snurra när jag snabbt överväger saken för mig själv. Men snälla lilla nån, slappna av nån jävla gång och bara tänk inte alls. Hur farligt kan det vara att ligga sked i en soffa med nån som verkar ha sån koll på sitt liv som den här unge herrn? Men tänk om det får honom att tro att han får göra vad han vill med mig? Tänk om han vill…? Men skulle det vara så farligt då? Herregud, jag är 39 år, jag är vuxen nog att göra vad jag vill! Men snälla nån… Och Petterssonskan som inte fått en kram sedan 1957 tänker att det faktiskt kanske inte skulle vara så tokigt? Och kryper därmed ner i soffan framför honom… (1957 kan ha varit något annat. Typ hans portkod. Jag är så himla dålig på siffror. Kan ha blandat ihop det där)
Vi ligger sked. Han har sina starka armar om mig och kramas innan jag ens har hunnit lägga mig tillrätta. Det är verkligen jättemysigt. På tvn är det en film med Sandra Bullock. Jag är inte så överförtjust i henne. Tycker inte illa om henne heller. Hon är bara inget alls. Fastnar inte hos mig lixom.
”Ååå, vad jag gillar Sandra Bullock!” säger han plötsligt.
”Mmm” säger jag.
Sen brakar det loss. Hans händer är överallt. Han pussar mig i nacken. Kramas och kramas. Lixom lindar sig omkring hela mig. Nästan så att min ormfobi börjar ge sig till känna. Att ligga sked börjar förlora sin form och ersättas av en hederlig råbandsknop. Jag krigar med mig själv. Och här börjar mitt sökande efter en bra ursäkt att få lämna soffan. Noll resultat. Försöker fortsätta att tycka att det är mysigt. Det är det inte! Jag kan inte tycka att detta är mysigt med nån jag inte känner och som uppenbart inte är det minsta intresserad av att lära känna mig eller vill öppna sig själv ens en aning! Det går inte! Jag kan inte! Jag blir stel som en pinne! Han kan väl för helvete låtsas åtminstone? Ljug för mig! Säg att du gillar mig och vill lära känna mig! Vad som helst!
Då säger han sin längsta mening hittills:
”Jag tycker du är supermysig.”
Det lugnar mig något. Min pinnformade kropp blir lite mjukare. Jag vänder mig om i soffan så att vi hamnar mage mot mage istället. Jag tänker att vi kanske kan småprata lite käckt? Då ser jag dom! Hans tröja har glidit upp och visar en mage, bringa, sida och rygg övertäckta med tatueringar! Det är allt från katten Gustaf till liemannen och Jesus på korset i en enda härva. Så jävla fult helt enkelt. Så himla tattigt. Och definitivt inte min stil. Men vem är den här människan? Varför i hela världen anstränger sig karln för att ge sken av att vara någon annan? Varför hela denna fasad? Är han schizofren? Mina psykopatdetektorer löser ut, en efter en. Plopp… Plopp… Plopp… Larmet går! Klass 3-varning: Ta dig genast ur soffan och åk hem! Helst igår.
Fortsättning följer...
08 november 2011
Jonny del 1
Dagen som jag ska träffa Jonny börjar med match med goaste fotbollstjejerna. Sjukt taggade är nivån väldigt låg och flamsig innan genomgången när vi väntar in en tjej som försovit sig. Kajsan är i sitt esse och vi munhuggs friskt. Hon är lagets clown i klubblokalen och jag tycker att det börjar nästan balla ur lite. Så jag känner att det är läge att klämma åt henne lite, få ner henne på jorden och ge ungen med världens bästa självförtroende nåt annat att tänka på. Innan hon tvålar till fler lagkamrater. Så jag måste bara retas lite, med nåt som jag vet kommer att bita... För kvällens väntande date hade en son! En några år äldre son som får min 14-åriga dotter att dregla, fnissa och tappa hakan, bara han kommer på tal. Så jag ska bara retas lite... Bad decision.
I soffan i klubblokalen lördag morgon, lite sådär i smyg:
AKP: Pssst Kajs, kom hit lite...
K: Mm, vad är det?
AKP: Du vet han Simon Bergsten som du tycker är så himla snygg...Vet du vad hans pappa heter?
K: Nää, men jag vet lite vem det är.. Vadååå?
AKP: Hmm... Det måste vara han... Jonny... Vi ska ses ikväll. ;)
K: VA? Vadå? Vadå ses? Som en date? Eller vaaad?
AKP: Ja, typ... Vi ska gå på bio eller nåt. Ska höras efter matchen och bestämma...
K: IIIIIIIHHH! VA? ÄR DET SANT? JAG DÖÖR!!! Wow, asså mamma, helt sjukt, ni måste... Åååå tänk om... Ååååå, va coolt!!!
AKP: Ähum... Va? Alltså, tycker du? Men kan det inte bli lite dumt ifall du är lite förtjust i hans son...?
K: Näää! Åååå, det vore sjukt kul att lära känna honom ju... Åååå, mammiiiii!
