Tomt

Då börjar två veckors full rulle sakta in... Det är fantastiskt skönt, men också som alltid väldigt tomt - att växla från fullt upp med massor av människor omkring sig, till lugn och ro i ensamhet. Jag antar att det är hög tid att skaffa sig ett liv utanför arbetet. Men först ska jag ska bara... Det kan bli vilken dag som helst.

Just idag fick jag faktiskt den här på näthinnan. "Nu biter frosten igen..och parkerna brinner som eld..." Gammal, men lika vacker. Jag ska unna mig lite Uffe ikväll, det var längesen.

Omladdning

Jaha, då gick det inte längre. 05.10 var mina ögon pingpong-bollar och hjärnan fylld av snurr. 

Vi byggde lite igår. Faktiskt byggde vi 3x7 meter helt i koppar - och det var eeh, ööh..omväxlande tror jag man kan säga. Koppar är ett mjukt material, vilket innebär att det ändrar sig när man vänder bort blicken en smula. 

Dvs att väggar bågnar och justerade lampor ändå hänger snett efter en stund. När jag nästan slitit av mig allt mitt hår, gav jag upp och åkte hem och utfodrade hjärnskakigt barn. 

Historien om lamporna är mycket längre än så... Men jag orkar inte ta den. Kan bara säga att om man lägger x antal jättemånga pengar på att sno ihop 21 kvadratmeter i koppar och stökar i månader med design, konstruktion och hantverkade möbler och lampor - så vill man att det ska vara en klase lampor som stilfullt hänger ner över disken och inte ett hie med sladdar och elände som ser ut som ett sprängt fågelbo när man kommer till finalen. 

Men krafterna tog slut igår och vi vände hem allihop för vila. (Trots sprängt fågelbo) Idag kommer vi inte in innan åtta (mässan öppnar nio) men då har vi i alla fall en timma på oss. Till åtta noll noll sharp har jag ordnat 2 verkstadsgubbar, 2 Sthlmssäljare, 2 reklambyråmänniskor och 1 skylift. (Lampkroken är 5 meter upp) Det vore då själva f*n om vi inte skulle kunna få dom att hänga i klase!

Just det ja... Precis när jag skulle somna kom jag på att jag har våra stockholmssäljares mäss-skjortor i min bil. Hur dom ska hamna välstrukna och fina på stockholmarna före kl 8 blir ett litet äventyr... Jag har oxå lovat att handla 6 liter mjölk och lite andra förnödenheter innan samma tid. 

Det är nog lika bra att jag sätter fart. 

Öka farta

Shit, vad jag sover, ända till klockan sju utan att ha vaknat en enda gång. Jag fattar ingenting, vad är det som händer? Men jag tänker njuta så länge det varar, så det så.

Idag är det höst utanför, 14 grader, en del röda löv och mulet... Det gör mig ingenting! Jag har inget behov alls att hålla kvar i sommaren i år, förmodligen för att den har kämpat sig kvar så bra på egen hand. 2013 - kommer alltid vara året då sommaren vägrade släppa taget för mig. 

Saker jag borde göra idag:

Mysa lite med döttrar.
Ta lite extra hand om hjärnskakad dotter.
Köra ut till T a b e r g, hämta ett lass med prylar till och köra upp dom på E l m i a.
Montera färdigt barbord och stolar.
Lämna tillbaka överflödet av golvet till I k e a.
Tvätta.
Laga mat till döttrar.
Ta en kantarellrunda.
Stryka mässkläder.
Höra av mig till mina vänner så dom inte tror att jag lämnat jorden.
Ringa ett mycket obekvämt samtal.
Reda ut en leverans till Norrland som gått åt pepparn för imon hinner jag inte det.

Varför är det alltid tvåsiffrigt med aktiviteter när det bara är en enda dag att utöva dom på? Det är ett mysterium som aldrig blir löst. Om jag skulle ta och skylla lite på att jag lever ensam? Låter som en bättre idé ju mer jag tänker på det. Om vi hade varit två vuxna här så kanske han kunde tänkt sig att hjälpa mig lite idag? Då kunde han i alla fall tvättat, lagat mat och lämnat tillbaka golvet på I k e a - så kunde jag gjort resten. Fair enough? Jag hade varit übernöjd med den dealen. Så, joho då - jag skyller på det. Det är synd om mig.

