Förmiddag:
6 tjejer i åldern 17-18 år stapplar ur en taxi och släntrar bakfulla mot vattnet och raderna med solstolar i sanden. De väljer 6 stycken i rad i främsta ledet.
- JAG MÅSTE HA EN PARASOLL! protesterar den rödhåriga Jennie med det vita fräkniga skinnet.
- Jaha, då får du ligga längst ut för jag vill då inte ha skugga på mig! hojtar Camilla den redan kolbruna irriterat. De fyra resterande instämmer högljutt.
- Ja, du får ligga ytterst då, så du inte skuggar oss.
Pettson den finurliga lägger sig längst bort från skuggan. Hon är bonntös och struntar i krusidullerna som flickorna med dom målade naglarna stökar med - och tar fram sin medhavda äggklocka, sätter den på 30 minuter, lägger sig mjukt tillrätta på solsängen och spretar med fingrarna. Tystnaden lägger sig över den trötta bakfulla gruppen allteftersom de kommer på plats.
- Vänta ni bara, konstaterar Jennie den rödhåriga med vitt fräknigt skinn, uppnosigt. I eftermiddag kommer ni att trängas under min parasoll och önska att ni hade haft egna.
Pettson den finurliga ligger på sin solsäng och längtar hem lite smått. Beachbarens dunkade musik framkallar inget partyhumör alls utan påminner henne bara om killen hon träffade på resans andra dag och som nu redan åkt hem, eftersom hans resa utgick från Sthlm och inte från Gbg som tjejernas. Hon tänker på hur det ska bli att komma hem när han finns. Hon struntar i tjejernas leenden och deras fina tips om att det där var ju bara en semesterflirt och han har säkert hur många tjejer som helst i Sthlm, med tanke på sitt utseende. Men hon vägrar lyssna. Han kändes äkta och hon tänker att hon ska minsann inte släppa det lillfinger hon fått grepp om.
Han var åtta år äldre och snubblade in i Pettsson och de övrigas liv med en felringning två hotellrum emellan. Han var världsvan, snygg, rolig, jätteglad, galet solbrun med de blåaste ögon och det vitaste leendet som fanns att skåda. Han var vuxen på riktigt och hade fyra jobb. Fast anställning på radio Sthlm, sommarvik på Radiosporten, extraknäck på text-tv och frilans åt bl.a. Radio Skaraborg. Han var journalist och det hade egentligen bara räckt med det, Pettsson föll som en nermejad fura. Ty Pettson skulle bli journalist när hon blev stor. Hon tänkte oavbrutet på deras första kväll när hon låg på solsängen. Han hade kunnat få vem han hade velat av dom. Utom Camilla den kolbruna då, som redan hade sin Mattias sen ett par år tillbaka. Han hade kunnat få Jennie A den lilla näpna, vackra - som avverkade man efter man. Eller Sandra, om hon inte redan fått syn på han i hatten. Men han valde Pettsson. Ingen jävel förstår det fortfarande.
Eftermiddag:
Det är eftermiddag på Nissi Beach och 6 bakfulla töser i åldern 17-18 år sitter inklämda under en parasoll och ryser av solfrossa. Jennie, den rödhåriga med vitt fräknigt skinn säger märkvärdigt.
- Vad var det jag sa? Nu vill ni minsann vara med under min parasoll.
Jennie den rödhåriga med vitt skinn och fräknar var mamma långt innan hon blev mamma på riktigt. Mamma på riktigt inträffade inte förrän fem år senare. Och ingen jävel trodde väl heller att hon och Pettson fortfarande skulle hålla ihop, 23 år senare.
Nissi Beach 2013
På en saltig, blöt handduk ligger en medelålders, misslyckad tant och tänker att hon är just misslyckad. Hon drömmer sig 23 år tillbaka i tiden, till samma plats och fantiserar om att hon var tillbaka på solsängen med de fem andra, 18 år gammal med hela livet framför sig - och hon undrar vad hon skulle ha gjort annorlunda för att inte vara där hon är idag? En varm tår rinner sakta ner på handduken men blandas på vägen med saltvattnet från droppande hår. Kanske var det aldrig en riktig tår? Det är svårt att veta vad som är vad i allt det salta och varma. Hon tänker och tänker om igen på alla vägskäl där hon stått under de 23 år som har förflutit och i vilka hon gått fel? Om hon bara hade fått stå i dom igen och fått en ny chans att välja den rätta vägen. Vad skulle hon gjort då? Vart kunde hon valt annorlunda?
- Överallt. tänker hon syrligt innan hon vänder sig om på rygg för att sätta sig upp och sen gå de få metrarna för ett dopp innan hettan blir olidlig.
Men när hon sätter sig upp faller blicken på den söta dottern som ligger alldeles intill och svettas så det ljusa håret lockar sig. Precis som när hon var liten. Pettson den finurliga tittar länge på den unga flickan i sin bikini och kommer även att tänka på den andra dottern därhemma. Fina Emelie som blir 18 i år. Vars födsel är den största kärlek som drabbat henne i livet. Och i det ögonblicket förstår hon att det finns inte ett enda vägskäl där hon kunde gjort annorlunda. Hon har alltid gått den vägen som hon trott varit den rätta, för sig och dom små och mer kan man inte göra. Det finns inga steg hon ångrar.
Bara de allra sista åren på knaggliga stigar går att ifrågasätta. Förvirrade år av osäkerhet på nya, egna ben. Men nu kan hon, nu har hon lärt sig de svåra stegen oxå. Glatt går hon mot det turkosa vattnet, alldeles lätt och glad i sinnet. Fånigt lycklig helt utan anledning, över att bara få finnas i allt det vackra och över att äga allt som hon äger. Så mycket kärlek på vägen.
Världen är så vacker.
