Men när det gäller gulaschen så var det jag som lärde henne. Det är ett av två riktigt starka minnen jag har av denna goda soppa - och som jag tänker på varje gång jag lagar den.
1. Stockholmsgulaschen
Det måste varit kring 1993-94 och jag bodde i Sthlm. Mamma hade just kommit på besök över helgen och denna fredags-em tillbringade vi i ett köpcenter på Östermalm, när vi inväntade Björn som då jobbade på SR som ligger ett stenkast bort därifrån på Gärdet. Jag antar i alla fall att det var därför vi knatade runt därinne, för jag kan inte minnas att jag varit där varken förr eller senare. Vad sjutton heter köpcentrat då? Stinsen...är det nåt som säger mig. Men nej. Det vete schöen.
I alla fall! Vi var ju hungriga förstås och blodsockerfallet var nära hos oss bägge. FÄLTÖVERSTEN HETTE DET JU FÖR SJUTTON! Ha! Där satt den. Nåväl, modern som var så noga med sina mat-tider och vad hon fick äta gick steget bakom mig och rykte mig i armen ideligen.
"-Jag måste äta nånting nu Anna-Karin... Du vet ju att jag måste det... Men vad i jösse namn ska vi hitta på, vad kan det finnas här som kan passa mig... Du vet ju att jag inte kan äta vad som helst."
Hon var så orolig över maten så fort hon var hemifrån. Hon trodde att en diabetikers kost som stämde med hennes lista inte gick att finna överallt och det var en av anledningarna till att hon tex inte ville/vågade åka utomlands.
Vi hittade ett matställe mitt i och jag läste forskande på menyn och konstaterade att det som skulle passa henne bäst och som hon smakmässigt skulle gilla var gulasch. Mamma var skeptisk men jag minns att jag sa:
"-Lita på mig nu mamma, det är kött och potatis, lök och grönsaker i soppa lixom och du kommer att gilla det. Vanlig mat som är bra för dig."
Vi fick in maten strax efter att Björn dök upp och gjorde oss sällskap med en egen skål. Det var nog första gången vi åt en måltid med henne och hon var tyst. Hon fullkomligt slukade sin skål med gulasch under tystnad och först mot slutet kom en strid ström med ord.
"-Herregu så gott detta var. Det här var jättegott. Inte klokt så gott! Vad hette det? Gulasch? Det var det värsta så gott. Det var starkt! Men jättegott. Jag vet inte om jag har ätit nåt så gott nån gång. Det var det bästa med hela den här dan. Och tänk att jag är i Stockholm! Och äter så här god soppa! Inte klokt så gott!"
Hon fortsatte prata om den soppan både lördagen och söndagen och när hon åkte hem sa hon att det var det bästa med hela helgen. Hon var 66 år och det var första gången hon smakade den maträtten. Egentligen är det inte klokt hur hon som bodde mitt ute på vischan utan körkort, utan tvekan bara hoppade på en buss, klev av på Cityterminalen och hälsade på hos oss en helg i storstan innan hon klev på bussen hem igen. Hon älskade det. Hon tyckte det var så fantastiskt att hon kunde. Åh, vad jag blir varm i hjärtat när jag tänker på dom gångerna. En annan gång när vi var ute och gick en promenad utmed Norrmälarstrand på Kungsholmen där vi bodde, så mötte vi två gamla tanter i hatt. Då vände sig min mamma om, tittade på dem vi just mött och sa jättehögt och pinsamt som bara mammor kan:
"-DET DÄR VAR JU SICKAN KARLSSON!!!"
Jag som knappt visste vem Sickan Karlsson var, försökte på döttrars vis tysta henne en smula men DÅ VÄNDE SIG SICKAN KARLSSON LYCKLIGT OM OCH SA:
"Jadå, det är det. Hejhej."
Jag trodde min mamma skulle svimma. Med öppen mun stirrade hon om möjligt ännu mer på Karlsson men fick inte fram ett ljud tillbaka. Det var som om hon just hade blivit tilltalad av hans majestät konungen... Och i alla år efter det så var det de här två sakerna som hon upprepade om Sthlms-åren.
"-Kommer du ihåg när vi träffade Sickan Karlsson?" och:
"-Kommer du ihåg när vi åt gulasch? Tänk så gott det var. Det var det godaste jag tror jag har ätit i hela mitt liv."
Idag ler jag från öra till öra när jag tänker på dom minnena. Jag är SÅ tacksam för att jag har dom.
2, Österrikegulaschen
Det var nånstans kring åren 2006-2007 och jag var på sommarsemester med nästa Björn (B2) i de Österrikiska alperna. I en söt liten by strax utanför Zell am See som heter Filsmoz bestämde vi oss för att stanna några dagar och vandra i bergen. Vi var på väg i bil ner till Kroatien och skulle vara ute i två veckor, så några dagars vandring passade perfekt och vi var extra sugna på att röra på oss då det var många timmar i bilen den semestern. (jag var en helsickes hurtbulle på den tiden, för jag hade inget val... B2 elitorienterade och jag gjorde mitt bästa för att åtminstone inte ha stämpeln som hans soffpotatis till fästmö.)
