Nähä! Nu tar jag kväll. Det blev visst en jobbkväll i alla fall... Men man kan inte få allt här i världen.
Började dagen med att väcka min lilla utan större framgång. (normalt sett sköter hon det där på egen hand, bara ibland får jag rycka in...) Fick bara ett märkligt gnyende till svar... Efter tio nya och dyra minuter försökte jag igen. Men se då satt lilltrollet på sängkanten och grät och smsade... Hm... Har hänt förut så jag bestämde mig för att det var en ny hormonchock på g - och gick helt sonika därifrån utan att försöka konversera. 25 min senare står samma troll med delar av håret nyplattat och knyter sina skor... Fortfarande snyftandes och snörvlandes... Här har man som mamma två val:
1, Man kan våga sig på att försiktigt ställa den hemska och elaka frågan "Hur är det gumman?" och riskera att vi sen blir osams resten av dagen... Dock kan alt 1 innebära att jag får en hint om hur saker och ting faktiskt är... Hm...
2, Man kan ge sjutton i att fråga, sluta titta och bara låta hormonsprutan lomma iväg till busshållplatsen med tårarna rinnandes utmed kinderna... Då riskerar man emellertid att senare på dagen få höra att man inte bryr sig, att ingen förstår och att hon inte får nån hjälp när livet är så jävla jobbigt just mot henne. (två kärleksfulla hem, massor av vänner, duktig i idrott, finfina betyg i skolan och allmänt jävla flyt i allt hon tar sig för)
Hm... Svårt val... Men jag försökte med alternativ 1... Smygandes och nästan ohörbart:
"Är du snuvig lilla gumman...?"
"NÄÄÄÄÄÄÄ!!!!" ...blev visst vrålet till svar.
"Men lilla hjärtat, vad kan det då vara? Är du ledsen?"
"NÄÄÄÄÄ!"
Nu krånglar skosnörena... Skosnörena på de skor som jag igår förbjöd henne att någonsin använda igen... (converse som en gång varit vita, det är visst vinter oxå...) Men jag bestämmer mig för att det kanske inte är läge att påminna om detta just nu...
"Men lilla, lilla du... Vad är det då?"
"MEN JAG MÅR JU SÅ HIMLA ILLA! HAR MÅTT ILLA HELA NATTEN! HAR VARIT UPPE PÅ TOA FLERA GÅNGER!!!"
"Men... Då har du ju magsjuka!?
"NÄ! FÖR JAG HAR INTE SPYTT!"
"Men jo... Du kan ju inte gå till skolan om du mår illa?!"
"JO, DET MÅSTE JAG!"
"Nej..."
"JO!"
"NEJ!"
"JO!"
"NEJ!!!"
Osv... Nej-sidan vann och jag ledde tillslut unga fröken med det platta håret (och med skorna på) in på hennes rum och knuffade ner henne i sängen. Sen sa jag bestämt med pekfingret i luften: (ni märker att jag har befälet här va?)
"Du stannar hemma idag. Man får absolut inte, under inga som helst omständigheter gå till skola eller arbete om man mår illa. Kom ihåg det! Jag ringer å sjukanmäler dig. Vilken klass går du i nu igen?"
"Åtta mummel..."
"8B? B som i Bertil?"
"Vadå Bertil? ÄR DU HELT STÖRD ELLER?"
"Ok, ok... Jag chansar på b. Jag ringer. Puss å hej."
En helt vanlig tisdag alltså.