Jag vet också att jag är världens största tidsoptimist och att det enda som kommer att hända på ovan lista är E l m i a, tvätt och mat. (i bästa fall) För någon briljant människa har beslutat att vi ska BYGGA den stora delen av montern imorgon, DAGEN INNAN mässan slår upp dörren. De flesta som har en så pass omfattande monter som vi har, bygger på helgen och finlirar på måndagen. Under N o r d b y g g i Sthlm förra gången så anlitade vi nån som byggde åt oss - kom själva upp vid 13-tiden dagen före och skulle bara fixa lite slutdetaljer. Vi fixade slutdetaljer till kl 24.00 den måndagskvällen innan vi kunde gå hem... Finlir tar sån jäkla tid, jag bara vet det! Så igår la vi golvet och monterade möbler, såg till att det fanns ström, att måtten var rätt osv. Idag tänker jag fortsätta så att alla möbler är klara. (de som går, en hel del bygger vi själva, från scratch, i fabriken...och dom är inte hundra klara än...) Imon ska vi köra dit väggarna och montera dom. Det är inga lätta väggar precis (och dom är i ett material som minst sagt ömtåligt, tungt och extremt svårarbetat) och efter att ha sett stommarna igår undrar vi hur i hecklefjäll vi ska få upp och fästa dom och sen dessutom få dom att stå kvar utan att välta... Vi ska köra dit en annan grej som är 3,5 meter hög, (i samma material) väger bly och som ska monteras och fästas...Jag tror att vi har en hel dags arbete bara med att köra grejor och montera väggar och eeh...grej. Jag hämtar "lastbilen" halvsju imon bitti hos biluthyraren, sen kan det bli en väldigt sen måndagskväll.

Nähä, lika bra att göra det jag kan.

Stressgrodor

Reflekterar och fnissar en stund i soffan över hur tokigt hjärnan beter sig när den stressat sönder. Kan inte låta bli att garva åt hur man reagerar. Det blir nån slags sparlåga antagligen, för att lixom kunna fortsätta framåt alls. Kvalitén är därmed inte så hög. Mycket intressant hur hjärnan själv agerar. 

Det är inte bara jag som tappat kontrollen. Utan även flera av mina kollegor och min chef. Det sker givetvis inte obemärkt även om vi gör allt vi kan för att dölja det. I mitt egna fall har jag upptäckt att jag inte längre kan lyssna ordentligt på folk. När någon alldeles för sävlig människa (det är ALLA människor just nu som inte har samma kaos som jag själv) rabblar en ström av fakta i ansiktet på mig så har jag helt enkelt inte tid att lyssna på allt - utan jag sållar det som jag tycker är något av värde, samtidigt som jag gör nåt annat. Inte sällan går jag med långa kliv över verkstadsgolvet för att inspektera det som byggs till mässan, medans nån springer ett halvt hack efter och ropar information efter mig. Ibland slutar det med att nån står frågande och väntar på ett svar från mig och jag tittar oskyldigt upp, åter på denna planet. 

- Så vad säger du? Hur ska vi göra?

- Va? 

Då är det svårt att dölja. 

Det är bara jag som ännu erkänt att jag slutat lyssna/bara lyssnar på hälften. Men jag tror att det finns fler. De andra visar dock ett annat kraftigt symptom på sin tankspriddhet - nämligen att de inte kan prata ordentligt. Det blir meningar som ingen normal kan förstå, felsägningar och mycket märkliga ordval och samtal. På ett möte i måndags lät det tex så här:

Annica: - Det är i dagsläget 75 anmälda till V e n t n y t t. 

Chefen: - V e n t n y t t?

Annica: - Jag menar eeh... ooh... MÄSSAN menar jag! 

Chefen: -Vaddå anmälda?

Annica: NI FÖRSTÅR JU INTE VAD JAG SÄGER! JAG MENAR JU VIP-KVÄLLEN!

Jag: -Jag hajade, han bara märker ord. Fortsätt.  

För det är just det märkliga - eller kanske bara en bra kombo med att man slutat lyssna? För jag förstår precis vad alla menar, trots att dom pratar om nåt till synes helt annat. Men för en utomstående torde kanske dock följande fraser te sig märkliga:

"- Men hejsan, är du här, så trevligt. Jag hörde att du hade förolyckats i en mc-olycka." (eeh... spöken på kontoret är inget konstigt) 

Eller:

"-Ja, det blev fel. Men nu har jag skickat en orderbekännelse." (här bekräftar vi inget, vi bekänner minsann...) 

