Missflyt

Livet rullar vidare, hur overkligt delar av det ändå har varit sista tiden. Den här veckan är tung och det är inte vad jag hade väntat mig. Jag såg fram emot urnsättningen, jag kände ingen sorg inför den - bara en lättnad. Jag var inte alls beredd på den känslostorm som den förde med sig. Dålig sömn plus många tårar resulterar dessvärre i huvudvärk - så den har jag dragits med nu i tre dagar. Det ska bli skönt att komma hem igen imorgon.


För ons-fred denna vecka utspelar sig i Örebro och Karlstad på årets första V e n t - N y t t, med det numera invanda gänget av goa kollegor i branschen. Så gott att få träffa dom lite, även om jag toksaknar Skåne-Nina som plötsligt har bytt jobb och inte är med längre. Detta innebär att jag för tillfället är ensam höna i tuppgården på gott och ont. Just i det här sällskapet så är det mest trevligt, dom tar väl hand om mig och kvällar och frukostar är nästan familjärt trevliga. 

Det är väl bara Dupontarna som inte kan hålla sig på mattan och som jag måste vara noga med att inte vända ryggen åt i mer än några sekunder i stöten - för annars vet man aldrig vad dom tar sig för.

 Dagens mässdag var väldigt bra kundmässigt, men det var nog också det enda som var bra idag... Jag började med lite snöstorm, snöfall i form av isbitar på skrådden i relativt hög hastighet (i mitt ansikte) köra fram bil, kånka på AS-TUNGA väskor, roll-ups och annat matnyttigt, ut och in i parkeringshus utan tak, snövallar som brast när man klev i dom och trånga dörrar på svåråtkomligt hotell mitt i centrum där vi höll själva mässan. När jag kånkade som värst fram och tillbaks mellan parkeringshus och hotell med mina prylar och med mig själv i det vidriga vädret, huttrandes och muttrandes och halkandes - så slog mig tanken att det finns folk som har kontorstjänster och sitter inne i värmen. Just då så övervägde jag faktiskt hur det skulle vara...

Här är jag när det snöar isbitar i ögonen å när jag funderar som mest på kontorsalternativet...

Sen öppnade jag dagens första monterbesök där jag stod och demade en produkt för kunden - med att köra högerhanden rätt ner i produkten, träffa en vass kant och skära av mig en rejäl del av lillfingertoppen. Det krävs lite pokerface i det läget, när man står kvar med hela handen inne i plåtburken utan nån till synes bra anledning - och känner hur det PUMPAR ut blod och blir alldeles blött. Kanhända undrade den kunden varför jag behöll burken på min hand, likt plåtniklas, resten av stunden han stod kvar... Men vad skulle jag göra? Jag hade redan börjat fundera på hur jag skulle få undvika att ta i hand med nästa kund som strax skulle ramla in....

Det var nånstans där i det virrevarvet när jag mellan två kundbesök i montern, for runt och febrilt försökte få fatt i ett plåster, ett snöre, eller i alla bästa fall kanske till och med en bit silvertejp - som Dupontarna tydligen såg sin chans... För vi har en tipslapp med en tipsfråga i varje monter ( för att få alla kunder att besöka allra montrar, så dom kan lämna in en genomförd tipsrunda och vinna en iPad.) Och plötsligt var min tipsfråga lite... eh... annorlunda... Dom arrangerar denna tur och har därför med sig vår gemensamma skrivare för utskrift av div förnödenheter. Så simsalabim så hade dom gjort om svarsalternativen i min fråga och skrivit ut en ny lapp och lagt på mitt bord. Hur i jössenamn kommer man bara på idén? Vart får dom allt ifrån?

De riktiga svarsalternativen ser inte ut riktigt så...

Jag stirrade med vidöppen mun på svarsalternativen som jag av en händelse fick syn på just innan det kom en ny kund! Vilken jäkla tur att jag han slita undan lappen och få fram originalet. Blodet pumpade och tårarna rann av skrattatacken som följde... Jävla nyllen vad dom ska få igen. En stund senare skar jag mig i samma pryl på ovansidan av handen! En lillfingertopp kan man under en kortare stund gömma inuti handen och på så vis dölja självaste flödet den tid det krävs. Men när det börjar rinna på OVANSIDAN så är det inte lika lätt längre. Men hur kunde det bara hända? Jag var fattar inte hur det gick till, har aldrig varit med om det förut. Rundade av med att kliva ut i ett rejält snöoväder som tilltagit och höll på att frysa ihjäl under kånkadet av nermonterad monter som skulle över snövallarna och in i bilen. (det var lätt att hitta mig, bara att följa dom röda spåren i snön) "Anna-Karin har MENS!" skrek mina fina mässkollegor utanför stans största hotell på stans största gata. Tack ska ni ha för det. (ja, det är korrekt att då saknade jag Skåne-Nina mer än nånsin)

Sen körde jag till Karlstad i blixthalka och snörök och det är inte mitt favoritväglag. Satan vad jobbigt det är när man plötsligt kör omkring inne i ett snömoln. Sen fick jag ett iskallt hotellrum i Karlstad och sen funderade jag en lång stund på om jag borde gå ut och klättra över ett par nya snövallar, ta bilen och åka till sjukan och få lilla fingret ihoptråcklat. MEN JAG ORKADE BARA INTE DET. Så nu har jag tråcklat ihop det själv och hoppas att det håller imon.

Karlstad å Klarälva...

Kvällen förlöpte utan större missöden (om man bortser från att vi missuppfatade varann om vart vi skulle äta och hamnade på olika ställen) och nu tänker jag bara slockna.

Jag längtar hem. God natt bultande bult.

Gula tulpaner

Mina föräldrar lämnade jordelivet med 32 års mellanrum, men bara med 3 dagar emellan i almanackan. Den 23e och den 26e december. Julen - kommer alltid för oss att vara en högtid till deras minne.
 

De var varandras stora kärlek i livet, de skapade det allra bästa de kunde efter förutsättningarna, de hade 3 barn och mat på bordet. De var tacksamma för den andra chans livet gett dem, de var goda mot varann och de bråkade inte. Bara en gång blev mamma så arg på pappa att hon slängde en trådrulle på honom. Antagligen var det för att han inte kunde ställa in hennes symaskiner exakt i det läge som Merkurs snabbaste sömmerska ville ha dem. Men när han snällt plockat upp rullen så begrep hon att det inte var lönt att fortsätta vara arg på nån som inte reagerade. Sen var det bra med det.

