2010 - ajöss

2010 var en transportsträcka. Eller möjligtvis en språngbräda eller trampolin till 2011. Förvisso en helt ok och mycket bra transportsträcka. Men dock inte mer än så.

Jag inser att de största åren i mitt liv har alla varit ojämna. (utom ett)

1981- där startar allt
1987- förvirringen o verkligheten dyker upp
1990- allt i mitt vuxna liv utgår från detta år och kommer alltid att göra (jämt årtal som är ett undantag som bekräftar regeln)
1993- världen öppnar sig
1995 - det största som kan hända 2630 g, söt och näpen som en liten prinsessa
1997 - det största händer igen 3530 g, söt och snäll och väldigt trött...=) (redan då)
2001 - den största olyckan och den största lyckan varvade i en skakande tvättmaskin som om möjligt kan snurra runt på ett och samma år
2003 - kliver nån in som ska göra mig till den jag är för många år framöver, bygga upp och sen rasera hela mitt årtionde helt totalt i onödan. Med facit i hand, 2003 hade jag kunnat rädda mig själv. Men jag valde att somna tryggt.
2007 - vaknar jag av de största grytlock som går att hitta
2009 - har en alldeles egen nyårsafton den 1a jan som jag aldrig kommer att glömma. Och om våren en väska med sedlar mot en stuga vid havet. Sedan sol och hav och bad i Spanien med älskade döttrar. En sommar med grusgångar av lycka, älskade vänner och varm trygg kärlek. Lovely.

2001 och 2009 toppar min lista i ett väldigt märkligt årtionde. Vilken tur att jag nästan är medelålders och kommer att veta hur jag ska bemöta nästa!

Välkommen 2011 - vad kommer du med till mig? Just give it to me baby! Jag är redo.

Gott Nytt År mina vänner!

Semesterveckans checklista

Att göra, prio 1:
Städa källarförrådet - inte hunnit
Städa skafferiet - inte hunnit
Rensa o städa garderoben - inte hunnit
Storstäda hela hemmet - inte hunnit

Att göra, prio 2:
Motionera mycket, länge och oavbrutet - inte hunnit
Sy kuddfodral - inte hunnit
Borra hål i taket - inte kunnat
Håll en låg profil rent allmänt - hahaha

Att göra, lägsta prio typ 107 (när allt annat först är gjort):
Laga god mat och njut - check
Umgås med vänner - check
Sitta framför datorn - check
Dricka vin om kvällarna - check
Dricka kaffe - check
Ännu mer kaffe, Lungo, Espresso o Latte - check, check, check
Köp mer samarin - check

Undvik helt:
Att gå på systemet dan innan nyårsafton - fan...
Att handla på Maxi dan innan nyårsafton - men...färska råvaror...?
Att skriva nya kapitel innan jag städat - men... jag skulle ju bara...
Att lägga pengar på Fåfäng - hm...det blev inte så dyrt...
Att få utbrott när man kommer hem till nerdragna persienner kl 13.40 - förlåt...
Att serva två ungdomar med mat och skjuts - eller hur...
Att få den vita chokladmoussen att skära sig - helvetes jävla snuttrecept...

Men annars är jag i fas!

Och...

...pussa på Liten när hon bäddat o städat! - check

Dagens tips!

Säg inte fel.

Många svåra ord på tapeten nu. Och ibland förstår man inte riktigt utan vill veta mer noga. Då behöver man be personen ifråga att definiera sig. Alternativt att specifiera sig. Så be om det då.

Dagens tips är att inte be personen ifråga att DESINFICERA sig. Det blir en väldigt konstig stämning efteråt.

=)

Tack

Tack alla söta som hört av sig med fina ord om inlägget "29 år och 2 dagar..." Jätteglad blir jag för att jag berör!

Jag tror nog att alla har sin historia som har gjort oss till den vi är... Detta var en liten del av min. =) Glöm inte bort att Du är unik! Precis som alla andra.

Kramar till folket!

VM i sovmorgon

Oj.

VM i sovmorgon avgörs just nu på Mariebo. Själv förlorade jag på tiden 10.03. Pip. Övriga deltagare kämpar fortfarande. (dom har talang)

Jaha? Hur gör man nu då? Känns som om jag slösat bort en halv ledig dag. Ångest!!! Många år sen jag sov så länge. Kan inte ens minnas när det hände senast? Vart är världen på väg!? Lunch på stan kl 12 oxå. Tjena. Måste svälja yoghurten först bara...

