Några minuter efter att det förra inlägget är publicerat, står jag (forftarande lite småsömnig och iförd träningskläder) i hotellets frukostrestaurang för att få mig en kopp kaffe och några skedar fil. Jag står som bäst och häller fil i min skål, balanserar telefon, headset, sked och rumsnyckel samtidigt som jag tar sikte på ett bord strax intill. Då hör jag ljudet. Ljudet av hur någon som samtalar med sina kollegor vid bordet precis bakom mig, plötsligt tystnar med ett otäckt gurgel. Han sätter i halsen.
Jag vänder mig om och ser honom sitta med mackan i hand och panik i blicken. Kippande efter luft. Det tar några sekunder av tvekan innan hans båda kollegor inser att dom måste hjälpa honom och är uppe på benen med tafatta försök som först börjar med dunk i ryggen. Klockan är kvart i sju och det är bara vi i restaurangen. Jag blir stående som en staty med skålen i ena handen och alla andra prylar i den andra. Jag kan liksom inte förmå mig att göra varken det ena eller andra innan jag förstått hur pass allvarligt det är. Sakta sätter jag ifrån mig skålen på bordet där jag står.
Det känns som en evighet, men i själva verket kan jag tänka mig att det handlar om ca 20 sekunder innan jag inser att det här kommer att gå åt helvete. Två vuxna karlar gör nu allt dom kan för att få sin kollega att börja andas igen. Den ena har kopplat ett stenhårt grepp bakifrån och drar sitt grepp stötvis allt han kan nånstans strax under revbenen. Den andre skriker instruktioner.
- HÅRDARE! HÖGRE UPP! SLÅ I RYGGEN! TA I!
Men det fruktansvärda panikartade ljudet fortsätter när mannen gör allt han kan för att få luft. Han har panik. Strypljudet från hans luftrör är så fruktansvärt, mina knän viker sig, jag börjar själv få panik.
Jag börjar gå i cirklar. Det händer i ultrarapid. Mina tankar far och flyger genom huvudet samtidigt som han kippar efter luft. Vi kan inte vara en till som försöker, jag kan inget göra. Jag känner mig som en idiot, jag kan liksom inte bara gå och sätta mig, jag vill verkligen inte stå och stirra. Jag tänker så många konstiga tankar men jag har absolut ingen plan alls. Min hjärna talar inte om för kroppen vad den ska göra. Jag bara hänger med i nåt som redan händer.
Jag hör min skål gå i golvet bakom mig samtidigt som jag kastar mig iväg de första stegen mot receptionen. Det är en bit och jag skriker så fort jag når foajen mot tjejen i receptionen
- RING AMBULANS, RING AMBULANS! DET ÄR EN SOM HAR SATT I HALSEN OCH INTE FÅR NÅN LUFT!
Hon tittar tveksamt på mig innan hon fumligt lyfter luren. Jag hör hur hon säger försiktigt till nån i andra ändan på tråden att "vi har nån här som har lite svårt att andas" och jag skriker igen:
- Nej, han har inte svårt. Han får ingen luft alls! Han kvävs! Skynda, skynda!
Jag tar några steg tillbaka mot resturangen för att se hur det går. På lång väg ser jag att det är ingen skillnad. Mannen hänger nu i deras armar och dom kämpar med all sin kraft för att få igång homom. Jag springer tillbaka till receptionen och vill helst av allt slita luren ur handen på den handlingförlamade tjejen som är helt paralyserad.
- Jo. Var jag ringer ifrå`...? Ja, eeh... S c a n d i c, Skellefteå... Å herre gud, jag har fått en blackout, jag vet inte adressen. Men S c a n d i c... Kom hit.
Det kliver ur ett gäng japaner ur hissen. Jag ser hur dom siktar in sig mot frukostrestaurangen och jag bara tänker att det här går inte. Dom ska inte gå dit nu. Så jag hoppar in framför dom likt John Cleese och sätter upp handflatorna:
- No, no. Inte gå dit. Inte. Not. No.
Dom tittar på mig som stora utropstecken och i bakrunden hör jag receptionisten stamma för tredje gången att hon har en blackout och inte vet adressen till sitt jobb.
Det är nu full kaos. Jag kan inte förklara för japanerna varför jag vill att dom ska stanna i receptionen och receptionstjejen är fortfarande i telefon med räddningstjänsten. Jag planerar inte det här heller men min kropp springer tillbaka mot männen i restaurangen. Hans ögon står nu rakt ut och hans luftrör brölar efter minsta lilla milligram syre. Dom dunkar och slår och kramar och plötsligt sker en liten förändring i ljudet som kommer ut. Det börjar rassla. Och efter ytterligare några sekunder kommer en ynklig hostning. Och sen en till. Och sen ett ordentligt host. Han segnar ner på stolen och hostar och hostar.
Tack gode gud. Människan får luft. Men han är helt borta. Kollegorna dimper svettiga ner intill honom och jag frågar om det är ok?
- Ja, vi tror det... Han får luft nu.
- Jag ringde ambulans, behöver den komma tror ni?
De skakar alla tre på huvudena
- Nej, vi tror det går bra nu. Tack.
Så jag springer tillbaka till receptionen och talar om läget. Hon ringer på nytt.
- Hej, det är jag igen. Jag beställde just en ambulans. Jag avbeställer den, han kan andas nu.
Å herre... Vi snackar inte taxi precis...
Japanerna ser rädda ut och tar ett halvt steg tillbaka när jag kommer farandes igen. Dom undrar vad jag är för en konstig figur i träningskläder såklart. Å den konstiga figuren tänker nåt om hur viktigt det är med artighetsriter i deras kultur och niger för första gången på flera år och visar med handen en gest att det är fritt fram mot frukosten. Just det. NIGER! Förvirrat börjar dom gå mot restaurangen och kacklar oavbrutet med varandra. Inte svårt att lista ut vem dom snackar om...
Tillbaka hos männen förklarar jag att ambulansen nu är "avbokad" och att jag hoppas att det går bra. Jag hör dom förklara för snubben med mackan i halsen:
- Du satte i halsen, det var det som hände. Du satte i halsen och du var borta en stund. Men nu är det ingen fara.
Han har alltså varit helt väck och minns inte vad som hände. Fy fasiken så läskigt.
Å herregud vad jag måste styra upp allting jämt. Vilken rivstart. Men jag klev inte helt oberörd därifrån. Idag har jag tuggat allting en extra gång.