Den 28e januari varje år var en viktig dag för pappa. För då var det Karl och då hade han namnsdag. Faktiskt var det nästan lite viktigare med den där namnsdagen än med födelsedagen t.o.m! Nähä minsann, på Karl skulle han ha gula tulpaner. Det var viktigt.

Det här är saker som min mamma har berättat för mig, för jag fick tyvärr aldrig chansen att få ha min pappa så länge att jag kan minnas särskilt mycket av honom. För hur goda människor de än var och hur tacksamma de var för det liv de hade - så ville livet annorlunda. Den sista gången jag såg min pappa var på julafton 1981. Den julen förlorade min mamma sin stora kärlek, som hon ju skulle levt med hela livet - när cancern tog honom ifrån oss.

Han begravdes på deras förlovningsdag, den 7e januari på det nya året. Hon sa alltid tyst för sig själv, när den dagen passerade varje år - hur hemskt det var att han begravdes på samma dag som de förlovade sig. Och i 32 år frågade hon sig:
"- Varför fick han inte leva? Han som var så snäll?"
Hon glömde aldrig sin stora kärlek.

I år den 7e januari begravde vi mamma. På deras förlovningsdag och på samma dag som han begravdes. Utgångsmusiken på begravningsakten var densamma som utgångsmusiken på pappas. Vi gjorde allt vi kunde göra symboliskt - för att föra dem samman igen.

Idag är det Karl, den 28e januari. Så idag har vi gett honom gula tulpaner. Och mamma. Det måste vara den finaste namnsdagen för honom någonsin. För där uppe på kullen, längst ut på slänten, under den där stora björken - har han väntat på henne i över 30 år. Nu ligger hon i hans famn, nu vilar de tillsammans under björken.

Jag försöker hitta ordet som talar om hur det kändes, jag har sökt efter det hela dagen. Men jag hittar inget som kan beskriva känslan rättvist. För det var inte sorg. Jag kan inte heller säga glädje. Ord som vördnad, respekt, lycka, frid, ära och storhet kommer förbi, men inget av dem träffar helt rätt. Det bästa ordet jag kan finna, som beskriver hur det kändes att sänka ner urnan med mamma i hans grav är: kärlek. Det var så stort, det var så mycket kärlek, att vi, deras barn fick återförena dem. Bara ren och skär kärlek.

Nu ligger de under samma sten, mamma och pappa. Ann-Maj och Kalle. Jag har inte sagt "mamma och pappa" i samma mening sen jag var 9 år. Nu får jag göra det. Det är så stort, jag kan inte förklara hur stort det är.

Man tror att man är redo, man tror att man förstår, man tror att man vet, man tror att det kommer vara okej när ens mamma går bort när hon är 86 år. För det är ju liksom ingen chock att livet kan vara slut då. Men jag tror att om hon hade blivit 150 och jag hade varit 105 - så hade jag ändå känt samma sorg som jag gör idag. För när den som alltid har funnits är borta, är inget mer sig likt, aldrig någonsin igen. Jag försöker förstå innebörden av "aldrig mer" men det är helt omöjligt. Lika svårt som när någon säger att universum tar inte slut, det forsätter i evighet. Jag kan inte förstå det. Jag tänker det om och om igen, så kanske det går in. Aldrig mer.

Det sägs att man bara har sina barn till låns. Att därför ska man stanna upp och bara njuta av dem till fullo. Men vet du vad? Sina föräldrar - de har man också bara till låns. Kom ihåg det, för allt vad du kan. ❤

Ps...

Som sagt, jag är inte bitter. Men nu är det vinter och med vintern kommer minusgraderna. Och med minusgraderna kommer köldsprickorna. Och nej, jag vill inte gnälla, jag har haft det så här om vintrarna i många, många år - så jag vet nästan inget annat. 

Men skala en apelsin med den tummen så förstår du varför jag greppar efter halmstrån.

Hoppet är det sista som överger människan och varje vinter provar jag nånting nytt, som inte hjälper. Mina vänner, jag har provat ALLT. Handkrämer, handskar på nätterna utanpå handkrämerna (och händerna) olivolja, rapsolja, barnolja, idomin, helosan, kräm för mul å klövsjuka, omega3-kapslar, plåster, vaselin och alone Vera. You name it, jag har gjort det. I å ska jag prova kokosfett, som ska vara ett sånt hiskeligt bra universalmedel mot allt oknytt i världen. 

Jag ska meddela sen, när jag konstaterat att det inte hjälper heller. Men tills dess! Är det nån som har nåt grymt husmorstips som jag har missat? Nån liten svindyr kur eller nr till en bra läkare som amputerar smärtfritt. 

Tjoa gärna till i så fall. 

Gonatt bomullsvantar med smörja i. 

En sak som jag tänker på ibland

Kan någon vänlig själ förklara ett fenomen som den här staden flitigt bjuder på? Det är för mig en obegriplig gåta att lyckas hitta ett evenemang där jag inte är den enda som har en ålder under 75+. Är jag en gammal människa i en (sleten, sladdrig, fot-trasig) medelålders kropp? Eller vad? Just det ja... Jag måste ju förklara dilemmat också för att även den som inte kan läsa mina tankar ska förstå. Jamen nu sa i få höra nåt så örena ramlar å...:


Jag har gått nån skrivarkurs här i stan genom åren. Det har varit på Komvux, det har varit via studiefrämjandet, osv. Men en sak har dom haft gemensam, nämligen - tadaa...! DET VAR BARA JAG AV ALLA DELTAGARE SOM VAR UNDER 65 ÅR FYLLDA. Jaja... Jag hängde inte läpp för det, jag hade trevligt med gamlingarna ändå. Herregud, dom hade ju levt nästan ett helt liv och visste ju därför mycket mer om livet än vad jag gjorde. Jag är väl inte dummare än att jag kan finna utbyte oavsett ålder - och det är inte det jag menar. Jag bara menar att visst är det konstigt när man anmäler sig till en kurs att alla deltagare utom jag är pensionärer? Inte för att jag var där för något annat än att bli bättre på att skriva och inte för att jag förväntade mig att där skulle jag träffa en vän för livet. Men utan för att nu var det ju inte PRO som hade skickat ut det bladet. Utan Komvux. Eller studiefrämjandet. Eller vemever. Så varför var det 11 st pensionärer som förvånat tittade på mig när jag det borde varit jag som tittade förvånat på dom? (det gjorde jag iofs, men effekten som tydlig minoritet är ju bara inte lika mycket schwung i, som om det vore tvärtom)


