2015 - Charkbrickans år

Så om jag skulle summera 2015 och lova nånting bra för 2016? Visst skulle det vara passligt?

Men svååårt... Eller ja, att summera det gångna året är ju egentligen inte så svårt. Det var kärlek, mysiga hemmakvällar och god mat i kubik. I alla fall för mig. (Vad föremålet för min kärlek själv upplevde om just kärleksdelen kan jag ju bara spekulera i, men med tanke på att han ägnat lika mycket tid åt mig som jag åt honom så borde det ju åtminstone betyda att det inte vänder sig i magen för honom när han ser mig.) Och mysiga hemmakvällar och god mat i kubik är ingen iakttagelse som kan uppfattas som relativ utifrån hur man ser den - utan snarare ren och skär fakta. Det kan våra personvågar intyga med ett enhälligt ja. Och middagsbilderna i min kamera. För det har varit ost och charkbrickor på längden och tvären. På höjden och bredden också! Då pratar vi ändå bara förrätt. Efter den ville vi väl ha oss ett skrovmål? En rejäl hamburgare smörjer ju kråset fint? Så varför inte minst 250 grams hemmagjort dött djur på tallriken ihop med ett par liter vin och några starköl?

Jorå, har det varit mysig hemmakväll så har det! Lägg sen till ytterligare några vändor med charkbrickor på det för att vara på den säkra sidan. Och sen den mustiga tomatsoppan med stora bitar mozarella i! Och tapas för schöen, tapas! Och ett par charkbrickor till.

Men nu glömmer jag ju alla smörrebröd (räkmackor) från Maxi på R å å som slank ner under sommarhalvåret. Charkavd där säljer 3 smörrebröd för 99:- och vi snackar inga små pjäser (som man sällan gör i Danmark eller Skåne heller för den delen) utan rejäla styggelser på danskt rågbröd, ett helt ägg, några rejäla nävar räkor och sen majonäääs så att räkorna inte ramlade av mackan. Eller varianten med rödspätta och remoulade. Eller med gravlax och hovmästarsås? Så varför bara köpa 2 för 39:-/st när man kan får 3 för 99:-? Då kan man ju smäcka i sig inte bara 1 utan 1,5 smörrebröd! 

Självklart med en Carlsberg till, standardlunchen.

Kycklingspett också för tjyven. Om vi inte skulle bli redigt mätta på varken smörrebröden eller tomatsoppan så var det bäst vi kompletterade med kycklingspett. Dom fanns oxå så lägligt i charken och passade så jumla bra när man gått en promenad och var vrålhungrig och inte hann vänta på att maten skulle laga sig och stå på bordet. Lägg sen till några rejäla charkbrickor på det.

Japp. Det var väl ungefär så som 2015 såg ut. Ett par ost och charkbrickor också kanske men annars inte så mycket mer. Så väldigt lätt-summerat. Nämnde jag att vi var i Tyskland i början av sommaren och fyllde en hel volvo XC60 med vin och öl också tills den gick på fälgarna? Lindemans röda viner är inget jag nånsin kommer köa för på systemet igen... Det står fortfarande minst 10 flaskor av det i mitt kök och det är inget mot vad som finns kvar hos kärleken. Det var visst en 50års-fest som det inte gick åt riktigt så mycket som det var tänkt. "Husets röda" har fått en etikett tror jag... Passar fint ihop med charkbricka. Någon?

Så varför gör man så här mot sig själv? Jag som var i toppform när jag sprang på denne man? Han har ju förstört mig! Reklamatiooon! (inte på honom, utan på mig såklart)

Så jag kan nog inte lova mycket annat för 2016 än att jag ska både äta och dricka mindre. Betydligt mindre. Eller i alla fall ska kalorierna som går in vara färre. Jag blir rädd, jag måste ta hand om mig! Med både mamma, moster och syster med diabetes så måste jag ta hand om min kost. Jag ska inte utmana ödet.
 
Jag tänker inte lova nåt tvättäkta nyårslöfte för det är väl inte riktigt min grej. Och det är väl inte heller meningen att jag ska börja med nåt som jag bara ska göra under 2016. Nope. Men jag vill lova mig själv att nu när alla helger är över så är det ett bra tillfälle att göra ett rejält ryck som startskott och sedan vill jag lova att ta hand om mig själv. Och min hälsa. För det är viktigt. För jag jag vill vara frisk, för jag vill LEVA.

För livet är så bra.



Kram på dig kära vän som fortfarande tittar in här, och god fortsättning på ditt nya år.

/Petterssonskan


PS. Surströmming har jag fått trycka ner också. Är man i lag med en norrlänning så är man. Bara att ta skeden i vacker hand. Det gick att äta men jag föredrar charkbircka.

Drömmen...

...om att kunna sova gott om natten utan varken underställ eller toppluva, lever vidare. I en liten sommarstad i Skåne jobbas nu friskt för att göra den sann!

En del har tur (läs Pettsson) som har människor i sitt liv som hjälper till med detta mastodontprojekt helt frivilligt och dessutom på sin fritid. Lycklig? Jag? Om det skådas blåmärken på mina armar så är dom iaf inte alla från kampen med brädor och såg. Nej, de flesta är nog från alla gånger jag måste nypa mig i armen för att se om jag är vaken. 

Så här såg det ut, ett helt oisolerat tak bestående av tjärad papp på utsidan och under den endast denna råspont. Jag har eldat på med element under vår å höst, men värme stiger uppåt... Så ibland har jag funderat över sannolikheten att lyckas värma upp hela R å å-dalen på egen hand. (det är kanske därför här är så lummigt...) 

Så fick jag min nätta lilla leverans utkörd (Göta Petter, tack å lov för det) en fredagsmorgon när jag satt på jobbet i Jkpg. Snälla Pelle fick ta emot!

"-Kan du bara öppna grinden och visa chauffören till min stuga och be honom ställa av lite material varsomhelst där bara? Ställ det i gången kanske, det är inte ivägen för nån där..."

Öööh.... 590 meter panel, 26 balar isolering, 50 skivor masonit och en halv skog av reglar, plastrullar och annan bröte tog ev lite mer plats än jag hade tänkt mig. ;) Eller inte tänkt alls är kanske mer rätt. 

Hursom så hade nån oidentifierbar kock inblandad i denna soppa angivit fel mått på takstolarna (det kan ha varit jag, siffror är inte min grej - jag tänker ju i bilder...) - så isoleringen var alldeles för fet. Och för tunn för att kunna dela i 2...

Så första kvällen söp vi till det mot solväggen istället. :)

Men sen började 2 duktiga (och bara lite bakis) att regla upp, sätta masonit och skapa luftspalt...

Lilla Ewa och jag tog bil, släp och 26 balar isolering för ett litet utbyte i Landskrona där bygghandeln vi fått det utkört ifrån ligger under tiden. Haha. 

Efter masoniten, på med isoleringen och sen häftades plast. Sedan nya reglar för att hålla hela kalaset på plats. Tyngdlagen gör ju sitt så byggledare Jörgen var inte nöjd med spik... Så då fick jag å Ewa fara och köpa skruv! (Vi är välkända i byggvaruhusen i Skåne nu)

Sen reglar på andra hållet och vips så hade dom satt ett helt regelverk. 

ALLT detta på endast 1 dag!!! Helt galet som dom slet! (och somnade gott..)

Dag 2 sattes grunderna för att kunna börja skjuta panel... Men nu var helgen slut och ilfart hem för att ta avsked av Emelie som for till USA för ett år.❤️

Kom hem nu. ❤️

Tillbaka några dagar senare men 2 man kort. Ewa och Jörgen har gjort sitt och återkommer när jag fixat fint sommarväder och mycket rosévin. 

Så vi fortsatte på egen hand med bara det roliga kvar...

...och vips så var där ett nytt tak! Och vilken värme det blev, trots lågfart på elementen! Understället är donerat till Myrorna. 

