1 år

Idag den 23 november - firar jag ettårsjubileum med mig själv. För idag är det ett år sen jag satt på min kökssoffa med ansiktet lutat i händerna, suckade och bestämde mig för att jag måste göra något värdefullt med mitt liv och min hälsa. Jag bestämde mig för att ta tag i saker och bli glad igen. Bli mig själv igen helt enkelt. För saker och ting hade sakta men säkert spårat ur. Jag visste bara inte var jag skulle börja. 

Men så bestämde jag mig för att börja med kroppen. Det visade sig vara ett klokt beslut! För själen följde med i bara farten. När man kan tycka om sin kropp kan man lättare tycka om sig själv. Så efter frukosten den där lördagsmorgonen den 23 nov skrev jag in mig på VV-s internetprogram och följde det slaviskt. 

1 år har gått sen dess och det är det längsta året i mitt liv. Så många saker som hänt och ändrat mitt liv på dessa 12 månader - att jag nästan inte kan notera dem alla. Livet ser verkligen annorlunda ut idag mot för ett år sedan! Det är helt sjukt när jag tänker på det. 

Av allt som hänt sen den där ångestmorgonen i mitt kök - så är jag mest stolt över det här! Att jag gjorde en sargad tant till en lycklig tjej. Det är så jag känner det i alla fall, vad omvärlden tänker bryr jag mig inte riktigt om. 

Heja mig! Grattis AKP till 1 år med mig själv! 

Slå den morgonen om du kan

Lyckas med konststycket att somna om just som jag ska gå upp. Det blir sällan bra. Så nu är det bråttom! Så pass bråttom att jag snavar i trappen på väg upp till duschen och drar min nyläkta tå ordentligt hårt rakt i överkanten på ett trappsteg. Dansen som följer i inga kläder alls är originell och sällsynt i trapporna i Torpas vindslägenheter kl sju på morgonen en grå jävla novemberdag i nutid. Hungrig är jag också. Satan så hungrig. Tänker att jag nog borde koka en panna gröt och bara sleva i mig direkt efter duschen, INNAN jag ens funderar över att klä på mig och sminka mig.

Men jag håller mig.(från gröten) Och jämnar ut min turbulenta startkick på dagen genom att få till en riktigt bra hårdag! Förbannat nöjd faktiskt om jag får säga det själv. Påminner mig själv om att jag ska ringa min frissa och bara tala om för henne att hon är grym och att jag trivs så bra med hur hon har gjort mina förutsättningar. Hur ofta får frissorna såna samtal när kunderna tackat och gått därifrån tro? Inte många tror inte jag... När jag tänker på frissan tänker jag på att jag brukar cykla dit när jag klipper mig - för det är ändå så svårt med parkering där. Och när jag tänker på svårt med parkering tänker jag på att det var så förvånansvärt lätt att hitta en parkering igår kväll när jag kom hem från Gotland vid 23-snåret. Fick faktiskt en just utanför mitt hus! Händer ju inte ens på vykort vid den tiden på dygnet... Hm...

STÄD-DAG FÖR HELVETE! JAG HAR PARKERAT PÅ EN TORSDAGSGATA SÅKLART! HELVETE! UUUT!

Försent. Jag har fått böter för fem minuter sedan. 600 feta svenska kronor i form av en gul ful lapp sitter som en smäck på framrutan. Regnet öser ner ute. Men inte nog med det. Det snöar också. Stora feta jävla lapp-vantar dalar ner i min fantastiska hårdag tillsammans med regn på skrådden och blåst på tvären. Det finns inget som är så rogivande som att plocka bort en gul 600-kronorslapp från vindrutan samtidigt som man får sin hårdag förstörd och känner den isande känslan av iskallt vatten som rinner snirkligt i hårbotten. Jag är nu så hungrig att jag ser syner som handlar om gröt. Hallucinationer om bilar som stannar till på gatan där jag står och försöker rädda mitt hår med händerna över huvudet (med en gul lapp som sticker upp mellan fingrarna) - bilar som stannar och sträcker ut stora skålar med havregrynsgröt, chia-gröt, råg-gröt, mannagrynsgröt.
"Här AKP, här! Skopa in det bara!" säger dom entusiastiskt. Men näe... Det händer ju inte på riktigt.

Skyndar mig in efter att jag ställt bilen på en onsdagsgata istället. Där har jag nu lov om att få stå tills den första onsdagen i NÄSTA månad och jag tänker fanimej göra det också, bara för att få valuta för pengarna. Får helt enkelt fixa en annan bil om jag måste åka nånstans. Jag är nu så hungrig att jag på väg upp för trapporna bestämmer mig för att göra en stor fläskig latte också till världens största portion havregrynsgröt. Sagt och gjort! Tycker fortfarande synd om mig själv och beslutar mig för att festa till det hela genom att strö generöst med kardemumma och kanel över latten. Får leta en bra stund i mörkt skafferi efter den där gamla kardemumman, det var ju ett tag sen det var jul...