I alla fall. Jag är inte bitter. X antal år senare ställde jag och min kollega gladeligen upp en enkel monter på ett av de större hotellen en kväll i stan, för där hade vi köpt oss en dyr plats på b o s t a d s m ä s s a n. Eller f a s t i g h e t s m ä s s a n eller vad schöen den heter. Inbjudan hade gått ut till alla bostadsrättsföreningar i hela världen (eller åtminstone Småland) för att vem som helst som satt med i en sån förening skulle få komma och kika på allt från larm, till fönster och b r a n d s k y d d. Och vad hände? Joho då, hela mässlokalen blev pintjock med folk som var löjligt intresserade. Frågan är bara var för dom var så in i helskotta intresserade, för dom kunde ju knappast få nån glädje av varken fönster eller solrosfröer - när dom vilken dag som helst SKULLE IN PÅ HEMMET! Det var banne mig ingen i den lokalen som inte hade hörapparat. 70+ skulle jag tro att dom snittade rätt igenom. Det blev inte många b r a n d s p j ä l l sålda den kvällen kan jag löva. Större delen av tiden gick åt till att förklara vad det här var för nymodigheter som b o v e r k e t hade beslutat måste finnas i alla hus nånstans efter 70-talet...


Nåväl. Skam den som ger sig. I förra veckan såg den unga, fräscha, lilla människan (jag) i den sletna kroppen - en notis om ett evenemang som skulle äga rum och som genast fick upp ögonen i ping-pong-storlek. Nu får ni ursäkta om jag verkar konstig här, det kanske faktiskt bara är jag i hela världen som är 41 och tycker att det här verkar intressant - men jag bjuder på den i så fall. Men på bibblan samma kväll utlovades en gratis föreläsning av en författare som hade skrivit en bok (det är ju oftast det dom har gjort författarna...) Han skulle berätta om hur han hade gjort, han skulle läsa lite granna för oss och han skulle framför allt TIPSA om hur man faktiskt kan vara en vanlig människa men ändå lyckas få till en bokjävel. (för det hade ju han gjort)


Ja, jag vet inte vad det är för fel på mig men jag tyckte det lät så intressant att jag huvudstupa gick in i gym-appen och avbokade kvällens spinningpass, utan att blinka. För jag skulle gå och lyssna på en författare! Hurrra vad roligt! Allvarligt, ÄR JAG KONSTIG? Du kan väl inboxa mig då i så fall för det skulle vara så himla skönt att få en ärlig uppfattning av nån normal människa. Jag pratar ju bara med mina tonåringar till vardags och...ja - dom tycker att jag är knäpp. Men jag tänker att det är för att dom inte nått upp till medelåldern än och inte uppskattar såna saker som jag uppskattar, så dom räknas lixom inte. Hm... För vad hände när jag klev in på bibblan med mina pingpong-ögon och gick miste om 700 förlorade kalorier på en spinningcykel den kvällen? Jo... För det första fick jag bära runt på människor och stolar med lårbensbrott (det var människorna som hade brutit lårbenshalsarna, inte stolarna) parkera undan rullatorer, styra upp det så alla kom in på raderna och tillslut byta stol med grannen eftersom hon "inte satt bra" på sin. Grannen var en äldre dam (vi snackar 85 plus här) som sedermera SOMNADE under självaste föreläsningen och snarkade med ett mycket märkligt pysljud mitt under tips-sekvensen. Det. Var. Bara. Jag. Som. Inte. Hade. Fyllt. 75 I. Den. Lokalen.
VARFÖR??? JAG BLIR TOKIG! VARFÖR???
Men kan nån tala om för mig varför det är så i den här stan? Det är  ju som om PRO skickar ut ett blad varje vecka där det står:
"HALLÅ ALLIHOPA - TITTA HÄR! HÄR ÄR VECKANS GRATISEVENEMANG!
Måndag - Bostadsmässa
Tisdag - Föreläsning i författarskap
Onsdag - Skrivarkurs
Torsdag - Invigning av ny affär
Det kan ni gå på! Gratis, gratis, gratis! På mässan bjuder dom t.o.m på en baguette! Passa på, passa på! Och föreläsningen är lite sent, men om den hamnar mitt i din tupplur så kan du bara luta huvudet mot grannen. Kör hårt gubbar och gummor - så ses vi i vimlet!!!"


Just det ja, invigning av ny affär glömde jag ju. Det här är en bild från T o y o t a s invigning av sin nya hall förra veckan. Jag tycker den talar för sig själv.

Så varför hänger jag upp mig på det här? Nämen det gör jag kanske inte. Det är bara det att... bara det att... Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag går givetvis på en föreläsning för att jag vill se/höra den som föreläser. Egentligen skiter väl jag i resten av publiken, för det är ju inte för den jag är där. MEN! Det blir en så konstig känsla och stämning när jag är ensam från min åldersgrupp. Det känns som om jag har kommit fel. Som om det är jag som får PROs medlemstidning av misstag och av samma misstag går på mötena som inte är ämnade för mig. När det borde vara tvärtom? Eller? Vad tror du stackarn som föreläste tyckte? (nu var den föreläsningen nåt jag kanske kunde levt vidare utan och jag grämer mig fortfarande över det missade spinningpasset, men ändå)


Var är alla människor mellan 35 och 55? Dom måste ju vara någonstans? Den här stan måste ju vara pintjock av såna människor? Men det är som ett mysterium - för dom människorna finns inte. Är man mellan 15 och 30 - ja, då är du ute på krogen. Dom människorna är överallt. Och är du mellan 65 och 100, japp - då vet jag också vart man är. Men alla däremellan då? Får dom inte gå ut? Är dom förpassade till hemmets lugna vrå? "Gå och träna på nåt gym på din höjd, men sen går du bums raka vägen hem! Och visa dig inte för någon!  Basta!" Möjligtvis på sommarn kikar dom kanske fram lite försynt på sjökanten eller nåt annat ogudaktigt ställe. Om dom nu är kvar i stan. Och om DU nu är kvar i stan.


Vad jag försöker komma fram till här är nog trots allt - hur ska man nånsin kunna utvidga sitt kontaktnät - när man aldrig ser en människa som är intresserad av ungefär samma saker som en själv och som ens är i närheten av sin egna ålder? Det är bara en sak som jag tänker på ibland.