Lyckligt lottad igen, då det bör tilläggas att vi fått låna en spikpistol som underlättar markant... Skjuta panel är skojigt!

Äntligen färdiga!!! Trodde jag...

Men nejdå. Mr Adhd kläckte då:

"-Lika bra att gå på uterummet direkt, så är det oxå gjort." 

Det var oxå helt oisolerat... Så samma procedur en gång till. Fast nu i en arbetsställning utan nackspärr. 

Och vips så var även uterummet isolerat...

Eller ok då... Inte vips kanske. Det var riktigt jävligt och många svordomar att såga panel i vinkel som denna vägg krävde...

Så i lördags lämnade vi det så här och laddar nu om för nästa anfall om ett par veckor. 

Till midsommar kan det bli hur dåligt väder och kallt det vill. För jag kommer ha ett nytt, varmt och gott uterum med plats för alla vänner❤️ i denna nya uppdaterade variant av F u r e t s stuga 24 - version 2.0 

Navelsträngar och sånt

Mitt barn. Min förstfödda, sköra, vackra, speciella, kloka, underbara och älskade dotter - ska ut i världen. Den stora världen utanför Svedala som hon alltid har längtat efter. Jag har alltid vetat det, alltid vetat att Sverige är för litet för henne, alltid känt till hennes längtan och nyfikenhet efter andra länder. Jag har bara tänkt att det där får hon göra när hon blir stor, det är inte nu. Det är SEN. Den dagen den sorgen.

Förvånansvärt och chockerande så snabbt den dagen närmar sig nu... Jag är inte där än, håller fortfarande på att vänja mig vid att hon kommer hem och frågar om hon kan ta bilen en stund... När hände det här? Var är Bratzdockorna och Tamagotchin? Dom var ju här nyss? Hur kan det ha gått nästan 20 år sedan jag såg det där näpna ansiktet för första gången?

Jag minns när hon inte var äldre än det första året i mellanstadiet och redan började prata om människor från andra länder. Hon gick med i en grupp som gjorde internationella utbyten och var inte alls gammal när hon åkte 2 veckor på sommarlovet till Tyskland, bodde i en tysk familj, levde deras liv, lärde sig äta ägg med ketchup. Helt ensam och orädd i en grupp barn och ungdomar där hon inte kände någon. Nyfikenheten var mycket större än rädslan. Senare den sommaren kom den tyska dottern i familjen och gästade oss i Sverige. Vi pratar om det ibland fortfarande, hur modiga flickor dom var. 

13 år gammal kom hon till mig en dag och sa:
-Mamma, det kommer en ny skola till Jkpg. I E S heter den och där läser man ämnena på engelska. Allting är på engelska! Där kommer gå barn från alla möjliga länder! En internationell skola mamma. Där vill jag gå! På lördag har dom öppet hus.

Jag gick med Emelie och hennes pappa på det där öppna huset och i samma sekund som vi satte oss i aulan bland alla nationaliteter så föll alla bitar i Emelies liv på plats. Det var så uppenbart att tom jag som var så otroligt skeptisk och satt med korslagda armar, och som mest var med för sakens skull och egentligen tyckte det var dumheter - plötsligt bara veknade och kände hur rätt det var för Emelie. Hon började där så fort skolan var klar för start, i åttonde klass och gympasalen var ännu inte klar. Första terminen hade de idrottslektionerna på F & S i Huskvarna.

På den fantastiska skolan blommade vår dotter ut. Det var så underbart att se sitt barn bli så välmående, få kompisar och bli sig själv på heltid. Hur hon bara hamnade helt rätt och kunde vara sig själv varje dag. Och bli omtyckt för det. Det var udda, det var annorlunda - men det var den bästa skola jag varit i kontakt med. Idag är jag så tacksam för de åren hon fick gå där och för att jag har en tvåspråkig dotter. Hon talar engelska lika naturligt som svenska. Ibland blandar hon hejvilt. Hon behöver inte tänka på olika språk - hon bara har dem i sig och talar engelska med samma säkerhet som sitt modersmål.

Det uppmärksammade även den amerikanska familjen i San Fransisco när de skypade med henne härom veckan. De var nog imponerade över en sökande au pair som pratade med lika stor bekvämlighet innan överfarten till USA som efter ett år och dags för hemresa. Och de beslutade sig för att låta henne komma över och ta hand om deras barn.

Det är så mycket glädje. Jag är så glad, stolt, nyfiken och spänd för hur hon kommer få det och för allt hon ska få uppleva. För detta är vad Emelie vill. Hon har sagt ända sedan någon gång i början av högstadiet att: "efter gymnasiet, innan jag börjar läsa på högskolan - ska jag åka som au pair till USA" I början försökte jag få henne att välja England istället, eller kanske Frankrike, det kändes inte så långt... Men hon var ju smart redan då...
"-Men mamma, det fattar du väl... USA kan du ju inte åka till så länge annars, där får man ju bara vara en månad utan visum. Men åker jag dit som au pair så får jag ju stanna ett helt år! Dom andra länderna kan man ju komma och gå i som man vill... Kan jag ju åka och jobba i eller plugga i ändå sen..."
Suck. Hon hade ju rätt. Redan då.

Jag vet att det är egoistiskt. Jag vet att man ser bilder på saxar och navelsträngar framför sig... För det är förutom hela den stora glädjen, även en stor sorg. Jag har så svårt att sortera mina känslor inför det som ska komma. För ett helt år utan mitt lilla barn. Hur ska jag överleva det? Går det ens?

Det har mest varit glädje än så länge. Men förra veckan gjorde saxen ett stort jack i navelsträngen när jag tog henne till Sthlm, sov över på ett litet hotell på Söder, körde henne till ambassaden direkt efter frukost och släppte av henne för att få köa och ansöka om sitt arbetsvisum. Det blev så verkligt där och då. För Emelie är den som alltid är hemma. Hon gör inte mycket väsen av sig, men hon är hemma. När hon kommer hem från sitt jobb är hon nöjd med att inte göra så mycket mer än att softa på sitt rum. Det är någon att se till att det finns mat till. Någon att hålla koll på och prata med. Kajsa är ju nästan alltid hos Kalle. Inte många nätter hon sover hemma inte och om hon gör det så är alltid den andra halvan med henne. Själv är jag ju heller inte alltid hemma... Är det inte jobbresande så är det F u r e t eller numera även en säng som är varm och lockande i Huskvarna. Många ställen blir det... Men Emelie, hon är den som alltid är hemma när jag kommer hem. 13 månader av tomhet väntar och jag vet inte hur det ska gå till än. Men visumstämpeln är nu på plats i hennes pass. Flygbiljetterna har hon fått. I början av maj månad ska hon fara.

Lika rädd som jag är för att det inte ska bli bra och att hon ska vända hem igen efter ett par veckor - lika rädd är jag för att hon ska bli kvar tiden ut. Det är väldigt svårt att förklara. Förvirringen av dubbla känslor är så stor. Men självklart hoppas jag mest av allt att allting fungerar som det ska och att hon får ett fantastiskt år på andra sidan jorden. Det är bara en navelsträng som ska klippas litegranna. 

Idag var dagen:

•Då det var snökaos kring Jkpg, inte ens E-fyran var skottad eller saltad och jag rynkade pannan med tanke på att min färd just denna dag skulle gå hela vägen till Värmland...

Norrland eller Småland?