Eller:

"Jag skrattade tills jag tappade rösten och fes." (BLEV HES!) 

Eller:

"Hej AK! Fick du tag i din bilnyckel när jag lånat din bil?"

"-Hej Henrik. Jag ringde dig för 3 timmar sen för att fråga vem du lämnat den till... Vad snabb du är på att ringa tillbaka!"

"-Jamen, jag vet. Men jag hade min nyckel i golfbagen."

"-Aha, jag förstår..."

(TELEFONEN hade han i bagen, men jag reagerade inte...)

Eller...

"-Du behöver inte ha honom till bordet AK"

"-Tack"

"-Jag har placerat honom mittemot dig istället"

"-Tack"

"-Diagonalt.."

"-Tack"

"-På andra sidan...tvärs över restaurangen, långt bort"

"-Tack."

(Undrar om det verkligen märktes att jag inte lyssnade?)

Ja, kära barn. Fler floskler lär det bli. Men nu tror jag att jag ska ta mig en sån där niotimmars igen. Det verkar vara nåt som man lyckas med i den här stressfasen. Gillar mycket! Mycket mer än den där vanliga fasen där det inte går att sova mer än max fem. 

Godnatt konstiga hjärna. 

Zzzzzz

Efter min lilla runda som bestod av Växjö-Karlskrona-Karlshamn-Kristianstad-Karlshamn igen-Malmö-Helsingborg - kom jag hem vid femtiden i torsdags kväll i ett skick som påminde mycket om ett utsketet päron. Av olika anledningar som är så dumma att dom inte ens är värda att nämna - så blev sömnen mellan ons-tors i det närmaste obefintlig.

(Har jag sagt att jag älskar att vakna tidigt i Kallekrona, dra bort gardinerna och se detta?) 

Jag höll (med viss ansträngning) så att jag kunde utföra mitt jobb med bravur (såklart) men vid tvåtiden tog jag slut. Då hade jag bara en uppgift kvar och det var att köra hem från Helsingborg till mina små oskyldiga döttrar. 

Jag har aldrig varit så nära att somna. Jag blev rädd och iI Ljungby stannade jag och köpte en kaffe och en påse godis i hopp om att koffein och socker skulle hjälpa mig sista biten hem. Det funkade! Var hemma vid fem, klev ur skorna, släppte väskan i hallen, kramade Emelie och gick sen raka vägen fram till min säng och stupade. Kortvarig lycka dock, för 18.30 hade jag lovat hämta Kajsa efter fotbollsträning i Bryd. 

Det stod en flicka i fotbollskläder och grät vid idrottsplatsens parkering. När hon klev in i bilen sa hon "SÄNK" och syftade på stereovolymen som höll mig vid liv. Efter lite lirkande visade det sig att hon råkat befinna sig vid fel plats vid fel tid (surprise) igen. Nämligen stod hon två meter bort (i fel riktning) just som lagets tyngsta högerfot (Emma) dyngade iväg bollen, i ett av sina skott för kung och fosterland... varvid Kajsa helt sonika fick bollen i sitt lilla hufvud, stöp, fick hjälp in i omklädningsrummet och kräktes en skvätt. Behöver jag säga att det var två minuter kvar av träningen och alltså väldigt nära att hon kunde genomför ett pass utan frakturer? Hon mådde dock hyfsat ok på kvällen om man bortser från huvudvärk och vimmelkant. Så jag återvände till sängen å beslutade mig för att satsa på morgondagen. Sov 9(!) timmar utan att ens vända mig om en enda gång. 

Jag som sett fram emot en fredag på kontoret, hade tidigare under torsdagen kämpat mot tårarna när chefen ringde mig:

"-Du måste följa med till Gbg imon, vi ska skriva avtal. Kort varsel men vi måste åka." Jaha... Där gick fredan åt pepparn. Och det lilla barnet ville inte gå ur sängen, ty det lilla hufvudet var en sprängande klump. Så vad fan gör man? Nu blev mamma Pettsson rädd och orolig. Jag ägnade två timmar på kontoret med att mota alla medarbetarna i min dörr (ni anar inte hur många frågor det finns på jorden, som man kan samla på sig på 4 dar) ringa sjukvårdsupplysning och vårdcentral, dunka mitt egna hufvud i skrivbordet och sen börja jaga fatt i pappan. För nu behövde lilla hufvudknoppen undersökas. 

