Om drömmar - En spökhistoria

Det händer ibland att jag drömmer så verkligt att jag tror att det är sant när jag vaknar.  Så verkligt att jag tom flera timmar senare fortfarande inte riktigt vet vad som är dröm och inte. Och jag tror att de drömmarna ska man inte bara fnysa åt. Åtminstone kan inte jag göra det. För jag inbillar mig att de är viktiga. Att de betyder någonting. Och som tur är händer det inte så ofta. För jag hade inte hunnit springa och jaga sanningar hela dagarna. Och det är inte heller drömmens handling jag fokuserar på. Utan på den känsla som drömmen ger mig. Det kan vara skräck. Det kan vara glädje eller sorg. Det kan vara kärlek. Eller som i det fall jag tänker berätta om nu – bara ren förvåning.

Jag är ensam i min lägenhet. Det är mitt i natten och jag sover tungt. Och jag drömmer att jag ligger på rygg i min säng och sover. Så hör jag tydligt hur någon sätter en nyckel i låset på min lägenhetsdörr, vrider om, öppnar, kliver in och sedan stänger försiktigt efter sig. Jag tänker i drömmen att det är någon av tjejerna som kommer hem från skolan, men kommer på att det är natt och därför måste vara någon annan. Ingen annan har nyckel till mig. Men jag blir inte rädd.

Och jag hör hur någon går igenom min hall, fortsätter in i det rum jag sover, går förbi min fotända, hela vägen bort till balkongdörren och stannar där. I det läget börjar min hårda sömn avta. Jag förstår att jag behöver vakna nu. Jag känner att det verkligen vore bra att vara med nu. Men det går inte. Och efter några sekunders väntan vänder sig någon om och kommer rakt mot min säng. Rakt emot mig där jag ligger och sover. Och framme vid min säng lutar sig någon över mig och omfamnar mig i en lång varm kram. Jag kan inte reagera. Jag kan inte flytta mig undan. Jag kan inte krama tillbaka. Jag är förlamad och kan bara känna att det händer. Efter kramen fortsätter denne någon ut i hallen, stryker förbi skohyllan, jackorna och hallbyrån och sen hör jag dörren öppnas och gå igen försiktigt. 

Slutligen klickar låset till och jag vaknar med ett ryck av det välbekanta ljudet. Det är knäpptyst i lägenheten. Och det tar några sekunder innan jag förstår att jag är vaken. Jag är fortfarande inte det minsta rädd. Bara väldigt förvånad. Vad hände? Det finns en fuktig doft i luften som jag inte kan förklara för den liknar inget jag känner igen. Men jag känner i hela kroppen att någon varit i mitt hem. Precis som det känns om man haft inbrott i bilen eller på jobbet. Det liksom bara känns att någon annan har varit där. Känslan är enormt stark. Och DÅ börjar rädslan komma krypande.

Tankarna snurrar medans jag försöker intala mig att jag inbillar mig alltihop, att det bara var en dröm och att jag ska somna om nu. Det går ju såklart inte. Jag tänder lampan. Jag tänder några till. Men jag vågar inte gå ut i hallen. Jag är nu stel av skräck. Jag ligger och kramar telefonen och överväger om jag ska ringa till min dåvarande pojkvän och be honom komma över – NÄR EN SKO FALLER AV SKOHYLLAN UTE I HALLEN… Precis som om någon just strukit förbi och fått den ur balans? Tio minuter senare klamrar jag mig fast på min käraste som en koalabjörn runt en trädstam.

Jag förstår inte än idag vem det var som ville ge mig en kram. Men det hände många konstigheter under en tidsperiod i den vevan. Det var teknik som startade upp av sig självt mitt i natten och saker som försvann och kom tillrätta. Det sägs att någon vill säga dig något när du råkar ute för sådana händelser. Det gäller bara att komma på vad det är.

Och jag tror att jag gjorde det. För nu står skorna på skohyllan hela nätterna. =)