AKP: Ojdå... Tyst nu Kajs, detta är våran hemlis... Lova?
K: Lovar mammi!
Hmm... Shit. Det där retet gick ju inte riktigt enlig plan. Hon ler hela matchen. Ångrar mig gravt att jag lät dottern få veta. Trodde verkligen på motsatt effekt. Att morsan skulle vara pinsam och att hon aldrig skulle vilja att nån i världen skulle få veta en sån hemsk sak. Men nää... Helt klart motsatt effekt. Skrämmer mig galet. Kör Kajsan till pappi efter matchen, åker hem och loggar in på Facebook på datorn för första gången på veckor. Upptäcker att allt man gör syns i ett nytt fält till höger! Denna funktion finns inte i ajfån-appen... Upptäckt nr 2 är att jag blivit "puffad" av Jonny Bergsten. Ok...? Vad f-n betyder det att bli puffad? Idiotfunktion. Nånstans i bakhuvudet har jag en känsla av att jag hört nångång att det betyder nåt särskilt. Nåt kodat lixom. Men nää. Kommer inte på det. Vem vet? Jo, dottern måste vara min säkraste källa i social network-frågor av denna kaliber! Och nu när hon redan känner till hela kalaset. Så...
Telefonsamtal lördag em, nätverksproblem på hög nivå:
AKP: Hej Snuppis, du måste hjälpa mig...
K: Aaah, vadå? Har han hört av sig än?
AKP: Eeh, eller aaah, eller jag vet inte... Han har puffat mig på FB. Vad i hela världen betyder det? Betyder det nåt lixom? Ska jag puffa tebax? Alltså, är det oartigt att INTE puffa tillbaka? Eller vad? Vilken idiotgrej... Hjälp mig nu, det här är livsavgörande, kan ju bli helt fel...
K: Jag vet inte riktigt... Det betyder ingenting typ. Det är väl som en knuff, typ "hej på dig" lixom. Men det är oartigt att inte puffa tebax, så det måste du mammi!
AKP: Ok, men allt man gör syns ju där till höger nu... Jag vägrar att göra det om folk ser det! I så fall måste vi testa först för att se om det syns. Jag puffar dig Kajsa! Eller förresten... Det ser ju kanske varken du eller jag. Jag puffar nån annan, vem som helst. Ewa tar jag, kan förklara varför för henne sen om hon undrar. Så! Nu har jag gjort det. Syns det Kajs?
K: Nää, jag ser inget sånt. Bara gilla och kommentarer syns.
AKP: HA! Då puffar jag tebax. (herregud, hur gammal är jag?)
K: Du måste säga sen hur det gick mammiiii! Gu, va spännande!!
AKP: Mmm... Hörs sen. Ojdå, nu fick jag visst ett litet sms här! Han undrar om jag vill komma hem till honom ikväll och se på film... Hm...
K: Iiiiiiiih! Tänk om Simon är hemma! Du får träffa honom! Du kommer få se hans rum! Iiiiih!
AKP: Mmm, såklart han inte är hemma pucko. Men vi hörs sen, har lite brådis nu.
K: Lova att du ringer sen mammiiii!!! Annars ringer jag!
AKP: Visst darling... Tagga ner nu.
Jag har bråttom nu. Vad i hela världen ska jag ha på mig? Självklart glömmer jag bort att ringa Ewa och förklara mig.
Samtidigt hemma i vardagsrummet hos Ewa, där hon sitter i soffan med datorn i knät och sin dotter Empa 17 år:
Ewa: Men... Haha... Anna-Karin har "puffat" mig på fb. Varför har hon det tro...? Vad betyder det att bli puffad egentligen Empa? Det är ju en helt meningslös grej...?
Empa: VA? HAR HON? Varför då? Det betyder ju att man vill ha sex med den man puffar... Eller typ hångla i alla fall... Om man puffar tillbaka så betyder det att man själv vill det oxå..
Ewa: Hahahaha. Varför i hela världen har hon gjort så på mig? Typiskt Anna-Karins humor. Jag får väl vara glad att det finns nån som tänker på mig och min kropp. Jag puffar tebax!
Empa: Ni är ju helt väck.
Forts följer imorgon...
I soffan i klubblokalen lördag morgon, lite sådär i smyg:
AKP: Pssst Kajs, kom hit lite...
K: Mm, vad är det?
AKP: Du vet han Simon Bergsten som du tycker är så himla snygg...Vet du vad hans pappa heter?
K: Nää, men jag vet lite vem det är.. Vadååå?
AKP: Hmm... Det måste vara han... Jonny... Vi ska ses ikväll. ;)
K: VA? Vadå? Vadå ses? Som en date? Eller vaaad?
AKP: Ja, typ... Vi ska gå på bio eller nåt. Ska höras efter matchen och bestämma...
K: IIIIIIIHHH! VA? ÄR DET SANT? JAG DÖÖR!!! Wow, asså mamma, helt sjukt, ni måste... Åååå tänk om... Ååååå, va coolt!!!