Tack å lov var han hemma och tog med henne till sjukan, samtidigt som jag satte mig i passagerarsätet med en 45 sidor fet lunta avtal, som jag inte läst ett ord av.  Kajsa hade förstås hjärnskakning och mötet i Gbg tog förstås 3 timmar. (Vi var givetvis tvungna att dela upp varje paragraf i molekyler) Köpte ett halvt kilo räkor (det måste man) och somnade i bilen innan vi rullat ur stan. 

Fördelen med hjärnskakning och en zombie till moder är att man kan få till ett fredagsmys med samtliga familjemedlemmar närvarande. Det hände senast 1997 och jag njöt av västkusträkor, aioli, vitlöksbröd (inga vampyrer har synts till inatt..) å varma mackor. Märklig meny men gladde alla. Sen somnade jag två gånger i soffan innan gökuret slagit 21. Krälade över till sängen och sov 9(!) timmar utan en rörelse. (Repris)

Liten ska hålla sig i schack minst en vecka. (Hon gör heller inget anspråk på nåt annat) Huvudvärk förväntas hålla i sig 2-3 veckor... Stackars min lilla älskling. ❤ Själv ska jag bygga mässmonter på E l m i a, med start om 24 minuter. För nästa vecka är mässan med stort M, då blir det körigt på riktigt. Innan dess är det bara 3421 trådar som ska knytas ihop. Det börjar jag med nu. Gott om tid. 

Tjopp!

#nästahelgskajagtahelg 

I påse

Så. Nu tror jag att jag har tänkt på allt! Nu måste jag sova. Men hur lätt är det när kroppen har gått som en duracellkanin sen halvsju imorse? Inte lätt.

Andas i påse har blivit ett vedertaget knep på mitt jobb idag. Vi var tre stycken som pratade osammanhängande och  satt och bad om papperspåsar på ett em-mötet. Nu taktar vi 50 milj. Vi skulle från 37 till 52 på tre år, inte på 11 månader som det nu ser ut att bli. Men vi andas i påse, så lugnt och så fint. 

 Imon Växjö å sen Kallekrona. Där hade dom visst stamgästkväll på landets bästa hotell just imon. Så jobbigt. Godnatt ögon som står rätt ut.

Återhämtningshelg

Jahopp, då har den här helgen snart runnit ut mellan fingrarna också! Fast jag har fått en hel del måsten gjorda - tex det allra största måstet jag har som är ständigt återkommande, nämligen ÅTERHÄMTNING. Om jag översätter tidigare mening till ren svenska så innebär det att jag helt enkelt inte har gjort ett skit, utan bara legat på soffan och lapat kraft. 

Eller nja... Det blev en stunds aw i kvällssolen i fredags med bästa Camilla, där vi fick välja på sittplatser mellan aftonbladet och expressen. (vi valde expressen och jag fick helt enkelt stå ut med att ha en blond bimbo som gör mig lätt illamående, alldeles intill mig större delen av kvällen) Under helgens gång har jag kommit underfund med en sak som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Nämligen att jag har bott i den här stan i strax 19 år och här finns därmed en historia. En historia som jag gillar och som har varit ett bra liv i en bra stad som jag alltid trivts i. Men det finns också en historia på en 6-7 år som jag inte gillar och hur jag än bär mig åt så kommer den ikapp mig, ploppar upp överallt, påminner mig och tar ner mig. Det är inte mitt fel och den innehåller egentligen inte saker som längre bekommer mig eller människor som jag inte kan rycka på axlarna åt. MEN! Det är bara inte trivsamt att ständigt kliva omkring i ett träsk med skit. Hur mycket jag än rycker på axlarna åt det. Jag vill inte ha det. Jag vill inte se det. Jag är värd bättre. Jag är färdig i Jönköping.

Vad gör man när man kommer på det flera år för tidigt? Jag kan inte och jag vill absolut inte flytta ifrån mina barn som har sina liv här. Jag vill vara med dom så många år till som dom möjligtvis vill bo hemma. Men jag mår inte bra här längre. Jag vill bara börja om från noll någon annanstans. Jag vill inte vara den som jag har blivit i den här staden! Vad gör man då? Varför kan inte nånting bara infalla med lite tajming nån gång? Kan livet inte bara vara lite enkelt nån gång? Så enkelt allt skulle vara då.