Men när jag sedan bara kom på rätt köl och 1 km norr om Bryd upptäckte att vägarna var omhändertagna, snöfria och saltade hela vägen upp till Karlstad...(jamen okej då, lite snömodd var det allt bitvis men det är ju ändå februari...) Att man smygsaltat var å varannan dag kring Jönkan i mildväder hela det senaste kvartalet men sen verkat åka till Kanarieöarna när svenska folket skrek efter saltbilen hade jag slutat fundera på redan i Mullsjö. (Shitlake på engelska) 

•Då jag nåddes av det mycket märkliga och sorgliga beskedet att en av mina kunder hastigt gått bort i sömnen en dag i förra veckan. (Helt riktigt - han hade alltså inte gått hem igen) Mulat. Kastat in handduken. Kilat vidare. Gått över ån. Tagit ner skylten. Lämnat in. Avlidit lixom. 

Inget att skoja om. Definitivt inte. Fatta va hemskt att åka på semester, njuta av livet, lägga sig på sitt hotellrum en kväll och sen blev det inget mer. Slut i rutan. Färdigt där. Inte åka hem å gå till jobbet mer. Inte någonting alls mer. Där var det över för gott. Det är tur att vi inte vet... Men jag fick mig en tankeställare igen, om att säga osagda ord och göra ogjorda saker. NU! Framtiden är inte garanterad. 

•Då jag lagt lite tid på mig själv för första gången på länge. Promenad utmed K l a r ä l v e n, bad och skrubb på rummet och ett snabbt inhopp i en butik. Funderar fortfarande... Ser man att det är jag eller tror man att det är Pocahontas? Hmmm... Lurar tills imon. Men tror det lutar åt att det kan bli en ny F u r e t-kofta. 

•Då jag bestämde mig för att tänka i nya banor och inte i gamla. Dom gamla var ändå inte bra, inte ens när dom var nya. Så nu tänker jag nytt. Igen. Det kommer gå bra ända tills jag faller i dom gamla banorna igen. Då får jag bestämma mig igen. 

•Då jag tänkte väldigt mycket helt enkelt. För som alltid när jag kör en längre sträcka så slutar det alltid med att jag tänker på lilla mamma. Och idag kom jag att tänka på att hon hade bara en liten, liten bit kvar av en äggstock och kunde omöjligt bli gravid. (Det var "en chans på miljonen" och den historien har jag hört några gånger...) Men jag kunde överleva i den miljön. Häromdan såg jag en liten stund av en dokumentär om hur vi blir till (jag var nog sjuk den dan i skolan) å kanske var det därför jag nånstans där utmed V ä n e r ns norra del - kom på att det var ju JAG som var så jävla stark å envis att det blev just JAG som tog mig in och sen blev JAG! Fiffigt va? Trots att det var omöjligt och bara en chans på miljonen. Det är ju därför jag är en plåga  för allmänheten, det är ju min uppgift! Och jag är ju fortfarande så envis. Det säger min chef. (B.l.a) 

•Då chefen min hälsade när jag stressad mellanlandade på kontoret, med orden:

-Hej AKP, det var längesen. Va roligt att se DIG!

-Hej! Du ser oxå rolig ut!

Det gick lite fort där...

•Då jag packade bilen full med guldbiljetter för slutspurten av hockeysponsorsäsongen. Jag har 3 matcher kvar, imon ska Solsta' få sin beskärda del. Plus att jag är med på en liten mässa hos en åf. 

Jag kommer inte behöva peta mig i naveln imorgon heller. 

Natti natti

På väg

Det snöar ordentligt utanför fönstret men ändå ser jag enbart fram emot att få sätta mig i bilen och tillbringa resten av veckan på vägarna uppåt landet. Gävle och sedan in genom Dalarna och över till Värmland. Hockey såklart men även lite annat.

Tänkte igår kväll innan jag skulle somna hur lyckligt lottad jag är som stortrivs med mitt liv även mån-fre under arbetstid. Jag behöver aldrig ha ångest en söndagskväll! Det är så oerhört skönt och glädjande men alltför lätt att glömma bort. Så idag påminner jag mig om att jag har haft en kopiös tur som hamnat där jag är och i princip får göra vad jag vill. Rakt igenom riktig jäkla röta på ren svenska. 

För jag tror det är jätteviktigt att fylla 8-17 med något som känns rätt, bra, viktigt, utvecklande och meningsfullt. Annars skrumpnar man och förminskas. Visst finns det dagar då jag önskar att jag satt i kassan i mataffären (absolut inget fel i det, men kanske lite enformigt i längden) för att allt jag tar i blir fel. Men då är det ju bara att åka hem och dra nåt gammalt över sig, så går solen strax upp igen för en ny dag och en ny chans att göra fler rätt. Och det finns dagar då jag mest av allt undrar hur jag ska bära mig åt för att kunna vara helt ledig hela året bara för att jag har så mycket annat jag vill pyssla med - men i slutet av semestern brukar jag ju inse att jag är färdig med de dagarna också...

Så jag måste nog bara konstatera: Jag mår så himla bra med det jobb jag har att jag inte vill byta med någon alls. Det är lycka. 

2014 vs 2015

Så hur ska jag kunna förklara och sammanfatta mitt 2014? Det kan jag inte... Och hur ska jag kunna göra ett lika stort 2015? Det kan jag inte... 

2014 är det konstigaste, märkligaste, gladaste, roligaste och största året på väldigt länge. Och längsta! Det är ett år som känns som en evighet eftersom det innehåller händelser som likaväl kunde slagits ut på 5 år. Och om någon hade sagt till mig för ett halvår sen, att jag skulle fira in 2015 på den adressen som jag tänker göra...- så hade jag fått mig ett riktigt rungande och ordentligt gott skratt. För det fanns verkligen inte på kartan eller ens i min vildaste fantasi. 

Men vem är jag att säga vad som kan hända och inte? 2014 har bara än en gång bevisat att människan är en liten, liten bricka i ett spel som någon annan spelar med regler som vi inte förstår. Så jag kan bara tänka att allt som händer har en mening och jag kommer lära mig något utav det. 

Så på det nya året har jag inga förväntningar alls, det som blir bra det är bara ren bonus. För det måste ju vara lite som på jobbet? Man kan ju inte göra "all time high" varje månad... Och efter ett rekordår kan man inte heller logiskt förvänta sig ett till... Snarare är det så att man får jobba med att förvalta och behålla det som går! Och det lovar jag mig själv att göra. Det får bli mitt nyårslöfte. 

Så vad lärde jag mig mest av 2014? Jo... (förutom ett å annat argt ord på finlandssvenska som tex "söndra" och "huh" och "jävla svenska") så lärde jag mig endast 42 år gammal vikten av handling och konsekvens. För när man gör en sak - så resulterar den såsmåningom i en annan. (Det här är världsnyheter, I know!) Och när jag styr mina tankar och säger mig själv att "jag är bra, jag kan det här" då får jag även andra människor att tro att jag verkligen vet vad jag gör... (Gud, som jag blåser dom, en dag kommer dom komma på mig, att jag bara är en bluff. Men tills dess ska jag iaf ha roligt.)

En konstig liten sak till har jag lärt mig den allra senaste tiden faktiskt - och det är att jag ju visst kan somna om! Denna lyx som jag gett upp för så många år sedan och helt vackert bara klivit ur sängen halvsju om morgnarna, lördag som söndag... Tänk att det hade inte med varken ålder eller stress att göra. Utan helt enkelt med sällskapet! Behöver jag säga att det gör mig lika rädd som förtjust...

Just inatt dock hade jag behövt lite av det där sömnpillret... För nu är det inte lätt att sova men måste genast göra ett nytt försök.

Gott nytt år på dig som ännu tålmodigt tittar in här då och då! 

Många kramar från mig.

Snälla

Väck mig i januari. 

Vem ska trösta Knyttet?

Nu är det snart Jul! Och i denna lilla familj vet vi alla vad det innebär! Just så - Jul betyder död och sjukdom och elände och sånt. Inga konstigheter utan samma tänk som vanligt alltså. Är tomten verkligen tomten när det klappar på dörren? Eller kan det vara Liemannen som bara skojat till det lite, högtiden till ära och klätt sig i skägg och rött? I denna lilla nätta släkt (eller i det som finns kvar av den) är vi faktiskt inte alls säkra. 

