...hade jag ringt dig idag. Jag hade tagit några djupa andetag innan jag slog numret, harklat mig, gjort mig redo, men ändå hoppats på att det var du som skulle svara för en gångs skull. Jag skulle fått höra din pigga röst tillslut och jag skulle tagit den för given. Skulle inte tänkt på att det skulle kunna komma dagar som idag, när jag skulle gjort vad som helst för att få höra den en liten stund. Jag skulle känt din glädje och kärlek genom telefonlinjen och hört dig le när jag sa: Grattis på födelsedagen! Det skulle känts så bra i mig, att få höra dig glad för det lilla. Så som du alltid var så glad för så lite.
För idag är det 87 år sen du föddes, dagen idag är din dag, din födelsedag. Om du varit här. Men det är du inte och du behöver den inte mer. Där du är finns ingen tid och ingen räkneskap, så tänker jag på det i alla fall. Det känns fånigt att säga "grattis på födelsedagen" när det är ett mått för att fira hur länge man levt, när det är en dag som vi har för att fira livet. För du är ju inte här på det viset, dina dagar på jorden har slutat räknas, ditt liv slocknade innan du nådde fram till dagens 87.
...hade jag berättat för dig om våra liv. Tårarna flödar utan kontroll när jag känner den enorma längtan jag har efter att få tala med dig, att få berätta om Emelie och Kajsa och mig. Du som alltid undrade så och ville veta allt som hände oss! Jag skulle berättat om Emelie som jobbar på ett äldreboende och som sökt in till Göteborgs universitet, om Kajsa och hennes goa Kalle som jag vet att du också hade älskat.
Och om mig som känner så mycket lycka för någon som jag vet att du skulle tyckt så mycket om. Åååh som jag önskar ibland att ni hade fått träffats. Jag kan se det mötet framför mig så tydligt, så starkt och så verkligt. Oj som jag hade velat ge dig det och fått känna din glädje.
Men jag tänker att du vet ändå, att du är med oss, att du är i oss, runt omkring oss och att du finns ändå i allt som händer. För jag känner det så väl ibland, att du är MED och att du VET. Och att du styr mig rätt genom att visa mig vägen ibland när den är otydlig, genom små tecken som gör att jag tänker på vad du skulle ha sagt och velat.
...skulle jag bett dig om att få hämta dubbelsängen som står i mitt flickrum, för Kajsa vill ha den på sitt rum nu när jag gjort om det. Hon sover där nästan aldrig utan Kalle och hon avskyr att trängas, så det klart att den skulle passat perfekt där. I Grimsås sover vi ju ändå aldrig över längre. Du skulle ojat dig och sagt att:
-"Nämen tänk att hon är så stor nu! Lilla Kajsa..."
Och sen skulle du sagt att såklart skulle vi hämta den, det passar ju perfekt och det är ju ändå min säng!
Men nu när du inte är här så har jag gått i två månader och våndats över det. Över samtalet jag skulle bli tvungen att ringa till någon annan istället och som kanske inte alls skulle tycka att sängen var min. Och bara tanken över att behöva åka dit när du inte finns är outhärdlig. Så tillslut förlikade jag mig med att kanske var det bara lika bra att låta sängen vara? Och köpa en annan? Jag mådde ändå så dåligt över allt som skulle rivas upp genom att bara behöva ta i det. Men då kom du mamma och visade mig vägen.
Det var den där tidiga, klara, krispiga höstmorgonen när jag körde till kontoret i T a b e r g och under tiden tog beslutet att jag skulle låta sängeländet vara. När jag kom fram var jag helt överrens med mig själv om att det var så det skulle bli. Vi har massage i ett iordningsställt rum ute i måleriet varannan vecka och den första tiden på morgonen var min. På vägen genom måleriet hade någon städat och flyttat fram en pall med bråte på golvet, som inte gick att passera utan att se. Jag kände igen en stor blå ikeakasse där en bit luftmadrass stack upp och jag stannade hastigt för att titta... Så kom jag på hur jag hastigt packat bilen en gång (för nästan exakt ett år sedan!) för en mässturné till Dalarna. Ikeakassen med mestadels mina stug-prylar som stod i bagaget fick hoppa in i måleribyggnaden så länge...för det var otroligt mycket packning den resan mindes jag. (ett helt år blev den visst kvar utan att jag saknade den...) Så jag stannade till för att titta närmare på den. Och där, nästan överst i kassen låg din sommarjacka mamma! Jaha... Så mindes jag hur du glömt den i min bil en gång när jag körde dig till vårdcentralen. Den luktar fortfarande som du.