Man kan väl säga att jag fortarande inte är på topp, men inte heller ligger jag sömnlös. Allt verkar ha löst sig till det bästa, precis som jag önskade och nånstans djupt inuti känner jag en stor tacksamhet och lättnad för det. Kan verka sjukt förvisso, men det är väl bara sån jag är. Jag önskar ingen annan olycka, i synnerhet inte nån som jag tycker så mycket om. Så när Jennie ringde igår och tyckte jag skulle ta en trip till Borås, för hon var gräsänka - så tyckte jag att det var en alldeles lagom aktivitet. Vi hade 25års-jubileum för alla de niorna som gick ut 1988 i T r a n e m o igår, men vi kände bara inte för det... Vi hade ingen bra ursäkt alls men den här sensommaren har väl helt enkelt inte gjort varken henne eller mig på partyhumör - så vi lät bli helt utan giltig anledning. Man orkar inte träffa gamla människor från förr och hålla skenet uppe och säga att allt är bra - när det helt enkelt inte är det. Så vi sket i det. Idag ångrade vi oss. (surprise) Vi satsar på 30årsfesten om fem år, då jäklar.

MEN som vi sov inatt! Sida vid sida i hennes och Rickys dubbelsäng till kl 10 imorse! Det bara händer ju inte... Jag vaknade till av hennes röst som sa helt chockat:
- Men fattar du hur länge vi har sovit AK? Klockan är tio!"
Men jag tyckte det var befogat med tanke på att vi hade ansvaret för att håva in två döttrar, en bästa kompis och en svärson, vilket var ett slitsamt uppdrag. Det var många förvirrade samtal och sms när vi just hade somnat som handlade om nattbussar och mopeder som inte startade. Och kl 10 när vi tassade upp var vi fortfarande ensamma i lägenheten och ungdomarnas sängar orörda. Man kan nog säga att vi misslyckades med att håva in dom och helt enkelt somnade. Tant och tant åt en brakfrukost i tv-soffan till halvett, sen åkte jag hem. Så himla utsövd!

Och det är nog bra, för nu börjar två veckor som är som ett skämt av späckat schema. Jag kommer få kämpa varje timma för att få hålla hakspetsen över vattenytan. Jag grundar idag med handling, matlagning och hemmafix för att kunna reda ut de följande dagarna. Två veckor utan så mycket som en halvtimma över, med start på kontoret imon och sedan Växjö, Kallekrona, Kristianstad, Malmö, Helsingborg och Jönköping. Nästa vecka är vår stora mässa som jag fick äran att hålla i.
"- Du får vara intern projektledare för den AKP, det blir inte så mycket jobb. Vi har ju anlitat en reklambyrå som får sköta alltihop, du behöver bara rulla runt det internt"
sa min chef när vi drog igång det i våras. Men vem kunde veta att den byrån skulle gå i konken under sommaren? (självklart skulle den göra det...) Det blev lite mer än bara det interna kan man nog säga.

Men det blir ju sällan som man tänkt sig. Eller aldrig rättare sagt.
Återhämtningshelg slut, nu kör vi.

Hur man förstör en köttgryta

Köp ett kilo nötkött av bra kvalle, skär i bitar och bryn i stekpanna. Tänk på nånting helt annat så det bränns vid. Lägg det ändå i en stekgryta och tänk att det nog inte gör nåt. Stek upp ett par kabanosser i bitar och bränn vid dem lätt också.

Häll hela eländet i stekgrytan och upptäck att du bara har finvin hemma som inte är värt att öppna och hälla i en gryta med redan tveksamt resultat. Skit i vinet och försök kompensera med balsamvinäger, köttbuljong, honung, morot, lök och äpple(!) istället. (säg inte det där med äpplet till nån, det gick väldigt fort där) Salta, peppra och kör i alla torkade örter och lagerblad du möjligtvis kan hitta längst in i skafferiet. Försök med alla medel du kan komma på att få fram en smak som påminner om långkokt nöt i rödtjut (trots total avsaknad)

Låt eländet koka i 3,5 timma i hopp om att det ska bli mjukt, mört och inte smaka bränt utan bara lent och mjällt. Dra av grytan från värmen och bestäm dig för att du kanske borde reda av fanstyget? Strunta i att ringa din mamma även om du var sjuk den dagen i skolan då hemkunskapen hade redning som tema - och försök själv. Rör ihop mjöl och mjölk i en temugg, svär över klumparna och tänk att det kommer att ordna sig om det bara får koka lite tillsammans med den bruna sörjan och stjälp i klistret med klumparna i det bruna hemska.

