2013

Jag tror det är svårt att trycka in mer elände på ett och samma år, än vad som rymts inom år 2013. Detta i kombination med en sommar som var den mest enastående jag varit med om. Det var vänner och lycka och den bästa semester jag har haft. Vilken märklig kontrast.

2013 blev ett märkligt och sorgligt år. Och finalen på eländesåret må jag säga - den var minsann magnifik. Jag vet inte hur jag nånsin ska klara av att höra en julsång eller känna doften av jul igen. 

Allt som kom till mig 2013 kunde jag inte själv rå för. Men mycket av det var såklart  resultat av mina egna handlingar. 2014 ska jag göra bättre. 

Idag skulle jag firat in det nya året med storslam i G-borgs tre ståtliga torn. Det skulle bubblats och ätits nyårssupé och varit klackarna i taket natten lång. För i år bestämde vi oss plötsligt för att göra något nytt och annorlunda på nyårsafton. Men jag drog mig ur häromdagen och avbokade min biljett, för det känns inte värt det när jag är såpass instabil som jag fortfarande är. Mamma är ju inte ens i jorden än. Om tårarna plötsligt börjar flöda mitt i maten så vill jag inte vara bland en massa okända människor i en fin restsurang. Så jag väljer nyår i Borås med mina sommarstugevänner istället. Det känns tryggt. ❤

Jag önskar alla mina vänner ett gott slut och ett gott nytt 2014. 

Minnen

Efter julafton tog vi syskon en paus, för att sen höras igen och ta tag i saker i fredags när begravningsbyrån var öppen. Dels för att vi inte orkade göra nåt mer och dels för att det ändå inte fanns mycket vi kunde göra. Vardagarna nu är så få att dom försvinner snabbt och tiden bara går. Efter en vecka har vi inte ens fått gjort en begravningsannons till tidningen, men det har bara varit 1 endaste arbetsdag på den tiden.

Den här tiden är som ett vakum, som i landet mittemellan. Jennie säger att jag inte kommer att komma ihåg det här sen, jag hoppas hon har rätt. Jag önskar att nån bara ringde mig och sa att den datumen och det klockslaget, kan jag komma till kyrkogården för då ska urnan sättas ner i pappas grav - sen är det färdigt och allt annat är ordnat. Men så är det inte, det är ett myller med saker som ska ordnas och bli rätt, en mängd människor som måste få komma till tals och massor av val att göra - i en period när man mår som allra sämst och orkar som allra minst.

Fram tills idag fanns det 3 riktigt jobbiga tillfällen att genomlida. Att åka till G-sås idag, mötet på begravningsbyrån imorgon och själva begravningen, när den nu blir. Idag tog mycket längre tid än vi hade tänkt, men det gick också mycket bättre än vi trott. Vi packade ner allt vi kunde komma på av värde och tog det därifrån för att det inte ska försvinna eller hamna fel. Vi valde några snabba minnes-saker och tog dem med oss. 1 av 3 vidriga tillfällen att genomlida är gjort. 2 stycken kvar.

Det är så otroligt svårt att komma på vad man vill ha. Just nu känns det som om det inte finns nånting alls som jag bryr mig om ifall jag får eller inte. Sakerna har liksom mist sitt värde totalt, jag har verkligen tänkt men har otroligt svårt att vilja ha nånting alls. Jag har mina minnen av min mamma och vårt liv tillsammans i mitt huvud och i mitt hjärta, det är det enda jag behöver. Men Jennie som kan tänka klart och som mist båda sina föräldrar och vet vad jag går igenom - säger att jag kommer ångra mig sen. När chocken och den värsta sorgen har släppt, så kommer jag att vilja ha mina minnessaker. Och vem vet om gubben lyckas bo kvar i huset utan att bränna ner det? Så jag försökte.

Jag minns en bonad som satt på väggen i köket under hela min uppväxt, som mamma hade broderat. Den är så förknippad med henne för mig, den säger det som hon utstrålade varje dag och det som hon lärde mig var det viktigaste i livet. Egentligen var det först när Patrik och jag var där en gång som jag förstod vad den betydde. För han tittade på den och sa till mig:
"-Nu förstår jag varför du är den du är."
Men den har inte suttit i köket på några år, hon bytte väl ut den till nån annan av alla sina bonader som hon hade att välja på. När vi kom dit idag var jag fast besluten om att hitta den och ta den med mig. Jag letade överallt i miljoners med prylar, men tillslut gav jag upp. Vi skulle precis åka därifrån när jag plötsligt fick syn på den. Hon hade hängt den på väggen i mitt rum. Mitt hjärta gick i tusen bitar.

                       

Imorgon är det mötet på begravningsbyrån, jag ska bara bita ihop, stänga av och bara göra det. Sen tror jag vi ska ta en paus igen fram till begravningen. Det kommer behövas efter de här två dagarna.