Hur man tar sig in i en bil

Efter mil efter mil genom snömodd och drivis, nådde jag till sist Småland och bara lite light-vinter igår eftermiddag. (från Mjölby och uppåt ser det långt mycket värre ut kan jag meddela den stillasittande) Fy schöen vad vintern är överreklamerad. Jag kan verkligen inte förstå nöjet med snö och kyla nu så här i mitten på januari - när hela adventsmyset UTAN en enda snöflinga redan passerat utan att göra nån enda människa gla´. Nu ska vi väl mot våren? Typiskt att vintern dyker upp just som jag är färdig med den.

Om önskan att få vara testpilot av bränslevärmare i plötslig vinter:
Måndag morgon, 06,00 och mycket vänligt inställd till livet. Norrköping stod på schemat och det faktum att kvicksilvret gått från +5 till -12 på bara några timmar bekymrade Pettsson föga. För jag hade nämligen satt timern på bränslevärmaren i bilen nån gång under söndagseftermiddagen, som den mycket planerade och strukturerade person med multipel framförhållning som jag nu av min natur är. Jodåsåatte... Alltså behövdes inga tillägg i tidsschemat för att ta sig in i-gräva fram-och göra bilen isfri. Men kl 07 var en bra tid i kalkylen att åka, så jag trippade med lätta steg nerför tre trappor 06.59.

Framme vid bilen på den väldigt trånga fickparkeringen mitt i morgonrusningen på Gröna gatan, fick jag dessvärre handtaget i näven när jag försökte öppna dörren. (ja, inte bokstavligen - men det hade noll effekt i karmens lås att jag försökte använda handtaget för att få upp dörren.) Jag provade igen, samma sak. Absolut INGENTING hände och dörren satt stenhårt fast i karmen. Hm... Hur mycket vågar man dra i lilla handtaget i det läget tro? Jag bestämde mig för att det nog inte var en så bra idé att dra så mycket mer, men att det fanns ju 3 dörrar till och därför 3 chanser till. 3 dörrar och 3 slappa handtag senare - kunde jag inte riktigt lika vänligt inställd till livet längre, konstatera det fakta att jag inte kunde komma in i min bil. Alls. Trots att bränslevärmaren gjort sitt och att jag kunde SE att bilen var jättevarm och gosig INUTI. (det var inte nån vidare is att skrapa på framrutan nämligen) Hjälpte mig förvisso inte så mycket där jag stod utanför med datorn under armen och lilla resväskan på hjul på trottoarkanten.

Om jag varit testpilot för bränslevärmare hade jag kunnat skriva i mitt protokoll att under särskilda förhållanden, såsom tempraturskifte från plus fem till minus tolv i ett fuktigt och regnigt klimat - så fungerar inte bränslevärmaren på Volvo v70 2011 års modell tillfredsställande. Alls. Då hjälper den bara till med att göra kupén varm och rutorna så gott som isfria. Men den tränger inte genom märg och ben så att fastfrusna dörrar vill ge med sig. Det minsta. Men jag skrev inte i mitt protokoll, för nu är jag ju inte testpilot och dessutom behövde jag ta mig in i min bil och ta mig till Norrköping till dagens första kundbesök, i min verkliga måndagsmorgon. Men jag funderade på det väldigt noga! (att bli testpilot alltså) För kl 07.03 på min minimala parkering i kanten av Gröna gatan, med datorn under armen, resväskan fastfrusen i trottoaren, min varma nyduschade kropp i min tjocka blåa dunjacka och med mina fingrar som självsprack av den plötsliga kylan - fick jag en enormt stor och impulsiv lust att tala om för Volvo hur deras saker fungerar i verkligheten.

Istället fick jag tränga bort min längtan om karriärsbyte och istället tänka fram en lösning för problemet i mitt nuvarande yrke. Nämligen den lilla detaljen att bilen är mycket enklare att manövrera från insidan än från utsidan - när man ska förflytta sig sträckan: Jönkan - Norpan. Fanns det någonting som jag hade förbisett och utelämnat i idérikedomens värld? (hos Pettsson lämnas ingenting åt slumpen) Joråsåatte... I en Kombi så finns det ju faktiskt en väg in till, även om jag blundade och svalde hårt när den tanken snabbt strömmade genom min nyvakna hjärna. För visst skulle jag lite smutt kunna testa om bakluckan gick upp? Det kändes ju faktiskt mycket mera troligt av någon anledning. Det var bara det att under det förlåtande överdraget i mitt bagage fanns 3 stora otympliga b r a n d s p j ä l l av gips (bra-att-ha-saker) med påmonterade motorer, värmesensorer och diverse kabeldragningar. Förutom den lilla smidiga 100-kiloshärvan fanns där en stor kasse med renset från Emelies rum som skulle till sortergården - med allt från gammalt smink till en guitarr hero-gitarr som hon vuxit ifrån, till en full tiolitershink med vit och djupfryst väggfärg, som jag hade glömt att bära in, innan kylan kom. (jag har inte haft mer än 2 månader på mig och har inte haft tid)

Här kommer dagens gåta!
Vad gjorde Pettsson?
1, Öppnade bakluckan förvånansvärt lätt, lastade ut alla grejorna mitt rusningen på en av stans större genomfartsgator i tätbebyggt område - och klev lugnt, smidigt och sansat in genom bagaget, fällde baksätet och lixom bara seglade över till förarsätet och knuffade upp dörren.
X, Tjurade ihop och gick in igen. Ringde återbud till kundbesöken, sa upp sig från jobbet och sökte tjänsten som testpilot hos biljätten.
2, Tänkte positivt. Dvs, tänkte att hon nog skulle få upp bakluckan och sen nog bara kunde ta bort överdraget - och därefter pressa sig mot taket och ta sig in ÖVER alla dessa stora, tunga och otympliga gudsförgätna saker. Och sedan graciöst som en nylindad Tuthankanon fastna i sin stora buffiga dunjacka, raklång med skosulorna riktade mot bilen bakom (som nyss tänt lamporna för att åka till sitt jobb) mellan två brandspjäll på höjden och V70ns anmärkningsvärt låga tak. (det måste finnas en testpilot som utvärderar takhöjd också, Pettsson har redan genomfört en mängd såna tillförlitliga tak-tester)

Ja... Ibland tänker jag positivt en gång för mycket och så var det även denna måndagsmorgon. Har du någonsin pumpat av värme och adrenalin och legat fastkilad mellan två brandspjäll och ett biltak - samtidigt som du juckat för att ta dig framåt och  försökt att fälla ett baksäte framlänges. Inte? Då kan jag berätta att när baksätet tillslut ger vika av tyngden från Tuthankanon får man den berömda så kallade "ketchupeffekten" till bakomvarande bils stora förtjusning - som blinkar med lyset för att uttrycka glädjen i att se dom två skosulorna hastigt försvinna framåt i den mörka ihåligheten. (jag kan ge mig fan på att han var klar att åka för länge sen, men stannade kvar för att se på när en medelålders kvinna låg på mage i ett bagageutrymme och gjorde barn med ett b r a n d s p j ä l l.)