Nähä. En lungo i farten and off we go!

29 år och 2 dagar...

...har gått sedan min storebror ringde på dörren hos oss mitt i natten.
...har gått sedan min mamma frågade honom: Är det slut nu?
...sedan han svarade: "Ja, det är det." och tog emot henne i sina armar när hon föll ihop.

Det är julaftons morgon. Vi ligger i soffan och läser Borås Tidning. Jag ligger på hans arm. Låtsas att jag läser också. Men egentligen njuter jag bara av att få ligga där med honom. Han är varm. Luktar gott. Och så läser han lite för mig ibland och småskrattar. Jag skrattar också. Och kryper närmare. Ännu närmare. Och jag önskar en enda önskan. Att han ska få stanna hemma över julen. Att han ska vara pigg och orka skoja med mig. Att allt ska vara lite som det var en gång.

Men han börjar hosta. Måste sätta sig upp ordentligt. Tidningen faller till golvet och jag halkar snabbt av hans arm. Han slutar inte. Det blir bara värre. Han hostar och hostar och hostar. Sen rinner det blod ur mungipan. Mamma står vid telefonen vid hallbyrån. Tvekar. Hon hoppas, hon önskar. Men hon ser blodet och vet att det inte går att vänta mer. Hon skakar och är halvt hysterisk. "Vad är det för nummer?" gapar hon. Min syster hjälper henne. "90 000 mamma. 90 000 är det."

Jag är så besviken. Vi hade jättemysigt. Äntligen var han hemma. Det är ju julafton! Nu vet jag inte var jag ska ta vägen och allt går så fort. Ambulansen kommer och jag får gå ut för att visa vägen in och hålla upp dörrar. Ambulansmännen försvinner in men jag blir stående kvar utanför vår port. Fastfrusen. Paralyserad. Förstelnad av skräck. Jag är bara nio år. Och jag är den enda på hela Lindormsgatan som står ensam ute, i julklänning, med trätofflor på fötterna och en dagstidning under armen.

Står orörlig vid ambulansens öppna lucka när de kommer ut med honom på en bår. Han har en mask över munnen. Men han ser mig. Och han får tag i min hand när han ska skjutas in i bilen. Vi håller hårt i varandra och min arm följer med när båren knuffas allt längre in. Han trycker min hand så hårt... Men vi måste släppa. Luckan går igen med en smäll och han är borta.

Det var sista gången jag såg min pappa. Men han finns kvar i mig och i mina barn. För alltid. Ibland önskar jag bara att han kunde fått se allt som blev från honom. Men han var så god. Änglarna kunde inte vänta. Dom ville ha honom på självaste julafton.



Nelly Furtado – Stars

There are so many stars in the sky tonight
Which one will I take in my hand?
There are so many ways I could live my life
Which one will I make part of my plan?
There are so many spirits in the air tonight
Trying to pull me away

You're a part of me
You're in every breath that I breathe
And every step forward that I take
And then I take a step backwards
if I don’t see your face

You're a part of me
You're in every song that I sing
And in every bird that sings to me
This is what I dream
To be real
This is my reality

Vattnet som frös

Utan vatten i 2 dagar försmäktar vi på denna ö. Japp. För det gör man. För det är jävligt svårt att laga middag till 12 pers utan vatten. (1 gluten, 2 diabetes, 1 jodallergiker, 2 som inte äter lök, 1 som inte äter vitlök, 1 som inte äter korv, 1 döv) Det är svårt. Men inte svårast. Duscha utan vatten är jävligt svårast. Tack tant Ulla och farbror Rune för lån av badrum och årets "gu va ni växer och blir snygga flickor". (Att också JAG blivit längre tyckte de absolut.) =)

Att se på tv tillsammans med någon som hör väldigt dåligt är jävligt jobbigt. Men inte jobbigast. Att prata med någon som är döv är jävligt jobbigast. Att vedebörande inte ens är släkt med mig ska inte få mig att tro att jag kan slippa undan. Tack Sonyericsson för "inear-lurarna" som gör att man kan stänga av verkligheten, se helt oförstående ut och bara peka lite oskyldigt informerande mot öronen när någon vill kommunicera på 180 decibell.