Stå blickstilla och se hur det skär sig utan att få sammanbrott. Om du vill väsa ut eventuella könsord i ena mungipan så är det nu som är rätt ögonblick.

Andas djupt. Gå in i ett annat rum, blunda och ät en knäckemacka.

Få snilleblixten att du kan plocka ur allt som påminner om fast konsistens (köttbitar, korvbitar, morötter, äpplen (äpplen efter 3,5 timma är nånting alldeles speciellt...) lök - och SILA all vätska ner i en annan skål i hopp om att bli av med mjölklumparna.

Inse att dom ändå sitter kvar på allt det där som du nyss lyft ur. Ty mjöl är ingen föda. Mjöl är en styggelse.

Häll tillbaka i grytan, provsmaka och håll tillbaka kräkreflexen. Konstatera att inte ens allt salt och peppar i världen kan rädda dig nu. Spotta ut.

Ge upp.

Häll ut skiten i vasken. Det som inte rinner ner (ööh...förmodligen 98%, klister rinner så dåligt) kan du slänga i soppåsen.

Gå och lägg dig hungrig som straff. Var glad att du ändå inte hade nån att bjuda eländet på. Dröm att du är värdelös.

God natt äckelgryta.

Jag har ett liv

Ännu en dag i kaos. Ibland är det så mycket kaos så det knappt är lönt att lyfta i några högar, för man kommer ändå inte att kunna titta tillräckligt på dom innan nån kommer och släpper en ny hög över dom gamla. Så var det idag och det är väl kanske inte "Pettsson den vassa organisatörens" starkaste dagar... Så jag hittade helt enkelt på ett par ärenden inne i stan (dock väldigt befogade och inte på nåt sätt roliga) för jag var ju faktiskt tvungen att köpa 4 digitalkameror som ska bli priser till vinnare på mässrundan i Dalarna för ett par veckor sen, lämna tillbaka skjortor och piké till presentreklamfirman när vi nu provat färdigt och beställt och dessutom gå in på friskis och strypa den lilla hoppan bakom disken, långsamt och länge tills hon hostade upp ett nytt kvitto på mitt årskort (som också innehöll mitt namn) så att jag kan få friskvårdspengar från min arbetsplats för att jag är så duktig och har köpt mig ett gymkort.

Men då kunde jag ju lika gärna äta lunch i stan? Eller på a-sex när jag ändå var i faggorna... Sagt och gjort och vem kommer inte klivandes rakt emot samma hak när jag precis hade satt mig vid ett bord om inte den bäste Cia (farbro Inge) som jag träffade så sent som igår när det skulle tjackas  väskprylar? Jodå minsann, idag igen! Nu har vi sprungit på varandra 3 gånger på 3 veckor och det känns nästan som på den gamla goda tiden när han mest satt på mitt skrivbord och dinglade med benen, pratade, pratade och pratade med lilla Anna-Kajsa när hon försökte jobba. Vi pratade mycket på den tiden, både på jobbet och i hemmet. Vi separerade ungefär i samma sväng och vi hade väl helt enkelt mycket att prata om just då. Han är en av väldigt få som vet exakt vad som hände i mitt liv åren efter att jag och barnens pappa gått isär. Han är en sån där vän där det inte behövs många minuter innan man tar vid där man senast slutade, så himla gött är det med såna! Så vi var väl mentalt tillbaka på min skrivbordskant idag även om vi satt på ett lunch-hak på asex 12 år senare och han fick bitar av min nutid. Det var en mycket värdefull pratstund och tillika helt oplanerad lunch på två timmar... Hoppsan.

Åter i getingboet i T a b e r g kunde jag inte blunda för kaoset. Men en minut i halvfem insåg jag att jag hade en kväll HELT utan måsten framför mig(!). Det har jag inte haft sen 1971 och jag blev så uppspelt att jag stängde igen datorn med en smäll och utbrast: JAG MÅSTE ÅKA HEM! FÖR JAG HAR ETT LIV! JAG FÅR GÖRA VAD JAG VILL IKVÄLL!  När mina kollegor tittat märkligt på mig sa dom hejdå och jag gjorde hoppsaskutt ut till bilen med datorn under armen och sladden hängandes efter. Jag kan fortsätta med kaoset imon, jag kommer ändå få skäll för saker som jag inte hunnit göra, så skit samma.