I baksätet återfick jag medvetandet, tänkte att förutom den vänlige mannen i bilen bakom, så var det nog ingen som sett mig och tog sakligt av mig den 1 meter tjocka, buffiga dunjackan - för i kupéns hemtrevliga 23 varma grader hade den fullständigt mist sin ursprungliga funktion. Sedan kunde jag graciöst som Dunderklumpen fortsätta min färd fram emot förarsätet. Har du tänkt på hur jävla illa en växelspak sitter om du inte kan böja ditt ben mer än i 90 grader? Eller hur i vägen det är med en fotklump längst ner där benet tar slut. Inte? Det måste finnas testpiloter för knän med 90graders-vinklar också. Vem fan rapporterar man till? Huvudkontoret?

Sen slog jag upp dörren från insidan och gick ut för att samla ihop mitt bohag som ramlat ut av tryckvågen när ketchupen gick ur flaskan. (läs: samlade färgglada tangenter till gitarrjävlen som sprack i 12 minusgrader när den hastigt gick i backen) Men det var säkert ingen som såg det heller. Om nu någon mot förmodan såg min graciösa morgonrutin på Gröna gatan i måndags morse, så fick den sig ev ett gott skratt och då bjuder jag på det. Alltid gläder man någon.

Denna mycket hemtrevliga start på arbetsveckan genererade i att jag sen frös hela dan när jag sansat mig något. Så jag förlät min stora tjocka dunjacka och vi blev bästisar. T.o.m på kvällen var bästa vänner, när jag satt på ett hotellrum i Sthlm med dubbla täcken och alla strumpor som jag kunde hitta i min lilla resväska. För det hotellet höll givetvis på att renoveras. Och i och med det så stod dörrarna öppna i korsdrag på entréplan, för byggjobbarna kånkade ideligen ut och in. På femte våning där jag bodde var dom färdigrenoverade, men för att kompensera entréplan (antar jag) så stod värmen på för full spruta. Så det var antingen jättekallt eller jättevarmt. Spelade ingen roll, det var en sån dag som jag aldrig blev varm igen, kylan hade bitit sig fast i märg och ben.

Sen vaknade jag lätt uttorkad på ett stekhett hotellrum i tisdags morse, bara för att komma på att jag hade glömt att sätta timern till bränslevärmaren. Men det är en helt annan historia.

Nutid

Om energi:
Några vanliga arbetsdagar, lite hederlig vardag och inte fullt lika många samtal från mina syskon - har gjort att energin är tillbaka i kroppen. Inte maxfart och långt ifrån default, men när jag ser att det finns ett överskott på mjölk i kylen, smör som snart har gått ut och ett par paket med vilsen jäst i sidofacket - då vill jag baka bullar. Sagt och gjort. Jag antar att det är ett energibetyg så gott som något. Som kompensation för detta ryck tillbringades sedan eftermiddagen i den trygga och välbekanta soffan tillsammans med yngsta dottern och våran favvofilm K ä n n i n g e n s o r g. (stora dottern är på skidsemester nånstans i Åre-trakten med sin far & co) 

Tjejerna har nu varit hos mig sen kvällen den 23e december. (Ja, förutom nån enstaka avstickarnatt i Bryd och Emme var i Sthlm på en grej i 5 dagar och igår åkte hon med på skidsemestern) Jag bad att få ha dem kvar här efter nyår, för jag ville inte vara själv. Inte för att dom har varit hemma hela tiden och vissa dagar har vi väl inte sett mycket av varandra, men de var bara så skönt att ha nån att vara tvungen att handla och laga mat till - så att livet och rutinerna var tvungna att rulla på. Det var bara så skönt att dom har utgått härifrån så jag fick ha nån att ta ansvar för och fokusera på. Skjutsa, håva in om nätterna, tvätta kläder åt, äta med och hänga i soffan med ibland. Jätte, jätteskönt och en stor hjälp har det varit. Jag är så tacksam för att det finns en så bra familj på andra sidan av mina barn - som har förståelse och vilja att hjälpa och underlätta. Så tacksam.

Om hvudbry:
För det mesta studsar det runt funderingar i mitt huvud om hur saker ska lösas och hur saker kommer att bli. För det är ingen lätt situation vi har hamnat i. Vi lever nu i det mardrömssenario som vi i alla år aldrig trodde skulle bli verklighet. För i 20 år har gubben legat på soffan och klagat över hur sjuk och dålig han varit - och sagt att han trott att han nog inte klarar sig ens till kvällen. Det har varit kärlkramp och hjärtklappning, nån liten stroke, dålig mage och onda knän, latmask i ryggen, illvilja och elakhet. För tio år sen var vi rätt säkra på att det gick brant utför, men...han verkar ha vilat sig i form. Hans mamma blev 102, hans pappa 99, hans syskon strax under och strax över 100. Och han är ju bara 90, så jag antar att vi har minst 10 härliga år framför oss med honom boendes i vårt föräldrahem. För tänk att mamma hade skrivit ett testamente och i det står att "Arvet ska tillfalla mina bröstarvingar och delas lika enl lag. I händelse av min bortgång före min sambos - berättigar det honom att bo kvar i huset så länge han önskar. Lösöret ska under denna tid förbli såsom det var vid min bortgång" Han får alltså bo kvar där så länge han vill och vi får inte röra något. Men vi ÄGER huset och lösöret. Fundera på den...

På ett sätt är det skönt, för annars hade vi haft ett hus i skogen som vi plötsligt skulle behöva ta hand om, en gubbe att slänga ut, behövt se till att värmen står på och att vattnet inte fryser. Vi har vetat i många år att det var vad som stod i testamentet, men ingen trodde i sin vildaste fantasi att det nånsin skulle bli verklighet en dag. Lilla pigga guttaperkamamman - det fanns nog ingen i hela den kommunen som trodde att han skulle överleva henne. Vi tänkte alltid bara när det var tal om det att "jaja... det där händer inte ändå och det är ingen idé att ens tänka på, för bara tanken är helt olidlig" Men nu är vi här. Och nu var det så det blev.

