Började dagen med att ha tankarna på helt annat håll, slå igen dörren och upptäcka att nyckeln var kvar på insidan. Fuck. Nåväl, ingen katastrof - skulle ändå inte behöva den förrän efter jobbet och på vägen hem skulle jag säkert kunna fånga nån dotter med nyckel att låna ut. Detta tänkte jag just innan jag kom på att även datorn var kvar på insidan... Dubbelfuck. Utan dator är det ju så hiskeligt svårt att jobba. Skulle inte gå att skjuta upp till efermiddagen lika lätt.
Så en liten tripp till Trånghalla kl sju kändes nödvändig. Sagt och gjort. Messade med mina morgonglada barn på vägen ut. Men Emme som är den morgonpiggaste av dom två svarade först och jag kunde lösa hela problemet med henne. Den andra var som vilken 15åring som helst och sitt vanliga soliga jag.
Igår bestämdes att han skulle lägga ut hela bytet i en påse på sin uteplats. Så kunde jag bara kliva över staketet och hämta dom när han var på jobbet. (min idé, ville inte under några som helst omständigheter träffa eländet, litar inte på mig själv i hans närvaro) Så låg det nån påse med mina grejor på hans uteplats när jag hade forcerat gräsmattan i ösregn, kostym och högklackat? Nämen gissa? Näääääääääääääääääääääääääääääääääääää. Just det. Surprise. Så jag suckade, svalde, räknade långsamt baklänges och vände just på klacken när hans altandörr flög upp med ett:
- HEJ! VA KUL Å SE DIG!!!
- Eh... Hej... Hittade ingen påse.
- Nämen du kan väl komma in! Ville inte lägga ut prylarna, det var därför jag ringde och ringde igår kväll, men du svarade inte?
Ville absolut inte svara igår kväll när vi redan hade gjort en så bra överenskommelse. Var helt säker på att han skulle slingra sig eller övertala mig till nåt annat så jag lät helt enkelt bli för att klara mig.
- Eh... Jaha...Jobbar du inte idag?
- Nä, det regnar ju så. Och vi är utvändigt och målar nu så det går ju inte. Ska iväg på ett inomhusjobb om ett par timmar. KOM IN!
- Nämen jag måste ju till jobbet nu och så...
- Men du... HEJ! Så himla skönt å se dig!
Så sträckte han ut sina armar i en jätteomfamning och vi stog på hans uteplats och kramades i nåt som kändes som en evighet. Efter halva evigheten vek sig mina knän... Så när han tillslut släppte mig fick jag hålla mig i altanräcket för att se hyfsat stabil ut.
- Eh... Nämen... Amen.. Öh... Japp. Vi ses Pelle.
- Men... Gråter du?
- Nejdå. Det ösregnar om du inte har märkt det. Hejdå Pelle.
Så tog jag påsen och lufsade iväg över gräsmattan innan han hann att protestera, hoppade in i bilen och åkte åt det håll som jobbet borde ligga. Såg nämligen inte ett skvatt för varma tårar steg hela tiden i ögonen och suddade ut varje skylt och streck på vägen. Hur kan en människa ha en sådan inverkan på en? Det är ju helt osannolikt. Jag vet inte vad jag blev mest ledsen av. Av att den snyggaste, goaste och definitivt charmigaste karl jag sett på evigheter är som han är? Eller för insikten av vad han får mig att fortfarande känna? Ledsen blev jag i alla fall. Så in i bengen.
Höll i sig hela dan. Och i kombo med nackspärr och mindre fredagskaos på jobbet blev det helt enkelt en fredag jag helst vill glömma. Inte blev det bättre av att han ringt hela dagen heller. Jag har låtit bli att svara. Det är svårt. Men det är ännu svårare att svara. Vill inte börja om i den här härvan en gång till. Kan bara inse fakta, jag kan inte under några som helst omständigheter säga nej till den människan. Så det är lika bra att inte utsätta sig för faran helt enkelt.
Så... Mission completed. Jag har fått tillbaka mina saker. Nu behöver jag aldrig mer ha med honom att göra. Raklång i soffan, painkillers och filten uppdragen till pannan. En fredagskväll lika munter som resten av dagen. Jippie.
God natt grymma, fula och orättvisa värld. Vi ses imon.