AKP: Ähum... Va? Alltså, tycker du? Men kan det inte bli lite dumt ifall du är lite förtjust i hans son...?
K: Näää! Åååå, det vore sjukt kul att lära känna honom ju... Åååå, mammiiiii!
AKP: Ojdå... Tyst nu Kajs, detta är våran hemlis... Lova?
K: Lovar mammi!
Hmm... Shit. Det där retet gick ju inte riktigt enlig plan. Hon ler hela matchen. Ångrar mig gravt att jag lät dottern få veta. Trodde verkligen på motsatt effekt. Att morsan skulle vara pinsam och att hon aldrig skulle vilja att nån i världen skulle få veta en sån hemsk sak. Men nää... Helt klart motsatt effekt. Skrämmer mig galet. Kör Kajsan till pappi efter matchen, åker hem och loggar in på Facebook på datorn för första gången på veckor. Upptäcker att allt man gör syns i ett nytt fält till höger! Denna funktion finns inte i ajfån-appen... Upptäckt nr 2 är att jag blivit "puffad" av Jonny Bergsten. Ok...? Vad f-n betyder det att bli puffad? Idiotfunktion. Nånstans i bakhuvudet har jag en känsla av att jag hört nångång att det betyder nåt särskilt. Nåt kodat lixom. Men nää. Kommer inte på det. Vem vet? Jo, dottern måste vara min säkraste källa i social network-frågor av denna kaliber! Och nu när hon redan känner till hela kalaset. Så...
Telefonsamtal lördag em, nätverksproblem på hög nivå:
AKP: Hej Snuppis, du måste hjälpa mig...
K: Aaah, vadå? Har han hört av sig än?
AKP: Eeh, eller aaah, eller jag vet inte... Han har puffat mig på FB. Vad i hela världen betyder det? Betyder det nåt lixom? Ska jag puffa tebax? Alltså, är det oartigt att INTE puffa tillbaka? Eller vad? Vilken idiotgrej... Hjälp mig nu, det här är livsavgörande, kan ju bli helt fel...
K: Jag vet inte riktigt... Det betyder ingenting typ. Det är väl som en knuff, typ "hej på dig" lixom. Men det är oartigt att inte puffa tebax, så det måste du mammi!
AKP: Ok, men allt man gör syns ju där till höger nu... Jag vägrar att göra det om folk ser det! I så fall måste vi testa först för att se om det syns. Jag puffar dig Kajsa! Eller förresten... Det ser ju kanske varken du eller jag. Jag puffar nån annan, vem som helst. Ewa tar jag, kan förklara varför för henne sen om hon undrar. Så! Nu har jag gjort det. Syns det Kajs?
K: Nää, jag ser inget sånt. Bara gilla och kommentarer syns.
AKP: HA! Då puffar jag tebax. (herregud, hur gammal är jag?)
K: Du måste säga sen hur det gick mammiiii! Gu, va spännande!!
AKP: Mmm... Hörs sen. Ojdå, nu fick jag visst ett litet sms här! Han undrar om jag vill komma hem till honom ikväll och se på film... Hm...
K: Iiiiiiiih! Tänk om Simon är hemma! Du får träffa honom! Du kommer få se hans rum! Iiiiih!
AKP: Mmm, såklart han inte är hemma pucko. Men vi hörs sen, har lite brådis nu.
K: Lova att du ringer sen mammiiii!!! Annars ringer jag!
AKP: Visst darling... Tagga ner nu.
Jag har bråttom nu. Vad i hela världen ska jag ha på mig? Självklart glömmer jag bort att ringa Ewa och förklara mig.
Samtidigt hemma i vardagsrummet hos Ewa, där hon sitter i soffan med datorn i knät och sin dotter Empa 17 år:
Ewa: Men... Haha... Anna-Karin har "puffat" mig på fb. Varför har hon det tro...? Vad betyder det att bli puffad egentligen Empa? Det är ju en helt meningslös grej...?
Empa: VA? HAR HON? Varför då? Det betyder ju att man vill ha sex med den man puffar... Eller typ hångla i alla fall... Om man puffar tillbaka så betyder det att man själv vill det oxå..
Ewa: Hahahaha. Varför i hela världen har hon gjort så på mig? Typiskt Anna-Karins humor. Jag får väl vara glad att det finns nån som tänker på mig och min kropp. Jag puffar tebax!
Empa: Ni är ju helt väck.
Forts följer imorgon...
06 november 2011
Jonny, Sonny, Ronny & Conny
För ett tag sen fick jag ett litet önskemål om att jag borde dela med mig av singellivet på den här sidan. För att det vore humor. Jag tycker det är svårt! Dels för att det inte finns mycket att dela med sig av och dels för att jag inte vill trampa nån på tårna.
Men nu har jag tänkt ett tag. Och här kommer ett litet försök sett från mitt alldeles egna perspektiv. Kom ihåg att det är ganska kryddat och att minsta likhet gällande namn och personligheter är ren fiction.