Jag funderar mycket på vad som händer om han inte betalar in räkningar på el och försäkringar och dyl. Då är det väl vi som blir betalningsskyldiga? Vad händer om han gör sönder (hans största hobby är att göra sönder "laga" saker - alltifrån tvättmaskiner till värmepannor, vattenbrunnar och gräsklippare) Då måste vi fixa det? Eller vem? Och vem ska betala skiten? Och för vilka pengar? Är räkningarna för januari inbetalda? Hann hon göra det? Vi kan inte hitta det aktuella räkningsblocket. Nästa vecka ska vi träffa någon som ska hjälpa oss med en boupptäckning. Det finns så många frågor som vi inte har svaret på.

Om framtiden:
Förutom allt huvudbry som snurrar när jag inte fokuserar på att stänga av det, så är livet ganska behagligt igen. I veckan som kommer ska jag checka av Norrköping, Stockholm, Linköping och Göteborg i en härlig kors och tvärs-runda genom vårt land. Givetvis med täta stopp hos min lilla tös som är mer bekymrad över att vår enda och gemensamma mobil-laddare inte kommer att vara i hemmet på heltid, snarare än om modern är det eller inte.

Nähä.

Abstinens

Det var en fin begravning, det kom så många för att ta farväl. För mig var det mest overkligt, jag hade skölden på för att ta mig igenom så att jag skulle ha ett minne av ceremonin i efterhand. Mitt i en av sångerna kom jag på mig själv med att jag satt och kämpade emot. Jag satt och tänkte att jag inte ville, att jag vägrade acceptera att det var sant. "Nej, jag vill inte. Ge mig tillbaka henne. Jag vet ingen värld utan att hon finns." Jag ville ställa mig upp och skrika till alla söndergråtna ansikten att det inte var sant, att hon stod utanför med kappan på och med handväskan på armen och undrade vad vi höll på med för dumheter här inne? Istället stängde jag bara av och gjorde det som krävdes. Det tog nog inte mer än 40 min, men det var de längsta 40 jag varit med om. Begravning måste vara det mest vidriga som finns. 

Ett stort hjärta från oss syskon och ett litet från Emelie och Kajsa. 

Efteråt hos brorsan pratade vi om vilka som hade varit där och vilka vi trodde skulle kommit, men som hade fattats. Då sa jag att mamma fattades. För det var så märkligt att träffa alla HENNES människor utan att hon själv var med. Människor som jag aldrig förr stått och pratat med ensam utan henne vid min sida. Det kändes som om jag fick underhålla dom lite medans hon var på toaletten eller nåt. Jag väntade hela tiden på att hon skulle komma och ta över, så jag fick smita undan. Men tanterna klängde sig fast vid mig och tjejerna, och ingen kom farandes stolt som en tupp, med det största leendet, klev emellan och sa:

"- Det här är min lilla. Och mina barnbarn." 

Vi fick ta hand om symötestanterna själva. Dom ville aldrig sluta titta på Emelie och Kajsa, som dom bara sett på (hundratals) bilder genom årens alla symöten. Det var sjukt konstigt att hon inte var med när syjuntan stod på rad. (Eller symaskinsgänget som brorsan säger)

Idag har jag jobbat första dagen (eller nja..men jag har iaf varit på jobbet) och det var otroligt skönt med ett besök i mitt gamla liv och gamla vardag. Dilemmat med vardagen är att där känns allt som vanligt och då tror jag att hon fortfarande finns. Idag har jag hela dagen haft en känsla i bakhuvudet om att jag måste ringa henne för det var så himla längesen vi pratade. 3 veckor har det aldrig nånsin gått i mitt liv utan att vi talats vid. Jag förstår att jag börjar få en grym abstinens. Det är lixom dags nu, det har gått för lång tid och jag vill bara prata med henne lite. Det är så svårt att beskriva, men det är som en oro som ligger och gnager i kroppen om att nu var det så längesen vi hördes, så nästa gång det ringer så är det nog hon. Men det är det inte.

Ikväll kom Emme hem från Körskolan och sa att hennes lärare ville boka risk-ettan och risk-tvåan. Han tyckte även att sen kunde det vara dags att boka en uppkörningstid. Mamma frågade varje gång hon ringde hur det gick med Emelies körkort? Varenda vecka. 

"- Har hon tatt körkort än?" 

"- Nä mamma, inte denna veckan heller. Hon har ju ganska nyss börjat, det kommer dröja minst tills våren."

Min första tanke ikväll var att jag genast skulle ringa och berätta om framstegen! Det tog 0,1 sekund efter att Emelie berättat, innan den tanken for genom huvudet. Sen kom jag på mig själv. Det är så konstigt att jag aldrig mer kan ringa henne. Helt omöjligt att förstå, jag har ju så mycket jag vill berätta efter tre veckor. Men aldrig mer. Jag måste lära mig innebörden av orden aldrig mer. Sen så kanske jag förstår.

Ledighetsfinal

Jag fick panik igår. Jag insåg att min långa ledighet var nästan slut och att jag inte fått gjort ett skit av allt jag hade tänkt och knappt träffat en människa förutom mina syskon. Min långa, långa ledighet mitt i vinterhalvåret som jag sett fram så mycket emot och som skulle ge mig så mycket ny kraft och energi. Och nu så är den bara borta, utan att jag ens vet vad jag har gjort. Fy, vad dåligt jag mår av det.

Jag vet att omständigheterna gjorde det ok att ligga i soffan i två veckor. Jag vet att ingen kunnat kräva nånting av mig alls den här tiden. Jag vet att jag inte kan klandra mig själv för att alla mina planer bara gick i stöpet. Jag vet att det är ok. MEN! Det är inte jag! Jag mår inte bra av att inte göra nånting alls och bara se dagarna passera, jag avskyr det! Det var inte så att jag hade tänkt att vara ute i vimlet, eller umgås med folk dag och natt, eller resa bort nånstans - men jag hade planer.Jag hade huvudet fullt av idéer som jag hade tänkt verkställa. Det är så oerhört deppigt att konstatera att jag inte ens varit pigg när jag vaknat framåt halvnio om morgnarna. Och att klockan ibland varit 11 innan jag fått i mig frukost. Sen har ju halva dagen gått i min värld. Fy vad jag avskyr att vara utan min vanliga energi.

