När jag skulle somna igår kändes det som om det var något jag hade glömt. Kunde inte komma på vad det var. Snurrade och vände och vred utan att komma till ro. Men just som jag tillslut lyckades somna in kom jag på det. Halvt i sömnen liksom. Genast klarvaken igen kunde jag konstatera att jag saknade en gratulation på min födelsedag. Fast saknade är kanske inte rätt ord. Den var mer utebliven. En självklar röst som brukar greppa varje halmstrå att få göra sig hörd. Borta.
Låg och väntade på att jag skulle bli rädd. För i ryggmärgen sitter att tystnad betyder farligt. Lugnet före stormen. Men det blev jag inte. Istället kändes det bara ingenting… Absolut bara inget alls. Som vakum. Och när jag började fundera över senaste tidens korrespondens insåg jag att världen verkar vara på väg åt rätt håll. Me so happy. I så fall har det bara tagit 3 år, 3 månader och 13 dagar. Är det möjligt?
När jag kommer hem ikväll ska jag köpa mig en lott. Som innehåller 3313 i kombination. Nästan som i L.O.S.T