Att se på tv tillsammans med någon som hör väldigt dåligt är jävligt jobbigt. Men inte jobbigast. Att prata med någon som är döv är jävligt jobbigast. Att vedebörande inte ens är släkt med mig ska inte få mig att tro att jag kan slippa undan. Tack Sonyericsson för "inear-lurarna" som gör att man kan stänga av verkligheten, se helt oförstående ut och bara peka lite oskyldigt informerande mot öronen när någon vill kommunicera på 180 decibell.
Att äta frukost i lugn och ro är omöjligt. Särskilt när någon som är döv hela tiden lyfter av hela plattan på vedspisen och lägger in ved den vägen så att röken lägger sig tät i hela köket och får julskinkan att smaka enrisrökt medwurst. Men det är inte omöjligast. Att äta frukost i lugn och ro när det står en häst utanför och slickar på köksfönstret är jävligt omöjligast. Men tack skimmelhingsten för att jag fick rusa ut en stund i stövlar och långkallingar, få en varm hästapuss, promenera med dig till närmsta stall och vädra bort röklukten ur hår och kläder för en stund.
Livet i stan ska ju hålla ett bra mycket högre tempo än livet på landet har jag hört. Men det är en myt. Det är skönt att vara hemma i stan igen. Men här händer ju inte ett skit.
Home sweet home.
Men det är skönt att kunna gå ut och ta igen sig lite..