Kläder

Det var en skön dag i Gbg, Kungsbacka och Kållered igår. Vi åkte tidigt, timmarna gick och hjärnan var sysselsatt. Tjejerna var mycket nöjda med shoppingen och vid femtiden var vi tillbaka hemma, helt slut. 

Fenomenet med att sysselsätta sig med annat och glömma allt elände för en stund - är att det känns väldigt overkligt när man sen minns vad som hänt och försöker ta in det igen. Det är det enda ord jag kan komma på och likna det här med. Overkligt. 

Idag ska jag dock gräva mig djupt in i verkligheten och göra nåt som jag önskade i alla år, att jag skulle få slippa. Jag ska åka till mitt föräldrahem utan att min mamma är där. Vi har haft det huset i släktens ägo, sen 1880 då det bygdes. Min mamma ärvde det av sin mormor. Mamma växte upp där och jag växte upp där. Jag har aldrig varit i det huset utan att hon är där... Hon satt alltid på kökssoffan med sin bok eller sitt handarbete, stod vid spisen eller mecklade med nåt inne i det stora skafferiet. Idag ska vi syskon dit och välja ut kläder i hennes garderob, kläder som hon ska ha på sig när hon begravs. 

Prästen frågade oss redan på sjukhuset om hon skulle begravas i egna kläder eller i sjukhusets. Det var aldrig ens ett frågetecken. Vår mamma var sömmerska i hela sitt liv, hon hade alltid de finaste kläderna. Hon var jätteintresserad av mode och så fort det kom nånting nytt, så sydde hon det till sig. När mormor och moster levde så behövde dom bara slänga en avundsjuk blick på henne - så gick hon hem och sydde upp varsin uppsättning till dom oxå. På landet var hon tanten i grannskapet som alltid var så fin. Fina kläder var så viktigt för henne, det klart att hon måste få vara fin när hon begravs. 

Vi ska oxå försöka hitta ett kuvert där det står hur hon ville ha sin begravning och sin dödsannons. Tydligen ska det oxå finnas julklappar och julblommor som hon gjort i ordning till oss barn, som vi skulle fått på annandagen då vi skulle åkt dit med julmiddag. 

Om jag klarar mig igenom den här dagen utan att förlora förståndet, så klarar jag mycket. 

Starkare

Idag har jorden fortsatt snurra, tårarna slutat rinna, julsångerna slutat klinga och beravningsbyrån öppnat. Sirapen i mina blodådror är inte lika tjock och trögflytande längre, jag har inte lika många timmar som jag inte vet vart dom tog vägen. Dock hittade jag mig själv gråtandes i en rea-kö på Stadium kring lunchtid. Vad skulle jag där och göra? Men det är fler expediter som fått sig ett gott skratt den här julhelgen. 

Julaftons morgon kl halvnio, i kassakön på Ica. Allt jag skulle gjort dan-före-dan gick ju i stöpet mildt sagt. Alltså vaknade jag söndergråten, svullen som en boll i ansiktet, kritvit med enorm huvudvärk och ett kylskåp som varken innehöll frukost eller julmat till julaftonskvällen. Så innan nio på julaftons morgon genomförde jag helt klart julens märkligaste handling i den butiken. På bandet la jag: 1 grillad kyckling, 1 påse grillade kamben och 1 stor ask Ipren. Jag såg hur kassörskan försiktigt kikade upp på mig under lugg och tänkte: "Hon har supit flera dar..." Det hade jag inte, inte en enda droppe. Det var bara min mamma som plötsligt hade gått bort 1 dygn tidigare och ingen annan som hade gjort allt jag tänkt göra den 23e. Så jag tänkte först att jag borde luta mig fram och vräka ut min andedräkt över henne, så hon begrep att jag åtminstone inte kom direkt från A-lagsbänken utanför. Men sen tänkte jag att va fan spelar det för roll vad hon tror..så jag betalade mina grillade prylar utan minsta ansats till att verka normal och gick. 

För va schöen skulle vi äta på julaftonskvällen? Att jag inte skulle orka eller hinna laga nån mat den dan var väldigt uppenbart. Grillad kyckling tycker ju åtminstone barnen om. Och kambenen påminde ju lite om julens revbensspjäll? Eller nåt. Hos min bror åt vi smörgåstårta till Kalle Anka. Efter att vi varit på lasarettets kapell med en sjukhuspräst och haft en högtidsstund med mamma. 

Så himla overkligt. Om nån vill ha tips på alternativa julaftnar så är jag en guldgruva av förslag. 

Jag är en fruktansvärt vimsig person. Det har nog inte undgått många. Men ni tycker kanske inte att jag är SÅ vimsig utan bara lite vimsig. Det är för att jag tränat mig i 41 år för att hålla det i schack och det ger väl någon form av resultat. Jag har alltså inte ordning med mig i grundpaketet, jag har fått öva upp den biten och när du tycker att jag har ordning, fint, vikta kläder i min resväska, inte glömmer nåt på ett hotellrum och verkar ha koll - då ska du veta att jag kämpar mycket hårt för att få det att vara så. Jag tror jag lägger dubbelt med tid varje dag för att hålla ordning, jämfört med en normalordningssam person. 