1 år har gått. Petterssonskan har scannat av marknaden och här är en riktigt bra guide att blicka tillbaka på. Hela utbudet analyserat och insorterat i rätt fack!
Jonny
Jonny är stadens player. Han är väldigt lätt att få kontakt med och kan ibland vara lika svår att bli av med. Han saknar oftast helt och hållet något innehåll över huvud taget. Jonny gillar att umgås med sina polare, utöva nån idrott, se sig själv i spegeln men framför allt - Jonny vill ligga! Faktum är att det är det enda han vill. Nåt mer än så vet han inte riktigt varför man ska ha? Han har det ju så bra som han har det? Kvinnor är mest jobbiga att ha att göra med utanför sänghalmen. Och föremålet för hans passion ifråga har inte så stor betydelse. Det viktiga är att han kommer till. Efter århundraden av likadant leverne har han nu i medelåldern ändå insett att det inte går att nå sitt mål genom att beté sig som när han var 20. Det genomskådas. Nä, Jonny har lärt sig att linda in sina lustar med lite stil och finess. På pappret har han alla rätt. Ibland kan han faktiskt ge sken av att vara en Conny. Det är så han får tom de mest besvärliga på fall. Han städar upp efter sig snyggt och diskret, undviker konflikter och kan gå under jorden i veckor om det krävs. Och det gör det. För i hans ålder finns det inga kvinnor som känner sig nöjda med att upptäcka att deras dejt var en Jonny.
Sonny
Sonny kan inte bestämma sig. Han vill ha kakan kvar och äta upp den samtidigt. Han är osäker på om han vill ha ett förhållande. (det är iaf hans favoritursäkt) Men han vill inte heller vara själv. Att vara beroende av någon annan innebär ju kanske att han inte kan göra bara det som han själv vill? Och det går ju inte. För Sonny är kommunens största egoist. Han har ganska få nära vänner men gott om folk omkring sig som säger att dom har känt honom i många år men ändå har dom inte har en aning om vem han egentligen är. Han släpper inte in någon i första taget. Det vore besvärligt sen när han måste ångra sig. Nä, det bästa är att ha en kvinna lite sådär ibland bara. Det räcker för Sonny just nu. (Sonny kommer aldrig att komma till något annat än "just nu") Och han behöver det, för att vara helt själv verkar läskigt tycker han. Självklart jobbar han som resande säljare eller nåt annat där han kan fokusera på ett ställe i taget och flytta på sig när det är lägligt... Men det går bra för Sonny på jobbet! Han är lixom tjenis med alla och ingen har kommit så nära att de listat ut att det inte finns mer att se bakom fasaden. Att ge är inte Sonnys signum. Sonny vill FÅ! Han vill HA! Ju mer desto bättre och helst utan att det kommer upp några krav på att ge något tillbaka. Nä, då går han hellre därifrån till nästa och kör på ett tag tills det krävs att han byter igen. Men trots allt är det lite svårt att bli arg på Sonny. Han ser väldigt bra ut, är oförarglig och ändå ganska känslig på nåt konstigt sätt. Det går lixom inte bara riktigt att sätta fingret på´n.
Ronny
Ronny är hel eller halvpsykopat. Han har ett jobb som chef eller någon annan betydelsefull position. Han låtsas att han förstår andra människors behov - men i själva verket är han bara ute efter bekräftelsen. I överflöd. Om Ronny jobbar som en nobody på ett sämre jobb så är han väldigt framstående inom nåt annat. Då elitidrottar han i skytte, simning eller någon annan induviduell idrott. Lagspel är inte Ronnys grej, det kräver samarbete och det klarar han inte. Ronny kan lätt vara den som du vill att han ska vara! Ett tag. Tills han sätter ner och blir sig själv. Då får du dig tidernas lektion i schitzofreni. Ronny är extremt uppmärksam, han övertolkar alla situationer och han är expert på att få din uppmärksamhet. Han lovar dig allt smör i Småland och ifrågasätter om du är dum som säger nej till hans fina erbjudande? Här har du ju chansen att få allt i hela världen! Han sprider pengar och upprepade komplimanger omkring sig till du inte vet hur du ska kunna gå därifrån utan att känna enorm skuld. Ronny är fruktansvärt charmig och med hjälp av sin överkänslighet får han dig att känna dig mer uppmärksammad än du någonsin har varit med om. Han klistrar sig fast och släpper dig inte med blicken för en sekund. Sen ligger han på som en igel med samtal och sms för att du inte ska få en chans att komma på andra tankar. Han är extremt svartsjuk och kan lätt få vansinnesutbrott utav hög kaliber på allmän plats om han plötsligt får för sig att du ger någon annan uppmärksamhet. Allt detta i kombination med att han oftast redan är gift eller sambo. Men han är på gång att byta. Och han skulle aldrig riskera att behöva vara själv en enda dag, för det klarar han inte. Nä, han måste skriva ett nytt kontrakt först innan han river det gamla. Om du någonsin träffar en Ronny så finns det bara en sak att göra. Spring!