Hur som helst! Status för 2014 ser ut så här:

Holger (morsans deluxe-envisa gubbe i skogen, dryga 91 bast) ligger på sjukan. Vi vet inte i vilket skick han kommer därifrån. Men sjukan till jul är det, check. 

Syrran (min å min brors enda syster 52 bast) ligger på sjukan. Javisst serru. Inte första gången förvisso, men ser ut att bli stabil inkvartering där en tid framåt med ev lite permis några timmar på julafton. Sjukan till jul är det helt klart där oxå, check på den. 

Så nu till ett delikat bekymmer. Vi har en ensam å vilsen kisse i skogen som undrar vart hans husse tagit vägen. Världens goaste lilla raggbulle som inte har nån att raggbulla sig med... :( Han är ju min dessutom... Men jag kan inte ha honom här! Dels vill jag inte (elak är jag sen födseln) och dels blir det besvärligt då det finns allergiker (i både Kajsas och mitt liv) som vi faktiskt känner att vi skulle vilja ha kvar. (Det blir svårt att ha nån nytta av dom om dom inte kan andas...) 

Så vem kan trösta Knyttet? Dvs, vem vill få en bättre begagnad men nästan oanvänd Nils i julklapp? Han kan konststycken som:

•apportering (strumpor, hårtofsar, mindre bollar, små möss och större råttor)

•störtanfalla på kommando (lår, snabba fötter, förvånade barn och lockande, lurviga hårkalufser) Mycket uppskattat i kvällssoffan!

•Bitas i ögonbrynet eller näsvingen om man tar sovmorgon. 

•Sova! Herregud så trött han är mellan stollarycken. Sträcksömn på 18-20 h är inga problem. 

•Hoppa korv. Dvs - man tar en skiva medvurst, håller den så högt upp i luften som taket tillåter(rak arm) Kattdjuret sitter stilla nedanför och på kommando flyger han rakt upp och klipper korven innan du ens hunnit tänka "hjärtinfarkt". (Kära barn så uttråkad jag måste varit på den tiden inser jag nu...) 

•Om man inte vill ha honom som katt - så kan man ha honom till penseltillverkning. Hans morrhår är nämligen prisbelönta som Västergötlands längsta, tätaste och styvaste. 

Så vem kan motstå denna lilla godbit? (Mer än 7 kg väger han inte!) Helt seriöst, hör av dig till mig! Vi vill att han ska få leva. ❤️

PS. Nisse är kastrerad. Så några fler nissar blir det inte. DS

Öva öva öva

Det verkar som om juleländet tänker komma i år oxå. Men jag har varit smart och upptäckt det i tid. Därför kommer jag att vara förberedd! Rustad för krig upp till tänderna och i intagen stridsposition - redo för plötsliga slag från alla håll! Så det det så! 

Min frissa gjorde misstaget häromdagen att börja prata om julfirandet. Eller...hon frågade hur jag firar jul? En känslig fråga som jag alltid mycket noga svarar kort och undvikande på, men en väldigt tydlig ton som säger att det är färdigpratat om det. Så jag sa bara:

"-Vi firar med mina syskon i Borås. Hur firar ni?" 

Men se... Hon var inte nöjd där. På pratsjuka frisörers vis var hon tvungen att gräva vidare. Djupare, hårdare! Jag försökte lika tydligt undvikande på nästa fråga igen med ett kort:

"- Nja..vi har det lite stökigt kring jul så vi blåser inte upp det så värst."

Och se det är självaste utlösningsknappen hos en frisör, att få en sådan mening till svar visade det sig. För då var hon bara tvungen att kontra med:

"-Stökigt? Vaddå stökigt? Hur kan det vara stökigt?" 

Suck. Big misstake. 

Så jag suckade och gav henne den korta varianten så barmhärtigt det gick. 

"-Min pappa dog på julhelgen när jag var liten. Han lämnade hemmet för sista gången i ambulans på julaftons morgon. Detta har väl aldrig skapat den gladaste stämningen övriga julaftnar efter det. Och förra året dog min mamma. På dan före dan. Så julafton när andra åt sin jullunch - så hade vi en ceremoni med en präst på bårhuset. Sen åkte vi hem till brorsan och tittade på Kalle Anka. Jul är för mig som alla helgons-helgen ungefär. Tusentals levande ljus som fladdrar i mörkret och julsånger som strömmar ljuvt ur högtalarna - för att hedra våra närmaste döda. Det är för dom vi tänder ljusen och lyssnar på sångerna. Alla helgon gånger tio lixom. Alla helgon som käkat anabola. 

Ha! Där fick jag tyst på henne i alla fall. Men hon får skylla sig själv för att hon  grävde. Dock inser jag att världen bör besparas från den beskrivningen, för världen kan inte riktigt hantera den. Så jag har bestämt mig för att inte återge den nåt mer. (Bara här och nu) 

Men i alla fall! Vad jag försöker säga är att jag redan i okt/nov insåg att julen kommer ingen levande människa undan. Jag tänkte på julsången som strömmade ur högtalarna just som jag skulle börja med julköttbullarna - när min syster ringde och skrek i telefonen att vår mamma var borta för gott. Hur ska jag någonsin kunna höra den julsången igen? Hur ska jag någonsin kunna höra NÅGON ENDA av alla dessa julsånger som sedan skrålades ut i varena högtalare de kommande dagarna och veckorna?! Hur ska jag kunna känna doften av hyacinter, apelsiner, pepparkakor och se alla levande ljus fladdra utan att bryta ihop och tro att jag är tillbaka i de där hemska dagarna utan början och utan slut, där vi bara låg i fosterställning i soffan och endast lämnade hemmet i absoluta nödfall? Det går ju inte, det hajjar jag ju. Men vad jag oxå insåg redan under hösten är att jag kommer heller inte kunna undvika det! För julen kommer man inte undan!!! Den är där, vart du än går och vart du än vänder dig! På radion, på jobbet, i affärerna, på tvn hos dina vänner och utanför på gatorna. Den. Går. Inte. Att. Undvika. Den kommer att knocka mig!

Så! What to do??? Slå tillbaka såklart! Så jag har gjort Jul i år. Kära hjärtanes som jag har gjort jul! Här är granar, hyacinter, kottar, apelsiner och julstjärnor på bredden och tvären. 

För att inte tala om musiken! Inget annat än regelrätt julmusik spelas nu i detta hem! Redan förförra lördagseftermiddagen (vi snackar nu mitten av november) letade jag reda på den värsta låten av dem alla, tände alla stearinljus som kunde uppbringas,  värmde mig en stor glögg och bara tryckte på play. KÖÖÖR LIXOM! Tårarna sprutade, längtan efter fosterställning i soffan tog mig som en våg och jag ville bara boka mig en 1-månads utlandsresa till Kurrekurreduttöarna (där jul inte finns) så fort som möjligt. 

Men jag lipade på...och härdade ut. Sen kom Ninna å Annelie och vi gjorde stan. Det var skönt och så var premiären gjord, redan i november. Och i fredags kväll/natt bakades det lussetuttar med saffransdoft (till julmusik och glöggdrickande såklart) så här stod härliga till! Hälften av bagarna somnade förvisso på kökssoffan (jorå, Kronblom finns på riktigt och bor i Huskvarna) men hälften av oss (jag) bakade på. Sen vaknade Kronblom och gjorde chokladflarn med pepparkakskryddor (då var det natt) och diskade upp efter fredagshaveriet i mitt kök, men då hade jag själv tappat orken. 

Stackars Emelie ramlade in miss i nassen mitt i värsta julstöket och just som jag lyfte sista plåten ur ugnen, med den mycket spontana kommentaren:

"-Va?! Har ni bakat lussetuttar?"

"-Eh..Ja...?"

