Själv har jag inget minne av detta ihärdiga uppvaktande. Mina minnen består av berättelserna om uppvaktningen den 9e december varje år. Om jag försöker allt jag kan så minns jag något litet stycke i halvklabbig makramé eller en glasmosaiktavla som jag skulle uppskatta som present. Det var mormor och morfar det... Underbar mormor och morfar hade jag. Och dom gav mig säkert presenter. Men jag var så liiiten...
Så jag har lyssnat med ett halvt öra 37 gånger nu när utläggningen har kommit. Men i år dröjde den. Och vet ni vad? Som jag väntade! Hade nästan gett upp hoppet när klockan var 18.30... DÅ ringde mitt hjärtas lilla mamma 83 bast och med lots of myror i benen. Åtminstone under detta historiska samtal då hon är så uppspelt att jag nästan inte hinner säga hej i luren innan alltihop kastas över mig likt färgglad konfetti. Faktum är att konfettin fullkomligt hälls över mig så att jag får kämpa för andetagen...
För säkerhets skull blev den 38e upplagan en utbyggd variant med en kortvariant av hur det var när jag föddes också. Rött ljus genom hela stan, upp på båren, ut kom jag, 3 min o 45 sek, brorsan kommer flåsandes till akuten, är du far? nä, jag är son! Sådär ja, kortvarianten har blivit kortare med åren. Hon utelämnar hela delen om dr Möller och moderkakan i klädnypor och enhandsgreppet om min vrist och A-barnet och... Tanten börjar bli gammal.
Men i dag blev jag så glad när gamtanten ringde och hällde konfetti. Att det dröjde ända till halvsju var bara för att hon ville försäkra sig om att jag hunnit öppna posten och hitta kortet som hon skickat också!
Vi hade ett jättemysigt samtal idag. Mycket kärlek och värme och tom lite tårar. Jag älskar dig mams. Du måste alltid finnas. <3