Att äta frukost i lugn och ro är omöjligt. Särskilt när någon som är döv hela tiden lyfter av hela plattan på vedspisen och lägger in ved den vägen så att röken lägger sig tät i hela köket och får julskinkan att smaka enrisrökt medwurst. Men det är inte omöjligast. Att äta frukost i lugn och ro när det står en häst utanför och slickar på köksfönstret är jävligt omöjligast. Men tack skimmelhingsten för att jag fick rusa ut en stund i stövlar och långkallingar, få en varm hästapuss, promenera med dig till närmsta stall och vädra bort röklukten ur hår och kläder för en stund.

Livet i stan ska ju hålla ett bra mycket högre tempo än livet på landet har jag hört. Men det är en myt. Det är skönt att vara hemma i stan igen. Men här händer ju inte ett skit.

Home sweet home.

Men det är skönt att kunna gå ut och ta igen sig lite..

Fy

Fy så patetsik och trångsynt jag är. Det finns faktiskt massor av människor som inte ens har någon att fira Julen med. Människor som är helt ensamma, inte har något hem, inga pengar att köpa en endaste klapp för och ingen som bryr sig om de är levande eller döda.

Fy, fy på mig Pettsson som ens kan med att gnälla över en Jul i detta överflöd. Jag tar genast tillbaka allt. Jag har ju en familj (om än i lite reducerad skara) och jag har ett varmt hem, människor som älskar mig, så mycket mat jag kan önska mig och får till och med nån julklapp. Fy skäms.

Men man borde få välja. Det skulle väl inte vara så farligt om man kunde välja att avstå från Julen? Kanske ganska många svenskar skulle göra det då? Eller kanske i alla fall en del? "I år har vi valt att inte ha Jul" Vad skönt det skulle vara. En laglig ursäkt liksom. Och överflödet kunde vi ju ge till dom som behövde det bättre. Visst borde man få välja?

Juleländet

Det kommer att bli Jul i år igen. Nu är det nära. Var många år sen jag la så lite kraft och energi på eländet. Men i år känns det extra uppgivet.

För några år sen gjorde jag ett ryck och försökte allvarligt få inblandade att inse att det ev skulle kunna gå att ändra lite traditioner och rutiner. Men nej. Gick ju såklart inte.

För ett tag sen sa nån att julen är mysig för det enda man gör är att man slappnar av, äter god mat och softar med dom man bryr sig om mest. Låter ju helt underbart. En sån jul har jag aldrig haft. 

Tack o lov för timmarna hos min bror varje år. Det är Julafton med julstämning och julefrid. Kalle Anka, kaffe i soffan, vacker gran och tomte. Dom timmarna går alldeles för fort. Sen är det 6 nya mil i bilen...

I år har jag gett upp. Nu åker vi bara runt lite lätt apatiska.

Jaha. God Jul då.

Om kramar

Att bara kramas med någon som man tycker väldigt mycket om - är en ganska jobbig upplevelse.

Av alla ganska jobbiga upplevelser är kramas en av de bästa.



Tack min vän för att du fanns när jag behövde dig som bäst, för ikväll och för att du fortfarande är min vän.

Söndagstankar

Varför känner jag varje år att jag har koll på Julen och är i fas? Facit visar ju alltid något annat?

Hur kan en helg gå så fruktansvärt fort? Och om jag inte går och lägger mig - blir den lite längre då?

Starkvinsglögg är inte alls så söt som vinglögg. Ovärdelig information för oss som måste hålla nere på sockret. Man blir dessutom både gladare och varmare av den. En winwin-situation helt enkelt.

Är fortfarande förvånad över Någon.

Hur kan man gå upp 1 kg av 750 g ostkaka? Skitvåg. Fattar ju vem som helst att det är fysiskt omöjligt.

Det är ingen mening med att ha snöskyffeln i bilen. Den behövs för att nå fram till den. :S

Hur ska jag hinna färdigt med allt på jobbet innan torsdagen är slut?

När blir Liten frisk?

Och vilken dag skulle alla filmer vara tillbaka som jag har lånat till henne?

Måndagsångest. Here we go.

Ont!

Har:
...en jättesjuk Liten
...huvudbry
...en skön lördag ändå
...ingen aptit
...en stor oro för att det kommer saknas en solosångerska i kyrkan på skolavslutningen
...en jättesnygg Stor, nyss hemkommen från frissan
...ingen lust att vara bland folk
...blivit utloggad på Spotify och kommer inte ihåg inloggningsprylarna
...förlamningsgelé injicerad i armarna =)
...hört vinjetten till Eclipse väldigt många gånger nu

och

tidernas fullständiga, totala skrivkramp.

