Jag vaknar morgonen efter med en skön känsla i kroppen. En lyckokänsla, ett pirr, ett märkligt lugn. Klockan var halvfem innan jag somnade, jag borde sova, jag är dödstrött - men jag känner det inte. Jag går som i ett rus. Konstant leendes.
Sen slår det mig och jag blir iskall. Det blir tungt att andas och jag får en stor klump i magen. För tänk om det här inte är sant? Tänk om det är en sån där grej som känns helt annorlunda framåt eftermiddagen, när jag fått lite perspektiv på gårdagen? Tänk om jag inte alls tycker att han verkar lika fantastisk om några timmar? Och ve och fasa - tänk om HAN inte tänker att jag är särskilt fantastisk idag? Tänk om han inte hör av sig? Panik.
Jag behöver inte våndas särskilt länge. Efter bara en liten stund kommer ett SMS. "Tack för igår, det var längesen jag hade så roligt. När får jag se dig igen? Kram Tommy" Sedan är det igång. Han ringer innan jag har hunnit äta frukost. Han ska till sin syster hela dagen, men vill vi ska försöka ses när han kommer hem därifrån. Kan jag smita ifrån mina barn en stund så att vi bara åtminstone kan få en liten glimt av varandra?
Veckorna som följer är rosa. Ett suddigt ludd av lycka och glädje. Så mycket skratt och så mycket nyfikenhet och längtan. Jag blir 15 år och smiter ut om sena kvällar och nätter för att inte mina döttrar ska märka nåt. Troligt... Det tar väl bara dagar innan dom förstår vad som händer, jag glömmer bort att dom är stora. Kajsa får lov att sitta knäpptyst i bilen och hålla sig för skratt efter en träning en gång när han ringer och hamnar i handsfreen.
"Han hade cool röst mamma"
Det är ett bra betyg från en 15-åring men jag fortsätter att smussla. Jag smiter ut om nätterna när dom är hos mig, ibland är jag inte hemma förrän precis strax innan dom vaknar.
Vi är så lika. Våra personligheter är precis desamma. När vi pratar om våra liv och våra uppväxter så inser vi att vi kunde varit syskon. Vi tänker och tycker likadant, det är så extremt enkelt att umgås. Tiden flyger iväg när vi ses. Vi tar varje chans att få en glimt och vi hörs hela tiden på telefon när vi inte kan ses. Hans arbetskamrater tröttnar tillslut på att hans telefon ringer hela tiden och på att han smiter undan och ringer så fort dom vänder ryggen till. En dag pratar jag med en av dom som har ryckt luren ur handen på Tommy.
"Vem är du egentligen? Du förstööör våran Tommy, han kan inte jobba. Vi är så fruktansvärt trötta på att höra om dig och hur fantastisk du är. Vi kräks ju snart!"
Mera skratt. Han bryr sig inte om deras gliringar. Men han håller hårdare om sin telefon i fortsättningen.
Tommy och jag är verkligen slående lika. Men våra liv är totalt olika. Någon gång för ett antal år sedan har vi tagit ungefär samma förutsättningar och gjort två helt olika saker av dom. Det är ett märkligt konstaterande, men jag ser det ganska snabbt. Han bor i en källare, i en etta som är så gott som tom på grejor. Men han är överlycklig över sitt nya hem och vårdar det som ett slott. Det är alltid nystädat, han håller hela tiden på att fixa med nåt. Jag hjälper honom, vi målar möbler och sätter upp tavlor och hållare för värmeljus. Han är fattig som en kyrkråtta. Han har inte en enda pryl. Bara en säng och ett nymålat köksmöblemang från Myrorna. Jag får en enorm känsla av att vilja ta hand om honom. Jag ger honom allt jag kan komma att tänka på som jag inte behöver själv. Men helst av allt skulle jag vilja ta hem honom som en upphittad hundvalp och behålla honom. Och övertala min mamma att det är en bra idé. För hos mig i mitt liv, finns allt man kan behöva och lite till. Jag vill så gärna hjälpa honom upp på fötter.
Jag är i Borlänge och räknar varje timma tills jag ska få åka hem. Plötsligt inser jag att jag har byggt mig ett liv som går ut på att inte behöva vara hemma. Ett liv som inte alls har någon plats just nu för någon som vill träffa mig varje dag. För någon som JAG vill träffa varje dag. Det stökar till det i min skalle, för första gången sen jag började resa så längtar jag hem. Jag lämnar middagen med massvis av roliga mässutställare och står på parkeringen utanför stadshotellet i Borlänge och pratar i telefon med Tommy i en timma. Jag berättar om min hemlängtan och att det aldrig har hänt förut. Plötsligt blir han allvarlig.
"Anna-Karin, du kommer inte att bli av med mig så lätt. Du vet väl att jag är här imorgon oxå? Och nästa dag och nästa dag? Jag lovar dig att jag kommer att finnas. Jag är här."
Jag är frånvarande och röd om kinderna när jag kliver tillbaka in på middagen igen. Folk börjar bli ordentligt fulla, men dom har ändå lagt märke till min frånvaro. Dom retar mig när dom kommer på hur det är fatt.
"Åh herregud, har du dissat oss supertrevliga människor, gratis mat och dryck, för att stå ute i småregnet och prata med en karl du bara har känt i några veckor? Ojojoj... Du är illa därann, han kommer att blåsa dig."
Jag tycker att dom är en bunt idioter. Jag går och lägger mig och somnar med Tommys ord ekandes i huvudet: Jag kommer att finnas imorgon oxå. Och nästa dag och nästa dag. Jag lovar att jag är här. Jag är här...
Men det är han inte.