Så vad händer i det Petterssonska hemmet och livet? Jag vet inte riktigt... Men det har varit en fantastisk sommar och jag kommer leva på den länge. Just nu är det bara väldigt skönt att vara hemma och det är jag mycket glad över. Det kunde blivit lite jobbigt annars...
Det finns absolut inga fel på Jkpg, jag har älskat den här stan under alla de 18 år som jag bott här. Men när jag tillbringar mycket tid i Skåne så får det effekten att jag känner min instängd här! För kring Sundet är naturen helt öppen, havets lugna brus och vidder som ligger oändliga framför ögonen ger mig luft och frid. Det blir så lätt att andas på nåt sätt! Det låter förmodligen korkat och måste nog självupplevas innan man kan förstå det. Men det är en otrolig skillnad mot en stad i en dal, med berg och skog och skog och skog runtikring och endast en rejäl insjö som lugnande brus att jämföra med. När jag kommer tillbaka hit från Skåne så känns det som om omgivningen klibbar fast på mig. Instängd! Panik! Självklart blir det inte bättre av att krypa in i en lägenhet, även om det inte har med just den här stan att göra. Jag får bara så svårt för inlandet när jag vant mig vid kusten. Men det kommer att gå över när jag vant mig vid motsatsen igen.
Den här hösten (ja, jag vet att det fortfarande är sommar, men om jag tänker säsongsvis...) så har jag lovat mig själv att ta hand om mig själv. Att ta hand om kropp, själ och hälsa. För jag inser att det inte kommer att fungera nåt vidare med någonting alls annars. Det låter väldigt enkelt och självklart och så är det säkert också för den utomstående. Men när jag är mitt uppe i det så kommer aldrig tanken att jag måste ta det lugnt. Jag ska öva mig och försöka bli bättre på det, men det är inte lätt när vi gör den resa vi gör på min arbetsplats och det är det roligaste jag varit med om. Där är historien i korta drag så här:
För 1,5 år sen fick vi en ny chef. Han har ett annorlunda ledarskap som är väldigt svårt att förklara. Jag funderar själv fortfarande varje vecka på hur han tänker ibland - för det är så totalt tvärtemot vad jag tidigare upplevt. Väldigt enkla regler. Regler som ibland är så enkla att det snurrar i hjärnan på mig... Men han är fantastisk och makalös och jag önskar att han stannar länge!
När vi gick in i år 2013 bestämdes det att vi ska öka vår omsättning från 37 mille till 52, på tre år. Det är en hyffsat stor tillväxt procentuellt... (1a året 42, 2a året 48, 3e året 52) När sju månader nu har gått på det första året, taktar vi 46... Eftersom hösten är vår mest intensiva period, börjar vi nu snegla mot 48-50 redan år 1. Då kan du kanske själv förstå hur otroligt fort den här båten går, hur roligt det är och hur svårt det är att hoppa av... Men tyvärr orkar inte alltid kroppen - allt det som hjärnan vill. Därav har jag bestämt mig för att vara extra noga from nu, med min hälsa. Hälsan går först, båten i rekordfart över havet kommer i andra hand.
Och för att ha en chans att kunna hänga med måste jag vara starkare, så numera är jag stolt ägare av ett träningskort och jag använder det flitigt. (jag kan varken gå eller springa, men jag kan cykla och ro!) Jag äter nyttigt och jag dricker minimalt med alkohol. Jävlar i min låda så bra jag redan börjar må. Jag ska verkligen försöka hänga i de här vanorna.
I eftermiddag ska vi fira min Emelie, hon blev 18 igår men valde att tillbringa sin dag med sina kompisar i Gbg. Jag kan bara inte för mitt liv förstå att det har gått 18 år sen lyckan kom till jorden... 18 år! Hon är inget barn mer, hon är myndig och tillåten att ta hand om sig själv. Ofattbart. Om jag fick önska mig ett enda ögonblick i livet att återuppleva så skulle jag välja det då jag fick "hålla" henne för första gången. (läs: nån la henne ovanpå mig när hon var ca 8 h gammal, jag kunde fortfarande inte styra mina armar och efter en liten stund plockade nån bort henne igen) Jag var halvdöd och fortfarande i chock av det akuta snittet, bedövningen, den dramatik som uppstod när vi höll på att förlora henne och steeenhög av morfin - men ändå minns jag glasklart denna stund då jag tillslut fick känna hennes kropp mot min för första gången. Hon vägde 2,5 kg och hennes huvud var bara lite större än ett rejält äpple. Jag skulle göra vad som helst för att få uppleva det ögonblicket igen.
Arton fucking år. Vart tog dom vägen?