Så det första som händer när jag tappar balansen av någon anledning - är att ordningsfasaden spricker. Om jag blir jätteledsen, stressad, tokglad eller faller ur rytmen av nåt annat som påverkar mig mycket - så kan jag inte hålla reda på mina saker... Så mycket klarar inte den här lilla hjärnan på en gång. Allting kommer bort. 

Igår gjorde jag ett försök att lämna trygga soffan en stund. Men ena handsken är borta sen julafton så jag cyklade in till stan utan och kom fram med nästan lika blåa händer som i Andrés balongfärd. I skoaffären skulle jag byta ett par skor och när jag gjort det har jag tydligen gått ett varv och kikat på fler skor. 15 minuter senare i en annan affär upptäckte jag att jag bara hade en skopåse i handen och ingen handväska... Men himla röta. Nån hade lämnat in den och expediten i skoaffären höll som bäst på att jaga fatt i ägaren till lilla handväskan med hjälp av detektivarbete, när den djupt försupna kvinnan med det bleka ansiktet och röda ögonen plötsligt stod på andra sidan disken och frågade efter väska med plånbok, nycklar och telefon. Men då tog jag mig faktiskt tid att andas ut ordentligt på alla inblandade så dom kände att jag inte luktade som jag såg ut. Sen gav jag upp och cyklade hem. Utan handskar. André hade varit grymt avis om han hade fått se vad mina cykelhänder faktiskt klarade. 

Sen gick jag ut och gick en liten försiktig runda, när jag ändå skulle gå till mataffären. Efter komplett handling, alla varor på bandet och handen i fickan för att ta fram nåt att betala med - så upptäckte jag att jag inte hade med mig varken plånbok eller kort. Men hon kommenterade inte att jag såg ut som jag partat hela juldagsnatten utan slog bara in mina varor, jag packade och ställde dem bakom henne och linkade sen hem för att hämta plånbok. Nu hade jag så fruktansvärt ont i foten av den mycket dåliga idén med försök till promenad, så jag tog cykeln (med cykelkorg) tillbaka till affären, gick in och betalade, plockade upp mina kassar och gick hem. Cykeln glömde jag kvar utanför affären. Resten av dan låg jag i soffan, det kändes bäst. 

Idag gjorde jag ett nytt försök, för idag har jag varit otroligt stark och checkat av allt från begravningsbyrå till att ringa gubben som nu sitter tröstlös i skogen och undrar hur han ska klara sig. (vi pratade i 2 minuter och 18 sekunder och det är den absolut längsta konversation vi haft på 25 år) Jag gjorde det för mammas skull och det kändes bra. Jag var riktigt stolt över mig själv när jag på nytt cyklade in mot stan med stenkoll på alla mina ägodelar. Utom handskarna då, den ena är och förblir borta. På Stadium kostade jag därför på mig ett par nya till mina ballongfärdshänder. Men jag är visst hyfsat instabil, så i den långa reakön började plötsligt tårarna att forsa utan att jag kunde göra nånting åt det. Men jag behövde verkligen dom där jävla vantarna så jag sket i det och stod kvar. Vad den expediten tänkte kan man ju bara fantisera om. 

Jag hoppas jag vaknar lika stark imon. För jag har lovat mina flickor shopping i Gbg och Kungsbacka hela dan. Det är dom värda som knappt har lämnat min sida sen i måndags kväll. ❤

Om sorg

Jag önskade mig att det skulle gå snabbt. När jag såg min mamma plågas och leva sin mardröm som hon gjort det sista året, när jag förstått och accepterat att hon aldrig skulle bli sig själv igen - då önskade jag mig att det skulle få gå fort. 

Jag kände mig som en bov, som tänkte den tanken i smyg. Jag kände mig elak för att jag önskade ett slut. Men jag kunde inte hjälpa det, jag var så rädd att inte få minnas min mamma för den hon verkligen var. Det var så svårt att se en så levnadsglad människa, vara ett oroligt, nervöst och plågat vrak. Så jag önskade att det bara skulle gå snabbt så hon fick sluta sitt fantastiska liv värdigt. Och det fick hon. 

Jag vet att det är naturens gång. Föräldrarna ska gå före sina barn, det är det normala. Det ska vara barnen som begraver sin mor och inte tvärtom. Och så blir det. 

Jag har vetat i hela mitt liv att jag inte skulle få ha min mamma så länge som andra. För hon var redan 45 när jag kom. Ändå har hon fått vara med så länge, hon har t.o.m fått se mina barn växa upp. Jag tänkte att varje år hon fick vara kvar var ett bonus-år. Jag visste så väl att hon var kvar på övertid. 

