Den här julblomman har jag fått av min mamma. Det är det allra sista som jag har efter henne som påminner om att hon faktiskt nyss fanns och levde.
När vi kom till Gsås i mellandagarna för att hämta saker inför begravningen, så stod dom där i mörkret på golvet ute i förstukvisten - 3 förberedda julblommor till oss barn. Hon måste ha ordnat dom bara någon dag innan hon gick bort.
Den bara blommar och blommar. Just nu fyra stora klockor på den ena stängeln. Jag har aldrig haft en julblomma som överlevt till mitten av februari förut. Vad ska jag göra när den dör? Hur ska jag kunna slänga den?
Jag vet att det är fånigt. Men så länge blomman finns så är det som om hon finns kvar lite. Den är ju från henne till mig! När den är borta så är allting bara minnen. Då finns det inga mer bevis för att hon alldeles nyss fanns och jag är inte redo för det. Hur blir man redo för det? Hur gör man sig redo för att leva utan den enda människa som alltid har funnits, varje dag i hela ens liv?
Ibland saknar jag henne så mycket att jag tror jag blir knäpp! Jag vill bara prata med henne lite. Det behöver inte vara länge alls, bara en liten stund, bara fem minuter. Vi behöver inte träffas, jag vill bara ringa henne, jag vill bara höra henne! Jag är så rädd för att jag ska glömma hennes röst, som jag gjorde med pappas. Så livrädd för det, så jag försöker minnas den lite varje dag för att den ska stanna kvar. Gud, vad jag saknar att prata med henne.
Det är så konstigt, det är så overkligt. Det var ju inte så här det skulle bli, och inte än. Ibland drömmer jag om nätterna att hon fortfarande lever. När jag vaknar är det så konstigt att det är den andra, den där osannolika versionen som är den verkliga. Då tar det en lång stund att förstå allt igen.