...har gått sedan min storebror ringde på dörren hos oss mitt i natten.
...har gått sedan min mamma frågade honom: Är det slut nu?
...sedan han svarade: "Ja, det är det." och tog emot henne i sina armar när hon föll ihop.
Det är julaftons morgon. Vi ligger i soffan och läser Borås Tidning. Jag ligger på hans arm. Låtsas att jag läser också. Men egentligen njuter jag bara av att få ligga där med honom. Han är varm. Luktar gott. Och så läser han lite för mig ibland och småskrattar. Jag skrattar också. Och kryper närmare. Ännu närmare. Och jag önskar en enda önskan. Att han ska få stanna hemma över julen. Att han ska vara pigg och orka skoja med mig. Att allt ska vara lite som det var en gång.
Men han börjar hosta. Måste sätta sig upp ordentligt. Tidningen faller till golvet och jag halkar snabbt av hans arm. Han slutar inte. Det blir bara värre. Han hostar och hostar och hostar. Sen rinner det blod ur mungipan. Mamma står vid telefonen vid hallbyrån. Tvekar. Hon hoppas, hon önskar. Men hon ser blodet och vet att det inte går att vänta mer. Hon skakar och är halvt hysterisk. "Vad är det för nummer?" gapar hon. Min syster hjälper henne. "90 000 mamma. 90 000 är det."
Jag är så besviken. Vi hade jättemysigt. Äntligen var han hemma. Det är ju julafton! Nu vet jag inte var jag ska ta vägen och allt går så fort. Ambulansen kommer och jag får gå ut för att visa vägen in och hålla upp dörrar. Ambulansmännen försvinner in men jag blir stående kvar utanför vår port. Fastfrusen. Paralyserad. Förstelnad av skräck. Jag är bara nio år. Och jag är den enda på hela Lindormsgatan som står ensam ute, i julklänning, med trätofflor på fötterna och en dagstidning under armen.
Står orörlig vid ambulansens öppna lucka när de kommer ut med honom på en bår. Han har en mask över munnen. Men han ser mig. Och han får tag i min hand när han ska skjutas in i bilen. Vi håller hårt i varandra och min arm följer med när båren knuffas allt längre in. Han trycker min hand så hårt... Men vi måste släppa. Luckan går igen med en smäll och han är borta.
Det var sista gången jag såg min pappa. Men han finns kvar i mig och i mina barn. För alltid. Ibland önskar jag bara att han kunde fått se allt som blev från honom. Men han var så god. Änglarna kunde inte vänta. Dom ville ha honom på självaste julafton.
Nelly Furtado – Stars
There are so many stars in the sky tonight
Which one will I take in my hand?
There are so many ways I could live my life
Which one will I make part of my plan?
There are so many spirits in the air tonight
Trying to pull me away
You're a part of me
You're in every breath that I breathe
And every step forward that I take
And then I take a step backwards
if I don’t see your face
You're a part of me
You're in every song that I sing
And in every bird that sings to me
This is what I dream
To be real
This is my reality