Och jag vet att det är ingen överraskning att man kan dö när man är 86 år och har tappat sin livsgnista. Jag visste det, för jag är ju inte dum. Och jag visste att min mamma inte skulle leva i evighet, att det inte var mycket kvar. Så somnade hon en kväll och kunde aldrig riktigt vakna upp igen. På förmiddagen dan därpå blev hon dödförklarad. 

Och även fast jag önskade mig att det bara snabbt skulle vara över, och även fast jag visste allt det där andra - så var jag inte beredd. Vilken chock att hon är borta. Mina kinder är ständigt våta, min sorg har ingen botten. Jag begriper nästan inte var den kommer ifrån. Det är som att vara delvis förlamad, plötsligt när jag tittar på klockan så har det gått en hel timma - och jag har ingen aning om vad jag har gjort. 

Jag läste nånstans att sorg är kärlek som blivit hemlös. Så känns det just nu, det känns som all min kärlek för min lilla mamma forsar ut, nerför mina kinder - nu när hon inte kan ta emot den längre. Det är som om julens alla ljus lyser bara för henne. Som om världen stannat upp i några dagar och spelar vackra sånger om gnistrande stjärnor och stilla nätter - bara för att hon har lämnat jorden. Det är så värdigt och vördnadsfullt. Det låter kanske märkligt men det är en vacker tid att sörja. Om hon hade gått bort en grå tisdag i november hade det inte känts lika vackert. 

Jag antar att man aldrig blir riktigt redo. Hur mycket man än vet att det ska hända. Man vill bara kunna ringa en gång till, bara krama en gång till, bara säga att jag älskar dig en gång till. Men jag hade ändå tur, för sista gången jag såg henne så kramade jag henne så hårt, jag pussade henne på kinden flera gånger och sa att jag älskade henne. 

Jag känner känslan av hennes lena, tunna kind mot min, i minnet precis när jag vill. För jag minns exakt hur det kändes och det är så skönt. Men ändå, ÄNDÅ önskar jag bara att jag kunde göra det en gång till. 

Jag försöker förstå betydelsen av de där orden och meningarna som är så svåra att förstå. 

Död.

Aldrig mer. 

Borta. 

Evighet. 

Vi kunde inte rädda henne. 

Dom är så svåra. 

Sov gott lilla mamma

I nästan 42 år fick jag ha min mamma. Hon blev ensam med mig när jag var nio år och hon gjorde det som hon trodde var det bästa, utefter sin förmåga och utefter sina förutsättningar. För det var min pappas sista önskan "Ta hand om den lilla". Det var inte alltid lätt och det blev inte alltid bra, men min mamma älskade mig och gjorde det som hon trodde var det bästa. Det är det viktiga.

Min mamma var den gladaste, tokigaste, piggaste, ärtigaste, roligaste, babbligaste, mest fantastiska och mest kärleksfulla människa jag har träffat. Det fanns ingenting i hennes värld som var jobbigt eller oövervinnligt, hon var en krut-tant och en evighetsmaskin som besteg alla berg som kom i vägen. Om någon saknade något vid middagsbordet så hann ingen ens att yppa det innan hon redan var på benen för att hämta det. "Det kan jag hämta! Jag springer så lätt!" Så ska jag minnas henne - glatt på språng - hon var aldrig stilla.

I förmiddags kl 10.57 somnade hon stilla in. Jag har just kommit hem från lasarettet, där vi syskon har suttit hos henne idag och fått se hennes nyfunna stillhet. Hon sov så gott och så tryggt. Det fanns en så stor ro i rummet där hon låg med händerna knäppta över magen. Hon var alldeles, alldeles rofylld. Så långt borta från oro och smärta. Jag är säker på att hon redan var hos pappa, sin stora kärlek som hon aldrig glömde.

Sov gott lilla mamma.
Sov i frid med pappa.
I våra hjärtan lever er kärlek alltid vidare.

Tack för att du var min mamma. Jag älskar dig så.

Stora fixardagen

Idag är det stora fixardagen deluxe special. Jag har ordnat upp allt från gamla jobbsurdegar med felgjorda t a k h u v a r - stora som kolonistugor, på brant lutande tak, 13 våningar upp och som kräver en 50-meters kran för att kunna åtgärdas, som i sin tur kräver att man sonika stänger av Kungsgatan x antal timmar för att kunna skrida till verket och komma intill med kranen (släng dig i väggen du som trodde att du hade en jobbsurdeg...)  - till jul, nyårsfirande och äldrevård. Om jag räknar antalet ringda obekväma samtal i dagens samtalslista, så tror jag att det blir fler än senaste årets alla sammanlagda. De flesta dagarna orkar man inte. Men vissa dagar bara orkar man! Som idag! Visst är det konstigt?