Så jag ringde Ninna igår och frågade om hon kunde tänka sig en bit mat ute i verkligheten bland folk, så jag slapp se mina fyra väggar en kväll till? Och det kunde hon! <3 Så vi gick in på Olearys, slog oss ner på dom bästa stolarna i baren framför jätteskärmarna och såg matchen ihop med varsin cesarsalld. Jag vet inte om jag fick mer energi av det men det var åtminstone skönt att få göra ett besök i verkligheten där världen bara snurrar på precis som förut. När småkronorna fått stryk färdigt gick jag hem och försökte hålla ögonen öppna tills den yngre generationen behagade att stämpla in. (det gick sådär)

Det är en märklig känsla när man än en gång upptäcker att den här stan är väldigt liten. För Lillans vänner där hon hängt en del om nätterna det här jul-lovet visade sig vara söner till två herrar som jag känner väl via mitt jobb. Sån himla humor när det gick upp för oss mitt i matchen igår kväll när jag frågade var hon var...

Kvart över två kom hon insmygandes, men jag som låg på vakt strax innanför dörrn missade ju förstås inte det. Även om kudden var väääldigt skön just då, så går det lixom inte att sova ordentligt avslappnat innan jag vet att hon är hemma och har klarat sig helskinnad från den stora farliga världen utanför. Jag antar det är jag som gett Höns-Mamma ett ansikte.

Jaha, imorgon ska vi begrava världens finaste mamma/farmor/mormor/gammelfarmor. Jag har fasat för och längtat efter den dagen.
Fasat - för att det kommer bli vedervärdigt, vidrigt, sorgligt, vackert och jobbigt. Med massor av människor som vill ta sina farväl och som ska krama oss och beklaga sorgen. Jag avskyr det, jag vill sörja ifred på mitt sätt. Gråta i grupp är inte min grej. Men nu ska vi ta våra farväl och vara starka i så många timmar som det krävs.
Längtat - för när morgondagen är gjord så är det över. Då är den sista jobbiga dagen avklarad och sen kan jag lämna det här overkliga landet mittemellan och långsamt plocka upp mitt liv igen. Det är väldigt konstigt att gå omkring i en värld där ens mamma ligger död på ett bårhus - och i en värld där du kan inte gå bakåt och inte gå framåt. Du kan bara vänta tills dagen kommer då du får hedra henne och ta farväl. Sen finns det inget mer du kan göra och då fortsätter du livet framåt.

När jag somnar imorgon kväll så vänder jag blad i boken om mitt liv och börjar ett helt nytt kapitel. Det första helt utan föräldrar.

Dan före dan

Idag var den i tidningen och det var det snabbaste vi kunde lösa med alla helgdagar som varit emellan. Vi letade och vände ut-och-in på hela huset efter kuvertet där det stod hur hon ville ha begravning, annons osv i söndags - utan att hitta det. Så när vi träffade begravningsbyrån i måndags och när vi sen skulle sätta ihop en annons och beställa blommor, fick vi helt enkelt välja det som vi trodde och det som kändes rätt.

Igår kom kuvertet fram, det låg under telefonen i köket bland alla smålappar. När jag fick veta det förstod jag precis hur hon har tänkt. "Här vet dom ju att jag har massa lappar och papper, så här kommer dom att titta." Och ja - det visste vi ju. Det var bara det att vi visste att där låg ju inga viktiga papper, bara telefonnr hit å dit och annat oviktigt - så det var det enda stället där vi INTE tittade. Men kan ni tänka er - vi hade ändå valt precis allt det som hon själv tyckte. Vit kista, röda rosor och dessutom t.o.m samma vers i annonsen! Det finns hundratals att välja på, så snacka om att vi verkligen var överens om att det var den rätta. Helt otroligt. Men vi visste att det var precis det som hon skulle ha sagt. "Gråt inte, det blir bara värre då" Jag kan inte räkna alla de gånger hon sagt det till mig när jag varit ledsen. Och hon tyckte att livet skulle levas varje dag, det fanns ingen tid att spilla. 

Idag är den första dagen som jag känner igen mig själv. Det känns som den första lediga dagen på den här vintersemestern, för alla dagar fram tills idag är bara ett sudd. Jag vet inte vad jag har gjort, dagarna är bara borta. Jag har läst min egna blogg och kan därför urskilja dagarna lite från varandra, men mycket flyter ihop. Jag har varit i Borås var och varannan dag och saker som jag skulle gjort här hemma från den 23e och framåt är inte ens påbörjade. Fast idag har jag haft energi och kunnat tänka på andra saker, så skönt. Och jag har fått gjort lite här hemma. Men det kommer ta tid innan jag når maxfart igen, det inser jag nu.

Jag har idag oxå insett att jag inte talat om hur mamma gick bort, för nu när jag börjat beta av mina obesvarade samtal så frågar folk vad som hände. Jag har inte tänkt på det, hon är borta och anledningen har inte känts viktig. 

Min lilla mor dog tillslut av sin diabetes. Det var det sista vi nånsin trodde skulle hända. Hon var diabetiker i 62 år och hon var lasarettets skolexempel på hur den sjukdomen ska skötas. Hon åt efter den lista som hon fått typ 1951 och vägrade ta till sig nåt annat. Jag försökte nångång på 90-talet övertyga henne om att diabetiker visst kan äta bananer - men hon tvärvägrade. Det var för sött! Och dessutom var allt som var sött äckligt tyckte hon efter så många år utan socker. 

"-Bananer står på listan med frukt som jag inte får äta!"

"-Jaja... Jordgubbar då?"

"-Njae... Bara några stycken. Och bara 10 körsbär. Och inte mer än 2 potatisar. Små!"

"-Okej.. Suck."

Hon frångick aldrig den listan. Hon skötte sina måltider exemplariskt, åt lite och ofta och gick 2 st 40-minuters promenader om dagen. För det var bra att göra hade nån doktor sagt 1900-hedenhös. Hon gick en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Varje dag, även i snöstorm och hällregn, för annars mådde hon inte bra sa hon.  På landet var hon känd som den lilla glada tanten som alltid var ute och gick. Hennes blodsockervärde höll en bättre och jämnare nivå än mitt egna friska. Läkarna log när hon studsade in på den årliga undersökningen varje år. Inte sällan gick dom och hämtade en kollega eller nån studerande när hon var där, bara för att visa - för hennes värden var de bästa som de sett. Och jag tror faktiskt inte att de nånsin haft nån mer patient med diabetes i sin vård i 62 år. 

