Dagens ledord är som rubriken säger. Jag har ägnat mig åt dom en och en i tur och ordning. Så för att vara första dagen i en av årets roligaste arbetsveckor - så imponerar den här måndagen kanske inte så särskilt på mig.
Klev upp i en härlig sommarmorgon i Skåne. Solen steg och himlen blev blå över sundet. Ett stort lugn över ett tomt stugområde - bara miljarders av kaniner som sällskap överallt. I gångarna, i trägården - överallt verkligen. Galet många dom har blivit! Orädda är dom oxå.. Och sugna på lavendel för min är nu helt uppäten... Jag kalkylerade bilresan till Malmö flygplats (8 mil från stugan) till 1 h bilfärd. Med tanke på tidpunkten så la jag till en timma extra för jag tänkte att det ev kunde vara lite körigt på motorvägen kring avfarterna till Lund och Malmö då jag ändå skulle passera i värsta morgontrafiken. 1 h tillägg är väl ändå ganska duktigt? Det tyckte i alla fall jag.
Vägverket tyckte annorlunda. Dom tyckte att just idag skulle dom slå till och stänga av den ena filen i södergående riktning mellan kl 7-9. Dom tyckte dessutom att det inte var nåt man behövde informera nämnvärt om. Vill man stänga av vägen så gör man det bara. Det är ju ändå deras väg? Att det sitter någon stackare i en bil i dessa milslånga köer och känner tårarna stiga för att hon kommer missa sitt plan och sumpa sin ej ombokningsbara biljett - hade dom inte en tanke på. Inte ens den vägarbetare som långsam och lufsandes gick och satte ut lite koner planlöst i ena körfältet, när en galen kvinna i med utstående ögon som pingpongbollar i ansiktet vevade ner rutan och skrek sina frågor och lät sin frustration flöda över hans lysmaskkostym till arbetsklädsel, inte ens han reagerade för att folk kanske hade tider att passa. Kl 7.30 fastnade jag i den längsta bilkö jag någonsin sett. Km efter km både framåt och bakåt stog det helt still växelvis med att man kunde köra några meter i 10 km i timman. Först var modet gott. Det är lugnt, jag har lagt till en hel timma... Kl 8.45 hade den timman gått. Kön var däremot fortfarande som förut. Stress. Stress big time. Stress så ögonen stog ut långt utanför ansiktet, hjärtat skenade och hemska ord som skreks rakt ut i bilen trots att ingen hörde och ingen kunde hjälpa.
Ynka tre mil kvar och jag insåg att jag skulle komma att missa planet. Det var bara att lägga ner och börja ringa och reka andra flighter som kunde ha mig på Arlanda före kl 14 då enda planet för dagen skulle gå till Kiruna. Ynka tre mil... Tiden rann... Kön bestod... Och ingenting i världen kunde jag göra åt det. Kl 9,10 släppte den. 3 mil kvar och planet skulle lyfta 9,40. Jag skulle inte bara missa det. Jag skulle dessutom missa det med 10 minuter. Frustration. Frustration så nästan tårarna kom. Frustration över maktlösheten att inte kunna göra ett skit åt saken. Och sen plattan i botten.
Men någon var dock med mig när mina flackande ögon stog ut som värst och när svordomarna rann i strömmar ut genom munnen. Någon som liksom genom ett mirakel såg till att planet var 10 minuter försenat. Det räckte för Ping-Pong, som med nytt personbästa från parkeringen till incheckningen och sen genom säkerhetskontrollen hann med, med flera sekunder till godo. Gott om tid...
Man kan tycka att denna fruktansvärda start på dagen skulle lindra flygrädslan något då det fanns en massa annat att tänka på, men icke. Värre än någonsin och nu även med helt nya jävulskap som illamående och yrsel som inslag under den skumpiga uppgången mot molnen. Litet skraltigt gammalt sas-plan och en pilot som jobbade på ackord och körde så in i helvete för att dessutom komma i kapp förlorade tio minuter. Känslan när man ser sig omkring och granskar medpassagerarna, inser att det är en konstig blandning av märkliga människor som man aldrig annars hade valt att omge sig med - är de människor som jag kommer dö tillsammans med... Den känslan... Snart när nåt elände på den här gamla skeppet går sönder och vi stöttar benhårt, kommer jag att dö ihop med tjockisen med flötigt hår som sitter och trycker i sig en macka till. Klonk, klonk, klonk... Är det inte ett litet missljud jag hör nånstans genom motorbruset? Klonk... Tjockisen med flötiga håret kommer att vara den som hör mina sista ord. Jag vill inte dö. Och jag vill verkligen inte dö ihop med tjockisen med flötiga håret. Skräck. Skräck i hela kroppen såpass att illamåendet tvingar mig att blunda. Skräck som tvingar mig att läsa min bok och låtsas att jag är fokuserad trots att jag inte ens tycker att den är bra. Skräck som får texten att bara bli lösa ord. Skräck i ett fast grepp som förlamar mig och ger kalla kårar utmed hela ryggen ända tills vi står på marken igen. Jag dog inte med tjockisen. Inte idag.
På Arlanda har jag 2,5 timma att sitta och jobba innan nästa flight. Då börjar jag forska i var min pall med mina mässprylar befinner sig. När jag kollade i torsdags var den enl fraktbolaget logg i Luleå, 35 mil från Kiruna. Lugnt... Idag den 28 befinner sig pallen enl loggen fortfarande i Luleå... Ping-Pong is back. Ping-Pong ringer fraktbolaget. Ping-Pong vädjar, bönar, skriker, hotar, ber och ger slutligen upp. Ilska. Ilska i hela kroppen från topp till tå. Det finns inget att göra, bara släppa alla hämningar och låta ilskan strömma ut som en flod om våren när jag tillslut får tag i ett direktnr till chauffören som har mina grejor i sin bil..
"Jag tänkt att jag kör ut till Kiruna imorrn. Jag är i Gällivare nu så... Hjo men visst.. Imorrn kan jag kör ut det...."
"NEEEEEJ!!! IDAAAAAG! IMORRN ÄR FÖRSEEEENT! DU HAR HAFT EN VECKA PÅ DIG! IDIOOOOT!"
Ilska. Ilska på riktigt.
Men min pall med mässgrejor står nu i källaren på detta Scandichotell. Jag har själv varit nere med hotellpersonalen och inspekterat. Jag fick gå ifrån middagen med de övriga i mässgänget när chauffören ringde och försiktigt meddelade att han stog utanför. Men det var det värt. Ibland hjälper det att bli lite arg. Även på norrlänningar visst...
Jag somnar i en vinterkväll. Samma väder som vi brukar ha på julafton hemma. 4 grader och regn, 0-gradigt om nätterna. Imorse snöade det litegranna här sa tjejen i receptionen.
"Ni ha väl vinterdäck på hyrbiln?"
"Nä, det har vi int. Vi trodde det var augusti."
Godnatt lapphelvetet.