Oj

Snöstorm!
Taberg var kaos.
Vissa var galna.
Jag var knasig.
Någon var oväntad.

Men somnar lycklig.

Kompisars kompisar och hemmagjord glass

Knepiga människor finns det gott om. Fler än vad som behövs. Men färre än det krävs för för att de ska ta överhanden.

En kategori av människor med skrämmande syn på sig själva och världen är bloggande tonåringar. I underkläder (i bästa fall) visar de gladeligen upp sin lekamen för varenda snuskgubbe på internettet som har intresse. Och det har dom kan jag lova. Intresset alltså... Med putande läppar och kolsvarta sminkade ögon kråmar dom sig framför kameran, med en urringning ner till naveln och visar" dagens outfiiiit, moooahh". Kära barn. Hur mycket uppmärksamhet kan man rimligen behöva för sitt ego när man är 13, 14 eller 15? Någonting måste vara fel. Några skulle behöva prata med någon som talar om för dom att dom duger ändå.

Efter kvällens middag halkade vi in på ämnet gamla kompisar. Med tanke på ovan ämne hamnade vi även på gamla kompisar som nu har nya kompisar. Och kompisars kompisar... Och hur livet hade sett ut om man inte hade valt det eller det utan nåt annat eller inget av det. Och hur man gör glass. Ett helt vanligt samtal för den som går i högstadiet alltså. Skillnaden ikväll var att JAG fick vara med. Lite svårt att hänga med stundtals. I synnerhet i sekvensen om hur man gör hemmagjord glass med snö. Mitt enda moderliga tips där var att man ska låta bli den om den är gul.

Efter att sedan ha sett några skräckexempel i etern (nu snackar vi inte glass längre) måste jag helt opartiskt säga att mina egna ungar är dom bästa i världen.

Ikväll ska jag be aftonbön. Och tacka Gud för att jag fått smarta, förnuftiga, vackra, friska, underbara, snälla och duktiga barn. Som nu är ungdomar. Som sedan kommer att bli vuxna. Och hamna varsomhelst utan sin mamma eller pappas beskydd och ändå kunna ta hand om sig själva och veta vad som är rätt och fel.

Om någon läsare möjligtvis är ännu mera opartisk i denna lilla kärleksförklaring till mina hjärtan, så bjuder jag på den. =)

Ny dag!

"Res dig upp, ställ dig upp, gör det du ska.
Ge aldrig upp, så ställ dig upp.
En ny dag!

Och drömmar som du har eller drömmar som du sitter på
Förvalta dom väl
Spela roll om dom är pyttesmå
För dom finns där, öppnar upp din sfär!

Det är en bra dag för att flyga satelliter!"

http://www.youtube.com/watch?v=CYHR2mOlLGs&feature=related

På citat-toppen ikväll

1, De människor som fått mest ut av livet är inte de som levt ett sekel, utan de som levt varje minut.

2, De flesta flickor skulle inte drömma om att göra de saker de drömmer om.

Annadagen

Lägg lutfisken i blöt! För idag är det Annadagen, den heligaste dagen på året. Åtminstone om vi ska tro på lilla mamman. Och det ska vi ju göra? Annadagen är inte Annadagen innan lilla mamsingen har ringt och berättat för (i år) 38e gången att man ska lägga lutfisken i blöt och hur uppvaktad jag alltid har blivit på Annadagen. Särskilt av min morfar när han levde. Och vilken tur jag har som har två namnsdagar. Den 2 aug är det ju Karin med minsann! Då blev jag också firad. Men bara av morfar.

Själv har jag inget minne av detta ihärdiga uppvaktande. Mina minnen består av berättelserna om uppvaktningen den 9e december varje år. Om jag försöker allt jag kan så minns jag något litet stycke i halvklabbig makramé eller en glasmosaiktavla som jag skulle uppskatta som present. Det var mormor och morfar det... Underbar mormor och morfar hade jag. Och dom gav mig säkert presenter. Men jag var så liiiten...

Så jag har lyssnat med ett halvt öra 37 gånger nu när utläggningen har kommit. Men i år dröjde den. Och vet ni vad? Som jag väntade! Hade nästan gett upp hoppet när klockan var 18.30... DÅ ringde mitt hjärtas lilla mamma 83 bast och med lots of myror i benen. Åtminstone under detta historiska samtal då hon är så uppspelt att jag nästan inte hinner säga hej i luren innan alltihop kastas över mig likt färgglad konfetti. Faktum är att konfettin fullkomligt hälls över mig så att jag får kämpa för andetagen...