Conny
Conny är genomgod. Han har allt du vill ha och lite till. Han är trygg, snäll, smart och har ett stort, attraktivt inre. Han är känslosam men ingen mes. Det finns ibland bara ett problem med Conny - nästan alltid har någon annan hunnit före. Conny skulle aldrig tänka sig att göra ett snesteg. Hans stora hjärta vet alltför väl vad som är rätt och fel. Han är den som klarar att leva ett helt liv med samma kvinna, familjen betyder allt. Han är tränare för sonens hockeylag och har en jobbkarriär som aldrig slutar att peka uppåt. Det är när han ägnar sig åt de båda sakerna som han får en chans att göra något på egen hand och får en kick. Inte sällan med lite dåligt samvete för att han gör det. Ibland tänker han på hur det skulle vara att få leva sitt egna liv utan att behöva ta ansvar för någon annan, men lika snabbt inser han att han har det väldigt bra. Om du träffar en Conny som är ledig - grattis! Då skulle man kunna tro att det gäller att ge järnet innan nån annan hinner före! Men det har nog snarare motsatt effekt. Connysar väljer det dom vill ha - utan brådska och utan att låta sig luras. Man kan bara hoppas att man ligger bra till eller att han har en dålig dag. Se då till att få en ring på ditt finger snabbt som fan! För det finns nästan inga Connysar alls.
Imorgon ska jag berätta om min dejt med Jonny. Och sen har vi ju Larry & Barry oxå. Men dom hinner jag inte sortera in nu. Tjing!
Men nu har jag tänkt ett tag. Och här kommer ett litet försök sett från mitt alldeles egna perspektiv. Kom ihåg att det är ganska kryddat och att minsta likhet gällande namn och personligheter är ren fiction.
1 år har gått. Petterssonskan har scannat av marknaden och här är en riktigt bra guide att blicka tillbaka på. Hela utbudet analyserat och insorterat i rätt fack!
Jonny
Jonny är stadens player. Han är väldigt lätt att få kontakt med och kan ibland vara lika svår att bli av med. Han saknar oftast helt och hållet något innehåll över huvud taget. Jonny gillar att umgås med sina polare, utöva nån idrott, se sig själv i spegeln men framför allt - Jonny vill ligga! Faktum är att det är det enda han vill. Nåt mer än så vet han inte riktigt varför man ska ha? Han har det ju så bra som han har det? Kvinnor är mest jobbiga att ha att göra med utanför sänghalmen. Och föremålet för hans passion ifråga har inte så stor betydelse. Det viktiga är att han kommer till. Efter århundraden av likadant leverne har han nu i medelåldern ändå insett att det inte går att nå sitt mål genom att beté sig som när han var 20. Det genomskådas. Nä, Jonny har lärt sig att linda in sina lustar med lite stil och finess. På pappret har han alla rätt. Ibland kan han faktiskt ge sken av att vara en Conny. Det är så han får tom de mest besvärliga på fall. Han städar upp efter sig snyggt och diskret, undviker konflikter och kan gå under jorden i veckor om det krävs. Och det gör det. För i hans ålder finns det inga kvinnor som känner sig nöjda med att upptäcka att deras dejt var en Jonny.
Sonny
Sonny kan inte bestämma sig. Han vill ha kakan kvar och äta upp den samtidigt. Han är osäker på om han vill ha ett förhållande. (det är iaf hans favoritursäkt) Men han vill inte heller vara själv. Att vara beroende av någon annan innebär ju kanske att han inte kan göra bara det som han själv vill? Och det går ju inte. För Sonny är kommunens största egoist. Han har ganska få nära vänner men gott om folk omkring sig som säger att dom har känt honom i många år men ändå har dom inte har en aning om vem han egentligen är. Han släpper inte in någon i första taget. Det vore besvärligt sen när han måste ångra sig. Nä, det bästa är att ha en kvinna lite sådär ibland bara. Det räcker för Sonny just nu. (Sonny kommer aldrig att komma till något annat än "just nu") Och han behöver det, för att vara helt själv verkar läskigt tycker han. Självklart jobbar han som resande säljare eller nåt annat där han kan fokusera på ett ställe i taget och flytta på sig när det är lägligt... Men det går bra för Sonny på jobbet! Han är lixom tjenis med alla och ingen har kommit så nära att de listat ut att det inte finns mer att se bakom fasaden. Att ge är inte Sonnys signum. Sonny vill FÅ! Han vill HA! Ju mer desto bättre och helst utan att det kommer upp några krav på att ge något tillbaka. Nä, då går han hellre därifrån till nästa och kör på ett tag tills det krävs att han byter igen. Men trots allt är det lite svårt att bli arg på Sonny. Han ser väldigt bra ut, är oförarglig och ändå ganska känslig på nåt konstigt sätt. Det går lixom inte bara riktigt att sätta fingret på´n.
