Otur

Vi skulle gett oss iväg från kontoret vid lunchtid i måndags och det hade vi säkert kunnat gjort - om vår nyanställde säljare inte plötsligt hade dykt upp 5 dagar innan han skulle börja på riktigt, med hundra frågor till mig, alla landets kunder plötsligt fått för sig att ringa och jag blivit fast med min allra bästa psykolog i x antal timmar....

Jag höll på att packa inför kommande resan, yvigt men långsamt och tyckte själv att jag gjorde det ganska bra med tanke på de tusen tankar som snurrade, när bästa psykologen plötslig stod framför mig med huvudet på sne och sa:
- Hur är det med dig idag?
- Eh...jovars. Jag har haft en jävla skithelg, men nu är jag här så nu ska det väl gå bra.
- Vad har hänt? Är det nån som har mulat?
- Eh... Njää..inte riktigt så drastiskt kanske..
- Kan jag hjälpa dig? Ska vi sätta oss en stund?
- Eh... Det här är ingenting jobbrelaterat alls, så...
- Det spelar ingen roll, jag släpper inte iväg dig till Norrland med det ansiktet. Kom in till mig när du kan.
- Vi ska till Dalarna... Vad är det med mitt ansikte?
- Kom nu!
Och efter en stunds samtal så sa han:
- Anna-Karin, vet du vad? Det finns tur. Och det finns otur. DU har otur. Du har bara en sån jävla helvetes otur.
Först tänkte jag att han sa det för att vara snäll. Men han är inte sån, han säger inte saker för att vara snäll. Han säger bara sanningen. Och ju mer jag tänker på det - så känns det bra. Alla de gånger jag har höga krav på mig själv för att något ska bli bra och det inte blir det - så har det faktiskt till 90 % handlat om otur när jag tänker efter. Om saker som varit utanför min ram att kunna påverka. Då är det inte mitt fel. Ibland har jag bara otur.

Jag arrangerar den här mässrundan för 10 företag. Vi turas om så alltså dröjer det 9 gånger nu innan det är min tur igen. Och det är skönt för det är ett myller av elände att hålla reda på och styra upp. Så mycket att jag har med mig min kollega för det administrativa och för att jag ska kunna stå i mässmontern själv. Ett av företagen har en stor otymplig pryl med sig som dom visar (den är 3 kubik) och därför krävs att varje lokal har breda dörrar och inga nivåskillnader. Jag bokade en lokal i varje stad redan i maj/juni och försäkrade mig om att det skulle funka bra. När vi kom till Mora igår så var där en lastkaj som var två meter hög, utan ramp. Alltså ingen möjlighet alls att lyfta upp deras 300 kg tunga aggregat så de skulle komma in i mässlokalen.... Jag gick då och hämtade den lilla människan som i maj månad bedyrat att det fanns en ramp och att det inte skulle vara några problem, släpade ut henne i håret till lastkajen och frågade vart rampen var?
- Nämen? Jag trodde att vi hade en ramp...
Hur skulle jag kunna veta att hon var dum i huvudet när jag ringde och bokade lokal? Ska man behöva kräva uppvisande av IQ-test för att våga lita på folk? Otur, inte mitt fel.

När vi kom till Falun var det inget överdrivet flyt heller. Strax innan 50-skyltarna ringde en av de andra till mig.
- Hej AK, jag skulle köra upp till lokalen där vi ska vara imon och lasta av mina grejor nu, men dom säger där att dom har ingen bokning för imorgon.
- Haha Mårten, skitkul.
- Nej allvarligt. Jag menar allvar. Dom har ingen bokning. Dom säger att det finns en mailkonversation med dig från maj månad men ingen bokning.
- Eh... Skitkul Mårten. Vi skojar inte om sånt här, det pratade vi ju om igår. Lägg av nu.
- Men jag skojar inte! Det finns ingen lokal bokad i Falun!
Då fick Mårten höra en väldigt lång stunds motorbrus innan jag skrek:
- MEN JAG VET ATT JAG HAR BOKAT! JAG HAR SKRIFTLIGT PÅ DET!
- Jaha. Då har dom missat det. Dom har ingen bokning. Och vi har ingen lokal.
Otur, inte mitt fel.

Det löste sig dock, för dom hade ingen annan bokning heller, så lokalen kunde vi ha. Det var bara lunchen dom hade svårt att få till med så kort varsel. (varm mat till 50 pers) Men dom kunde fixa baguetter av okänd kvalité om jag bestämde mig inom fem minuter. Tankarna snurrade, jag tog beslutet att baguetterna var bättre än inget och sa ja. Senare på kvällen kom vi på att vi kunde ju bjuda kunderna på lunch varsomhelst i stan, så jag sprang och köpte 50 lunchbiljetter en restaurang 200 meter bort och delade ut till dom stackars kunderna istället. Dom 50 baguetterna (fortfarande med okänt innehåll) skänkte jag till ett härberge (Riahemmet) vilket blev mycket uppskattat. Ibland ordnar det sig ändå, trots otur.

Igår på frukosten valde jag som vanligt ett ägg ur korgen med löskokta ägg, kokta 4 minuter. Det var så hårdkokt att gulan var grön. Jag gick och hämtade två nya, men samma sak. Då hämtade jag ett från den andra korgen, för jag tänkte att dom förväxlat dom. Men det var lika illa. Hasse, min mässkolega satt mittemot och smaskade på ett perfekt krämigt löskokt ägg och tittade med höjt ögonbryn på alla oätna ägg på min tallrik. Idag gjorde jag samma sak. Tog ett löskokt ägg och öppnade det med spänning. Någon hade bara sprungit förbi det kokande vattnet och hastigt tappat ner det några sekunder. Vitan var inte ens vit, den var bara genomskinlig och droppade när jag knackade på det. Jag slog på stort och hämtade 3 ägg till. 2 från den löskokta korgen och 1 från den hårdkokta. (man börjar ju lära sig frukostäggbranschen nu...) Samtliga rann som om dom bara blivit doppade. Mittemot satt Hasse och smaskade som vanligt på ett perfekt krämigt och löskokt ägg. Av hundra ägg att välja på fick jag 8 som var katastrof och han fick 2 som var perfekta. Det mina damer och herrar är inget annat än ren jävla otur.

Ett kokt ägg hade varit gott.