För säkerhets skull blev den 38e upplagan en utbyggd variant med en kortvariant av hur det var när jag föddes också. Rött ljus genom hela stan, upp på båren, ut kom jag, 3 min o 45 sek, brorsan kommer flåsandes till akuten, är du far? nä, jag är son! Sådär ja, kortvarianten har blivit kortare med åren. Hon utelämnar hela delen om dr Möller och moderkakan i klädnypor och enhandsgreppet om min vrist och A-barnet och... Tanten börjar bli gammal.

Men i dag blev jag så glad när gamtanten ringde och hällde konfetti. Att det dröjde ända till halvsju var bara för att hon ville försäkra sig om att jag hunnit öppna posten och hitta kortet som hon skickat också!

Vi hade ett jättemysigt samtal idag. Mycket kärlek och värme och tom lite tårar. Jag älskar dig mams. Du måste alltid finnas.  <3

Dagens tips!

Klipp dig aldrig hos en ny frisör.

Du kan bli galen.

Den här...

...hade jag ju nästan glömt bort. Fy skäms. Ska aldrig hända igen.

Den här plattan är vinter för mig. Mmm. Lovely.

Ulf Lundell – I Ett Vinterland

Tits

Vilken 2a advent vi har. Snöigt, tyst, småförkylt och mysigt. Småförkylt hos vissa alltså. 13åringar utan vilja att hålla sig lugna när det behövs tex. Idag tänker småförkyld gå på julmarknad. Och den stora elaka mamman ska göra allt hon kan för att avstyra detta. Någonting måste man väl ha och säga till om ändå? Har en plan. Jag väcks inte idag. Thihi. Då kommer det inte att vaknas och inte att hinnas med någon julmarknad för småförkyld. Å så fiffigt.

Idag ska det bakas ljuvliga saffransdoftande Lussetuttar! Även om det känns som om jag fortfarande är mätt från fredagens fanfuckintastic julbord. All heder till Höganloft och deras kallskurna bord. Innebar att jag aldrig ens blev intresserad av det varma... Framåt kaffet hade jag däremot lite plats för ostkaka, mandeltårta, kladdkaka med kardemumma, skumtomtar och paj med vaniljsås. Ähm. En liten Mattias Special från Prima på det igår kväll oxå - sen är det ganska uppenbart att det får bli ett besök på friskis i eftermiddag med...

Men jag säger som min gamla mamma alltid har sagt:"Det gäller att passa på när det bjuds. Man vet aldrig när man får något nästa gång." Klok tant. <3

http://www.isaberg.se/doc.asp?M=100000558&D=600002038&L=SE

Lussetuttar

Underbart

Underbar vinterdag
Underbara döttrar
Underbart lördagsmys
Underbart liv

Det svänger i den här branschen.

Från och med Du

Hörde Oskar Linnros låt på radion när jag åkte hem från jobbet. Otroligt hur något så banalt kan beröra så mycket.

Har du någonsin mött någon som skakat om hela ditt liv? Någon som fått dig att se på dig själv med nya ögon och fått dig att förstå vem du verkligen är? Jag har det. Jag är lyckligt lottad. Och jag är så ytterst tacksam för att jag fått vara med om det. Kanske blir det inte alltid i form av en person, utan kan lika väl vara en större händelse som får dig att börja se dig och ditt liv på ett annat sätt. Det är som att se riktigt dåligt och få ett par extremt skarpa glasögon. Jag önskar alla människor den upplevelsen. För den är fantastiskt.

För mig förändrades livet av en person jag mötte på ett väldigt oväntat sätt. Och åren som följde lärde jag massor om mig själv och andra. Än idag lär jag mig nya saker tack vare den tiden. Det är därför jag älskar ”Från och med Du”.  För att den bekräftar något stort. Hur banal den än är.

Vem är din Från och med Du?

Oskar Linnros – Från och med Du

Att göra

Ring arbetsförmedlingen. I ett annat land. Spanien eller Grekland funkar fint.
Säg upp lägenheten.
Sälj bilen. (om den inte startar så hota köparen med kniv)
Köp 4 enkla flygbiljetter.
Kidnappa döttrarna och lilla mamman i skogen.
Gråt en liten tår. (skrapa bort den från kinden med isskrapan)

Hejdå.