Ronny
Ronny är hel eller halvpsykopat. Han har ett jobb som chef eller någon annan betydelsefull position. Han låtsas att han förstår andra människors behov - men i själva verket är han bara ute efter bekräftelsen. I överflöd. Om Ronny jobbar som en nobody på ett sämre jobb så är han väldigt framstående inom nåt annat. Då elitidrottar han i skytte, simning eller någon annan induviduell idrott. Lagspel är inte Ronnys grej, det kräver samarbete och det klarar han inte. Ronny kan lätt vara den som du vill att han ska vara! Ett tag. Tills han sätter ner och blir sig själv. Då får du dig tidernas lektion i schitzofreni. Ronny är extremt uppmärksam, han övertolkar alla situationer och han är expert på att få din uppmärksamhet. Han lovar dig allt smör i Småland och ifrågasätter om du är dum som säger nej till hans fina erbjudande? Här har du ju chansen att få allt i hela världen! Han sprider pengar och upprepade komplimanger omkring sig till du inte vet hur du ska kunna gå därifrån utan att känna enorm skuld. Ronny är fruktansvärt charmig och med hjälp av sin överkänslighet får han dig att känna dig mer uppmärksammad än du någonsin har varit med om. Han klistrar sig fast och släpper dig inte med blicken för en sekund. Sen ligger han på som en igel med samtal och sms för att du inte ska få en chans att komma på andra tankar. Han är extremt svartsjuk och kan lätt få vansinnesutbrott utav hög kaliber på allmän plats om han plötsligt får för sig att du ger någon annan uppmärksamhet. Allt detta i kombination med att han oftast redan är gift eller sambo. Men han är på gång att byta. Och han skulle aldrig riskera att behöva vara själv en enda dag, för det klarar han inte. Nä, han måste skriva ett nytt kontrakt först innan han river det gamla. Om du någonsin träffar en Ronny så finns det bara en sak att göra. Spring!
Conny
Conny är genomgod. Han har allt du vill ha och lite till. Han är trygg, snäll, smart och har ett stort, attraktivt inre. Han är känslosam men ingen mes. Det finns ibland bara ett problem med Conny - nästan alltid har någon annan hunnit före. Conny skulle aldrig tänka sig att göra ett snesteg. Hans stora hjärta vet alltför väl vad som är rätt och fel. Han är den som klarar att leva ett helt liv med samma kvinna, familjen betyder allt. Han är tränare för sonens hockeylag och har en jobbkarriär som aldrig slutar att peka uppåt. Det är när han ägnar sig åt de båda sakerna som han får en chans att göra något på egen hand och får en kick. Inte sällan med lite dåligt samvete för att han gör det. Ibland tänker han på hur det skulle vara att få leva sitt egna liv utan att behöva ta ansvar för någon annan, men lika snabbt inser han att han har det väldigt bra. Om du träffar en Conny som är ledig - grattis! Då skulle man kunna tro att det gäller att ge järnet innan nån annan hinner före! Men det har nog snarare motsatt effekt. Connysar väljer det dom vill ha - utan brådska och utan att låta sig luras. Man kan bara hoppas att man ligger bra till eller att han har en dålig dag. Se då till att få en ring på ditt finger snabbt som fan! För det finns nästan inga Connysar alls.
Imorgon ska jag berätta om min dejt med Jonny. Och sen har vi ju Larry & Barry oxå. Men dom hinner jag inte sortera in nu. Tjing!
Minne
Grå, grå november. Jag nästan längtar lite till advent då det blir ljus och fint i fönstren. Det är såna här dagar man ska suga på sina sommarkarameller. Det är det bästa med minnen - att man kan njuta av dom om och om igen.
Så det gör jag idag. Tidig morgonpromenad på Råå. Tusen dofter och intryck. Havet, värmen, grönskan, vinden. Solens lena smek mot nakna sommarben. Bara bästa vännen och så jag. Sommarens mest harmoniska stund. Finns för alltid i mitt hjärta.
Så det gör jag idag. Tidig morgonpromenad på Råå. Tusen dofter och intryck. Havet, värmen, grönskan, vinden. Solens lena smek mot nakna sommarben. Bara bästa vännen och så jag. Sommarens mest harmoniska stund. Finns för alltid i mitt hjärta.
05 november 2011
Alla helgon
Det blir inte många knop den här helgen. Jag tar hand om mitt lilla hem och vilar mig i form. Vi behöver det - lilla fossingen och jag... Imon blir det en timma på A6 med Emme, laddar för den timman på det hårda golvet kan jag säga... Åsså tänker jag. Funderar så det knakar och brakar. Fram och tillbaka. Å sen fram igen. Jag har beslut som jag måste ta.
Ser fram emot en go kväll i soffan, med trevlig tv. Jag tror på Laleh i år! Hon är så speciell att hon säkerligen kommer att göra många bra tolkningar. Åsså tänder jag lite ljus för de mina som inte finns med oss längre. Pappa, mormor, morfar, moster och svägerska. Min hund Fia. Och så hästarna. Alla mina helgon. <3 Fast hos mig kommer dom ändå alltid att finnas.
