Toklängtar efter mina små nu. Kroppen är inställd på en vecka. Sen måste jag ha dom. Nu är det en vecka. Skriiik! Ska försöka lura hit dom på nåt sätt nån kväll den här veckan ändå. Brukar funka med mat och chips. Tacos kanske?
Men för att kunna lura hit dom med mat är det bra om det finns mat i huset. Har det inte gjort sen i fredags. Idag tog jag mig i kragen och åkte till Maxi. Handlade i slowmotion (allt har gått i slowmotion idag). Lyckades parera förbi semlorna och motivera mig med att jag fick köpa tulpaner istället om jag lät bli. Ljusrosa tulips på köksbordet nu! Det är karaktär det.
Bara ett problem återstod. Innan kassorna måste man gå igenom bokrean. Det var där det körde ihop sig. Efter långt och omsorgsfullt val hade jag ett stadigt grepp om JC Oates bok om Marilyn Monroe. En tegelsten på 900 sidor som klistrade sig fast i handflatan. Vände mig om efter min korg. Hm... Hur kan man lyckas ställa sin korg så man inte hittar den? Nog för att jag inte får ihop det redigt men helt gone är jag inte. Så alla som såg en förvirrad kvinna, blek som få, med en tegelsten i handen, vandra omkring i ultrarapid tillsynes helt utan plan - såg rätt. Men faktum är att jag tokletade efter min korg med mat som det tagit en halvtimma att plocka ihop. Tänkte inte ge upp innan den var återuppstånden.
Det är då man inte ska träffa nån man känner. Men det gjorde jag såklart. När jag går mitt hundrade varv runt böckerna står plötsligt Hallinskan där. Hon gapskrattar när hon ser mitt apatiska ansiktsutryck och förstår hur det är fatt. Majsan gapskrattar alltid. Men idag var det nog befogat. Så vi pratar en stund. Förutom att jag ser sleten ut får jag dessutom veta att jag är långhårig och oklippt, verkar trött och att min korg med mat nog aldrig kommer tebax. Imorse sa dom på jobbet att jag såg ut som ett lik. Så jag tar fru Hallins ord som en komplimang. Sen ringde det i hennes mobil. Majsan är den enda jag vet som lyfter på hela handväskan (stor som en sportbag) och håller den till örat för att höra om det är hos henne... Möjligtvis min mamma med. Hon är 83.
Men tack Majs. Alltid lika kul att skratta bort en stund med dig. Men på frågan om jag inte var sugen på en aw nu???? ...så svarade jag nej. Från hjärtat. Och ungefär där kom en till förvirrad helt okänd kvinna gåendes med min korg. Hon var lika full av ursäkter som jag var glad. "Jag tänkte väl att jag inte hade köpt tulpaner" sa hon förskräckt. Majsan gapskrattar. Det smittar så. Jag gapskrattar oxå. Stackars människa. Hon visste inte vilka hon hade sprungit på.