Ikväll får jag nämligen göra vad jag vill. Vilken tisdag i min vardag hände det senast??? Jag har inga barn (eller jo, det har jag ju men dom behöver mig inte just idag) jag har en hyfsat välstädad lägenhet och inga direkta måsten. Jag känner noll behov av att vara social. Så vad hittar man på? Vad gör andra människor som har ett liv när dom kommer hem från jobbet? Träning ska vi låta bli idag för det bultar på ordentligt i höger klöv efter mitt varv runt Munkan igår. (ja....jag har skyllt mig själv hela dagen) Hmm...

1, Jag skulle kunna lägga mig i soffan, med en stor kopp te och läsa en bok. Det har jag hört att andra människor gör.

2, Jag skulle kunna städa garderoben på ovanvåningen och känna mig jävligt nöjd med mig själv efteråt. Men dock skulle jag ha slösat bort en lyxig kväll utan måsten. (näe... den går bort)

3, Jag skulle kunna cykla bort till bolaget, köpa mig en rejäl Kicki-festis i valfri smak och sätta mig här hemma, söla i mig den, bli dyngpackad, tycka synd om mig själv, låtsas att det är helt ok att ha fest med sig själv och vakna riktigt jävla tilltygad imon och med lagom gosig andedräkt för avtalsförhandlingar med min största kund. (fan också, den går bort. Men den var mitt favoritalternativ)

Det får bli soffan och boken och den fetaste stör ej-skylten på dörren som du någonsin har sett. Jag älskar tisdagar, det är den bästa dagen i veckan.

Ekorre

Måndag och ekorrhjulet har spunnit i galen fart, självklart sprang jag benen av mig för att ha en chans att hinna med. Lägger mig äntligen ner men inser att jag dock ändå bara är en snurrig ekorre med hjärtklappning. 

Jobba, jobba, jobba. Vem trodde att det skulle bli mer tid över för att vi blev fler? Det blev det ju inte förstås, inte än i alla fall, eftersom det såklart kommer ta en stund att få alla självgående. Ännu en märklig dag med ett ännu märkligare kundbesök. Här skulle det förhandlas jävlar anama! Vi gick nu tillbaka till år 1947 där vi satt med kupade händer runt våra lägsta siffror på pappret och sen i tur och ordning gick fram och skrev dom på en tavla tills vi kunde mötas nånstans på mitten, ingen av oss tyckte att vi hade gjort en riktigt bra affär men dock tillslut blev vi "överens" och tog i hand på mer eller mindre alla de stora projekt som ska upp i Jkpg det närmsta halvåret. Paketaffär... Jovars... Men sicken jäkla förhandling. Man slutar ju aldrig att förvånas över folks totala brist på försynthet. 

Sen gled jag och nya kollegan Henrik  vidare för att införskaffa lite förnödenheter som datorväska och dyl hos gamla kollegor från kontorsvarubranschen där vi båda jobbat en gång i tiden. Där träffade vi Mia och CIA och lite andra gamla dorabianer och självklart genast kaos och gamla minnen. Henrik och jag jobbade nog bara ett halvår "ihop" på D o r a b på 90-talet innan han slutade. Men jag minns honom inte mer än till namnet så därför känns han väl ny trots att vi varit anställda på samma arbetsplats en gång tidigare. Det kommer hur som helst att bli kanon när han kommit in i vent-branschen, han har jobbat med försäljning hela sitt liv och är grymt duktig! Han kanske tom kan få ordning på mig...? Det var i alla fall min förhoppning (Och min chefs...) när vi anställde honom för några veckor sen. 

Idag slutade det med att vi klev ut från gamla jobbarkompisar på K o n t o r s s p e c i a l med VARSIN datorväska, konferensmapp och RESVÄSKA på hjul i handbagagestorlek... Jäkla Cia, vi blev LURADE. Hm... Imon blir det ett hårt jobb att övertyga mr Boss att JAG minsann OXÅ behövde allt det där... Suck. 

Sen for jag direkt upp till H-kvarna och Sanda för föräldramöte på Kajsas nya gymnasie. Lill-Kajs som pluggar ekonomi hamnade givetvis i klassen med hockey elit-grabbarna. Dom pöjkarna har efternamn som Ö r n s k o g, A h l, D a h l é n och Y o u n a n och deras fäder (och några lite mindre kända mödrar) var såklart på föräldramöte med lilla mig ikväll. Jag förvånades över vad elitidrott i många år gör med en kropp. Inga namn men en utav dom kunde ju inte gå ordentligt (men det börjar på AH och slutar på L) Kära barn sicka knän, så slut. Det är ju tur att latmasken i mig har räddat mig från idrotten. Helkväll på Sanda, check. 

