Knepiga människor finns det gott om. Fler än vad som behövs. Men färre än det krävs för för att de ska ta överhanden.
En kategori av människor med skrämmande syn på sig själva och världen är bloggande tonåringar. I underkläder (i bästa fall) visar de gladeligen upp sin lekamen för varenda snuskgubbe på internettet som har intresse. Och det har dom kan jag lova. Intresset alltså... Med putande läppar och kolsvarta sminkade ögon kråmar dom sig framför kameran, med en urringning ner till naveln och visar" dagens outfiiiit, moooahh". Kära barn. Hur mycket uppmärksamhet kan man rimligen behöva för sitt ego när man är 13, 14 eller 15? Någonting måste vara fel. Några skulle behöva prata med någon som talar om för dom att dom duger ändå.
Efter kvällens middag halkade vi in på ämnet gamla kompisar. Med tanke på ovan ämne hamnade vi även på gamla kompisar som nu har nya kompisar. Och kompisars kompisar... Och hur livet hade sett ut om man inte hade valt det eller det utan nåt annat eller inget av det. Och hur man gör glass. Ett helt vanligt samtal för den som går i högstadiet alltså. Skillnaden ikväll var att JAG fick vara med. Lite svårt att hänga med stundtals. I synnerhet i sekvensen om hur man gör hemmagjord glass med snö. Mitt enda moderliga tips där var att man ska låta bli den om den är gul.
Efter att sedan ha sett några skräckexempel i etern (nu snackar vi inte glass längre) måste jag helt opartiskt säga att mina egna ungar är dom bästa i världen.
Ikväll ska jag be aftonbön. Och tacka Gud för att jag fått smarta, förnuftiga, vackra, friska, underbara, snälla och duktiga barn. Som nu är ungdomar. Som sedan kommer att bli vuxna. Och hamna varsomhelst utan sin mamma eller pappas beskydd och ändå kunna ta hand om sig själva och veta vad som är rätt och fel.
Om någon läsare möjligtvis är ännu mera opartisk i denna lilla kärleksförklaring till mina hjärtan, så bjuder jag på den. =)