 

Det verkar heller inte som om de nånsin fått in någon med ett så högt blodsocker, som hon hade den dagen de inte kunde rädda henne. I ambulansen uppmätte dom sockervärdet i hennes blod till 39,3 och det låg i normala fall runt 5-6... En av läkarna sa att han inte visste att det gick att mäta högre upp än till 30. De gjorde allt dom kunde för att sänka hennes socker. Läkaren berättade att "gjorde väldigt aggressiva försök, men kunde inte rädda henne." Hon föll i någon form av koma under natten i sömnen då sockret steg sig skyhögt och kunde inte vakna ordentligt på morgonen. Hon bara sluddrade och kunde inte resa sig. Sköterskan som kom kl åtta för att ge henne dagens första insulin (hon hade hemhjälp med det när ena armen var bruten och i paket) trodde att hon fått en hjärnblödning och ringde ambulans.

 

Läkaren säger att hon aldrig har känt nåt. Att hon inte visste var hon var, att hon inte förstod vad som hände och hon inte kände någon smärta. Hon var redan borta när hon kom in till lasarettet, även om hon rent tekniskt var vid liv. Men kroppen blev mjölksyraförgiftad när den inte kunde hålla nere nivån. Jag tror att hon somnade på kvällen och sen vet hon inget mer. För jag har många gånger varit med om att hon haft sockerkänning och betett sig konstigt när hon vaknat, innan vi fått i henne nåt att äta. Då har hon vinglat och svamlat och sen i efterhand när jag har berättat för henne vad hon gjorde och vad hon sa - så sa hon alltid att hon inte kom ihåg det. Det var som att vara kanon och vakna upp med en minneslucka när sockret gick ner. Så jag tror och hoppas att hon inte har märkt nånting alls.

 

När hon bröt armen och armbågen så illa för nån månad sen, så sa jag till henne att hon skulle vara glad att det bara var armen. Sista året var hon ju helt säker på att hon strax skulle dö, hon var så rädd att hon inte vågade gå utanför huset. Men jag sa till henne på sjukhuset:

"- Men mamma, du måste tänka på vilken tur du har nu när det bara är armen. Det kunde ju varit lårbenet! Eller en hjärtinfarkt, eller en hjärnblödning. Men nu är det bara en bruten arm och en trasig armbåge och det kommer du inte att dö av!"

"-Nja...det vet man inte..." sa hon då.

Och sen var det faktiskt just det hon gjorde.

 

För när en gammal kropp med diabetes har nånting annat att ta hand om än sockernivån, en infektion, ett virus eller i det här fallet en väldigt skadad armbåge - så ger kroppen järnet för att laga armbågen och orkar inte med allt det där som den ägnar sig åt annars. Hon hade höga värden de sista veckorna - över 10, tom 13-14 nån dag, men det var ju nästan vad andra sockersjuka har till vardags. "Vi får ge lite mer insulin bara" sa sjukvården och det fanns ju inte mycket annat att göra. Så en natt när hon låg och sov hemma i den egna sängen så bara det steg och steg och kroppen kunde inte hålla emot längre. Den var gammal och trött och hade redan lagt av. Det gick så otroligt fort. Kvart i nio blev hon hämtad av ambulansen och kl 11 var hon borta. Jag fick en chock och minns nästan inte hur jag tog mig till Borås. Jag minns bara att jag duschade i oparfymerat och sen hittade jag inte mina saker när jag skulle åka och kände mig som i en dröm där man aldrig kommer iväg. Jag har ingen tidsuppfattning alls och vet inte när jag kom fram till akuten.

 

På tisdag ska vi begrava henne. Det är så himla overkligt.

14

Så vad lovar jag mig själv för 2014?Jag tror faktiskt att jag ska försöka mig på ett nyårslöfte för en gångs skull. 

2014 ska jag göra hälsosamt. Den 23e nov 13 satte jag ner foten och styrde upp mina matvanor. Det var inte så att jag låg i soffan och käkade chips å hamburgare dagen lång förut, men för den som har anlag att lägga på sig och inte har fötter för vardagsmotion - så krävs det att man aktivt, varje dag är noga med rätt mat och rutiner. Så det har jag sen dess och det är helt häpnadsväckande hur bra kroppen mår. Julveckan (lör-lör) var mitt mål att ligga still viktmässigt, alltså att inte gå upp. Istället tappade mer än ett helt kilo. 

Nu blev det ju inte så mycket med julmat under omständigheterna. Men jag var på brak-kalas hos Ewa, med en hel del alkohol lördagen före jul och sen föll ju rutinerna minst sagt under veckan som kom. Hur dåligt jag än mått och hur ledsen jag än varit, så har jag ändå försökt peta i mig lite då och då och hållit förbränningsbrasan brinnande. (För att "inte äta alls" funkar inte på mig, då hamstrar min kropp allt sen när jag väl äter nåt.) Detta har nog även gjort att jag orkat. 

Jag lovade mig själv för 2013 att ta hand om kropp och själ - och det gjorde jag. Även om det hann bli sena nov innan jag kom till skott med kroppen i nåt som jag mådde så bra med att det inte var svårt att fortsätta. Men bättre sent än aldrig. Jag har tappat nästan 7 kg och det är en fröjd att få lägga undan kläder som är för stora. Under 2014 ska jag fortsätta den resan och dessutom lägga till ordentligt med motion. Om jag når mina mål ska jag belöna mig själv ordentligt med hälsosamt lyx. 

Ingen alkohol på vardagar. Låter kanske inte så svårt i dina öron, men om man har ett jobb som huvudsakligen handlar om att representera och få kunderna lite på lyset - så är det faktiskt inte lika enkelt. Sen den 23e nov har jag smakat alkohol vid endast 2 tillfällen och det har oxå bidragit mycket till mitt välmående. Jag ska hitta ett sätt att dricka druvjuice till maten utan att kunderna märker det om så krävs. Eller så dricker jag helt enkelt vatten och säger att dom kan få dricka så mycket mer. Det där trötta glaset med fredagsvin hemma i soffan är i alla fall helt meningslöst. Jag mår mycket bättre av en nyttig smoothie och blir inte hälften så trött. 

Skriva mer. Under 2014 ska jag skriva. Jag vet inte i vilken form, men nåt projekt ska jag genomföra. För jag saknar det och jag kan om jag vill. 

Inte oroa mig. Det hjälper ändå inte. Oro är en totalt onödig känsla, det är meningslöst att vara rädd i förväg innan nåt verkligen har gått åt pepparn. All den tiden kan man ägna åt att må bra istället. Under 2014 ska jag försöka vara glad åt allt jag har att vara glad åt. Det är faktiskt väldigt mycket. 

God start på 2014 önskar jag er! Och kom ihåg att 2013 kan du inte längre göra nånting åt. Men 2014 kan du göra till vad du vill.