Andra dagen av vandring hade vi kommit på den briljanta idén att vi inte bara skulle dricka vatten medans vi gick, för vi behövde nånting sött också. Så vi drack utspädd juice(!) både äpple och apelsin om jag inte minns fel och var därför lite lagom småsura i magen redan när vi nådde toppstugan och utmattade satte oss utanför för att få oss nåt att äta. Högst uppe på ett berg i en liten timmerstuga finns inte en utförlig femsidors meny att bläddra igenom, utan det som serverades var rätt och slätt: Gulasch. Möjligtvis med eller utan vitt bröd.
Här kommer hon med våran soppa...
Vi åt glupskt het gulasch och drack vatten som om vi aldrig blivit utfodrade förr. Fem timmars vandring uppför krävde energipåfyllning för att vi ens skulle orka resa oss från träbänkarna och påbörja stegen nerför berget på slingriga, steniga stigar och vara hemma innan det blev mörkt. Jag minns att vi började gå lätt och skönt nerför en äng med vackra blommor, på en smal stig som sen skulle leda oss in i skogspartier. Det var inte jättemycket folk förutom vi, men vi hade andra vandrare både före och efter oss.
Nånstans i mitten av ängen minns jag att jag plötsligt kände ett kraftig ryck i magen. Sen bullrade det till ordentligt och jag undrade vad som stod på. Sen kom smärtan. På två sekunder var jag tillbaka i barnafödarsäng och om jag inte så säkert hade vetat att jag verkligen inte var gravid så hade jag varit helt säker på att det var barnafödardags. För det gjorde så j-vla ont helt enkelt och jag kände bowlingklotet som bara ville ta sig ut. Jag var tvungen att sakta stegen något och B2 undrade varför jag plötsligt sackade efter? Han kom gåendes tillbaka mot mig med ett oroligt uttryck och frågade hur det var fatt? Kritvit i ansiktet stod jag nu helt still mitt på stigen och sa:
"-Jag tror jag har fått tarmvred. På riktigt. Jag kan inte gå ett steg. Då svimmar jag. Eller bajsar ner mig."
"-HAHAHAHA! Du skulle se dig själv! Jag tror jag dööör! Du kan ju inte sätta dig här! Det kommer ju folk och är helt öppen yta! Hahahaha!"
"-Tack för ditt stöd älskling... Men jag måste bara stå still här lite. Annars svimmar jag."
Då hörde jag det höga mullrandet från tarmarna igen. Men det var inte från mina tarmar, det var från hans. Plötsligt var han vit som ett lakan i ansiktet och hade jag inte varit döendes så hade jag asgarvat mig fördärvad.
Vi stod alltså mitt på en äng i den brantaste nerförsbacken du kan tänka dig, på en smal stig, hade 250 meter till närmsta grandunge och kunde inte röra oss för då skulle vi bajsa ner oss. Inte så mycket som en endaste sten eller buske att dra ner byxorna bakom. Ja, jag vet...det här är charmig läsning men det är den oförskönade sanningen. Vad f-n gör man i det läget? Jag lovar dig, att man vill bara knäppa med fingrarna och försvinna från jordskorpan innan nån begriper hur det är fatt. Vi bestämde oss i alla fall för att göra världens kraftansträngning och ta oss till skogsdungen några hundra meter längre ner på berget. Men först delade vi på den pappersrulle som B2 hade i sin ryggsäck. Sen började vi att gå. Vi gick och knep och knep och gick och det måste sett ordentligt roligt ut om någon såg oss. Självklart fanns det ett sällskap med japaner bakom oss som ideligen smattrade med sina kameror och det hade varit mycket intressant att få se dom bilderna nån gång innan man dör. Efter ca 200 meter började jag springa, jag sprang förbi B2 som gått före mig på stigen och skrek när jag sprang om honom:
"-Jag hoppar in bakom granarna där nere i slänten! Jag klarar mig inte längre!" varvid han svarade skrikandes tillbaka:
"-Jag kan hålla ut lite till, så jag fortsätter en bit bort! Jag går mot den östra porten, hittar du dit så vi inte kommer ifrån varandra?"
- Gå bara, gå! Jag kommer ikapp dig!"
Sen var det barr och stenar och granar i ett virrevarr när jag rasade nerför slänten och kastade mig in under första bästa någorlunda täta gran i skydd från insyn från stigen.
Självklart kom vi ifrån varandra. För när jag fullständigt utmattad men lättad tog mig upp på stigen igen så gick jag först långsamt för att inte gå förbi om B2 satt under en gran nånstans vid sidan av. Men sen så hittade jag ju honom aldrig och då tänkte jag att han måste ha gjort sitt och kommit upp på stigen FÖRE mig så då började jag gå snabbare istället för att komma ikapp honom. Jag minns inte i vilken ordning allt hände men jag minns att det tog timmar innan vi lyckades sammanstråla och vi blev så jävla osams om vems fel det var (ovanligt...) att jag ett tag trodde att vi skulle få fortsätta semestern i varsin bil. Det var inte ens hälften så roligt i verkligheten som det låter just nu.
Som sagt. Två små söta minnen av gulaschsoppa. Jag föredrar helt klart det första när jag står bland grytorna och minns. =)