"-Jaha?! Då är det seriöst får jag säga, om du har invigt honom i våra Lussetuttar!" 

Det barnet är ev lite lillgammalt. Men hon har rätt. Nu måste jag döda Kronblom, för att han känner till receptet. 

Men först ska jag ta mig en glögg och spela Stilla natt. När den 24e kommer så kommer mina ögon vara torra. Så det så.

 

1 år

Idag den 23 november - firar jag ettårsjubileum med mig själv. För idag är det ett år sen jag satt på min kökssoffa med ansiktet lutat i händerna, suckade och bestämde mig för att jag måste göra något värdefullt med mitt liv och min hälsa. Jag bestämde mig för att ta tag i saker och bli glad igen. Bli mig själv igen helt enkelt. För saker och ting hade sakta men säkert spårat ur. Jag visste bara inte var jag skulle börja. 

Men så bestämde jag mig för att börja med kroppen. Det visade sig vara ett klokt beslut! För själen följde med i bara farten. När man kan tycka om sin kropp kan man lättare tycka om sig själv. Så efter frukosten den där lördagsmorgonen den 23 nov skrev jag in mig på VV-s internetprogram och följde det slaviskt. 

1 år har gått sen dess och det är det längsta året i mitt liv. Så många saker som hänt och ändrat mitt liv på dessa 12 månader - att jag nästan inte kan notera dem alla. Livet ser verkligen annorlunda ut idag mot för ett år sedan! Det är helt sjukt när jag tänker på det. 

Av allt som hänt sen den där ångestmorgonen i mitt kök - så är jag mest stolt över det här! Att jag gjorde en sargad tant till en lycklig tjej. Det är så jag känner det i alla fall, vad omvärlden tänker bryr jag mig inte riktigt om. 

Heja mig! Grattis AKP till 1 år med mig själv! 

Slå den morgonen om du kan

Lyckas med konststycket att somna om just som jag ska gå upp. Det blir sällan bra. Så nu är det bråttom! Så pass bråttom att jag snavar i trappen på väg upp till duschen och drar min nyläkta tå ordentligt hårt rakt i överkanten på ett trappsteg. Dansen som följer i inga kläder alls är originell och sällsynt i trapporna i Torpas vindslägenheter kl sju på morgonen en grå jävla novemberdag i nutid. Hungrig är jag också. Satan så hungrig. Tänker att jag nog borde koka en panna gröt och bara sleva i mig direkt efter duschen, INNAN jag ens funderar över att klä på mig och sminka mig.

Men jag håller mig.(från gröten) Och jämnar ut min turbulenta startkick på dagen genom att få till en riktigt bra hårdag! Förbannat nöjd faktiskt om jag får säga det själv. Påminner mig själv om att jag ska ringa min frissa och bara tala om för henne att hon är grym och att jag trivs så bra med hur hon har gjort mina förutsättningar. Hur ofta får frissorna såna samtal när kunderna tackat och gått därifrån tro? Inte många tror inte jag... När jag tänker på frissan tänker jag på att jag brukar cykla dit när jag klipper mig - för det är ändå så svårt med parkering där. Och när jag tänker på svårt med parkering tänker jag på att det var så förvånansvärt lätt att hitta en parkering igår kväll när jag kom hem från Gotland vid 23-snåret. Fick faktiskt en just utanför mitt hus! Händer ju inte ens på vykort vid den tiden på dygnet... Hm...

STÄD-DAG FÖR HELVETE! JAG HAR PARKERAT PÅ EN TORSDAGSGATA SÅKLART! HELVETE! UUUT!

Försent. Jag har fått böter för fem minuter sedan. 600 feta svenska kronor i form av en gul ful lapp sitter som en smäck på framrutan. Regnet öser ner ute. Men inte nog med det. Det snöar också. Stora feta jävla lapp-vantar dalar ner i min fantastiska hårdag tillsammans med regn på skrådden och blåst på tvären. Det finns inget som är så rogivande som att plocka bort en gul 600-kronorslapp från vindrutan samtidigt som man får sin hårdag förstörd och känner den isande känslan av iskallt vatten som rinner snirkligt i hårbotten. Jag är nu så hungrig att jag ser syner som handlar om gröt. Hallucinationer om bilar som stannar till på gatan där jag står och försöker rädda mitt hår med händerna över huvudet (med en gul lapp som sticker upp mellan fingrarna) - bilar som stannar och sträcker ut stora skålar med havregrynsgröt, chia-gröt, råg-gröt, mannagrynsgröt.
"Här AKP, här! Skopa in det bara!" säger dom entusiastiskt. Men näe... Det händer ju inte på riktigt.

Skyndar mig in efter att jag ställt bilen på en onsdagsgata istället. Där har jag nu lov om att få stå tills den första onsdagen i NÄSTA månad och jag tänker fanimej göra det också, bara för att få valuta för pengarna. Får helt enkelt fixa en annan bil om jag måste åka nånstans. Jag är nu så hungrig att jag på väg upp för trapporna bestämmer mig för att göra en stor fläskig latte också till världens största portion havregrynsgröt. Sagt och gjort! Tycker fortfarande synd om mig själv och beslutar mig för att festa till det hela genom att strö generöst med kardemumma och kanel över latten. Får leta en bra stund i mörkt skafferi efter den där gamla kardemumman, det var ju ett tag sen det var jul...

Helt utan någon som helst njutning lägger jag sedan bara in gröten i huvudet med hjälp av en matsked. När den landat i magen lutar jag mig tillbaka på köksstolen, tänker att nu ska väl den här morgonen vända och tar en djup klunk av min feta latte. Den smakar inte alls så bra som jag tänkt mig. Kryddpeppar och kanel är nämligen inte alls lika gott i latte som kardemumma och kanel är... Men påsarna är lika. Och ordet på påsarna börjar på K. (ibland är det bra att läsa hela ord istället för att gissa med bara ena ögat öppet) 

Skiter i allt. Har egentligen asbråttom till kontoret innan jag ska vidare till Gbg. Men jag skiter i det med och skriver detta inlägg istället. Men snart måste jag åka. Ska bara skriva en dikt först. Det är roligt och var längesen jag gjorde. Nu ska vi se... Hm...

Det är en underbar morgon.
Snön vräker ner.
Sommardäcken gnistrar så vackert.
På min bil.

Åh, så fin dikten blev.
Hejdå

Sjöslag å sånt

Lataste helgen ever om vi bortser från fredagens sjöslag på H a r r y s som tog en stund att återhämta sig ifrån. (Läs:hela lördagen typ) Började så stillsamt med två herrar här på middag (min favoritherre❤️ + hans vapendragare) för att vi skulle ha nåt ordentligt i magen före en vanlig aw. Där nånstans hamnade vi istället i värstaste partymood och så vart det klippt. 

Man inser att det varit en riktig rotblöta, när man dagen efter plötsligt minns att man glatt och mycket oväntat vinglat runt, skrattande och högljudd i en trädgård på Bymarken i jakt på en nyckel miss i nassen.  

Minsta dottern var ev inte lika skrattande och glad när hon i samma stadsdel öppnade sin svärmor å svärfars dörr iförd endast täcke kl halvtvå på natten för att låna ut sin hemnyckel till sin mor plus bihang som var utelåsta - men dock ändå lika glada och flamsiga. Ev något högljudda oxå... Men jag tror bara det hördes på den västra sidan av Vättern när jag försiktigt sa FÖÖÖRLÅÅÅT upprepade gånger i tamburen medans mitt sällskap plötsligt fick för sig att inte vänta kvar i taxin längre - utan på en grävlings vis (iklädd svart samvetskavaj) fara runt tjoandes i trädgården bakom mig... Vilken upplevelse för mitt barn och hennes Kalle (i morgonrock..) Det är tur det inte blir så här särskilt ofta... MEN vilken rolig kväll vi hade. Många skratt när vi gått igenom den... Men nu är jag skyldig det lilla barnet skjuts resten av livet bara hon viftar med fingret. Det får det vara värt. 

