Riktigt eländiga eller frusna dagar tänker jag på hur det är att stå vid min diskbänk en typisk sommarkväll, efter en varm dag på stranden. På hur det känns när kvällssolen steker in genom dörröppningen på brända ben och får mig att bli tokig för att det är så varmt. Det är mitt berömda I-landsproblem på min favoritplats på jorden. För om jag stänger dörren förlorar jag korsdraget. Då svettas jag ihjäl. Och om jag har den öppen steker solen på mig just där jag måste stå när jag lagar mat. Då bränner det i skinnet! Men det fläktar åtminstonde lite där jag står sippar på mitt kalla rosé och känner efter om färskpotatisen är färdigkokt.
En dålig dag ger de tankarna mig lite ny kraft. En liten kick av ny energi så att jag kan ladda om för nästa. För detta bekymmer är så angenämt att jag fantiserar om att få uppleva det. Jag kan känna dofterna och höra ljuden från sådana kvällar om jag blundar och koncentrerar mig hårt.
Och då kan jag även känna doften i min stuga från hur det är att vakna tidigt, tidigt på morgonen medans luften fortfarande är fuktig. Älskar känslan av att smyga upp tyst utan att väcka någon annan, se på döttrarna när dom sover, dra på mig träningskläder och kliva ut i morgonsolen på Furet innan det har vaknat. Kvällen innan blev förmodligen sen, men jag har inget behov av att sova mer. Här behöver jag inte många timmars sömn per dygn. Följer den lummiga lilla grusvägen genom Råådalens naturreservat, utmed Råå-ån ner mot hamnen i Råå. Tar ett varv från småbåtarna mot fyren och kallbadhuset. Förbi skolan och den tomma stranden där havet ligger blankt och oändligt. Andas in den friska havsluften och tar sen rappa steg upp mot vattentornet...
Där börjar jag jogga. Egentligen är det för varmt redan nu, men 2 km hem orkar jag springa i solen. Duschar kallt i trädgården i min utedusch som står instoppad i äppelträdet och skymd av häcken när jag är tillbaka. Och doften av en ny dags sommarvärme, äppelträd, gräs och schampo gör att jag känner mig renare och piggare än någonsin. Dags för kaffe och frukost på min ljugarbänk samtidigt som Furet sakta börjar vakna till liv. Tjejerna sover gott. Jag sätter upp bakdörren med haspen så dom får in lite luft. Såsmåningom blir det ännu en dag på stranden. Livet kan omöjligt vara enklare. Koncentrat av lycka.
Här finns bara glädje. Nästan. Men oavsett om det dyker upp problem så blir dom aldrig lika stora som i verkliga livet. För här levs livet lite på låtsas. Allt är i miniatyr. Det är liksom inte lika viktigt. Om någon bygger en trappa och den lutar så vi ramlar av den, blir det bara ett extra skratt. För det är bara en kolonistuga. So what! Ingen fara skedd. Ingen prestige finns innanför dessa grindar. Och det jag inte har gjort idag kan jag göra en annan dag. Men ingen annan plats ger mig så mycket energi eller en så stark arbetslust. Det kliar i fingrarna att få greja bara jag hör gruset knastra under fötterna. Jobbarbyxorna åker på så fort jag låst upp dörren. Visst är det märkligt?
För här tar vi dagen som den kommer. Är det strandväder så blir det en dag på stranden. Om det regnar blir det nåt annat. Vill jag umgås med vänner så gör jag det. Vill jag vara ensam eller med eget sällskap så är jag det. Enkelt och villkorslöst. Jag är mig själv och ingen har några förväntningar alls. Bara mina närmaste vänner känner till min bakgrund. Det pratas inte jobb överhuvud taget och ingen känner mig från min yrkesroll. Här är jag bara Anna-Karin nere vid fotbollsplan. Det är så förbannat enkelt.