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.
Ser fram emot en go kväll i soffan, med trevlig tv. Jag tror på Laleh i år! Hon är så speciell att hon säkerligen kommer att göra många bra tolkningar. Åsså tänder jag lite ljus för de mina som inte finns med oss längre. Pappa, mormor, morfar, moster och svägerska. Min hund Fia. Och så hästarna. Alla mina helgon. <3 Fast hos mig kommer dom ändå alltid att finnas.
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.
Å håret det växer på höjden!
Förra veckan fick jag kritik för att jag inte låter håret växa på höjden längre. (en gammal Lyreco-slogan)
Så va fäen! Igår gjorde jag slag i saken. Å fy schöööen så gott det är att va korthårig igen!
Så va fäen! Igår gjorde jag slag i saken. Å fy schöööen så gott det är att va korthårig igen!
Nu blir det skånsk äggakaga (utan mjöl) stekt fläsk och lingon. Sen cykeltur. Det är en bra lördag govänner.
04 november 2011
Det finns inga...
...hem som är så tomma som dom utan döttrar. Nu har det gått 11 dagar sen jag såg dom små liven sist. Jag tror att det är max. Snart går jag sönder. Imon måste vi få till det.
... vänner som är så goa som mina. Tänk om jag inte hade dom? Då hade jag gått under.
... bättre ord att få höra än: "Ge inte upp!!!" från nån som säger rätt saker vid rätt tillfälle. Nån dag ska jag ge något tillbaka.
... kollegor som är tyngre att förlora än dom man gillar bäst. Jag saknar dig redan, så galet mycket.
... vänsterfötter som är sämre än mina. Men kanske imorgon!?
... ögon som är tröttare än mina. Gonatt go vänner.
... vänner som är så goa som mina. Tänk om jag inte hade dom? Då hade jag gått under.
... bättre ord att få höra än: "Ge inte upp!!!" från nån som säger rätt saker vid rätt tillfälle. Nån dag ska jag ge något tillbaka.
... kollegor som är tyngre att förlora än dom man gillar bäst. Jag saknar dig redan, så galet mycket.
... vänsterfötter som är sämre än mina. Men kanske imorgon!?
... ögon som är tröttare än mina. Gonatt go vänner.
Idag...
...ska hon sjösättas! Månader av blod, svett å tårar... Jobbets nya hemsida!
Lika bra att åka på en gång. Klockan 11 ska jag dema den i konfrummet för div kostymer. Men jag har som vanligt gott om tid för det sista!
Jag är ju nästan lite nervös.
Lika bra att åka på en gång. Klockan 11 ska jag dema den i konfrummet för div kostymer. Men jag har som vanligt gott om tid för det sista!
Jag är ju nästan lite nervös.
03 november 2011
Mjölk å sånt
Dagens husmorstips:
Om mjölken är slut kan man ta en skvätt grädde och hälla i en slatt vatten. Jodåsåatte... Då får man en mjölkliknande grej. Så gjorde man hemma på landet med "komjölken" när nån ville ha lättmjölk, mellanmjölk eller röd mjölk. (bara olika mycket vatten) "Komjölk" kallade vi den opastöriserade som vi tappade upp i hink direkt från tanken i kylrummet. Sen var den bara att spä ut i lagom mängd.
Dagens undantag:
Om man vill dricka earlgrey-te med mjölk och inte har någon mjölk hemma - så kan man tro att man kan hälla i en skvätt grädde direkt i teet eftersom det redan är en fasans massa vatten i det. Det kan man inte. I alla fall inte om man vill att det ska smaka te med mjölk. Kan inte förstå detta konstiga fenomen. Det är ju som nåt sånt där konstigt räkneexempel som är uppenbart vad svaret blir men sen när man räknar så blir det inte så ändå. Muchos myskos. (på itallienska)
Dagens tips:
Börja inte tänka på hederlig gammal komjölk direkt ifrån tanken.
Detta kan leda till att du börjar tänka på den mjölk som aldrig ens hinner fram till tanken. Och på råmjölkspannekaka som man gör på den rena råmjölken. Råmjölk är den mjölk som man kan ta ifrån en kossa, timmarna direkt efter att hon har fått en kalv. Den handmjölkar man lite i smyg. Och inte mer än att det finns gott om den feta, übernyttiga mjölken kvar till lille kalvastackarn så att han kan få en ordentlig start i livet. Den är gul och tjock och liknar inget annat jag vet så jag har inget jag kan jämföra med så det går att förklara. Men den är en delikatess. På den gör man pannekak i en rund, 10 cm hög ungsform. Jag vet att man inte har i nåt mjöl. Bara lite socker och kanske lite kanel eller nåt. Det är bara mjölk! Den stannar ändå på nåt sätt efter en bra stund i ugnen.Värsta GI-kakan ju! Det blir en slät, dallrig hög kaka med ljusbrun yta. Nästan som att skära i en gul, mjuk alladåb... Den äts i djup tallrik med en skvätt outspädd, hemmagjord jordgubbssaft hälld ovanpå.