Så gårdagens tema var återhämtning. Det var oxå en dag att tänka lite extra på de som inte finns med oss längre. Det är verkligen sjukt hur mycket det går att sakna någon som är borta. Åååh som jag hade velat ha henne här lite just nu, mer än nånsin. Men hon vilar tryggt intill sin kärlek och jag unnar henne det. ❤️ 

Nya stenen med bådas namn är på plats sen ett litet tag tillbaka. Jag kan nästan inte sluta titta på den. Dels för att det är både pappas och mammas namn tillsammans - och dels för att jag ser min mammas namn på en gravsten. Det är så förbannat overkligt!!! Hur hände det lixom? Känns så himla konstigt att jag nästan ännu inte kan ta in det. För mig sitter hon ju på kökssoffan på A n n e b e r g i Gsås och handarbetar. När jag kliver in genom köksdörren tittar hon upp över glasögonen, ler brett och säger glatt:

"-Jasså, kommer DU?! Jag skulle precis äta lite." 

Hon skulle alltid precis äta lite. (diabetesen som hon skötte till punkt och pricka) Men hon sitter inte där mer. Hon ligger i jorden under den här stenen. Hur ska jag nånsin kunna förstå det? 

Liljekonvaljen var deras blomma. I brudbuketten och sedan på varje mors dag plockade han den till henne. När han blev sjuk och visste att han skulle försvinna lärde han mig att fortsätta göra det. Det är ett av få minnen jag har av min far, hur han tog med mig och visade mig sina konvaljställen. Så deras blomma fick vara med högst upp till vänster på deras sten. Jag tror dom tycker om att vi tog med den. 

Jaha! Dagens tema är slipmus, kvistlack och vit målarfärg. För nu ska det där eländiga impulsköpet till skåp få sig en pärla och bli det som jag tänkte att det skulle bli när jag såg det första gången. Mmm... Vi får väl se hur bra det blir, men med lite tur kan det bli riktigt bra. 

Veckan som kommer innehåller flera fina saker på bokstaven V. Såsom:

Vardag

Visby

Varberg 

Det kan minsann bli jättebra!

Tjopp!

"Jag måste kolla arenan"

Mitt liv är just nu 90% ishockey, 10% har-ingen-aning-om-vad-jag-gör-egentligen-men-kör-bara-kör och 10% jag-tror-jag-glömde-ta-ner-tvätten. Hm... Det blir visst 110%, men det är ju faktiskt så det ser ut. 

Vi har 1 hemmamatch - den är ikväll. 27 kunder att rodda runt på den. Japp. 

I övermorgon är det dags igen, fast då på  bortaplan som sig bör och dags i turordningen för: Schellefte! Inte min match, men jag ska assistera min kollega då vi har 25 kunder som tackat ja till den... Alltså ett flygplan att jaga på tors morgon. Det är nu såpass nära att tankarna om att kolla möjligt natt-tåg börjar återkomma så fort jag får en minut för mig själv. (Det får jag knappt, så det är väl bara att vara tacksam för) 

Nästa vecka är det däremot skarpa skott i eget distrikt och dags för Linköping med tillhörande 20 kunder, helt å hållet i egen regi. (Oups. Nu kom jag just på att jag missat be nån kollega om assistans på den... det är omöjligt att ta hand om 20 pers helt själv.. Hmm...)

Det är helt klart lite att rodda runt i för att få ihop 20 kunder till en kväll med tider, mat, underhållning och hockey att passa. Liiite att hålla koll på så att man inte blir stående där med skägget i brevlådan helt överraskat. Faktiskt är det såpass stökigt i min skalle att det kommer konstiga kommentarer i sömnen... Du vet, det där tillståndet, just precis innan man somnar och knappt vet om man är riktigt vaken eller sovandes. När man hör någon säga det högt, det som just for förbi i hjärnan - och sedan inser man skamset att..eeh..det var nog jag som sa det va?  En mycket osäker källa hävdar att jag en kväll i förra veckan, just som sömnen kom och tog mig, klart och tydligt utbrast rakt ut i sovrummet: "Jag måste kolla arenan." 

Detta kan förstås inte vara sant, men måste erkänna att det är en tanke som plågat mig ibland i vaket tillstånd... För jag har noll koll på nästa vecka och den närmar sig med stormsteg. Här fick jag vänta en stund (därav detta plötsliga inlägg) på min kontakt i denna arena som nu visst plötsligt bytt namn från Cloetta till Saab... Hm... Saab är ju på uppgång, det vet ju alla... Här ska i alla fall rekas nu! Lokalen, stolarna, utrymmer, transportsträckorna, maten och spriten... Måste ha koll på detta, så jag kan sova. 

Hard job, someone's gotta do it. Och inte förrän kvart i tre ska jag vara i hemma-arenan i Jkpg i em. (Vad ska jag göra med bilen??? Ställa den? Inte tänkt på... Fan.) 

Japp. Från en arena till en annan. Hej hopp. 

Om du varit här så...

...hade jag ringt dig idag. Jag hade tagit några djupa andetag innan jag slog numret, harklat mig, gjort mig redo, men ändå hoppats på att det var du som skulle svara för en gångs skull. Jag skulle fått höra din pigga röst tillslut och jag skulle tagit den för given. Skulle inte tänkt på att det skulle kunna komma dagar som idag, när jag skulle gjort vad som helst för att få höra den en liten stund. Jag skulle känt din glädje och kärlek genom telefonlinjen och hört dig le när jag sa: Grattis på födelsedagen! Det skulle känts så bra i mig, att få höra dig glad för det lilla. Så som du alltid var så glad för så lite.

För idag är det 87 år sen du föddes, dagen idag är din dag, din födelsedag. Om du varit här. Men det är du inte och du behöver den inte mer. Där du är finns ingen tid och ingen räkneskap, så tänker jag på det i alla fall. Det känns fånigt att säga "grattis på födelsedagen" när det är ett mått för att fira hur länge man levt, när det är en dag som vi har för att fira livet. För du är ju inte här på det viset, dina dagar på jorden har slutat räknas, ditt liv slocknade innan du nådde fram till dagens 87.

...hade jag berättat för dig om våra liv. Tårarna flödar utan kontroll när jag känner den enorma längtan jag har efter att få tala med dig, att få berätta om Emelie och Kajsa och mig. Du som alltid undrade så och ville veta allt som hände oss! Jag skulle berättat om Emelie som jobbar på ett äldreboende och som sökt in till Göteborgs universitet, om Kajsa och hennes goa Kalle som jag vet att du också hade älskat.

Och om mig som känner så mycket lycka för någon som jag vet att du skulle tyckt så mycket om. Åååh som jag önskar ibland att ni hade fått träffats. Jag kan se det mötet framför mig så tydligt, så starkt och så verkligt. Oj som jag hade velat ge dig det och fått känna din glädje.

Men jag tänker att du vet ändå, att du är med oss, att du är i oss, runt omkring oss och att du finns ändå i allt som händer. För jag känner det så väl ibland, att du är MED och att du VET. Och att du styr mig rätt genom att visa mig vägen ibland när den är otydlig, genom små tecken som gör att jag tänker på vad du skulle ha sagt och velat.

...skulle jag bett dig om att få hämta dubbelsängen som står i mitt flickrum, för Kajsa vill ha den på sitt rum nu när jag gjort om det. Hon sover där nästan aldrig utan Kalle och hon avskyr att trängas, så det klart att den skulle passat perfekt där. I Grimsås sover vi ju ändå aldrig över längre. Du skulle ojat dig och sagt att:
-"Nämen tänk att hon är så stor nu! Lilla Kajsa..."
Och sen skulle du sagt att såklart skulle vi hämta den, det passar ju perfekt och det är ju ändå min säng!

