Det blir alldeles för stort. Jag klarar inte det för jag blir ledsen, liten och svag. Jag kan bara leva och tänka en dag och en vecka i taget. Då är jag stark.
När jag vände upp å ner på 4 människors liv år 2001 och flyttade ifrån barnens far - så lärde jag mig att leva en dag i taget för att ta mig vidare. För plötsligt handlade allt om att få till ett normalt liv, med mat på bordet och hela kläder på kroppen. Slåss med samvetet och intyga sig själv att det var rätt väg att gå, trots att det var det svåraste jag någonsin gjort. Varje kväll när jag somnade så tänkte jag:
"Jag klarade den här dagen, det gick ju bra. Imorgon ska jag klara det igen."
Helt ärligt så har jag nog aldrig kommit ur det tankesättet. Det är inte längre de sista tankarna när jag somnar om kvällen - men många, många gånger har jag tänkt att jag önskar mig att en dag kunna tänka framtid. Månader och år. Så skönt det skulle vara, att bara kunna slappna av och veta att det som finns idag finns i november oxå. Eller om två år. Kanske inbillar jag mig bara att det är så andra människor med hela familjer lever? Kanske gör dom inte det? Kanske ingen tänker så längre. På ett sätt hoppas jag att ingen gör det. För hur kan man våga vara så nonchalant mot livet?
Jag vill inte gnälla. Jag har allt och lite till. Ett enormt rikt liv, fyllt av allt jag kan önska mig. Jag är så tacksam och nöjd. Men jag vill inte vara själv nu! Nu är det inte roligt mer. För nu har friheten blivit till ensamhet. Och ensamhet kan knäcka den gladaste.
Ensamhet är ett högt pris att betala för att få vara ifred.