De flesta andra dagar skulle det känts som ett enormt berg att bestiga, för att ta hand om allt som behövs tas om hand... Men sen kommer det nån sån där dag då och då i mitt liv, då jag får nån sorts kraft att bara GÖRA skiten och då när jag väl kommit igång så river jag bara av hela klabbet när jag ändå håller på. Men det är nog bra om jag inte umgås med nån ikväll, för humöret blir kanske inte alldeles på topp såna här dar... Det tar ju helt enkelt lite av den vanliga positiviteten när man måste gräva ner sig i en dyngstack. Men jag håller fast vid min "ta-tag-i-skiten-dag-teori" det är en bra taktik. Lika bra att förstöra en heldag och få allt gjort på en och samma gång, än att sprida ut skiten över hela veckan. Så det så.

Så nu vet jag hur vi ska fira jul. Det blir en eftermiddag hos min bror som alltid. (hurra, för det är den delen av julen som vi gillar) Och sen - håll i dig nu, du sitter väl ner - så ska vi åka hem och fira jul hemma där vi bor i hemmahemmet, hemma hos oss. Jag, Emelie och Kajsa. Har ni hört nåt så tokigt? Julaftonskväll på hemmaplan. Det är första gången det händer sen...eh... ever. Jag ska somna i min egen säng och vakna upp i den på juldagen bland paketpapper och halvätna lussekatter. Kära hjärtanes så mysigt det låter. Djupa-skogen-varianten går bort i år, då modern tycker det är hemskt besvärligt att fira jul. Så hon vill låta bli. Vi passar därmed på att respektera att det är hennes önskan och tar tillfället i akt att sätta oss ner en smula och äta en skinkmacka stillasittandes. Det blir världspremiär för det! För min del innebär det dessutom att jag bara behöver köra 20 mil den dagen (fram och tillbaka till B o r å s) och det är lyx. När vi är hemma här på kvällen tror jag att jag ska strunta i viktväkteriet just den dagen och dricka en julöl till maten - för det har jag hört att andra gör på julafton. Så det så.

Har jag sagt att jag har loosat 5 kg sen 21 nov, genom att laga mat och äta och laga mat och äta och laga mat och äta och äta och äta och äta? Då har jag ändå varit på julbordsrace både här och där, lullat runt några dagar på Gotländska får och ostar och dessutom varit tvångsintagen på ett gourmétslott! Och har jag sagt att jag har ringt alla sura samtal som jag hade sparat ihop till och löst världsproblem på löpande rad?

Det har jag i alla fall. Fy fan va jag är bra.

PS. Gran? Har man gran när man firar jul hemma? Jag kan ju inte den här branschen. Det kanske man måste ha? Jag måste köpa en gran.

Fem dagar

Efter ett par dagar på Gotland så tänker jag och drömmer på gotländska... Det är inte svårt alls att fastna i och helgen har gått åt till att ställa tillbaka till smålandstänket. Ännu en lugn och skön helg - för det är så det kallas när man bara är på hemmaplan, städar, tvättar monstermycket, handlar, kliver upp mitt i natten och kör och hämtar ungdomen, står bland grytorna, köper julklappar och ägnar en halvdag åt att provköra bilar.

Jag är helt slut, jag behöver helg men nu är det visst måndag snart. Min högerfot är trasigare än någonsin efter allt spring upp och ner i trapporna med tunga kassar och tvättkorgar. Jag är en strandad val i soffan och det bultar och pumpar i hela hälen oavsett om jag är still eller inte. Och imorgon börjar julfrukost-racet! Kl 08,15 ska jag vara hos hungrig kund med gröt och skinkfrulle till 20 pers. Innan dess ska jag visst handla frukosteländet också... Hur ska det gå te? Vilka affärer öppnar sju tro? Sen löper veckan på i samma stil, det är bara att bita ihop.

Den här veckan ska det beställas bilar, jag önskar att jag kunde välja nån gång... Det är synnerligen ett i-landsproblem av hög kaliber, men ändock ett problem. För i Audin är roligast och Volvon är mest praktisk. Så? Ska jag vara rolig eller praktisk? Och så värst opraktisk är ju inte nån av dom egentligen heller... Eller så värst rolig.

Idag har vi kokat julgodis! Eller rättare sagt så gjorde Kajsa RR och Emelie smarriga marshmallows. Jag fick diska efteråt. Men Kajsa handlade åtminstone ingredienserna när jag och Emelie övningskörde. (just det ja, övningskört har jag gjort också).

För den som undrar hur julen ska firas i denna släkt i år - så undrar jag det också. Jag har slutat fråga, för jag får ändå bara uttömmande svar såsom "Nej, det vet jag inte" eller "Nej, det kan jag ju inte" av deprimerade modern när jag frågar. Det kommer bli en annorlunda julafton i år. Dämed inte sagt att det kommer bli till det bättre, men å andra sidan är det ju svårt att göra det sämre... Men jag håller en tumme för att det kan bli bra.

