Grantjuvar eller Det var inte jag

Förra året vid den här tiden var det julmarknader och loppisar i skogarna kring Tjotaheiti. Den som färdades på väg 132 kunde skåda ett uppträde av märkligt slag. En grå Nissan Qashqai och två vuxna kvinnor. Qashqaien hastigt parkerad i väggrenen och de två vuxna i dikena runt omkring. Om man var snabb vill säga. Om man var snabb kunde man se dom stå bredbenta i dikena, med stadiga tvåhandsgrepp runt smågranar och ihärdigt kämpande för att dra dem ur tjälen. (Jävlar vad dom sitter!) Var man inte lika snabb såg man bara några snabba älgakliv rakt in i skogen för skydd bakom träden. För man får ju inte ta granar...Även om små bebisgranar med hel rot luktar gott och överlever från första advent till tjugondag knut utan att barra.

En vän och skogsägare berättade för mig en gång om hatet till grantjuvarna. Hur han vet på förhand var de brukar slå till och komma och överraska dem när de som bäst håller på att packa in bytet i bilen. Sällan stammar folk så mycket tydligen. Jag kan tycka att det inte låter som hela världen att bli av med en liten gran när man har tusentals och knappast har namngett dem alla. Men där var vi inte överrens. Heller. Han påstod att det var jämförbart med att ta med sig en kofot, gå till någons hus och bända bort en bräda och ta med sig hem på axeln. För man förstör precis lika mycket! Han sa också att dom som ringer på dörren och frågar om dom får ta en gran - kommer lyckliga hem. För då kan han gå med dom ut och visa var det bäst går för sig att förstöra lite grann. Om det har att göra med att han är osams med grannen har jag inte vågat spekulera i...

Så tänk på det! Ta inte en gran! Du gör någon ledsen. Fråga istället. Och för den som såg en påpaltad, rakryggad kvinna i stor björnfofitottota i skogen igår- så vill jag bara säga att det var inte jag.



Gran med hel rot.