Det är ett hemskt uppvaknande att inse att inget varar för evigt. Inte ens mammor. Fast 40 år är ändå länge. Inte en evighet, men länge. Med tanke på att min mamma var 45 när hon fick mig, så är vi redan inne på bonusåren. Men jag är inte redo än, inte beredd. Hur blir man någonsin det? Snälla, snälla nån - bara några år till. Om jag ber snällt, det allra snällaste jag kan. Bara några år till.
Min gamla mamma fick en liten stroke igår. Hon satt och sydde när armen plötsligt slutade att lyda. Då försökte hon ställa sig upp, men det gick inte. När hon öppnade munnen för att ropa på hjälp kom det bara sludder. Jag var en väldigt oplanerad kortis hos Annelie igår kväll när min telefon ringde. Det var från mammas mobilnr och min bror i andra ändan av tråden när jag svarade. Det tog 15 sekunder innan han fått ur sig tillräckligt med fakta för att jag skulle förstå att hon levde. Min bror ringer inte från min mammas mobil en lördagskväll. Det händer bara inte. Jag hann få tusen bilder i huvudet på dom 15 sekunderna. Hon ligger på S Ä S i Borås för observation och utredning och vi har precis varit där och hälsat på, Emelie, Kajsa och jag. Strokerehabiliteringen. Jag avskydde ordet redan i hissen.
Hon mår bra nu, men hon är rädd och orolig. Ofta är en liten stroke i den åldern bara en förvarning för en stor. Säger dom i vita rockar som vet. Jag vill inte höra. Så hon får vara kvar dom närmsta dagarna ifall om att. Jag avskyr Borås L a s a r e t t, jag mår fysiskt illa av bara lukten. Det är bara sjukdom och död för mig. Pappa, Morfar, Mormor, Moster, Svägerska. En liten stund bara, sen måste jag ut och andas frisk luft. Idag klarade jag 1 timma.
Jag har fortfarande inte sett Tinker, Tailor... Inte för att det känns särskilt viktigt längre. Mor lilla mor. Vem är väl som du? Ingen i hela världen.