Nähä! Nu rundar vi av det här überpositiva inlägget. Jag behöver semester och jag har en plan. Det kommer bli bra när dom närmsta fem dagarna är gjorda, men innan dess är det kaos.

God natt julefrid.

Österut

Idag kom jag på att det snart är semester! För snart har denna veckan gått och sen är det bara en snabb vecka kvar och sen så tänker jag vara långledig, så det så. Från den 20e dec till den 7 jan... För så kan man göra tycker jag. Joho-o då, det kan man. Jag frågade mig själv och fick godkänt direkt, lätt som en plätt.

Denna kväll har ägnats åt att koka matlåda, (väldigt noga i viktväkteriet att man inte äter en massa köpelunch hela tiden visst) packa väskan och förbereda mat för ungdomen som får klara sig själva några dagar. För imon i svinottan sätter jag mig i bilen och styr nosen mot Nynäs, kör på båten och kör av hos gutarna i Visby, strax efter lunch. Stackars mig som måste åka till Gotland nu mitt i julemys och vinterskrud. Det blir verkligen jobbigt.

Jag ser redan fram emot båten. (trots att jag inte är vidare glad i att åka båt...eller nåt annat heller för den delen, som jag inte kör själv...) Men båt till den öa innebär dryga 3 timmar utan mobiltäckning men med internet. Alltså lika många timmars helt ostört arbete... Det är vad jag kallar kvalitétstid.

Och tro det eller ej, men det finns en spekulant på mig på Gotland! Jag hinner nästan inte yppa att jag är på väg över innan jag har en übertrevlig kväll inbokad. Sist vi sågs bjöd han på en väldigt blöt men trevlig kväll, där vi började med gotländskt lamm på en försommarsolig uteservering innanför murarna - och slutade med att han lärde mig dricka lagrad tequila...



 Han har ögon som är dom blåaste blå som jag nästan har sett och pratar gudomligt som alla övriga infödingar på ön. Hur i hela friden bär man sig åt för att inte trilla dit på den kombinationen? Det brukar ta en timma eller två innan jag förstår vad han säger, men sen vänjer jag mig och kan sluta säga "va" hela tiden, om han bara slår av på tempot något. Han läspar lite sött och hemmagjort också. Och han babblar. Gode tid så mycket tankar om världen och livet han har... Jag framstår som mycket blyg och tystlåten i jämförelse, så ni kan ju förstå vilken division vi snackar här. Just love it! Det är ju ingen hejd på fördelarna med denne man inser jag här nu... Vad är problemet lixom? Hm... Just det ja. Han bor på en öde ö i ett hav långt borta och jag bor på fastlandet i Jönkeboda. Jag visste att det fanns en hake.

Men lite trevligt måste man väl få kunna ha i alla fall? Joho-o då, det kan man. Jag frågade mig själv och fick godkänt direkt, lätt som en plätt.

Champange drack vi också föståss. Det är ju lite stil å finess här...

Ä. Ö. R.

Det har varit en fin vecka med otroligt lyxiga och roliga dagar på V ä s t a n å slott, där skratten fortfarande lär eka efter oss. Möjligen är det endast den senast adlade i släkten von O t t e n, som är lättad över att vi packat ihop 23 anställd + 4-5 inhyrda konsulter och åkt hem. För det var många som kom och gick av olika anledningar (därav smart att inte vara så värst långt hemifrån) och därför helt omöjligt för någon utom vår egen Ekonomimaria (som är världsmästare i ordning och reda) att hålla reda på hur många rum vi hade följande natt och hur många vi skulle bli till nästa måltid. Von O t t e n gav upp på ett tidigt stadie redan vid första lunchen:
-Hur många blir ni till lunchen?
-Vi blir 25.
-Men vi har dukat till 25 och två platser är lediga?
-Ja... Dom kommer nog snart...
Och strax efter det klev 4 nya personer ner för trappan och in igenom det låga öppningen, till den lilla matsalen i källarvalvet.

Vi höll i hatten när vi gick mellan bygnaderna...
 

