Har grundat för verkligheten. Hemmet är städat, maten är lagad, tvätten är tvättad, benen motionerade och flickorna infångade och uppläxade. (Nästan i alla fall. Den ena har fått lov att sitta nere på idrottshuset en stund till.) Kom upp till nivån "rätt ok" på denna söndag tillslut tror jag. Inte illa med tanke på utgångsläget.
Funderat över hur befogat det är och varför jag ramlar ner i dessa dalar ibland. Kom fram till:
1, Det är befogat ibland att tappa orken. Det gör alla ibland. Vi har bara olika höga trösklar. Mitt problem är att jag får panik när jag märker att jag är på väg att ramla ner för kanten. För jag vet att jag är ensam där nere med det stora höga berget framför mig. Jag kan inte gå till nån och säga: "Hörru, hjälp mig för jag orkar inte nu. Snälla ta hand om allt lite, låt mig ligga i ditt knä, klappa mig lite på håret och säg att allt kommer att bli bra." Jag måste själv börja gå uppför backen och det i ett läge när jag inte har någon energi alls. Jag vet att jag fixar det. Jag har fixat det ett antal gånger i 10 års tid nu. Det är inte det minsta synd om mig. Men jag blir ledsen och svag för att jag känner mig ledsen och svag... För jag har inte råd med det. Jag måste jobba ännu hårdare på att tillåta mig själv vara lite svag ibland. Utan att få panik. Man får vara ledsen. Det får kosta lite. Jag måste inte vara fantastiska Anna-Karin och den senaste uppdateringen av mig själv varje dag.
2, Jag trillar dit för att jag är en känslig själ. Som antingen är glad eller ledsen. Som försöker leva varje dag till 110 % för att vi bara lever en gång. Och för att jag försöker att vara både mamma och pappa. Det är svårt ibland. Och jag är en livsnjutare som ibland skjuter tråkiga saker framför mig. Jag bygger luftslott. Och när dom spricker kommer dagar som inte är på en livsnjutares tioitopp-lista. Jag måste sluta upp att bygga luftslott. Verkligen. Jag övar på det just nu.
Önskar trogna följeslagare en fantastisk söndagskväll och en härlig arbetsvecka. Själv tänker jag låta mitt fotbollsnördiga barn ta bussen hem från idrottshuset, ta ett litet glas Limoncello, läsa min bok, längta efter våren och vårda trötta ben i soffan.
Imorgon kommer en ny chans att vara fantastisk.