Åååååå! Nu rinner det i mungiporna här! (det är inte teet) Varför det blev just jordgubbssaft vet jag inte. Men jag antar att sylten var slut nån gång när vi inte kunde vänta på att få hem ny... GALET vilken längtan efter detta nu då! När jag tänker efter har jag inte ätit det en endaste gång sen jag flyttade hemifrån. På somrarna när vi var små fick vi det så ofta att det blev vardagsmat tillslut. (vi = jag & A-L) Jag kan känna exakt hur den smakade om jag koncenterar mig.
Hur i hela världen ska jag komma över en hink råmjölk? Det kan ju nästan inte finnas längre? Taaaant Uuuuullaaa!!!
OMG! Jag undrar hur många som sitter och googlar på råmjölkspannekaka om torsdagskvällarna? Jag är ju helt klart inte frisk. "Kalvdans" ser jag ju nu oxå att det heter såklart. Men det sa vi aldrig. Det var för stadsborna. Alldeles för fint i kanten lixom.
Om mjölken är slut kan man ta en skvätt grädde och hälla i en slatt vatten. Jodåsåatte... Då får man en mjölkliknande grej. Så gjorde man hemma på landet med "komjölken" när nån ville ha lättmjölk, mellanmjölk eller röd mjölk. (bara olika mycket vatten) "Komjölk" kallade vi den opastöriserade som vi tappade upp i hink direkt från tanken i kylrummet. Sen var den bara att spä ut i lagom mängd.
Dagens undantag:
Om man vill dricka earlgrey-te med mjölk och inte har någon mjölk hemma - så kan man tro att man kan hälla i en skvätt grädde direkt i teet eftersom det redan är en fasans massa vatten i det. Det kan man inte. I alla fall inte om man vill att det ska smaka te med mjölk. Kan inte förstå detta konstiga fenomen. Det är ju som nåt sånt där konstigt räkneexempel som är uppenbart vad svaret blir men sen när man räknar så blir det inte så ändå. Muchos myskos. (på itallienska)
Dagens tips:
Börja inte tänka på hederlig gammal komjölk direkt ifrån tanken.
Detta kan leda till att du börjar tänka på den mjölk som aldrig ens hinner fram till tanken. Och på råmjölkspannekaka som man gör på den rena råmjölken. Råmjölk är den mjölk som man kan ta ifrån en kossa, timmarna direkt efter att hon har fått en kalv. Den handmjölkar man lite i smyg. Och inte mer än att det finns gott om den feta, übernyttiga mjölken kvar till lille kalvastackarn så att han kan få en ordentlig start i livet. Den är gul och tjock och liknar inget annat jag vet så jag har inget jag kan jämföra med så det går att förklara. Men den är en delikatess. På den gör man pannekak i en rund, 10 cm hög ungsform. Jag vet att man inte har i nåt mjöl. Bara lite socker och kanske lite kanel eller nåt. Det är bara mjölk! Den stannar ändå på nåt sätt efter en bra stund i ugnen.Värsta GI-kakan ju! Det blir en slät, dallrig hög kaka med ljusbrun yta. Nästan som att skära i en gul, mjuk alladåb... Den äts i djup tallrik med en skvätt outspädd, hemmagjord jordgubbssaft hälld ovanpå.
Åååååå! Nu rinner det i mungiporna här! (det är inte teet) Varför det blev just jordgubbssaft vet jag inte. Men jag antar att sylten var slut nån gång när vi inte kunde vänta på att få hem ny... GALET vilken längtan efter detta nu då! När jag tänker efter har jag inte ätit det en endaste gång sen jag flyttade hemifrån. På somrarna när vi var små fick vi det så ofta att det blev vardagsmat tillslut. (vi = jag & A-L) Jag kan känna exakt hur den smakade om jag koncenterar mig.
Hur i hela världen ska jag komma över en hink råmjölk? Det kan ju nästan inte finnas längre? Taaaant Uuuuullaaa!!!
OMG! Jag undrar hur många som sitter och googlar på råmjölkspannekaka om torsdagskvällarna? Jag är ju helt klart inte frisk. "Kalvdans" ser jag ju nu oxå att det heter såklart. Men det sa vi aldrig. Det var för stadsborna. Alldeles för fint i kanten lixom.
Yes!
Bra fotdag.
Bra jobbdag.
Mycket bra jobbdag.
Bra dag.
Tänk att lite hederligt sälj kan vända på världen?! Det behövde jag.
Tummen upp för den affären! Bra gjort AKP! Tack AKP!
Bra jobbdag.
Mycket bra jobbdag.
Bra dag.
Tänk att lite hederligt sälj kan vända på världen?! Det behövde jag.
Tummen upp för den affären! Bra gjort AKP! Tack AKP!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)