Så vad har vi gjort ons till fre? Förutom ätit gourmérätt efter gourmérätt? (Lätt osams med vågen idag, men den kommer få ge sig igen) Enkelt sagt skulle man kunna säga att vi har satt en företagspolicy på papper. Men det låter alldeles för enkelt om jag tänker på hur det gick till, även om jag vet att det var det som blev slutresultatet som man kan visa upp. För företaget där jag jobbar leds av värderingar och inte av kommenderingar... Om jag i ett nafs kunde förklara hur ett värderingsstyrt företag fungerar - så skulle jag gladeligen göra det. Men det är lite mer komplicerat än så att förklara för den som inte har upplevt det själv. Men i enkla drag, så handlar det egentligen om:
* Vi jobbar under tre enkla regler: Ärlighet, Öppenhet, Respekt.
* Det finns inga siffer-ramar att hålla sig inom.
* Vi förtjänar inte ledningens förtroende genom att först visa vad vi går för - vi har 100 % förtroende från början - tills vi visar motsatsen på andra hållet.
* Vår VD leder oss inte genom att peka på statistik, siffror och prognoser - javisst finns det tillfällen då han nämner sådana saker ibland, men i det stora hela coachar han oss på känn. Hans jobb är att leda varje individ så att den får fram sina bästa egenskaper och styrkor.
* Vi har inga enskilda budgetar, vi har bara en stor gemensam. Om någon av 5 säljare skulle löka runt skulle det märkas direkt ändå.
* Varje anställd har full frihet att jobba som den vill. Ingen behöver hålla igen på någonting, någon egenskap, kunskap eller idé - så länge vi håller oss till: Ärlighet, Öppenhet, Respekt. Och därför finns heller ingen som petar i det vi gör. Vi redovisar INGENTING. Det enda som vår VD bryr sig om är det som står på den sista raden, dvs hur mycket vårt arbete genererat i. Vägen dit skiter han fullständigt i så länge som vi hållit oss till... Ja just precis - Ä, Ö, R.
* Vi är dock strängt förbjudna att behandla någon orättvist eller med något som kan tolkas som respektlöshet - kunder, leverantörer och kollegor.
* Vi ljuger inte, vi luras inte, vi skyller inte på andra, vi fifflar inte - vi drar inte ens en vit lögn där det hade varit ok i många lägen.
* Vi är alla delaktiga i alla beslut, det är coach som tar dem såklart, men då har han först ställt frågan till marknadsgruppen om vad vi tycker. Det gäller allt från korrekutläsningar till budgetmål.
* Vi ansvarar för allt som tillhör våra tjänster och allt vi gjort till 100%.
* Vi blir inte tilldelade arbetsuppgifter. Vi TAR arbetsuppgifter. Vi FÖRTJÄNAR dom. Om jag skulle brinna för att odla den lilla exportförsäljning som vi har - så skulle jag kunna TA den, köra järnet i Finland och Norge, odla den försäljningen och därmed bli exportansvarig. Och om jag hade velat bli försäljningsansvarig så hade jag bara kunnat kliva fram, lett mina kollegor och tagit det ansvaret. (nu har jag inget som helst behov av något av ovanstående tjänster)

Jag minns det första riktiga mötet vi hade när vår nye värderingsstyrande vd hade börjat. Vi säljare satt med tusen frågor på våra papper framför oss som vi ville peppra honom med och en av dem var:
"- Hur stor är representationsbudgeten? Vilken peng/år har vi på respektive distrikt? Vad får vi göra med kunderna?"
Och han svarade lugnt:
"- Jag förväntar mig att ni ska representera, det är mycket viktigt. Och den enda regeln som gäller där är SUNT FÖRNUFT. Om ni är osäkra på något och tänker att ni nog borde fråga mig om lov - så ska ni låta bli. Det gäller i mycket - är du osäker, så ska du låta bli. Kom inte och fråga mig en massa onödigt, jag bryr mig inte om vägen till era mål, jag tittar bara på sista raden. Men om någon missbrukar denna enkla regel, så kommer jag att se det. Då blir det ett jobbigt samtal på mitt kontor. Och snälla, låt oss inte komma dit, för då kommer det att bli väldigt, väldigt jobbigt."

Så? Lätt som en plätt att jobba efter, eller hur? Jag har klarat mig bra, för jag har en grym vilja/handikapp/egenskap - att göra rätt. Jag som person blir livrädd när jag tror att jag kanske har gjort fel mot nån. Men tröskeln till vår käre coach´s (som han själv nämner sig som) kontor är så väldigt låg, hans dörr står alltid vidöppen. Så behöver man bikta sig är det bara att kliva in och stänga dörren bakom sig, efter ett par timmar kliver man ut, klokare än någonsin. Jag tror att han har utvecklat mig personligen mer på två år än jag utvecklats personligt i hela mitt liv. För han är inte bara vd och coach, han är gratis psykolog också, bättre än någon terapeut jag nånsin pratat med - eftersom han känner mig utan och innan. Och trots allt detta ovan till synes slappa, luddiga, lull-lull, så har jag aldrig haft så mycket respekt för en chef på något arbete jag haft tidigare. För att göra fel mot någon som litar på mig till hundra procent, tror på mig, motiverar mig och alltid står bakom mig - vore lika grovt som att svika sin bästa vän.

Vi har alltså lull-lullat i två (vissa av oss nästan tre) dagar på V ä s t a n å. Vi har pratat värderingar.



