Jahopp, då har den här helgen snart runnit ut mellan fingrarna också! Fast jag har fått en hel del måsten gjorda - tex det allra största måstet jag har som är ständigt återkommande, nämligen ÅTERHÄMTNING. Om jag översätter tidigare mening till ren svenska så innebär det att jag helt enkelt inte har gjort ett skit, utan bara legat på soffan och lapat kraft.
Eller nja... Det blev en stunds aw i kvällssolen i fredags med bästa Camilla, där vi fick välja på sittplatser mellan aftonbladet och expressen. (vi valde expressen och jag fick helt enkelt stå ut med att ha en blond bimbo som gör mig lätt illamående, alldeles intill mig större delen av kvällen) Under helgens gång har jag kommit underfund med en sak som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Nämligen att jag har bott i den här stan i strax 19 år och här finns därmed en historia. En historia som jag gillar och som har varit ett bra liv i en bra stad som jag alltid trivts i. Men det finns också en historia på en 6-7 år som jag inte gillar och hur jag än bär mig åt så kommer den ikapp mig, ploppar upp överallt, påminner mig och tar ner mig. Det är inte mitt fel och den innehåller egentligen inte saker som längre bekommer mig eller människor som jag inte kan rycka på axlarna åt. MEN! Det är bara inte trivsamt att ständigt kliva omkring i ett träsk med skit. Hur mycket jag än rycker på axlarna åt det. Jag vill inte ha det. Jag vill inte se det. Jag är värd bättre. Jag är färdig i Jönköping.
Vad gör man när man kommer på det flera år för tidigt? Jag kan inte och jag vill absolut inte flytta ifrån mina barn som har sina liv här. Jag vill vara med dom så många år till som dom möjligtvis vill bo hemma. Men jag mår inte bra här längre. Jag vill bara börja om från noll någon annanstans. Jag vill inte vara den som jag har blivit i den här staden! Vad gör man då? Varför kan inte nånting bara infalla med lite tajming nån gång? Kan livet inte bara vara lite enkelt nån gång? Så enkelt allt skulle vara då.
Man kan väl säga att jag fortarande inte är på topp, men inte heller ligger jag sömnlös. Allt verkar ha löst sig till det bästa, precis som jag önskade och nånstans djupt inuti känner jag en stor tacksamhet och lättnad för det. Kan verka sjukt förvisso, men det är väl bara sån jag är. Jag önskar ingen annan olycka, i synnerhet inte nån som jag tycker så mycket om. Så när Jennie ringde igår och tyckte jag skulle ta en trip till Borås, för hon var gräsänka - så tyckte jag att det var en alldeles lagom aktivitet. Vi hade 25års-jubileum för alla de niorna som gick ut 1988 i T r a n e m o igår, men vi kände bara inte för det... Vi hade ingen bra ursäkt alls men den här sensommaren har väl helt enkelt inte gjort varken henne eller mig på partyhumör - så vi lät bli helt utan giltig anledning. Man orkar inte träffa gamla människor från förr och hålla skenet uppe och säga att allt är bra - när det helt enkelt inte är det. Så vi sket i det. Idag ångrade vi oss. (surprise) Vi satsar på 30årsfesten om fem år, då jäklar.
MEN som vi sov inatt! Sida vid sida i hennes och Rickys dubbelsäng till kl 10 imorse! Det bara händer ju inte... Jag vaknade till av hennes röst som sa helt chockat:
- Men fattar du hur länge vi har sovit AK? Klockan är tio!"
Men jag tyckte det var befogat med tanke på att vi hade ansvaret för att håva in två döttrar, en bästa kompis och en svärson, vilket var ett slitsamt uppdrag. Det var många förvirrade samtal och sms när vi just hade somnat som handlade om nattbussar och mopeder som inte startade. Och kl 10 när vi tassade upp var vi fortfarande ensamma i lägenheten och ungdomarnas sängar orörda. Man kan nog säga att vi misslyckades med att håva in dom och helt enkelt somnade. Tant och tant åt en brakfrukost i tv-soffan till halvett, sen åkte jag hem. Så himla utsövd!
Och det är nog bra, för nu börjar två veckor som är som ett skämt av späckat schema. Jag kommer få kämpa varje timma för att få hålla hakspetsen över vattenytan. Jag grundar idag med handling, matlagning och hemmafix för att kunna reda ut de följande dagarna. Två veckor utan så mycket som en halvtimma över, med start på kontoret imon och sedan Växjö, Kallekrona, Kristianstad, Malmö, Helsingborg och Jönköping. Nästa vecka är vår stora mässa som jag fick äran att hålla i.
"- Du får vara intern projektledare för den AKP, det blir inte så mycket jobb. Vi har ju anlitat en reklambyrå som får sköta alltihop, du behöver bara rulla runt det internt"
sa min chef när vi drog igång det i våras. Men vem kunde veta att den byrån skulle gå i konken under sommaren? (självklart skulle den göra det...) Det blev lite mer än bara det interna kan man nog säga.
Men det blir ju sällan som man tänkt sig. Eller aldrig rättare sagt.
Återhämtningshelg slut, nu kör vi.