På tal om skjuta så fick jag ikväll min fina plan alldeles sönderskjuten. För jag tänkte stänga av mitt liv för en vecka och bara andas ut lite på nån solig ort. Det hade varit SÅ skönt att bara få samla ihop sig lite och landa innan det är dags för sommarlov i Skåne. Restresorna har aldrig varit billigare och Jennie och jag har länge varit på väg! Hon hade absolut varit värd en veckas egotrip till solen. ❤️ Men aldrig blir det som man tänker. För den enda veckan som vi kunde få till det har nu nån ritat in en studentbal mitt i! Plågsamt blev jag upplyst om detta för en stund sen - det finns folk som alltid bara ska förstöra och förstöra... I detta fall Mr "jag träffar dig överallt för jag ska finnas i ditt liv" (NU vet jag verkligen inte vad han är bra för) Suck. Tydligen är man en dålig mor om man missar den där balen! Hmm... Jamen okej då.
Jaha. Bara slit å släp. Jag är helt vilse när jag inte står med min väska nånstans för att checka in eller ligger på solstolen i stugan. Det är ju detta som är hemma alltså? Börjar kännas diffust som alltid så här års. Känslan av att inte räcka till någonstans är en av de värsta som finns. Snart drömmer jag väl om nätterna igen att mina barn kommer bort. Det brukar jag göra när jag blir otillräcklig.
Idag har jag klivit ur mitt medlemsskap på VV. Mina 6 månader har gått!!! (Ojdå, jag har visst fortfarande inte varit på nåt möte som ju skulle varit så hiiimla bra...) Målet var -21 kilon och jag missar det med 2 ynka pannor. Typ. Trodde jag skulle vara vansinnig för det, men det är jag inte... Faktiskt så jäkla nöjd över 19 loosade så det stör mig inte! (men tänk om jag börjar bli vuxen äntligen? Huh...)
Hej nyckelben. Välkomna tillbaka.
Jag ska göra mig av med dom där 2 kilosarna. Och fler därtill! Det får bara ta lite tid, jag har accepterat det nu. (så vuxen så hälften vore nog)
Igår hade jag "utvecklingssamtal" med Mr Coach. Detta brukar innebära att man ställer in allt en hel eftermiddag och inte gör upp några planer för kvällen, då det kan vara läge att sitta hemma å fundera över vart i livet allt gick fel och sen kanske gråta en skvätt. Så det var vad jag förberedde min agenda med när han plötsligt stod i min dörr och sa:
"-Jag tror vi ska ha utvecklingssamtal. Mitt kontor om tio?"
Jaha, det var bara att släppa allt. Att få ett helt utvsamtal med Mr Coach är samma sak som att vinna högsta vinsten. Folket som glider förbi utanför när det pågår sneglar avundsjukt in genom rutorna... Alla vet hur lyxigt det är och önskar att det var deras tur. Sen kliver man ut som ny. På gott och ont. Alla psykologer i världen kan slänga sig i väggen. För det finns ingen mer som kan "se rakt in i en" som han.
Så igår small det och ungefär som vanligt: 10 minuters jobbsnack och resten personlighet och beteende. Det var bara det att det tog inte 4 timmar som det brukar. Det tog bara 2. Vi hade för schöen inget att reda ut!
-Hur är det AKP?
- Det är bra.
- Hur mår du?
- Jag mår jättebra.
- Jaha, hur är det hemma då?
- Det är bra! Jättebra.
- Och på jobbet då?
- Det är jättebra.
Försök bygga ett djupt samtal på den inledningen om du kan... Men han kan han. Så sen dissikerade vi allt eftersom. Och jag fick nog det största berömmet jag fått i hela mitt liv. Skulle verka skrytigt och fånigt att säga exakt vad han sa, (det är ju ändå jag som gett ödmjukhet ett ansikte..) så jag väljer 1 st skrytsak:
"- Jag har aldrig sett nån göra en sån resa som du har gjort på 2 år. Aldrig sett en sån utveckling. Gör exakt som du gör och lär dina kollegor, dom har mycket att lära av dig."
Och jag kunde säga ärligt "tack" - det hade jag aldrig kunnat förut. Då hade jag försökt snacka bort berömmet. Men nu kan jag ta det. Lite självförtroende är en mycket behaglig upplevelse. Lipade ingenting på hela kvällen... ;)
Nähä. Packa!