Sen var jag bara tvungen att rensa min skalle lite, så jag gick(!) ett varv runt Munkan. (Fot-Jocke säger att jag kan börja gå lite piano nu när det känns ok. Det gör det inte men cykla i mörker kändes på nåt sätt ännu mindre ok) Direkt efter det tog jag alla mina barns prylar för att köra över till pappa Björn. Tog iofs en stund innan jag hittade fotbollsskor och benskydd, men alla ställen är ju bra utom dom dåliga.

Tv'n hann jag inte ens få på idag... Godnatt fotbollsskor och benskydd under bar himmel, i fönstersmygen på takfönstret. 

Ps. Försöker komma ihåg hur jag tänkte när jag var 16 år. Går dåligt. 

Udda Uddevalladag

Det blev en konstig arbetsdag idag. Uddevalla stod på schemat och jag hade lovat att ta med vår sprillans nya säljkollega Henrik på den turen, så att han skulle få se lite vilken typ av kunder han kommer att stöta på framigenom, när han är redo att ge sig ut på egen hand. Dom ska visst börja bygga landets största f l y k t i n g f ö r l ä g g n i n g i U-valla, typ igår. Vips hade vi gjort en jätteaffär på den! Eller vips och vips... Men om man jämför med ett års arbete för det där sabla tornet i Gbg som bara var värt en bråkdel av pengarna mot pengen i den här affären - så kan jag helt klart känna att jag nog ska fokusera på f l y k t i n g f ö r l ä g g n i n g a r istället. Humor.

Och när vi satt hos den kunden så klev det plötslig in en annan säljare från ett annat företag i branschen (han är från Dalarna och jag har sprungit på honom överallt, på allt från hotell till mässor - och han bor givetvis granne med min åf i B-länge) Världen är så liten ibland. Förvirringen blev total. Ännu mera humor.

Sen åt vi lunch med en annan kund som jag på håret fick en halvtimma med (lät det som när jag ringde honom på vägen upp) TVÅ OCH EN HALV TIMMA, blev vi sittande innan vi kunde ursäkta oss och dra oss ifrån lunchresturangen som höll på att stänga igen för dagen... Han hade nog inte pratat med nån på länge. Folk är ju för fan inte kloka. Vi garvade åt den komiska dagen hela vägen hem, handlade grille på Ica (imon traditionell grill-lunch på kontoret och gissa vem som ska stå för den? Som vanligt... Surprice...) och rundade av. Stackars Henrik, det måste snurra i skallen på honom efter dom här märkliga besöken och efter x antal ännu märkligare telefonsamtal med norrlänningar i andra sidan av bil-handsfreen idag.



Det ska bli vackert väder i helgen. Så jag väljer att göra en sista förlängning av sommaren och suga ut det sista ur den skånska myllan. 1 av 2 döttrar får jag med mig och det är så väldigt nära total lycka som jag kan komma just nu tror jag. Terapi, sömn och fristad. Vi drar så fort Emelie slutat skolan imorgon. Jag kan inte fatta vart den här veckan tog vägen.

Bättre

Idag är det bättre, vilken lycka. Jag har sovit en utvilande sömn (inte bara blundat med ögonen och legat i en dvala och vaknat helt ok utvilad. Det är kaos, det är ångest men jag kan fokusera.



Idag kommer Samuel och jag kan t.o.m glädjas - det var längesen jag träffade honom och det ska bli roligt. Jag behövde en barrista till kommande mässmonter som jag lägger dygnets flesta timmar på just nu. Och vem skulle inte kunna lösa det? Om inte bästa Samuel? Tadaa! Idag ska vi ha avstämningsmöte. Konstig känsla, fast ändå inte. Vi har ju jobbat ihop förr i världen, bara i andra kläder. Underbart att vara vänner och kunna skapa dessa winwin-situationer. What goes around, comes around.

Och så fyller bästa kollegan år, det måste vi ju fira såklart. Så varför inte ställa till med långbord och tapas på Vinoteket ikväll? Det tänker vi göra så det kommer säkert gå utmärkt.

En timma i taget, knappt fem minuter till övers, fullt schema, full fokus, slut på paus.