Helt utan någon som helst njutning lägger jag sedan bara in gröten i huvudet med hjälp av en matsked. När den landat i magen lutar jag mig tillbaka på köksstolen, tänker att nu ska väl den här morgonen vända och tar en djup klunk av min feta latte. Den smakar inte alls så bra som jag tänkt mig. Kryddpeppar och kanel är nämligen inte alls lika gott i latte som kardemumma och kanel är... Men påsarna är lika. Och ordet på påsarna börjar på K. (ibland är det bra att läsa hela ord istället för att gissa med bara ena ögat öppet) 

Skiter i allt. Har egentligen asbråttom till kontoret innan jag ska vidare till Gbg. Men jag skiter i det med och skriver detta inlägg istället. Men snart måste jag åka. Ska bara skriva en dikt först. Det är roligt och var längesen jag gjorde. Nu ska vi se... Hm...

Det är en underbar morgon.
Snön vräker ner.
Sommardäcken gnistrar så vackert.
På min bil.

Åh, så fin dikten blev.
Hejdå

Sjöslag å sånt

Lataste helgen ever om vi bortser från fredagens sjöslag på H a r r y s som tog en stund att återhämta sig ifrån. (Läs:hela lördagen typ) Började så stillsamt med två herrar här på middag (min favoritherre❤️ + hans vapendragare) för att vi skulle ha nåt ordentligt i magen före en vanlig aw. Där nånstans hamnade vi istället i värstaste partymood och så vart det klippt. 

Man inser att det varit en riktig rotblöta, när man dagen efter plötsligt minns att man glatt och mycket oväntat vinglat runt, skrattande och högljudd i en trädgård på Bymarken i jakt på en nyckel miss i nassen.  

Minsta dottern var ev inte lika skrattande och glad när hon i samma stadsdel öppnade sin svärmor å svärfars dörr iförd endast täcke kl halvtvå på natten för att låna ut sin hemnyckel till sin mor plus bihang som var utelåsta - men dock ändå lika glada och flamsiga. Ev något högljudda oxå... Men jag tror bara det hördes på den västra sidan av Vättern när jag försiktigt sa FÖÖÖRLÅÅÅT upprepade gånger i tamburen medans mitt sällskap plötsligt fick för sig att inte vänta kvar i taxin längre - utan på en grävlings vis (iklädd svart samvetskavaj) fara runt tjoandes i trädgården bakom mig... Vilken upplevelse för mitt barn och hennes Kalle (i morgonrock..) Det är tur det inte blir så här särskilt ofta... MEN vilken rolig kväll vi hade. Många skratt när vi gått igenom den... Men nu är jag skyldig det lilla barnet skjuts resten av livet bara hon viftar med fingret. Det får det vara värt. 

Så gårdagens tema var återhämtning. Det var oxå en dag att tänka lite extra på de som inte finns med oss längre. Det är verkligen sjukt hur mycket det går att sakna någon som är borta. Åååh som jag hade velat ha henne här lite just nu, mer än nånsin. Men hon vilar tryggt intill sin kärlek och jag unnar henne det. ❤️ 

Nya stenen med bådas namn är på plats sen ett litet tag tillbaka. Jag kan nästan inte sluta titta på den. Dels för att det är både pappas och mammas namn tillsammans - och dels för att jag ser min mammas namn på en gravsten. Det är så förbannat overkligt!!! Hur hände det lixom? Känns så himla konstigt att jag nästan ännu inte kan ta in det. För mig sitter hon ju på kökssoffan på A n n e b e r g i Gsås och handarbetar. När jag kliver in genom köksdörren tittar hon upp över glasögonen, ler brett och säger glatt:

"-Jasså, kommer DU?! Jag skulle precis äta lite." 

Hon skulle alltid precis äta lite. (diabetesen som hon skötte till punkt och pricka) Men hon sitter inte där mer. Hon ligger i jorden under den här stenen. Hur ska jag nånsin kunna förstå det? 

Liljekonvaljen var deras blomma. I brudbuketten och sedan på varje mors dag plockade han den till henne. När han blev sjuk och visste att han skulle försvinna lärde han mig att fortsätta göra det. Det är ett av få minnen jag har av min far, hur han tog med mig och visade mig sina konvaljställen. Så deras blomma fick vara med högst upp till vänster på deras sten. Jag tror dom tycker om att vi tog med den. 

Jaha! Dagens tema är slipmus, kvistlack och vit målarfärg. För nu ska det där eländiga impulsköpet till skåp få sig en pärla och bli det som jag tänkte att det skulle bli när jag såg det första gången. Mmm... Vi får väl se hur bra det blir, men med lite tur kan det bli riktigt bra. 

Veckan som kommer innehåller flera fina saker på bokstaven V. Såsom:

Vardag

Visby

Varberg 

Det kan minsann bli jättebra!

Tjopp!