Tårarna strömmade under massagen mamma. Din doft blev kvar i min näsa och jag kände så djupt hur du ville säga mig att det klart att Kajsa ska ha sängen. Hur mycket du ville det. Imorgon ska jag hämta den.
...så skulle jag sagt att jag älskar dig. Bara en gång till. Men jag vet att du vet.
Jag saknar dig så lilla mamma.
Men jag tänker att du vet ändå, att du är med oss, att du är i oss, runt omkring oss och att du finns ändå i allt som händer. För jag känner det så väl ibland, att du är MED och att du VET. Och att du styr mig rätt genom att visa mig vägen ibland när den är otydlig, genom små tecken som gör att jag tänker på vad du skulle ha sagt och velat.
...skulle jag bett dig om att få hämta dubbelsängen som står i mitt flickrum, för Kajsa vill ha den på sitt rum nu när jag gjort om det. Hon sover där nästan aldrig utan Kalle och hon avskyr att trängas, så det klart att den skulle passat perfekt där. I Grimsås sover vi ju ändå aldrig över längre. Du skulle ojat dig och sagt att:
-"Nämen tänk att hon är så stor nu! Lilla Kajsa..."
Och sen skulle du sagt att såklart skulle vi hämta den, det passar ju perfekt och det är ju ändå min säng!
Men nu när du inte är här så har jag gått i två månader och våndats över det. Över samtalet jag skulle bli tvungen att ringa till någon annan istället och som kanske inte alls skulle tycka att sängen var min. Och bara tanken över att behöva åka dit när du inte finns är outhärdlig. Så tillslut förlikade jag mig med att kanske var det bara lika bra att låta sängen vara? Och köpa en annan? Jag mådde ändå så dåligt över allt som skulle rivas upp genom att bara behöva ta i det. Men då kom du mamma och visade mig vägen.
Det var den där tidiga, klara, krispiga höstmorgonen när jag körde till kontoret i T a b e r g och under tiden tog beslutet att jag skulle låta sängeländet vara. När jag kom fram var jag helt överrens med mig själv om att det var så det skulle bli. Vi har massage i ett iordningsställt rum ute i måleriet varannan vecka och den första tiden på morgonen var min. På vägen genom måleriet hade någon städat och flyttat fram en pall med bråte på golvet, som inte gick att passera utan att se. Jag kände igen en stor blå ikeakasse där en bit luftmadrass stack upp och jag stannade hastigt för att titta... Så kom jag på hur jag hastigt packat bilen en gång (för nästan exakt ett år sedan!) för en mässturné till Dalarna. Ikeakassen med mestadels mina stug-prylar som stod i bagaget fick hoppa in i måleribyggnaden så länge...för det var otroligt mycket packning den resan mindes jag. (ett helt år blev den visst kvar utan att jag saknade den...) Så jag stannade till för att titta närmare på den. Och där, nästan överst i kassen låg din sommarjacka mamma! Jaha... Så mindes jag hur du glömt den i min bil en gång när jag körde dig till vårdcentralen. Den luktar fortfarande som du.
Tårarna strömmade under massagen mamma. Din doft blev kvar i min näsa och jag kände så djupt hur du ville säga mig att det klart att Kajsa ska ha sängen. Hur mycket du ville det. Imorgon ska jag hämta den.
...så skulle jag sagt att jag älskar dig. Bara en gång till. Men jag vet att du vet.
Jag saknar dig så lilla mamma.
"Så liten plats en människa tar på jorden
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det."