ALLA har fått säga sin mening, även 12 verkstadsarbetare. (i synnerhet 12 verkstadsarbetare) En konsult (från ett annat värderingsstyrt företag i området - A c c o n i a) har lett oss genom dessa dagar och nu har vi en skriftlig policy om hur saker och ting ska få gå till. Vi blev bara gravt osams på en enda punkt och det var om vi skulle låta tystnad från en individ vara det samma som att denne höll med övriga. Göta petter sånt diskuterande det ledde till. Själv tycker jag inte att tystnad bör vara det samma som samtycke. Så det så.

Så till dagens oväntade stora problem. Den första dagen på V ä s t a n å, var det bara vi fem i säljgruppen tillsammans med konsulten. Vi har alla nyligen gått igenom omfattande tester, som tog nästan en heldag - på allt från personlighet till begåvning. Där fanns väl inga egentliga överraskningar från min sida, men tanken var att vi skulle få veta vad vår säljgrupp bestod av och därför kunna nyttja det på rätt sätt. Ett av inslagen var att vi skulle presentera vår bakgrund under ca en halvtimmas föredrag för varann. Då framkom mycket tydligt att jag stannat ganska precis 5 år på varje arbetsplats - för sen har jag känt mig färdig.
-Hur länge har du varit på den nuvarande?" frågade konsulten då
- 4 år och 4 månader..." var mitt svar.
Det gick ett sus i salen.

Så kanske är det därför sista tidens ickemotivation gjort sitt intrång. Jag har en stor jobb-down, det är bara att konstatera. Trots att trivseln och kollegorna aldrig varit bättre, kan jag inte hitta tillbaka till den stora jobbglädjen jag alltid känt. Det är bara så mycket stök och bök. Har det alltid varit så? Det har det nog egentligen, det är nog bara att jag kommit till en gräns där det inte är roligt att ta hand om det längre. Och jag vet hur farligt det är att tappa arbetsglädjen... Jag minns när det hände på TP, sen gick det fort utför. Så nu tänker jag så det knakar, för i normala fall hade det väl inte varit svårare än att börja se sig om efter ett nytt jobb? Men... Hur ska jag någonsin kunna byta till ett företag som inte är värderingsstyrt? (dom växer ju ännu inte på träd lixom...) Jag vet inte om jag kan trivas hos nån som styr efter listor och siffror och statistik, för nu känns det som dåtid och väldigt förlegat nu lixom.

Det är en ordentlig julanöt att knäcka.

En mycket bra tisdag

Idag har jag blivit påmind om varför jag jobbar med det jag jobbar. Det har varit en lång period av mycket stök och bök och där jag faktiskt mest har tänkt mycket på varför jag säljer b r a n d s p j ä l l...? Vad är meningen med det lixom? Varför gör jag det? Gör jag rätt sak? Borde jag göra nåt annat? (när man börjar fundera på sånt blir man knäpp) Men idag var första dagen på bra länge som jag hade en riktigt bra arbetsdag och precis som jag vill att dom ska vara. Göteborgsdag med två riktigt bra besök, en telefon som gick varm och en mailkorg som ständigt plingade. Så ska det va! Eftermiddagen har jag ägnat åt att provköra ny tjänstebil. I-landsproblemet krymper, jag är nu nere på två modeller som jag väljer emellan! Idag blev jag småkär i en fyrhjulsdriven sak, den ska jag definitivt bekanta mig närmare med. Lär gå som ett skepp i snö och halka vilket kan vara mycket värt. 

Det här är en go vecka och det är precis vad jag behöver nu... Det är väl i princip färdigjobbat, bara några timmar imon och sen ska resten av veckan tillbringas på V ä s t a n å S l o t t i Gränna. Mr Boss klappar igen företaget och tar med alla anställda på nån form av konferens/teambuilding/julbord/fest. Det ska tydligen vara vår belöning för detta årets slit och kan säkert bli riktigt trevligt... Ang val av ställe så är det så att finsmakaren till chef tycker att maten är nåt alldeles extra på detta slott. (om ni visste hur många ställen i detta land jag har blivit medsläpad till bara för att han gillar maten...) Här är det visst nån kock som har jobbat nånstans förut och som kände nån som hade en vingård och som kände nån som kände nån och sen... Det kan bli bra.

I matchen V ä s t a n å - Viktväkteriet kan det bli en tuff kamp. I detta nya liv ska det vägas och mätas och räknas och jag är nu svårt fast i accepterade rutiner som jag gillar mycket. Man behöver aldrig gå hungrig och äter hela tiden en massa god mat. En gång i världen när jag just ägnat 3 år åt baranfödande och hemmafruliv så gick jag faktiskt ner en fasligt massa kilon med just den här metoden. Så att det funkar bra på mig som älskar grönsaker och mat i alla former - det vet jag redan. Det viktiga är bara att hålla i, vara konsekvent och inte falla ur rutinerna. Några dagar på ett goureméslott kan ev bli en utmaning. 

Tjopp!