Det är alltid skönt att komma hem.
Är det det? Jag vet inte längre. Eller vad som är hem? Det här är min adress. Men varje gång jag kommer hit så tänker jag på hur länge jag ska vara här innan jag får åka härifrån. Är det ett hem?
Trots det trivs jag i lägenheten. En konstig kombo. Så vad är det jag är så angelägen om att fly ifrån?
Man hinner tänka många tankar på en solsäng på en vecka. Många tankar tänkta - check.
Men vissa dagar var jag helt avstängd. Då handlade de mest avancerade tankarna om vilken som var nästa låt i spellistan å vilken mat jag ville ha nästa gång det skulle ätas. Shut down lixom. Såå skönt å utvilande. Som ny tack vare dom dagarna.
Inser att enda anledningen till att jag bor här, är älskade döttrarna. Imon kommer dom. Jag längtar mig tokig. Utan dom hade jag börjat om någon annanstans. Typ imorgon.
För första gången förstår jag längtan efter en ny stad, börja på nytt, ett oskrivet blad. Stänga igen den gamla boken bakom sig. Det hade varit fantastiskt just nu.
Men jag har några år kvar här. Jag tänker inte fly. Det som finns det finns ju ändå. Oavsett adress. Dags att påverka och ändra istället. Vem skulle göra det om jag inte gjorde det själv?
Och nu är jag full av energi att reda ut verkligheten. Imorgon bitti ska jag börja med mitt jobb. På ett eller annat sätt ska det bli nånting nytt. Jag har gått på sparlåga alldeles för länge nu!
Nu kör vi!
Omnia mea mecum porto.
- Posted using BlogPress from my iPhone