Vi går in på baren mittemor, ingen av oss vill gå hem fastän jag verkligen borde. En gammal klasskompis till Tommy kommer fram och hälsar. Hon frågar om jag är hans fru? Vi skrattar och han säger att vi har träffats ikväll.
- Oj, jag trodde verkligen att ni levde ihop. Ni är så lika på nåt sätt. Ni passar!
Jag blir alldeles skär om kinderna.
Vi går går genom stan i vårnatten. Han säger att han inte kan släppa iväg mig själv utan måste följa mig hem till min port, så han vet att jag kommer hem ordentligt till mina döttrar som somnat för länge sen. Vi sneddar över Torpa, hand i hand, skrattandes, pratandes, fnissandes och ännu mera skrattandes. Vi stannar till ibland, hastigt drar han mig intill sig, lägger sina händer om mitt ansikte och så kysser han mig sakta innan vi går vidare. Jag brukar aldrig göra så här, men det känns som om vi känt varandra länge, länge. Ingen av oss kan riktigt förstå att vi aldrig setts förut. Det känns så bekant. Jag kommer på mig själv att önska att det ska ta väldigt lång tid att gå hem.
Det gör det. Förmodligen tar det längre tid än den sträckan någonsin har tagit och längre tid än den någonsin kommer att ta igen. För när vi korsar björkallén på Drottninggatan stannar han plötsligt och är väldigt bestämd på att det är nåt han måste göra. Jag går en liten bit och försöker locka med honom, men det är lönlöst.
- "Men kom nu då, vad står du där för?"
- "Nej. Det här har jag tänkt på länge. Det är nu jag ska göra det."
- "Vad???"
-"Anna-Karin, titta upp i den här björken," han lyfter upp min hand, flätar ihop våra fingrar och gör så att vi gemensamt pekar nånstans mitt i trädet.
-"Ser du att där uppe, ganska långt ut - hänger ett par svarta converse! Jag ska plocka ner dom. Jag tittar på dom varje dag när jag cyklar till jobbet och tänker att en dag ska jag plocka dom. Det är nu jag ska göra det! Inatt är det!"
Han backar för att se lite bättre och slår händerna bestämt i låren, han tänker inte gå därifrån utan skorna. Och någon har verkligen kastat upp ett par dojjor i trädet. Högt upp hänger dom ordentligt fastsnurrade runt en gren.
- "Men du är galen... Det är ju livsfarligt... Det här är verkligen en idiotidé Tommy..."
Vi skrattar så vi måste böja oss dubbelvikna. En stunds tvist följer där jag försöker övertala homom om att låta bli. Men det är lönlöst. Det är tomt på gatan men det lyser i några av fönstren i husen intill. Det är sent, klockan är redan efter tre men partytorpa är alltid vaket. Natten är mörk, men studenterna festar fortfarande. Han plockar sina värdesaker ur fickorna och ger dom till mig.
-"Håll det här lite bara..."
Så tar han sats och försöker ta sig upp på den släta stammen. Det är högt till närmsta gren, han misslyckas gång på gång, trots sina 190 cm över havet... Men sen till sist, efter flera skrattpauser, stånk och stön - är han uppe. Det rör sig i ett av fönstren. Plötsligt är den nån som visslar och applåderar... Någon har fått syn på oss och vill vara med.
Jag står fastfrusen av rus och skräckblandad förtjusning. Jag har druckit men känner mig plötsligt spik nykter. Och trots att jag inte kan sluta skratta förstår jag faran. Jag känner tydligt att det här är inte bra, det här kan sluta illa. Men då, just då i det ögonblicket där jag står i den vackra natten, med doft av nyutsprucken björk och stjärnklar himmel, mitt på Torpa, med hans plånbok och telefon i min ena hand och fotandes med min telefon i min andra hand och tittar på klätterapan högt upp i trädet - det är då jag trillar dit. Den här människan är mer galen än vad jag är. Han gör saker som jag tänker att jag vill göra men ändå inte gör. Jag kan inte sluta le. Så jag står under björken och faller pladask för någon jag ännu inte känner. Det är nytt världsrekord i att bli förälskad snabbt. Det är ett blixtnedslag från den stjärnklara himlen.
Det ser livsfarligt ut och det blir några skräckfyllda rop innan han stolt glider ner på backen med ett par svarta converse i storlek 45 dinglandes i näven, samtidigt som killen från fönstret tagit sig ner till allén med sina vänner. Det kommer folk från alla håll och alla vill hylla Tommy som tagit ner den trofé som verkar ha retat alla Torpas studenter under lång tid. Han som ropat från fönstret går i täten och kan aldrig sluta prata med oss. Han frågar ut oss på dom fem minuter han får innan vi tillslut flyr därifrån. -Vilka är ni? Bor ni här? Är ni gifta?
Det är andra gången på ett par timmar vi får den frågan och vi bedyrar skrattandes att vi just har träffats.
- Det kommer att bli ni, säger den märkliga killen. Det ser jag, ni är som gjorda för varandra. Ni passar!
Vi kan verkligen inte sluta skratta.
Vi pratar om allt under världens längsta promenad hem. Tommy håller en sko i varje hand när han berättar om sitt barn och sitt öde. Det får mina tårar att rinna. Han berättar om sitt jobb som får mig att skratta och inte kunna sluta. Vi är så lika. Vi har så mycket gemensamt och jag förstår exakt var i livet han står just nu. På samma fläck där jag stog för 11 år sen och det får mitt hjärta att svämma över av välvilja och medlidande. Jag vill bara ta hand om honom och tala om att allt kommer att bli bra. Jag letar efter knappen som kan stanna tiden för jag vill då verkligen inte att denna natt ska ta slut.
Men det gör den.