Var tvungen att titta till Wille idag. Har legat sömnlös sen i lördags då han fortfarande saknades. Och dessutom börjar verkligen mina glas att sina, så jag hade minsann ett ärende. (Helt otroligt och makalöst vad jag är fin på att krossa kristallglas. Men jag gillar det. Det bryter liksom isen på nåt sätt.) ;)
Så stod han bara där! Med hela vänsterarmen i gips. Min oro var inte helt obefogad... Såklart hade den dumma vintern och den obefintliga väghållningen gett honom en törn. Men tror ni han ojade sig för det? Nää. Inte Wille inte. Han talade minsann om för mig att gamla gubbar som han inte hade ute att göra när det är isgata. Nähä... Sen undrade han om jag ville komma med och titta på hans potatisblomma? Jaha...
Den stora blomman stod i en urna mellan kassan och utgången. Han förklarade för mig hur han räddat den från att frysa ihjäl och tagit in den. Och den var vacker. Stora blålila blommor på en stam liksom. Men jag är från landet. Och jag måste fråga. "Men? Då blir det ju potatis nu då?" Han tittar bekymrat och fundersamt på mig. "Nä, det kommer inga potatis. Det är en potatisblomma." "Jaha..." säger jag. Det är ett väldigt konstigt samtal.
Och inga glas hittade jag heller. Och inga kaffekoppar. Däremot en byrå som jag såg möjligheter hos. Men det kommer bli mycket jobb och slip och färg... Vi får se. Men det gjorde inte så mycket. För bäst av allt var att se Wille stå och fingra på sin potatisblomma när jag vinkade och gick.