Förvånansvärt och chockerande så snabbt den dagen närmar sig nu... Jag är inte där än, håller fortfarande på att vänja mig vid att hon kommer hem och frågar om hon kan ta bilen en stund... När hände det här? Var är Bratzdockorna och Tamagotchin? Dom var ju här nyss? Hur kan det ha gått nästan 20 år sedan jag såg det där näpna ansiktet för första gången?
Jag minns när hon inte var äldre än det första året i mellanstadiet och redan började prata om människor från andra länder. Hon gick med i en grupp som gjorde internationella utbyten och var inte alls gammal när hon åkte 2 veckor på sommarlovet till Tyskland, bodde i en tysk familj, levde deras liv, lärde sig äta ägg med ketchup. Helt ensam och orädd i en grupp barn och ungdomar där hon inte kände någon. Nyfikenheten var mycket större än rädslan. Senare den sommaren kom den tyska dottern i familjen och gästade oss i Sverige. Vi pratar om det ibland fortfarande, hur modiga flickor dom var.
13 år gammal kom hon till mig en dag och sa:
-Mamma, det kommer en ny skola till Jkpg. I E S heter den och där läser man ämnena på engelska. Allting är på engelska! Där kommer gå barn från alla möjliga länder! En internationell skola mamma. Där vill jag gå! På lördag har dom öppet hus.
Jag gick med Emelie och hennes pappa på det där öppna huset och i samma sekund som vi satte oss i aulan bland alla nationaliteter så föll alla bitar i Emelies liv på plats. Det var så uppenbart att tom jag som var så otroligt skeptisk och satt med korslagda armar, och som mest var med för sakens skull och egentligen tyckte det var dumheter - plötsligt bara veknade och kände hur rätt det var för Emelie. Hon började där så fort skolan var klar för start, i åttonde klass och gympasalen var ännu inte klar. Första terminen hade de idrottslektionerna på F & S i Huskvarna.
På den fantastiska skolan blommade vår dotter ut. Det var så underbart att se sitt barn bli så välmående, få kompisar och bli sig själv på heltid. Hur hon bara hamnade helt rätt och kunde vara sig själv varje dag. Och bli omtyckt för det. Det var udda, det var annorlunda - men det var den bästa skola jag varit i kontakt med. Idag är jag så tacksam för de åren hon fick gå där och för att jag har en tvåspråkig dotter. Hon talar engelska lika naturligt som svenska. Ibland blandar hon hejvilt. Hon behöver inte tänka på olika språk - hon bara har dem i sig och talar engelska med samma säkerhet som sitt modersmål.
Det uppmärksammade även den amerikanska familjen i San Fransisco när de skypade med henne härom veckan. De var nog imponerade över en sökande au pair som pratade med lika stor bekvämlighet innan överfarten till USA som efter ett år och dags för hemresa. Och de beslutade sig för att låta henne komma över och ta hand om deras barn.
Det är så mycket glädje. Jag är så glad, stolt, nyfiken och spänd för hur hon kommer få det och för allt hon ska få uppleva. För detta är vad Emelie vill. Hon har sagt ända sedan någon gång i början av högstadiet att: "efter gymnasiet, innan jag börjar läsa på högskolan - ska jag åka som au pair till USA" I början försökte jag få henne att välja England istället, eller kanske Frankrike, det kändes inte så långt... Men hon var ju smart redan då...
"-Men mamma, det fattar du väl... USA kan du ju inte åka till så länge annars, där får man ju bara vara en månad utan visum. Men åker jag dit som au pair så får jag ju stanna ett helt år! Dom andra länderna kan man ju komma och gå i som man vill... Kan jag ju åka och jobba i eller plugga i ändå sen..."
Suck. Hon hade ju rätt. Redan då.
Jag vet att det är egoistiskt. Jag vet att man ser bilder på saxar och navelsträngar framför sig... För det är förutom hela den stora glädjen, även en stor sorg. Jag har så svårt att sortera mina känslor inför det som ska komma. För ett helt år utan mitt lilla barn. Hur ska jag överleva det? Går det ens?
Det har mest varit glädje än så länge. Men förra veckan gjorde saxen ett stort jack i navelsträngen när jag tog henne till Sthlm, sov över på ett litet hotell på Söder, körde henne till ambassaden direkt efter frukost och släppte av henne för att få köa och ansöka om sitt arbetsvisum. Det blev så verkligt där och då. För Emelie är den som alltid är hemma. Hon gör inte mycket väsen av sig, men hon är hemma. När hon kommer hem från sitt jobb är hon nöjd med att inte göra så mycket mer än att softa på sitt rum. Det är någon att se till att det finns mat till. Någon att hålla koll på och prata med. Kajsa är ju nästan alltid hos Kalle. Inte många nätter hon sover hemma inte och om hon gör det så är alltid den andra halvan med henne. Själv är jag ju heller inte alltid hemma... Är det inte jobbresande så är det F u r e t eller numera även en säng som är varm och lockande i Huskvarna. Många ställen blir det... Men Emelie, hon är den som alltid är hemma när jag kommer hem. 13 månader av tomhet väntar och jag vet inte hur det ska gå till än. Men visumstämpeln är nu på plats i hennes pass. Flygbiljetterna har hon fått. I början av maj månad ska hon fara.
Lika rädd som jag är för att det inte ska bli bra och att hon ska vända hem igen efter ett par veckor - lika rädd är jag för att hon ska bli kvar tiden ut. Det är väldigt svårt att förklara. Förvirringen av dubbla känslor är så stor. Men självklart hoppas jag mest av allt att allting fungerar som det ska och att hon får ett fantastiskt år på andra sidan jorden. Det är bara en navelsträng som ska klippas litegranna.