Men nu när du inte är här så har jag gått i två månader och våndats över det. Över samtalet jag skulle bli tvungen att ringa till någon annan istället och som kanske inte alls skulle tycka att sängen var min. Och bara tanken över att behöva åka dit när du inte finns är outhärdlig. Så tillslut förlikade jag mig med att kanske var det bara lika bra att låta sängen vara? Och köpa en annan? Jag mådde ändå så dåligt över allt som skulle rivas upp genom att bara behöva ta i det. Men då kom du mamma och visade mig vägen.

Det var den där tidiga, klara, krispiga höstmorgonen när jag körde till kontoret i T a b e r g och under tiden tog beslutet att jag skulle låta sängeländet vara. När jag kom fram var jag helt överrens med mig själv om att det var så det skulle bli. Vi har massage i ett iordningsställt rum ute i måleriet varannan vecka och den första tiden på morgonen var min. På vägen genom måleriet hade någon städat och flyttat fram en pall med bråte på golvet, som inte gick att passera utan att se. Jag kände igen en stor blå ikeakasse där en bit luftmadrass stack upp och jag stannade hastigt för att titta... Så kom jag på hur jag hastigt packat bilen en gång (för nästan exakt ett år sedan!) för en mässturné till Dalarna. Ikeakassen med mestadels mina stug-prylar som stod i bagaget fick hoppa in i måleribyggnaden så länge...för det var otroligt mycket packning den resan mindes jag. (ett helt år blev den visst kvar utan att jag saknade den...) Så jag stannade till för att titta närmare på den. Och där, nästan överst i kassen låg din sommarjacka mamma! Jaha... Så mindes jag hur du glömt den i min bil en gång när jag körde dig till vårdcentralen. Den luktar fortfarande som du.

Tårarna strömmade under massagen mamma. Din doft blev kvar i min näsa och jag kände så djupt hur du ville säga mig att det klart att Kajsa ska ha sängen. Hur mycket du ville det. Imorgon ska jag hämta den.

...så skulle jag sagt att jag älskar dig. Bara en gång till. Men jag vet att du vet.

Jag saknar dig så lilla mamma.

"Så liten plats en människa tar på jorden

mindre än ett träd i skogen. 

Så stort tomrum hon lämnar efter sig.

En hel värld kan inte fylla det."

Det har ingen nånsin gjort förut

Idag är dagen då min chef bestämt att vi ska ha en heldag utomhus. Förmodligen för att världen utanför hyreshusets varma väggar - lovat bjuda på fem grader och ösregn större delen av dagen. Det är då man ska passa på att vara ute... Han går ju igång på allt som är annorlunda  

För idag är det den väntade H a g a b-golfen som ska genomföras med inbjudna kunder å leverantörer som fått betala en hacka för sig för att få vara utomhus i skyfall denna grå septemberdag. Intäkterna går oavkortat till ungdomsverksamheten i golfklubben och till dito i håvesjuttiett. (surprise) Ingen som ser kopplingen? Hmm... Inte jag heller. Men jag har ju förståelsen ändå, för jag vet ju att just nu (2014/15) så finns det ingen idrottsverksamhet inom en femmilsradie som inte är sponsrad av oss. Det är lixom vår nya grej! Det är allt från elithockey till damtennis, golf och fotboll. (HFF å J s ö d r a...samtidigt och motvilligt)

I alla fall. Idag skulle jag legat och dragit på vägarna (i min varma goa bil) utmed Vätterns västra sida, gjort några stillsamma besök och sedan landat i Örebro framåt em, checkat in, tränat, petat naveln, förberett morgondagens hockeyevent (och konsultbesök...hua) och sedan somnat gott och förberedd med min världsberömda stenkoll på läget. 

Nu blev det inte så, för min chef hade fått en idé en dag när han såg väderprognosen för idag. För om man har en golftävling i fem grader och ösregn, vad kan man då hitta på som är annorlunda? Joooooooo, man kan åka runt i en golfbil på golfbanan, till alla deltagarna, peppa dom, gulla med dom och servera dom varm glögg och pepparkakor!!! Hurra! Det gör vi! DET HAR INGEN ANNAN NÅGONSIN GJORT FÖRUT!

Eller "man" och "man" förresten, han menar ju MIG. Att jaaag ska göra det. Jaaag som hatar golf. Och regn. 

"- ANN-KATRIIIN!!! VAD SKA DU GÖRA PÅ ONSDAG?"

(Det är jag som är Ann-Katrin ifall nån undrar... När han är på sitt allra bästa humör, med tusen konstiga idéer och omöjlig att säga nej till - det är då jag heter det av okänd anledning...) 

Så om du läser i tidningen imon att nån har kört fast med en brandad golfbil (lastad till bredden med glögg och pepparkakor... I september... FÖR DET HAR INGEN NÅNSIN FÖRUT GJORT...) i en gyttjig golfbana, alternativt fått sladd och glidit ner i nån jävla prydnadsdamm och sjunkit till botten tillsammans med 24 flaskor blossa, 110 bananer och 55 kexchoklad - så kan det vara jag. 

För vi har ju såklart en EGEN golfbil på den banan. För hallå lixom... Det är ju vi som sponsrar S k i n n a r e b o..vem annars...vem trodde du? INGEN idrott kommer ju ändå undan vårt namn i år...

Detta elände börjar kl ett. Så nu har jag gott om tid att göra det jag tänkte gjort i em och ikväll. ( nu får jag ju istället ägna em åt att glida runt i spenaten och SEDAN köra till Örebro sent ikväll) För imorgon är det nedsläpp på riktigt. Första bortamatchen i Örebro, mot Ö-bro hockey i B e h r n arena och jag håller i kalaset. Ett gediget arbete med att fara runt i Örebro och dela ut guldbiljetter har jag gjort, för ett par veckor sen. (I d o l j u r y n - släng er i väggen) 

Har18 anmälda kunder i släptåg, när jag senast kikade (misstänker att några faller av idag) och jag har ingen aning om hur jag ska sy ihop en halvtimma underhållning före middan. Men jag har i alls fall grönt ljus från både håves å ö-bros tränare att dom kommer och snackar. Samtidigt. SKITKUL ANN-KATRIN! DET HAR INGEN NÅNSIN FÖRUT GJORT!

Kan bli, eeh..spännande. 

Nähä, mot gymet nu! Det kan stärka mig mentalt har jag hört...

Hej hopp. 

Tisdag...

...har väl aldrig varit min favorit. Det är ju en relativt meningslös dag! För den är ju inte ens en nystartskick som måndag är. Inte är den heller halvlek som onsdag. Eller nerförsbacke som torsdag. Fredag behöver ju ingen direkt presentation. 

Tisdag bara ÄR. Jag har aldrig riktigt kunnat motivera mig till att förstå vad jag ska ha den där jäkla dan till. Och förmodligen är det därför så många tisdagar har gått i diket för mig. Mitt egna fel alltså, för min självvalda motvilja. Skyller inte på något annat alls, för allt som händer kan man välja attityd för att bemöta. 

Så idag, en helt vanlig sketen tisdag i september med ömsom sol och ömsom störtskurar (Borås), i bilen på väg till en helt vanlig småtrött arbetsdag i Götet - så inser jag att jag är genomlycklig. Det kan inte kännas bättre, jag blir inte starkare än så här. Och då snackar vi ändå sketen tisdag helt utan överraskningar. 

Men det är så världen beter sig. Den överraskar just när man minst förväntar sig det. Jag skulle kunna skriva en hel roman om de senaste två månaderna i mitt liv. (Ja, jag ska allvarligt fundera över det...) För de månaderna har jag blivit stenad med livets kinderägg. Så många overkliga dagar. (Men jag vänjer mig, sakta och förvånat. Och mer än gärna.) Det finns mycket kvar att kämpa på med i min verklighet. Det finns mycket kvar att hoppas på och önska sig. Men jag tror jag har rett ut det värsta. Jag är hemma lixom. Jag gjorde det!!!

När jag känner så en tisdag, så känns det väldigt bra. 

Om nån förstod något alls av det här mycket plötsliga och lågdjupa inlägget, så går det bra att hämta ut ett valfritt b r a n d s p j ä l l som belöning i receptionen. 

Never ever give up. 

En helt vanlig dag

En helt vanlig dag i det petterssonska livet med lite utav alla ingredienser som en sådan normalt sett innehåller (ej i inbördes ordning) :
Lite kaos
Lite glömska
Lite succé
Lite tur
Lite flyt
Lite bakslag
Lite ångest
Lite lycka
Lite sorg


På måndagsmötet i måndags förkunnade jag för mina kollegor att "den här veckan är jag inne (på kontoret) hela veckan." "men... jag känner mig själv så jag får väl panik och i så fall blir jag ute tors-fre om jag får till det"
Igår ons stod mr Boss i min dörr, lade huvudet på sned, flinade och sa:
-"Har du liggsår än? Det är ju redan onsdag..."
Och det kunde han fethaja att jag hade, åtminstone sitt-sår! Hur lång kan en vecka i en kontorsstol bli? Allvarligt. För nån som är van att vara ute och rulla (och som sen dessutom levt ute i det fria i 5-6 veckor alldeles nyss) är det detsamma som tortyr att bli inlåst på ett kontor framför en dator.


Så igår em raggade jag upp en potentiell affär i Gbg och i förmiddags körde jag dit för att ta hem den. Det var kanske inte by the book, det var på chans, det var på känn - och det är då jag brukar lyckas som bäst. Ett kvarter med lägenheter är därmed sålda idag. Check på den. Och jag fick rulla väg och rasta den där lilla vita faran som stått alldeles putt utanför kontoret hela veckan. Check på den. Nu är vi vänner igen.


Ett snabbt inhopp på Lager i Mölndal och där sålde dom visst tjocka vinterjackor för 100 spänn. Istället för 1900:- Hmm... Var tvungen att köpa en av ren snålhet. På vägen hem funderade jag på vem som möjligtvis kan ha sytt den...? Små barnhänder? Bestämde mig för att aldrig göra om det.


Sen ett snabbt inhopp till på hemvägen, denna gång i Borås hos min broder. Han satt i hammocken i trägården och lekte sitt nya företag som han genast startade upp när han lagt ner det gamla. "man kan ju inte bara sluta jobba helt tvärt, jag tror jag måste varva ner lite lagom vettu" Så nu har han kvar alla sina gamla kunder ändå från sitt tryckeri, bara att han trycker inte prylarna själv längre. Han lägger ut jobben till andra tryckerier (efter ett helt liv av kontakter i den världen) "det här är mycket lönsammare vettu, så slipper jag hela produktionsskiten" "sitter här i hammocken och sköter det vettu och kastar lite bollar åt Bossen under tiden"


Bossen ja. Det är hans en och en halv meter höga schäfer med en halvmeters mun och femcentimeterständer på höjden. Han kom i galopp runt husknuten samtidigt som jag lade handen på trädgårdens grind och skulle kliva in. Om inte brorsan kommit galopperande efter ( i foppatofflor, med en pärm under armen och läsglasögonen på svaj i håret) och kommenderat hundmonstret att stänga munnen - så hade han ätit upp mig innan jag hunnit säga "korrektur".


För det var just ett korr jag skulle titta på och godkänna, som hade hamnat i broderns brevlåda imorse. Korret på vår far och mors nya gemensamma gravsten... Vi tittade, var överrens om att det blev jättebra och sen rullade tårarna resten av vägen hem.


Hemma var det lite mellanmål som snabbt inmundigades och sen hoppade jag i träningskläderna för kvällslöpet. Hm... Men imon är det fredag och då är det vägdag i mitt nya liv när jag kliver ur sängen såsom vår herre skapade mig. Innan dess borde jag ha införskaffat en våg... (för den "gamla" är kvarglömd i stugan sen semestern, för då skulle jag minsann väga mig då och då för att saker inte skulle skena iväg... och det gjorde jag ju... not.) Men man kan ju ha en här och en där eller hur? Dom kostar ju inte så mycket.


Det var nog en syn när jag mycket stressad och iförd spänstiga träningskläder, snabbt och målmedvetet stegade in med bestämda steg på Mediga M a r k t och köpte mig en personvåg. Måste sett jävligt ambitiöst ut.


I förmiddags blev jag påmind av nån om ett elljusspår här i stan, där jag inte satt min fot på x antal år av olika anledningar. Men den största anledningen är nog att det är minerad mark... Så tänkte jag lite på det i min lilla bil när jag körde litegrann i lilla Göteborg... Och så kom jag på att varför ska jag inte nyttja alla den här stadens elljusspår när det finns några jättefina!? Jag älskar ju dom! Dom är ju mina också! Fan ta alla andra människor som man kan möta där. Tog tjuren vid hornen och körde direkt från Media M a r k t rakt upp till det mest minerade av dem alla: H a l l b y! Demonstrativt klev jag ut och satte fötterna hårt i backen med ett mycket bestämt stonefejs. (jag såg nog inte så värst charmig ut...) Och sen klippte jag milen. Bara för att markera lixom.


Jag minns den milen sen många år tillbaka. Jag har krälat, krupit, ålat, flåsat, dött, svimmat, spytt, hulkat, gått och tagit några steg som går att likna med löpning kring det jävla eländet för länge sen. Men idag när jag tittade på tavlan för att friska upp minnet så stod det: 10 km - lätt.
Jaha? Lätt? Dom har lett om den där slingan sen sist jag var här då alltså? För den jag mindes var allt annat än lätt. Den var det mest halkiga, kuperade helvete nån ens kan komma på att trycka in i en elljusslinga, med stigar smalare än ett normalt fotavtryck och uppförsbackar som i praktiken var som små bäckar att vada i. Så brant uppför du kan tänka dig. 


Pettsson började den med argt stonefejs, spända armar, vaksam blick och spring i benen idag. Hon slutade med att gå omkring, dyngsvett, myggbiten, lerig och asförbannad runt H a l l b y - stugan för att hitta den som satt upp tavlan och skrivit "lätt" - bara för att få mörda honom litegranna. Lätt??? MY ASS!!!Det var ju för i hecklefjäll samma runda som för 10 år sen OCH DEN VAR INTE LÄTT!!!!! Det borde sitta en röd plupp efter texten 10 km och stå: "en nära-döden-upplevelse och för den som inte har nya skor" Nya skor hade jag också eventuellt.

Nu är det en helt vanlig kväll där jag betalar priset för att jag rullade vägar idag istället för att sitta på kontoret. Dvs ensam-middag tillsammans med orderskrivning. (men orderskrivning kan en säljare leva med, offerterna är värre...) Bananpannekaka med hallon och kvarg fick det bli till det. 

Sämre kan man ha det.

Tjopp

Nyårslöften...

Ligger rastlös på stranden..(ännu en dag i gruvan) och bläddrar igenom gamla anteckningar i mobilen. 

Den 15 dec 2013 har jag tydligen plitat ner nyårslöften till mig själv och saker som jag behövde skärpa mig på. HELT glömt bort dom, minns inte ens att jag gjort det - men uppenbarligen har det legat kvar undermedvetet. 

Halva 2014 har gått och jag kan checka av dom allihop! Möjligtvis blev dom inte riktigt som jag tänkte eller menade, men så blir det ju sällan... Och "dejta" känns kanske lite klent, det blev ju visst en helt annan dimension. 

Glad är jag iaf över mitt ryck mitt i livet! Jag mår SÅ mycket bättre än på länge, länge.